Här tog vägen slut och jag sprang i kraftledningsgatan. Men det skulle snart bli värre . . .

Vågar jag fortsätta? Nu blev det närmast obanat, sly och en massa snö. Men jag fortsatte.

Äntligen Mälaren! Målet Bålsta ligger snett till höger över isen men den vågade jag inte korsa utan höll mig intill strandkanten och fick en lång extrasväng.

Härligt härligt, men farligt farligt. Idag sprang jag vilse i skogarna mellan Bro och Bålsta. Då gällde det att hålla huvudet kallt och inte ta några onödiga risker.

Vad gör man när vägen plötsligt tar slut och gps:n signalerar reträtt? Ja, de flesta vänder väl men jag har väldigt svårt att springa tillbaka. Jag gjorde det för ett par veckor sedan utanför Åkersberga och även på en dirt road i somras i Washington. Men sånt känns tungt. Idag blev det marsch framåt. Och ett äventyr på köpet.

Jag hade passerat Rösaring, den gamla kultplatsen med sin processionsväg och berömda historiska labyrint. Jag trodde mig ha koll på läget och orienterade efter solen. Hemma hade jag kollat kartor och lät min gps vila. När därför vägen tog slut var det bara att fortsätta, jag sprang ju i rätt riktning med solen i ryggen.

Men jag var helt väck. Jag hade inte räknat med att den igenväxta traktorvägen skulle sluta med ett stup ner i Mälaren. Jag såg Bålsta i fjärran men att springa över isarna vågade jag inte. Det blev till att hålla sig några meter från strandkanten, läskigt det också.

Pendeln hem från Bålsta missade jag med en sekund (!). Trots signaler från en utmattad löpare körde tåget iväg. Fin dag ändå, totalt 35 km, men kanske inte bästa uppladdningen inför lördagens tävling.

Keep on running!

Stopp för all löpning. Gigantiska snöhögar mötte mig på Krillans idrottsplats.

Snöfria gator i Stockholm och allsvensk fotbollspremiär på måndag. Men på Kristinebergs IP råder istid.

Uppskottade snöhögar täcker löparbanorna på idrottsplatsen. Högarna är så stora att det kommer ta flera veckor innan de smält bort. Dagens planerade intervallträning fick därför flyttas till gatorna. Egentligen bara bra, banlöpning har aldrig lockat.

Just nu laddar jag upp inför lördagens sista Vårtävling i Skatås (16 km). Förra veckans tävling på 8 km känns fortfarande av i benen. Huga, ett klart ålderstecken.

Nog är det märkligt att Stockholm Stad inte kan hålla idrottsplatserna öppna för oss löpare. Att lägga upp snöhögar på löparbanorna är befängt. Kanske är det så att det finns ett bestämt datum då man ska öppna? Men det är ju lika stelbent  som när stan stänger sina plaskdammar bara för att ett visst datum passerats. Det var något jag som småbarnsförälder irriterades över under varma sensommar- och höstdagar.

Keep on running!

Utanför klubbstugan tillsammans med klubbkompisarna. Alla tyckte att vi gjort ett bra lopp. Från vänster Berndt Hallberg, Emil Mattsson och Lennart Bengtsson.

Jag kände mig nästan som en fuskare på startlinjen. Ingen av konkurrenterna visste att jag "bloddopat" mig, ej heller att jag med ålderns rätt tillskansat mig ett försprång på flera minuter.

-Ge järnet från början. Det var rådet från min bror Jan inför dagens Vårtävlingar i Skatås (8km). Och visst gav jag järnet. Och visst gav det utdelning!

För det mesta går jag ut lite avvaktande och ökar mot slutet om krafterna finns. Idag fick det bära eller brista. Grusåttan, som egentligen mäter 7,775 km, är ganska kuperad och det är i en vacker miljö Solvikingarna förlagt sin tävling. Till skillnad från ifjol var banan i år helt isfri och det rådde närmast perfekta förhållanden trots att temperaturen bara låg strax över nollstrecket. Sjöarna intill var dock isbelagda och på Härlanda tjärn satt en pimplare- hur någon vågade sig ut på isen denna dag var obegripligt. Kanske pimplade han inte bara fisk utan också annat?

Förmodligen hade jag tack vare höghöjdsträningen i Alperna lite extra krafter idag. Denna typ av "bloddoping" är ju tillåten men det var första gången jag praktiserade metoden i tävlingssammanhang. Annars har jag i USA känt av de positiva effekterna efter att ha varit uppe på höga höjder i Klippiga Bergen.

En tröst för oss äldre löpare är tävlingar som räknas om med åldershandikapp (wava). Vårtävlingarna är dock inte en sådan men eftersom tävlingarna ingår i Majornas IK:s Grand Prix sker en omräkning. Före start visste jag därför att jag med mina 63 år hade en marginal på yngre löpare, på t ex en 39-åring 6 minuter tillgodo.

