Ännu en simhall kan bockas av från listan: Vallentuna.

Lidl, Pizzeria Istanbul, simhall, runstenar och nära till bussar och Roslagsbanan. Vallentuna har allt jag kan önska.

Söndagspasset gick tillsammans med två av klubbens löpare, Torbjörn Andersson och Ulf Bernardsson. Normalt  brukar vi vara några fler på söndagarna, annars tränar jag mest med Vallentuna på måndagar och då är vi ett gäng på uppåt tio stycken plus tränare Ola Nordstrand.

På tämligen isiga vägar sprang vi över Skålhamravägen och Lindö Säteri, drygt en halvmara i vackra omgivningar. Medlöparna verkade starka idag och Torbjörn signalerade då och då att senaste kilometern gick på 5 minuter. Uffe tycktes gilla backarna och dillade något om att "skönt att byta växel" medan jag hjälpligt försökte hänga med.  För tjugo år sedan när man någon enstaka vecka kom upp i 12 mil var jag slut. Nu summerar jag 17 mil men är långtifrån slut.

Passet avslutades med pizza, bastubad och sportdryck från Lidl. Att Vallentuna har en simhall blev en positiv överraskning. De blöta kläderna fick nödtorftigt torkas i hårtorken, i bastun satt jag på joggingmössan och håret tvättades med kvarglömt schampo. Herregud, man är snart ett fall för psykvården.

Keep on running!

Mörbybadet i Danderyd blev min 26:e simhall. Där kostar ett bastubad 80 kronor- dyrt!

Nu har jag sprungit till 26 simhallar av totalt cirka 40 i länet. Målet är att beta av alla innan jag åker till USA i mitten av mars.

 I tisdags Rimbo badhus, i torsdags Gångsätrahallen på Lidingö och idag Mörbybadet i Danderyd. Jag blir mer och mer tänd på idén. Bastubad är en perfekt avslutning efter ett långlöp. Några "värstingar" återstår men Norrtälje (74 km) samt Hallstavik badhus (114 km) är omöjliga. Där måste jag fuska och åka kommunalt en bit. Möjliga är däremot Sydpolen i Södertälje (39 km),  Valsta sim- och sporthall i Märsta (38 km), Sigtuna Fritidscenter (44 km) och Bålsta simhall (45 km).

Löpningen går just nu väldigt bra, jag är i form! Idag blåste det kraftig sydvind och för att  förlänga löpet lite och få medvind hela vägen till Mörbybadet tog jag pendeln till Älvsjö. Sällan har jag haft sådan fart med kärran över Sankt Eriksbron. Finns det något skönare än att vara i form? För mig släpper dessutom alla avståndsspärrar- det är ungefär som att sätta sig bakom ratten på en bil, man kan köra hur långt som helst.

 "Minska löpträningen under december så att du är utvilad och redo inför det nya året", läser jag i en osignerad artikel i svenska Runners World, som kom med posten idag. Samma artikel, fast nu signerad av Bob Cooper, läste jag för två veckor sedan i den amerikanska upplagan av RW. I denna nämns inte specifikt december men ändå behovet av att trappa ner volym och intensitet.

Kloka träningsråd? Ja, kanske för de flesta vanliga joggare men knappast för hårdsatsande löpare. Det är under de mörka månaderna november, december och januari de samlar på sig en massa mil med lugn distanslöpning. När tävlingarna drar igång framåt vårkanten toppar de formen genom att minska volymen samtidigt som de ökar kvaliteten på löppassen.

Så jag fortsätter mitt milsamlande. Det lutar åt en ny 15-milavecka och kanske slutar året på 600 mil.

På dagens löptur mötte jag en riktig tuffing, 73-årige Sten Odenblad, Fredrikshofs IF. Han berättade att han kört många dubbelpass i år och räknade med att året slutar på runt 400 mil. Inte för intet ligger Sten i år på min årsbästalista på maraton. Respekt!

Keep on running!

Rusningstrafik. Jag har börjat mitt långa löp för att hämta ett par  kvarglömda löparskor i Vallentuna. Vid Järva Krog flyter trafiken trögt på morgonen medan jag har cykelbanan för mig själv.

Idag gjorde jag ett av mina längsta löp i Sverige. En utomordentligt fin badhusskalp togs efter 66 km löpning till badhuset i Rimbo. Det kan jag tacka ett par kvarglömda skor för.

