Curtis Taylor blev min guide i bergen.

I fjärran ser jag bergskedjan Sierra Nevada med snöklädda toppar. Det är först nu själva touren börjar. Det går uppför hela tiden, jag krypkör i backarna och känner mig riktigt stark.

Jag har fått oväntad hjälp av en lokal tävlingscyklist, Curtis Taylorf från Folsom. Han dök upp från ingenstans och blir min vägvisare. Han cyklar intill mig och leder mig bort från de stora trafikstråken och lotsar mig in på vackra lummiga småvägar. Sträckan blev nu visserligen några kilometer längre än planerat men det här var en lyckd detour.

Genom att ha en cyklist intill sig går löpningen lättare. Så länge Curtis fanns vid sidan sprang jag faktiskt i varenda backe. När han lämnade mig efter två timmars trevligt samspråk tog plötsligt krafterna slut och jag börjde gå uppför. Men innan vi skiljdes för gott hade denne vägens riddare hunnit åka iväg för att skaffa en lunchmacka till mig.

Morgondagen lär bli ännu tuffare. Och på måndag når jag skidorterna Lake Tahoe där skidåkningen fortfarande är igång.

Dagens bergsetapp 46 km

Keep on running!

Antonio vinkar med sin rekklamskylt för de förbipasserane bilarna. För det får han tio dollar i timmman.

I Sverige finns inte den här sortens arbeten. Men i USA vimlar det av jobb folk inte kan leva på. Jag mötte Antonio, en levandee reklamskylt.

Jag spinger på Folsom Rd, en trist och fler mil lång fyrfilig väg utanför Sacramento. Stoppen vid trafikljusen gör att det tar en evig tid. I den hårt trafikerade korsningen med Wat Ave kommer jag i samspråk med en medelålders man som står och viftar med en skylt, som gör reklam för möbelauktioner.

Jag frågar vad han tjänar och om han är nöjd med lönen.

-10 dollar i timman, svarar han vilket är minimilönen inom den privata sektorn. Jodå, han är nöjd med betalningen och trivs också med att stå här ibland uppåt tio timmar om dagen.

Antonio har familj och hur han får ekonomin att gå ihop förstår jag inte. Dessutom arbetar han bara några dagar i veckan. Många av dessa lågavlönade måste därför ha flera jobb. Även inom de mest enkla yrken finns det en form av yrkkesstolthet.

-Jag skakar på skylten, de flesta andra står bara stilla . Därför har jag blivit väldigt stark i armarna, säger han stolt.

Hur klarar du att stå här en hel dag?

-Ibland lyssnar jag på musik och ibland halsover jag bakom skylten, inga problem alls. Men böcker har jag inte tid att läsa,

När det äntligen blir vit gubbe för mig sträckar jag fram en dollrsedel som tack för pratstunden. Antonio skiner upp, säger att han uppskattar gesten men ger tillbaka sedeln.

Är den här typen av "skitjobb" något för Sverige? Helt av ondo behöver dom väl inte vara men jag tror inte förutsättningarna  riktigt  finns.  För en utomstående är det lätt att tro att Antonio står längst ner på skalan. Men dom anställda på t ex Walmart och McDonalds tjänar inte bättre.

Sacramento är huvudstad i delstaten Kalifornien och har 500 000 invånare.

Dagens löpning (56 km) till Folsom gick helt problemfritt. Men att mestadels springa vid sidan av en motorväg eller längs Folsom Rd var ingen höjdare. Imorgon då bergsklättringen börjar finns risk för snö.

Keep on unning!

En skylt som ofta ställer till trubbel för en coast to coast-löpare.

Detour betyder omväg. Detour är också ofta liktydigt med problem. Men problem ska ju som bekant lösas och det gjorde jag verkligen idag.

Omvägen som jag berättade om i förra inlägget blev exakt 16 km. Men några 70 km totalt  blev det inte idag, bara 68. Efter att jag smält förtretligheterna och haft sen lunch bestämde jag direkt; Björn, det här är visserligen allvarligt fast det är inte första gången du haft dom här problemen men då har det alltid löst sig. Så varför skulle det inte gå denna gång?