För mig blev det full pott i den interna klubbstriden. Och räknar man om hela resultatlistan med wava, ja då blev jag sexa bland de totalt 128 fullföljande männen. Att tiden sedan blev nära två minuter bättre än ifjol gör inte saken sämre. Men för att komma ner på jorden igen bör jag upplysa om att jag hamnade strax ovanför mitten i resultatlistan. Dessutom fanns det en annan silverhingst som slog mig idag, 65-årige Jack Grönroos från OK Alehof. Hans 32.59 var ett bättre  resultat än mina 32.31 omräknat med wava.

Nästa vecka är det två varv på Grusåttan. Egentligen en fördel, men har jag kvar alla rödablodkroppar då?

Keep on running!

Utför, utför, utför. Vägen från Flaine till Cluses var otroligt vacker och nerförsbacken mätte cirka 2,5 mil, den längsta backe jag någonsin sprungit i.

 Hur ska man löpträna för att bli bra på tävlingar? Förmodligen inte som jag gör. Extrem mängdträning ger inga toppresultat.

Jag springer för att det är roligt. Men samtidigt vill jag placera mig bra på tävlingar. Det är en kombination som inte riktigt går ihop. Jag börjar inse att om jag drog ner på mängden och satsade mer på "kvaliteten" skulle jag förmodligen bli bättre på tävlingarna. Ifjol sexa på maraton i Sverige i M60 och elva på halvmaraton är väl ok men borde jag inte vara bättre?

Jag tänker på det där när jag idag är ute på ännu ett extremt långpass i franska alperna. Jag springer från Flaine till staden Cluses, totalt 31 km och nästan hela distansen går nerför. Lätt? Ja, ganska men det känns på lårmusklerna fram och för att dämpa stötarna springer jag i det mjuka gruset vid sidan av vägen.

Jag passerar ett flertal små byar, det porlar i bäckarna, den mesta snön är borta från  vägarna och längst ner i dalen blommar vitsipporna. Naturen är storslagen; bergsväggarna stupar lodrätt, fjälltopparna är sylvassa och man känner sig ganska liten i den här miljön.  Jag känner mig också fri och lycklig. Kan det bli bättre? Nej, egentligen  inte. Det är ju så här jag vill ha det. Men effektivt? Nej, jag tror inte det.

Fast inte vill jag byta detta mot toppeffektiv träning. Bara tanken på hårda intervaller, snabbdistans etc gör mig trött. Så jag fortsätter med  mängdträningen.  Det kan inte bli för mycket av det goda!

Keep on running! 

Bilarna hade svårt att komma upp för backarna efter snöfallet. Här monteras snökedjor på framhjulen, dubbdäck är förbjudna i Frankrike.

Idag sprang jag ett av mina tuffaste och längsta backpass - 31 km. Jag behövde inga snökedjor eller dubbade skor för att ta mig uppför mördarbackarna. Det räckte med pizza, Coke och hemlängtan.

Snö och regn omöjligjorde idag skidåkning. Tur att man har löpningen att falla tillbaka på. Att det skulle bli så här långt var inte planerat men eftersom första halvan gick mest utför hade jag inte vett att vända hemåt. Jag fick äta upp det på hemvägen men hade då en riktigt fet och stor pizza att smälta.

Pass av det här slaget går inte fort men det är ändå löpning, inte gång trots att det är så brant att det knappt går att springa. Hoppas bara att det nu ger resultat. Den 26 mars springer jag "dopad" med röda blodkroppar Solvikingarnas Vårtävlingar 8 km i Skatås, Göteborg.

Mitt i lunchrusningen anlände jag till alpbyn les Carroz. Då hade jag sänkt mig drygt 500 meter på en sträcka av 12 km. De 500 höjdmetrarna fick jag på hemvägen arbeta hårt för att återta.

Keep on running!

Jag är på 2 500 meter, högsta toppen i Flaine. Berget i bakgrunden är Mont Blanc, dubbelt så högt.

Vissa saker glömmer man inte, t ex cykling och simning. Samma verkar gälla utförsåkning.

Igår berättade jag att jag inte stått på ett par slalomskidor på cirka 30 år. Därför var jag en aning skraj när jag idag skulle upp till bevis. Med strålande sol och ett i övrigt perfekt skidväder var jag naturligtvis "tvungen" att åka utför.

Det gick överraskande bra. Inte en vurpa, svängarna gick hyggligt och jag var inte en större bromskloss än någon annan i backarna. Fast nog har mycket hunnit ändras under dessa 30 år. Det har egentligen blivit lättare idag; skidorna är kortare och svänger "av sig själv" och nu får man stå bredbent och man åker inte så knixigt utan i mjuka, vida svängar. Dessutom verkar backarna mycket bättre preparerade, rena dansgolven. Fast pjäxorna är rena monstren och de korta carvingskidorna är blytunga.

Visst, det här var kul. Men ger det så mycket för en långdistansare? Jag är inte så säker. Vad tror du? Längd sägs vara ett hyggligt komplement till löpning, men utför...? Jag märkte i alla fall en viss mjölksyrakänning i benen. Och ju fortare du åker desto tröttare blir du, förklarade brorsan Jan, som är ett proffs på området.