Det man inte har i huvudet får man ha i benen. Ja, nu har det hänt igen. Efter måndagens intervallträning i Vallentuna råkade jag glömma kvar ett par löparskor i Ekebyskolan. Vilket utmärkt tillfälle för ett långskubb med vagnen!

Skorna stod kvar. Läraren som släppte in mig i gymnastiksalen trodde säkert hon hade att göra med en komplett idiot.

Rimfrost, nollgradigt och svag sydvästlig vind. Det var inte alltför besvärliga förhållanden upp till Vallentuna. Men snart märkte jag att mina handskar (Windstopper) klarar kyla dåligt. Att dessa svindyra löparhandskar även är värdelösa i väta visste jag redan efter att ha varit nära att förfrysa fingrarna på senaste coast to coast. Lösningen nu blev att att dra ner ärmarna på vindoverallsjackan.

Under långlöp är mat viktigt. Varm blåbärssoppa i termos, julmust och varmkorv på mack, två pizzor och en hel del cola var idag mitt 100-oktaniga bränsle.  På pizzerian Vallentuna var de mycket imponerade efter mina 30 km. Men när jag sa att jag skulle längre, kanske upp till Rimbo, ramlade hakorna ner.

Inte Mångsbodarna eller Risberg utan skogarna i Upplands Väsby. Här tankas blåbärssoppa för glatta livet.

Under coast to coast-löpen har jag alltid en bestämd plan för hur långt jag ska springa under dagen. Det hade jag inte idag och det var nog rätt bra. Minimimålet var att bärga skorna i Vallentuna och kanske ta mig till Brottby och i bästa fall ända till Rimbo. I Vallentuna kände jag mig pigg, i Brottby kände jag mig pigg, i Angarn kände jag mig pigg. Så varför inte fortsätta?

Björns egen runsten. Utanför Angarns kyrka stod flera runstenar som använts som tröskelstenar i kyrkan. På denna stod: "Björn och Vigurn läto resa stenen efter Sven, sin fosterson". Själv får jag i bästa fall nöja mig med en vanlig gravsten.

Ju längre norrut  desto mer vinter. I Stockholm var det egentligen bara rimfrost på vägarna men någon mil utanför Rimbo en del snö. Det var ändå lätt att ta sig fram men ett nytt hinder kom smygande- mörkret. Jag hamnade dessutom i rusningstrafik och eftersom vägarna sakande vägren och bilisterna körde med helljus fick jag gå av vägen hela tiden. Lite otäckt, jag såg inget. Jag förvåandes också över att så många inte väjde när vägen var fri, bussarna och långtradarna nästan snuddade mig trots att jag inte hade kärran på vägen.

Mörkt och vintrigt. Det värsta var dock avsaknaden av vägren och att jag blev bländad av mötande trafik hela tiden.

Efter långturen kan jag konstatera: formen är hygglig och nästa coast to coast skulle kunna starta redan nu, inte i mitten av mars. Jag verkar också stark rent av mentalt- att springa så här långt i december och tycka det är roligt bådar gott. Det är inte omöjligt att jag får vinterväder även i USA.

Målet är nått- badhuset i Rimbo. Gissa om bastun kändes skön!

Keep on running!

Klasskillnad. Jag springer i M60 och Arne Lekström från Vallentuna FK är i år ny i M70 där han blev klassegrare.

Löparåret är inte slut. Vi som tävlar i Bore Cup har precis börjat vår tävlingssäsong. Gillar du löpning tycker jag du ska anmäla dig till denna enkla men trevliga löparcirkus.

Idag lördag var det sässongspremiär för Bore Cup med 10 km i Vallentuna, kvinnorna och M70 sprang ett varv, 5 km. Om en månad drar vi vidare till Bälinge  där vi springer 7,5 km, fortsätter i februari till Östhammar och avslutar i mars i Gävle. De tre bästa tävlingarna räknas i sammandraget. Vi är lite av ett resande teatersällskap, alla känner alla. Därför var det extra roligt med många nykomlingar på premiären och att det dessutom  blev deltagarrekord med 166 fullföljande.

Den nya banan i Vallentuna verkade uppskattad, inte alls så backig man kunde tro och att avsluta med en lång utförslöpa var perfekt. Oavsett tid och placering  brukar jag för det mesta var nöjd efter loppen. Så även idag. De 10 km gick på 42.17 och gav en andraplats i M60, knappa minuten efter oslagbare (?) Alex Bonn från Vallentuna FK.

