Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 1322 km. Denna vecka: 83 km. Idag: 42 km

2023-07-04 - Dag 61: Skäms fina golfklubben!

Fina golfklubben som vägrade att  ta emot en hungrig och törstig löpare. "Vi har våra regler".

Mitt på dagens annars så ödsliga löpsträcka låg en golfklubb med restaurang. Perfekt att där stanna till för lunch men var det öppet? Ringde därför och fick ett överraskande och oförskämt svar.

Golfklubben var privat och sådana kan i Amerika vara mycket exklusiva. Minns mitt första riktigt långa löp i Amerika (Chicago-New Orleans) då jag i Mississippi med svår vätskebrist stannat till vi vid en golfklubb för att få något att dricka. Det fick jag men så nedlåtande kommentarer och blickar har jag aldig fått, betraktades som en luffare som snabbt skulle försvinna.

När jag nu ringde den här privata klubben tog jag dock för givet att jag skulle vara välkommen. Jodå, dom hade öppet den 3 juli, dagen för USA:s nationaldag.

-Är du medlem?

Jag förklarade vem jag var, att jag sprang tvärsöver amerika, att det skulle vara stor hjälp om jag kunde äta där men medlem, nej det var jag ju inte.

-Det här är en privat klubb, den är bara för medlemmar.

-Men kan ni inte göra eett undantag för mig? försökte jag.

-Nej, vi har våra regler.

-Då vill jag att du frågar din chef, sa jag.

Efter att ha väntat några minuter försvann samtalet. Jag ringde upp igen och fick beskedet:

-Nej, vi gör inga undantag. Ledsen.

Lea Dickerson, chef för golfklubben, hade en rätt kryptisk förklaring till varför man först vägrade att släppa in mig. Men väl på plats var hon hur vänlig som helst.

Jag blev alldeles paff. Det här skulle nog bara kunna hända i Amerika, knappast i Europa där den privata äganderrätten inte hävdas lika starkt. Nåväl, jag sprang vidare och väl framme vid  golfklubben verkade ryktet redan ha nått medlemmarna. En var beredd att på stående fot ge mig 50 dollar men jag tackade nej. Jag har plenty av både det ena och andra, förklarade luffaren.

Sedan kom klubbens chef ut.

-Jag är oerhört ledsen. Det var så mycket folk när du ringde och vi var stressade, förklarade hon. Du är välkommen in och äta och fylla på dina flaskor.

Helomvändning alltså. Men ”ursäkten” verkade inte riktigt trovärdig. Inne i klubbhuset satt flera golfare och drack öl, andra åt en hamburgare. Själv försvann jag rätt snabbt, kände ingen större gemenskap i detta sällskap där bara en av tio golfare går mellan de 18 hålen, alla andra tar golfbilen. Och så hörde jag det vanliga skämtet:

-Jag klarar inte ens springa till bilen. . .

Paret Jayne och Joe åkte iväg och köpte kall Cooke till mig.

Lite senare mötte jag paret Jayne och Joe, raka motsatsen till golfarna. Nyfikna, sportiga och vänliga och dom undrade om jag behövde något. Skojade om att en kall Cooke skulle sitta fint. Just den drycken hade dom inte i bilen men återkom snart med en stor Cola.

-Vad skulle du ha gjort i mitt ställe? frågade jag Jayne.

-Jag skulle ha bett en medlem ta in mig som gäst, skrattade hon.

Korsar mäktiga Missouri River, Amerikas längsta flod. Egentligen är det en biflod till Mississippifloden.

Ett gläddjehopp vid delstatsskylten till Iowa. HÄR min rutt genom Iowa.

Dagens distans till Glenwood, IA: 49 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:29:37

Läs / skriv kommentar (7)


2023-07-03 - Dag 60: Imorgon Iowa!

När jag nu är nära gränsen till Iowa har landskapet ändrat karaktär; det är backigare, fler träd och inte så mycket majs- och sojabönsfält. I bakgrunden syns vattentornet i staden Gretna med 5 000 invånare, en förstad till Omahah.

Oregon, Idaho, Utah, Wyoming, Nebraska och imorgon Iowa. Nu känns det som om jag kommit en bra bit på vägen.

När folk frågar vart jag är på väg och får höra New York City, tycker alla att det är väldigt långt bort. Själv har jag inte riktigt den känslan. För mig är det nog svårare att bedömma avståndet, jag blickar inte längre fram än någon dag. Varje gränspassage är dock alltid en stor händelse och imorgon korsar jag Missouri River vid staden La Platte.