Brödraträff i liften. Jag tillsammans med Jan och Ragnar. Foto: Linea Suneson

Skidbackarna må vara många och långa här. Men när dagen var slut återgick jag till mitt rätta element- löpningen. Jag sprang igen i Flains mördarbacke- landsvägen 4 km rakt upp. Och visst kändes det av i benen att jag syndat med skidåkning innan.

Keep on running!

Uppför i franska Alperna. I Flaine finns bara en väg att springa på, en fruktansvärt brant serpentinväg.

Dimma, regn och snö. Ambulanerna åker i skytteltrafik med skidåkare som brutit benen. Själv håller jag mig till vägarna men dom är heller inte lätta.

Jag är på veckolångt besök hos min bror Jan, som varje år brukar tillbringa flera veckor i Flaine, en av de populärare skidorterna  i franska Alperna i skuggan av Mont Blanc. Eftersom det var över 30 år sedan jag stod på ett par slalomskidor kommer det mest att bli löpning.

Backarna är grymt branta och det här kommer att bli utmärkt träning inför vårens alla tävlingar. Jag kommer dessutom att bli fullproppad med röda blodkroppar eftersom höjden ligger på 1 800 meters höjd, för slalomåkarna på 2 500 meter.

Långbackar av det här slaget har jag aldrig upplevt. Att springa upp till toppen tog drygt 25 minuter, sedan följde en lika lång nerförsluta, sedan tog jag reprisen och sprang tillbaka. Pulsen bankade, jag flåsade men jag klarade det utan egentligen en enda gångpaus. Kanske är jag i form?

Uppe på toppen efter 26 minuters löpning. Sedan följde en lika lång nerförsbacke.

Säkert ses jag som en mårklig figur som springer på en skidort där alla åker skidor. Men jag är inte helt ensam. Här finns en ortsbo, en kvinna som  varje dag springer mellan Flaine och Carroz, en sträcka på minst två mil enkel resa.

En  apparat som ser ut som ett jåttelikt kvalster torkar mina dyngsura löparskor.

Keep on running!

Här vid Kanalbron mellan Albysjön och Tullingesjön låg förr en flottbro som flöt på vattnet. Här gick också Göta landsväg, den enda vägförbindelsen under medeltiden från huvudstaden söderut mot Södertörn och Götaland.

Löpning är så oändligt mycket mer än friskvård. Som löpare är jag också en upptäcksresande i när och fjärran. Som idag till exempel när jag sprang Göta landsväg, en tur i våra gamla kungars spår.

Egentligen är vi löpare oerhört priviligerade. Vi kan ta oss till platser dit få kan nå. Numera har jag delvis tröttnat på mina invanda spår och långpassen sker ofta på nya spännande marker. Som pensionär har jag tiden, lusten och orken. Löpningen har fått en ny dimension.

Du som besökt slalombacken i Flottsbro i Huddinge har säkert sett skylten med "Göta landsväg" mellan parkeringen och serveringen. Här gick på 1500-talet den enda vägförbindelsen från Stockholm söderut men ursprunget var den forntida tingsvägen med anor kanske redan från bronsåldern eller ännu tidigare. Tänk att få springa på denna historiska väg!

Skylten i backen ovanför värdshuset i Flottsbro. Här stannade jag till för lunch- perfekt med spagetti och köttfärssås!

Som en liten rännil leder Göta landsväg söderut över Skanstull och Årstafältet på denna karta från 1642. Just över Årsta är vägen som bäst bevarad.

Det är först när jag kommer ner till Flottsbro  efter cirka 2,5 mils löpning jag börjar följa Göta landsväg. Full fart råder i skidbackarna och jag betraktas säkert som en knepig typ när jag kommer springande med min vagn förbi skidliftarna och söker mig in i skogen för att ta mig över Kanalbron.

Nu är jag på Göta landsväg. Här genom skogen strax efter Flottsbro har kungligheter i både levande och dött skick passerat.  Trafiken var inte tät- historikerna uppskattar att cirka 800 personer om året färdades på landsvägen som på 1650-talet byttes ut mot en större som drogs förbi Fittja.

Innan jag startade hemifrån på Tomtebogatan hade jag på internet gjort lite kart- och historistudier. Att kolla kartan visae sig klokt- på Google map var inte passagen över kanalen utritad, inte heller på kartan i min GPS. Bland annat  Botkyrka och Huddinge kommuner, hembygdsföreningar och historiker hade utförlig information om den gamla landsvägen. Jag fick till exempel veta att här vid Flottsbro passerade Gustav Vasa midsommaraftonen 1523 när han gjorde sitt stora intåg i Stockholm. 1634 gick Gustav II Adolfs liktåg här när kungen fördes hem från slagfältet i Lützen. Och 1464 möttes en dansk och en svensk trupp vid Flottsbro- svenskarna segrade.

Det kändes också lite som en blågul seger när jag efter 35 km löpning nådde simhallen i Salem. Men historieböckerna lär inte berättade att den 15 mars 2011 passerade långdistanslöparen Björn Suneson här. Det får du bara läsa på min blogg!

Keep on running!