MIna två 15-milaveckor i följd och därefter en lättvecka var möjligen i tuffaste laget. Jag har prövat den modellen tidigare utan att nå optimalt resultat. Kanske hade det varit bättre med två lätta veckor inför Bore. Det gäller ju att vara helt utvilad på tävlingsdagen även om det idag kändes ganska lätt.

Lockar inte deltävling 2 i Bälinge den 7 januari kan jag tipsa om Skinkloppet onsdagen den 14 december  eller Nyårsloppet, båda i Vallentuna. I förstnämnda tävling är priset en julskinka till den som kommer närmast sin måltid, här har alla chans att vinna. I Nyårsloppet är det glögg och pepparkaka till alla. Löpning är också lekamlig spis.

http://www.borecup.se/

http://www.vallentunafriidrott.se/

Skoförvaring hemma. Just nu har jag åtta par löparskor igång och de håller längre än vad fabrikanterna vill medge.

Hur ofta behöver jag köpa nya joggingskor? Svar: inte så ofta som tillverkarna och butikerna hävdar.

Skoföretaget Brooks frågar på sin blogg hur långt man kan springa i ett par joggingskor innan de behöver bytas ut. Enligt deras experter håller t ex en standardsko typ Adrenaline GTS 50-80 mil (300-500 miles).

Det är i mina öron extremt kort. Helst hade fabrikanterna sett att vi byter skor lika ofta som strumpor och kalsonger. Men så långt vågar de (ännu) inte gå.

Skulle jag följa Brooks råd, ja då hade jag med mina 500-600 mil per år behövt köpa 6-12 par skor om året Det verkar minst sagt överdrivet. I praktiken brukar det bli 2 nya par om året, ibland tre.

Lever jag då farligt genom att springa i kanske uttjänta skor? Nej, det tror jag inte. För det första skiftar jag skor hela tiden, springer aldrig två träningspass i följd i samma skor. Genom att skorna är av lite olika modell får jag också variationen. Totalt brukar jag växla mellan 6-8 par, ibland ännu fler och skoflottan kan vara utbytt efter 2-3 år. Resultat: nästan aldrig skadad.

Men om skorna förlorat all dämpning, då är det väl farligt att springa i dem? Nej, inte ens då fast skönt är det ju inte. Brooks skriver på bloggen att det inte är vetensakpligt bevisat att uttjänta skor ger skador. Något annat hade man knappast vågat hävda med tanke på den lönsamma barfotatrenden med minimalistiska och helt odämpade skor.

Fotbäddar, alltså iläggssulor gjutna efter foten, kan säkert också bidra till att skorna håller längre, mina brukar hålla ungefär 200-250 mil. För att öka variationen och därmed minska skaderisken har jag dock inte iläggssulor i alla paren.

De första fotbäddarna skaffade jag för cirka 25 år sedan och några hänger fortfarande med. Enligt expertisen ska de vara utslitna för länge sedan men jag visade ett par för löpardoktorn  Carter Farell och han tyckte de var OK. Jag köpte några nya härom året men de kommer nog inte hålla lika länge.

Enligt expertisen ska man heller inte tvätta löparskorna i tvättmaskin. Jag tvättar (fintvätt) mina ett par gånger om året- de ser ut som nya och jag har inte märkt någon försämring.

För att hålla rätt på alla skor skriver jag bak på hälen när de togs i bruk. Risken är då liten att skorna används för länge. Normalt brukar man dock känan när de är slut.

En vanlig joggare tycker jag ska hålla sig med 2-3 par skor. Det blir både roligare och billigare.

Här länken till Brooks skoråd där man också tipsar om hur man ska få skorn att hålla längre:

http://talk.brooksrunning.com/2011/11/25/how-often-should-you-replace-running-shoes/

Keep on running!

Ett mästerverk. Denna underbart vackra runhäll sprang jag idag förbi och den antas vara ristad på 1 000-taletav runmästare Fot. Hällen finns i Sundby, Spånga socken. Texten lyder: "Andvätt och Gärdar läto rista dessa runor efter Sven, sin fader, och Kättilvid efter sin make". Intill finns en annan runhäll, dock ofullbordad, med mansnamnet Ärnmund.

Är det inte fantastiskt med alla dessa runstenar och runhällar vi har här i Mälardalen? Mina löpturer går ibland i historiens fotspår. För mig är en skylt från Riksantikvarieämbetet liktydigt med ett stopptecken.