Under det här löpet har jag legat lågt med all publicitet. Men när jag sprang på dessa vägar för fyra år sedan kontaktade jag tv-kanalen ABC8 som gjorde det HÄR reportaget om mig. Tycker den unga reportern, som var alldeles ny i yrket gjorde ett strålande jobb. Vore kul om dom gjorde en uppföljning . . .     Tyvärr tipsade jag dom nog försent.

Glass och Cooke är bra när det är varmt. Bilden från DQ i Ashland, NE.

Det är fortsatt varmt och hög luftfuktighet. Tekniska problemen fortsätter också. Idag slutade min bärbara gps att fungera (se bilden). Samma med min hörapparat som jag använder för att lyssna på radio och musik. Dessbättre visade det sig att jag som vanligt "råkat komma vid en knapp" men nu fungerar grejerna igen. Puh!

Dagens distans till Gretna, NE: 52 km

Veckans distans: 404 (rekord)

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:43:44

Läs / skriv kommentar (7)


2023-07-02 - Dag 59: Alexander Lukas för en dag

Noah Rasmussen i Lincoln Running Company kände igen mig från mitt senaste besök 2019. Butiken skänkte mig löparskorna till vänster (Brooks Adrenaline) och övrig utrustning fick jag rabatt på.

Idag stämde precis allt- lyckades undvika värsta ösregnet och kunde också byta ut sliten och borttappad utrustning när jag nådde Nebraskas huvudstad, Lincoln.

Kände mig lite som Alexander Lukas, turgubben i Kalle Anka. Insåg allvaret från gårdagens missar med bortappad löparjacka, löparkeps och löpning till fel motell. Nu gällde det att skärpa sig. Det blev därför tidigt sänggående, tidig uppstigning och noga planering.

Starten blev perfekt, kände mig ovanligt stark och de första tre milen till matstoppet på Diary Queen gick hur enkelt som helst trots en luftfuktighet på 85 %. Jag vet inte vad som flög i mig men sa omedelbart till personalen:

-Kan ni sänka volymen på musiken? Det är väldigt störande!

Och dom sänkte direkt. Fick många gillande blickar från övriga matgäster. Senormakt?

Då satte det plötsligt igång att ösregna. Allt i Amerika är stort, våra skyfall är oftast mindre. Men turen höll i sig, avnjöt en vanilla iceream cone och hoppades på att regnet skulle upphöra. Det gjorde det. 2,5 dollar, skulle glassen kosta, alltså över 25 kronor.

-För dyrt, tyckte snål pensionär och avbeställde. Då ryckte en av matgästerna in och betalade min glass . . .

Andra paret skor som nu byts ut.

Löparbutiken Running Company i Lincoln har jag besökt under alla mina coast to coast. Även denna gång bjöd dom mig på ett par löparskor, Brooks Adrenaline, min favoritmodell. Dessutom fick jag rabatt på annan utrustning- ny löparjacka, löparkeps och ytterligare ett par skor. Nu klarar jag mig fram till New York.

Turen höll i sig. I cykelbutiken köpte jag några reservslangar till kärran. Att få tag i dessa slangar är annars mycket svårt.

Väl framme vid hotellet verkade turen fortsätta; där låg en KFC, min favoritrestaurang efter McDonalds. Men lyckan stod mig inte längre bi, restaurangen var stängd för renovering och bara drive in gällde. Att ställa sig i bilkön med kärra kändes fånigt så det blev Runza istället, en lokal hamburgerkedja i Nebraska. Runza för runners?

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:22:41

Läs / skriv kommentar (11)


2023-07-01 - Dag 58: Felspringning

Dom här glada grabbarna körde mig tillbaka till rätt hotell i Seward när jag sprungit till ett annat motell med snarlikt namn.

Kort inlägg idag. Måste få tid för planering och tvätt av kläder. Blir också mycket tidig start imorgon för att hinna till "min löparbutik" i Lincoln innan dom stänger. Nya skor behöver köpas men också en löparkeps och löparjacka som jag i min förvirring råkade tappa idag.

Löpningen går bra men fortsatt hög luftfuktighet. Dricker enorma mängder Gatorade.