Så med den peppningen kände jag mig stark. Faktiskt förvånad att jag också blev så effektiv, inga ondödiga stopp. Bytte också skor efter halva sträckan. Och när jag fick min första punktering, ja då skrattade jag. Det depåstoppet tog inte många minuter.

Första punkteringen, gissar att jag kommer att få minst 2-3 i varje delstat, alltså 20-30 stycken. Jag byter bara slang på plats, lagningen gör jag på motellet. Ska mina sju slangar räcka?

Taktiken var att inte springa en kilometer fortare än nödvändigt. Gps:en uppe på vagnen är då till ovärderlig hjälp. Jag låg nästan konstant på 10 km/timman. Men skulle jag hinna fram till Davis och motellet innan det blev mörkt? Jo, jag hann och kände mig mycket nöjd. Och gissa om jag njöt av duschen och maten på restaurangen? Davis verkade till skillnad från Fairfield vara en välmående stad, universitetsstäder står i en klass för sig. University of California hyser här 30 000 studenter, halva stadens folkmängd.

Min skugga blev allt längre. Frågan om jag skule hinna fram innan det blev mörkt upptog tankarna.

Keep on running!

En kort rapport från vägen. Avstänga vägar på grund av vägarbeten tvingar mig att ta en jättelik omväg för att nå dagens etappmål, staden Davis.

Vägarbetet kom som en blixt från en klar himmel. Totalt blir nu sträckan ca 70 km istället för 53, i längsta laget men det måste gå. Tyvärr vågade vägarbetarna inte släppa förbi mig, dessutom hindrade järnvägsspåar och en stor militärbas mig från att snedda förbi hindret. Saken blev inte  bättre av att jag i förvirringen råkade springa fel.

Nåja, här gäller dett att hålla huvudet kallt, bita ihop och inte klaga. Så nog är det ett äventyr man är ute på . . .

Keep on running!

Bärsärkaren (i mitten på bilden) slog in fönster efter fönster innan polisen till sist grep honom.

En totalt händelselös dag, tyckte jag när jag trött på kvällen anlände till motellet i Fairfield. Men på andra sidan gatan hände grejer. En vettvilling gick lös och slog in en massa affärsfönster.

-Stop it! skrek jag. Personen, som verkade drogpåverkad gjorde då ett utfall mot mig och jag fick lägga benen på ryggen. Lite kusligt men samtidigt nyttig intervallträning. Innan hade jag försökt få några brottare på en träningsklubb intill att ingripa men klokt nog gjorde dom inte det utan ringde polisen.

Ja, det är en hel del knepiga människor man möter. Vid lunchstoppet idag slog en spritdoftande man sig i slang med mig. Efteråt satte han sig i bilen och körde iväg. Och utanför Fairfield gick vid sidan av cykelbann en yngling och betade i gräset, precis som en ko, även han troligen drogpåverkad.

Fairfield, en stad som på lite drygt ett halvt sekel vuxit från några tusen ivånare till över 100 000 hade gott om vinddrivna existenser. Tyvärr hade jag dålig kläm på var mitt motell låg och det var svårt att fråga någon. Men till sist såg jag ändå en respektabel herre som var ute och rastade hunden.  Jodå, han visste var hotellet låg. Men han visade totalt fel så dagens distans som skulle bli 46  km blev nu istället 53.

Dagens löpning blev ganska besvärlig. Temperaturen är nu uppe i runt 30 grader. Dessutom var etappen ganska backig men det blir betydligt tuffare om några dagar. Ultralöpare brukar tala om "ultrabackar". Med det menar dom backar man "får" gå i. Jag går också i backarna men idag sprang jag uppför de flesta. Jag har förstått att det handlar mycket om teknik. Springer man aningen fortare än man går, ja då är det mycket att vinna när backarna är fler kilometer långa. Så idag längtde jag nästan efter backarna. Helt sjukt!