Jag har sprungit förbi här många gånger men varken sett skylten eller runhällen. Nu kom jag från andra hållet och fick se runmästare Fots mästerverk i Spånga. Jag får något av en religiös känsla och känner mig liten när jag betraktar dessa historiska minnesmärken. De gamla fornnordiska namnen klingar så vackert; Andvätt, Gärdar, Ärnmund. Jag tänker på namnen medan jag springer där i blåsten.

Ja, usch vad det blåste idag. Västliga vindar som begränsade löpmöjligheterna- jag har ju Östersjön som bortre gräns. Därför blev det pendeltåget till Spånga vilket gjorde att jag kunde springa drygt två mil i härlig medvind.

Vilken bra löpvecka jag haft. Räkneverket stannar på exakt 15 mil. Två 15-milaveckor på raken alltså. Nu bör jag vara väl förberedd inför nästa helgs millopp i Bore Cup.

Gör helg. Vagnen ställs ner i källaren efter lördagens löprunda på 24 km. Totalt har det denna vecka blivit åtta träningspass, varav dubbelpass två dagar. Söndag får bli vilodag och nästa vecka blir en lättvecka, dock med tävling.

Som pensionär har jag gott om tid och därför passar jag på att resa mycket. I slutet av januari åker jag till Barcelona för att springa några dagar i bergen och längs Medelhavet, förhoppningsvis i kortbyxor. Det blir lågprisflyg  och  lyxhotell. Men vid den här tiden på året tvingas hotellen hålla nere priserna. Som vanligt väljer jag ett hotell med lagad och storslagen frukost, jag måste ju äta upp mig lite.

Keep on running!  

Runstenen i Bröta, Grödinge socken var osedvanligt vacker. Enligt skylten intill är stenen från 1000-talet och texten kan uttydas: "Vigmar lät resa denna sten efter Jörunde, sin frände och kamrat. . . broder. . ."  Själv fick jag ett trevligt stopp och lite vila under min långa färd.

När andra åker till jobbet på morgonen springer jag till mitt "arbete". Men för mig är förflyttningen själva arbetet. Dagens löptur blev ett helt dagsverke.

Vad jag tycker om pensionärslivet! Som avtalspensionär får jag hyggligt betalt och är dessutom fri som fågeln. Tidningslivet var nog bra men det här är bättre. Nu är det jag som bestämmer och får ägna mig åt det jag älskar- löpning.

I morse tog jag joggingvagnen från Karlbergs station och åkte ner till Tumba för ett långskubb till simhallen i Ösmo. Gråmulet, fullt med folk i tåget och alla satt tysta och dystra med sina Metro eller fingrade på sina mobiler. Mig väntade en dryg 3-milare på okända vägar och bara tanken på detta värmde.

På en sommarstugetomt stod en övergiven studsmatta. Ännu ett skäl att ta ett snabbstopp. Men oj vad stel gubben är, jag hade stora problem att komma upp på mattan. Dessbättre var de enda åskådarna några hästar i hagen intill.

Innan hade jag rekat vägen på Google Maps och i min GPS knappat in adressen till simhallen i Ösmo där jag skulle bada bastu. Att springa hemifrån hade blivit drygt fem mil, alldeles för långt, därför fick det bli pendeln en bit.  Det är lite fascinerande att styras av en GPS- ställer man in den på gångfunktion brukar det dyka upp spännande småvägar. Rätt kommer man alltid, dessutom får man den genaste vägen.

Knappt en mil från Tumba tar jag fikastopp på Café Rosenhill. Två gamla kanelbullar och några koppar kaffe sitter fint. Efter Rosenhill väntar i princip två öde mil så det gällde att fylla på. För säkerhets skull finns i vagnen en liter blåbärssoppa från Lidl. Löpningen går lätt trots att landskapet är rätt kuperat. Diset och duggregnet gör att det också känns lätt att andas. Jag passerar ett flertal sjöar, tänk vad vackert det måste vara här sommartid. Under min färd möter jag knappt en enda bil. Intrycket av att vara långt borta förstärks av att Radio Stockholm försvinner titt som tätt i lurarna.

Ingen badare i sjön Muskan. Och själv hade jag ingen lust att kasta mig i vattnet denna gråmulna dag men sommartid hade det nog blivit ett dopp.

Backarna och distansen tar till sist ta ut sin rätt. Studsen i benen är borta och mot slutet börjar jag gå i backarna. Jag är en dålig avslutare, både på träning och tävling. När jag vet att jag är nära målet kommer alltid tröttheten.