Dagens distans till Seward, NE: 57 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:27:39

Läs / skriv kommentar (6)


2023-06-30 - Dag 57: Åt upp servitrisens egen mat. . .

Matserveringen på baren Bulldog Roadhouse i Bradshaw (250 invånare), NE, skulle börja först om två timmar. Jag var i stort behov av mat, kunde inte vänta. Då kom servitrisen på en strålande idé. . .

Att ta från dom fattiga och ge till dom rika. Ja, lite så kändes det när jag idag åt upp en servitris medhavda lunchlåda. Eftersom baren inte hade något mer än flytande varor att erbjuda tyckte hon att jag kunde få hennes biff stroganoff!

Hörde jag rätt? Jo, hon sa faktiskt så.

-Men då får du ju ingen mat själv förrän om två timmar då köket öppnar . . . ?

-Det gör  inget. Du har större behov av maten.

Vid sidan av mitt bord satt en 70-årig man och frenetiskt skakade saltkaret ner i sin öl. Själv började jag också salta min välsmakande biff stroganoff. Alltid bra att ersätta salt när man svettas.

-Är det för  värmen du tar saltet? frågade jag. Det var det.

Och så var konversationen igång. Mannen berättade att det fanns svenskar i släkten på hans frus sida. Bra folk.  Själv hade en gång i tiden ägnat sig åt löpning men knäna hade satt stopp. Just det där med skadade knän har jag hört från mängder av amerikaner. Det är så jag börjar undra om USA är det land i världen med sämst knän. Jag har däremot aldrig hört någon som försökt göra något åt saken.

När jag skulle betala sa servitrisen:

-Du behöver bara betala för kaffet och colan, jag bjuder på maten.

Sådan genorositet kunde bara återgälda med rundlig dricks! Efter det gick de återstående två milen till grannstaden York synnerligen lätt. Nåja, några punkteringar hann det bli.

När jag springer längs den glest trafikerade landsvägen ser jag ett hjälmförett huvud sticka upp i vägdiket. Huvudert rör sig upp och ner och jag hör ett mullrande ljud. Det visar sig vara en liten knatte som är ute och åker på en mini mc. Att åka mc eller fyrhjuling bara för näöes skull är vanligt.

Elvaårige Grayson på en mc mellan majsåkern och landsvägen. Han berättade att fordonet nog kunde komma upp i 60 km/tim (40miles/hr) men så fort vågade han inte köra. För att köra på landsvägen måste han ha fyllt 16 år.

Och så dagensb bilfråga. Vad kan det vara fför märke på den här gamla bärgningsbilen som stod parkerad i Bradshaw?

Dagens distans till York: 48 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:35:43

Läs / skriv kommentar (12)


2023-06-29 - Dag 56: Nu fungerar telefonen igen!

Med ett nytt simkort fick personalen i T-mobiles affär i Grand Island min telefon att fungera. Jag har varit utan telefon i tre veckor. För att fixa allt krävdes flera besök i diverse affärer samt ett antal extra mils löpning.

Äntligen fungerar min telefon igen! Därmed försvann det största orosmoment under detta coast to coast.

Är det inte konstigt att de tekniska prylarna som ska hjälpa dig istället stjälper dig? Kroppen däremot har fungerat oklanderligt och det var inte helt givet. Telefonen däremot har varit ett ständigt problem.

Det började med att min medhavda iphone slutade ladda. I Idaho köpte jag därför en ny och problemet var ur världen. Men i Wyoming gjorde jag en dumhet; tog ut simkortet, satte tillbaka det fel och kortet fastnade inne i telefonen. Försökte då peta ut det (skadade det antagligen), uppsökte telebutik som fick ut kortet. Och då det sattes in igen visade telefonen "Inget SIM". Levde länge i tron att det berodde på att T-mobile inte hade någon täckning i Wyoming och Nebraska (delvis sant). Nytt besök i telebutik i Cheyenne, WY.

-Inget fel på simkortet, det är ett hårdvarufel och det kan inte vi åtgärda, sa man hos T-mobile.

Nu började situationen bli smått desperat, en reparatör måste uppsökas. Och sådana är det ont om i småstäderna.

-Vi kan inte laga den, sa man i Ogallalla. Du måste till en auktoriserad Appel-verkstad.

Två sådana finns i Nebraska. Jag fick en vänlig privatperson att köra många mil för att lämna in telefonen i Kearney.