Ännu en mäktig hängbro att passera- Al Zampa Memorial Bridge. Bron stod klar 2003 och är namngiven efter en av de anställda som också var med och byggde Golden Gate-bron. Han ramlade ner från Golden Gate-bron, fångades upp i ett skyddsnät, blev svårt skadad men kom mirakulöst tillbaka.

Keep on running!

Klockan åtta på morgonen satte jag av från Baker Beach, San Francisco efter att försiktigt ha satt ner händerna i det kalla Stilla Havsvattnet.

En perfekt start. Bara några morgonpigga människor, en hund och en stor svart korpliknande fågel såg mig springa iväg från den lilla stranden vid Golden Gate-bron.

Det är så där jag vill att ett äventyr ska börja. Inget buller och bång, jag har ju ännu inget att yvas över, har bara kommit 40 km på min 5000 km långa resa. Människorna på stranden visste inte ens att de bevittnade starten av mitt femte coast to coast. 

Jag styrde stegen upp mot den mäktiga och vackra Golden Gate-bron. Rusningstrafiken var i full gång och jag mötte ett pärlband av cyklister och några enstaka joggare. Bron har en cykel- och gångbana på ena sidan, annars är broar bland det värsta som finns för en löpare. Ett tag övervägde jag att överräcka ett av mina skrytsamma visiktkort till en löparbroder där uppe på brokrönet men även han fick sväva i ovisshet om att ha mött en "världsmästare" från Sweden. Ja, så står det på baksidan av de 300 visitkorten som ska delas ut till eventuellt intresserade.

Egentligen hade jag inte behövt ta mig upp på bron, jag skulle nämligen inte åt det hållet. Men att besöka SF utan att springa på Golden Gate-bron, det går ju bara inte. Nej, jag skulle över motorvägsbron till Oakland men på den fick jag inte springa så där erbjöd "cousin" Linda skjuts. Hon bor sedan länge i San Francisco och dan innan guidade hon mig i bil på varenda gata i denna metropol, stor som Stockholm

Jag fortsatte i den blygsamma stilen men när jag väl kommit till Oakland satte jag på skylten med "Coast to Coast" fram på kärran. Och plötsligt blev det annat ljud i skällan. Mötande gjorde tummen upp och hörde jag inte ett och annat bilhorn?

Jo, här gillar man galningar som satsar 100 procent. Dan innan hade en av de bistra tjänstemännen inom Department of Securitys på Oaklands flygplats sträckt ut handen och önskat mig lycka till. En sådan gest är extremt ovanlig. Tro det eller ej, mannen frågade till och med om jag hade ett visitkort. Där fick jag kanske en läsare till på bloggen?

En vacker men lite skrämmande skapelse (jag menar bron). Golden Gate-bron är 2,7 km lång och färdigställdes 1937. Just nu pågår förstärkningsarbeten så att den bättre ska stå emot jordbävningar. Varje år tar ett 30-tal personer livet av sig genom att kasta sig ut från den 227 meter höga bron, som saknar säkerhetslinor.

Jag brukar skriva att jag aldrig ser några joggare i Amerika. Men i centrala SF fanns det massor längs den vackra strandpromenaden. De unga kvinnorna ser ut som mannekänger, alltid klädda i det senaste. Men nog springer dom och även männen lite långsammare än våra löpare?

Det blev lunch med Linda Feldman på Ikea i Oakland. Själv åt jag naturligtvis Swedish Meatballs, betydligt bättre än dom köttbullar som serverades på Arlanda.

Om det var vackert i SF så var det desto fulare och tristare i utkanterna av Oakland. Trafikljusen stod som spön i backen, helt klart står fotgängarna inte högt i kurs, väntetiden på "vit gubbe" är lång varför sista halvan av dagens löpning tog orimlig tid. Löpningen går dock bra, det är dryga 20 grader och solen skiner. Jag har inget att klaga på.

Keep on running!