Nåväl, en fin skalp blev det. Simhallen i Ösmo var inte den lättaste att ta men kan nu bockas av på listan över simhallar i Stockholms län. Nu återstår mest avlägsna och närmast onåbara badhus som Rimbo och Norrtälje. Innan bastubadet blev det sen lunch på grillen utanför simhallen. Knappt ätbar mat men efter 33 km och 4  timmar på vägarna slinker allt ner.

Framme i Ösmo! Hem fick det bli pendeln.

Förra veckan 15 mil och förhoppningsvis lika mycket denna. Varför så mycket? Jo, tanken är att komma i form inför Bore Cup som startar den 3 december med 10 km i Vallentuna. Dagarna före tävlingen ska det inte bli mycket sprunget. Superkompensation brukar det visst kallas.

Keep on running

Peter Nilsson (tvåa från vänster i grön jacka) la ut på Funbeat om ett gemensamt långpass, "Stockholms högsta broar". Klockan är 10 och järngänget ska precis sticka iväg från Slussen och avverka en brorunda på 26 km.

Hoppsan, redan 30 km! Och jag som inte ens hunnit bli trött. Hur gick det här egentligen till?

Ska du bli bra på långdistans är det många mil som gäller. Ju fler mil desto bättre. Ja, så ser min enkla träningsfilosofi ut. Jag tror inte på alla råd jag läser i löpartidningarna- där går mycket ut på att du inte behöver träna särskilt mycket eftersom det finns genvägar. Det är nästan så tidningarna inte vågar skriva att långdistanslöpning är ett slitgöra (men ett roligt sådant).

Nikes slogan "Just do it" gillar jag. Min egen "Keep on running" har ungefär samma budskap. Varför krånga till något som är så otroligt enkelt? Det är ju bara att ge sig ut och springa.

Men hur får man ihop alla de där milen som faktiskt behövs? Det tar ju ändå en massa tid och motivationen är inte alltid på topp. Det behöver inte vara så svårt. Som  i lördags t ex, på Funbeat läste jag om ett gemensamt långpass i Stockholm. Det vara bara att haka på- kilometrarna avverkades en efter en utan att jag knappt märkte det. I trevligt sällsskap får man extra krafter.  Plötsligt var vi alla åter vid startpunkten och vi klockade 26 km, med mina 4 km till Slussen blev det 30.

"Nyttolöpning" eller "transportlöpning" har under många år varit min melodi. Lite överdrivet skulle man kunna säga att jag bara lägger ner några timmar i veckan på ren löpträning. Istället används kroppen ungefär som folk använder bilen eller allmänna kommunikationer; som ett transportredskap. De senaste tio arbetsåren sprang jag i princip varje dag till och från jobbet och dessutom sprang jag hem och åt lunch, alltså tre träningspass per dag fem dagar i veckan. Med den taktiken blev det många mil, dessutom gratismil och även kvalitetsträning eftersom det ibland gick undan. Jag är förvånad att inte fler springer till sina arbeten. De som gör det springer bara ena vägen, sällan fram och tillbaka. Varför? Med lite tillvänjning klarar kroppen lätt 2-3 mil om dagen.

Nu när jag är avtalspensionär och har i princip hur mycket tid som helst har det bliivit lite svårare att få ihop milen även om jag fortfarande ligger på 500-600 mil om året eller 11-12 mil i veckan. Att ge sig ut två gånger per dag känns inte riktigt lika lätt. Istället blir passen längre, att springa två mil en dag är mer krävande än två pass på en mil vardera. Men fortfarande är det en massa nyttolöpning- jag kutar med babyjoggern och handlar, springer till badhus och har en massa andra  trevligheter för mig. Pliktpass typ Kungsholmen eller Brunnsviken runt blir allt sällsyntare.

Här har vi nått toppen på Hammarbybacken. Där pågick ett maratonlopp och här är det Mats Liljegren (löparen i grönt i mitten) som passerar toppen för nionde gången, 13 varv återstår. Puh!

Tävling är också bra träning. Sällan har jag sprungit så många tävlingar som i år. Loppen har svarat för en stor del av kvalitetsträningen. De bästa milpåfyllarna i år har ändå varit långpass typ Stockholm-Mölle eller rundor på 1-2 dagar, ibland med övernattning. Världen ligger öppen för dig- det finns hur många möjligheter som helst att få ihop dina mil. Skyll inte på tidsbrist!

På tal om mängd. Den här veckan verkar bli riktigt bra. Kanske landar jag på 15 mil.

Medlöparen Mats Dänsel filmade vår brorunda. Här hans fina reportage:

http://www.youtube.com/watch?v=yw0538N4roE

Keep on running!