-Inget hårdvarufel, troligen simkortet, sa man på den auktoriserade verkstaden.

Tillbaks på ruta ett men kanske ändå lite närmare lösningen. I Grand Island, som jag passerade idag, fanns en T-mobileafär.

-Byt ut simkortet, sa jag smått desperat efter att ha fått springa 20 km exxtra denna stekheta dag.

Det gjorde man och vips- telefonen fungerar! Det var nästan så att jag kastade mig runt halsen på personalen. Och här var man uppriktigt ärlig.

-T-mobile har dålig eller ingen täckning i Wyoming och Nebraska. Men när du kommit in i Iowa och hela vägen fram till New York kommer allt att fungera perfekt.

Glass, här i form av isglass, är utmärkt löparmat. Denna bytta kostade drygt en dollar. Smakade extra bra eftersom jag är aktieägare i butikskedjan.

På en begravningsplats långt ute på landsbygden kunde jag svalka mitt huvud under en tappkran.

Ja, dagen var som sagt stekhet, 31 grader samtidigt som luftfuktigheten troligen var mycket hög. För första gången blev tröja och byxor dyblöta. Då gäller det att se upp- drack kopiösa mängder vatten och sportdryck, bytte tröja och smorde med vaselin för att undvika skasår. Vätskeförbrukningen var så stor att flaskorna tog slut på löpande band och ded sista två milen fick knacka dörr för att få vatten.

Och så en fråga till er som har erfarenhet av solglasögon. Är dyra glasögon hållbarare än billiga? Jag är nu inne på tredje paret som kostat 2-15 dollar. I en friluftsbutik kostade glasögonen från 25 dollar och uppåt.

Dagens distans till Aurora: 58 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:19:31

Läs / skriv kommentar (7)


2023-06-28 - Dag 55: Lång dags färd mot natt

Det hann bli mörkt innan jag efter 72 km löpning nådde hotellet i Grand Island, NE.

Genvägar behöver inte vara senvägar. Men det var nervöst att lämna trygga Hwy 30 och bege sig ut på "dirt roads". Här ute mötte jag polisen och jag tror inte det var någon tillfällighet. En luffare vill man hålla koll på.

Först trodde jag att distansen skulle vara omöjlig Men ju längre dagen led desto starkare blev jag. Och när jag vid 22-tiden äntligen var framme visade klockan 72 km- nytt distansrekord!

Klockan påstod också att jag förbrukat 4 149 kalorier. Medelpulsen var också något högre än normalt- 100. Kanske inte konstigt för idag gick det undan med mina mått mätt. På pappreret svåra dagar visar sig ofta inte vara så svåra.

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:00:50

Läs / skriv kommentar (17)


2023-06-27 - Dag 54: Här finns löparna

Tillsammans med Sweede Striders, en löpargrupp i Gothenburg med ungdomar från 7-17 år, som under sommaren träffas fyra gånger i veckan klockan 07.15 (!) för att träna löpning och springa en runda på 5 km. Blev hedrad med klubbens egen tröja.

I Amerika ser jag inga joggare. Men i Gothenburg fanns dom!

Ja, löparintresset är fantastiskt stort i denna stad, hade ingen aning om detta trots alla besök. I 40 år har Steve Reves tränat ungdomar och den nye coachen heter nu Tony Neels. Jag fick vara med på en av deras tidiga morgonträningar och gladdes särskilt åt att flickorna var i majoritet. Fick intrycket att träningen var ganska tävlingsinriktad. Först in i mål var just två flickor och hörde tränaren säga "dom dä rär väldigt duktiga".

17-årige Parker är en av många snabba löpare i Sweede Striders.

Själv hängde jag med äldste killen i gruppen, Parker. Ja, kanske inte direkt hängde med, Parker fick slå av på takten när han sprang med en 75-åring. Han var med i skollaget som i år för första gången vann State Championchip i cross country, 5 km. Stor ära för skolan och också för Gothenburg.

Joe Herndon gav mig en Steve. Han hjälpte också med att åka iväg med min telefon till en auktoriserad Appelreparatör. Tyvärr  är telefonen fortsatt trasig men nu vet jag vad som är fel (simkortet måste bytas). Joes anfäder kom till Amerika så tidigt som 1642.

Rekorddistans idag: 67 km. Tyvärr ännu längre imorgon.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 08:04:48

Läs / skriv kommentar (6)