Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 1441 km. Denna vecka: 89 km. Idag: 18 km

2016-03-04 - Vad du bör veta inför ett coast to coast (3) : Ryggsäck eller vagn?

År 2005 sprang jag de 160 milen mellan Chicago och New Orleans med en liten ryggsäck och en vattenflaska i vardera handen (övre bilden). Två år senare lärde jag mig av av misstagen och skaffade i stället en joggingvagn där allt fick plats. Bilden från West Virginia.

Det är joggingvagn som gäller på längre löp. Men ska du bara vara ute någon vecka klarar du dig gott med en löparryggsäck.

Numera springer jag nästan alltid med joggingvagn, t o m på väg till gymmet. Vagnen är nästan ett lika bra transportredskap som bilen för andra. Men det var först i samband med mitt första coast to coast jag blev ägare till en trehjuling. Det var Rune Larsson som inspirerade.

Annars var jag en early adopter på det här området. Jag sprang redan 1984 med en vanlig fyrhjulig barnvagn. I vagnen satt äldste sonen och så fort vi mötte en fotgängare skämdes jag och började promenera. En fyrhjuling duger annars att springa till husbehov med men är inget för ett äventyrslöp.

Nackdelen med en ryggsäck är naturligtvis att du knappt  får med dig något. Och så risken för skavsår. Trots mycket träning med tung packning fick jag ändå skavsår under mitt månadslånga löp Chicago-New Orleans. Nej, ryggsäck är enbart för kortare löp.

I en joggingvagn får du med dig allt du behöver. Även här gäller det dock att packa lätt. Min packning på ett coast to coast brukar väga cirka tio kilo, ungefär vad vagnen väger. Att springa med vagn är egentligen inte det minsta jobbigt. Eftersom du springer långsamt  (jag håller 9-10 km/tim och går i uppförsbackar) är vagnen inget hinder. Tvärtom, den skänker trygghet. Och du känner dig säkrare i trafiken med en vagn framför dig. Dessutom är det omöjligt att ramla.

Nackdelen med en vagn är punkteringarna. Det går inte att hålla på att laga längs vägen utan du får ha med dig ett stort antal reservslangar och laga på motellet. Dock trevligt kvällspyssel! Sedan brukar det bli lite problem med lösa ekrar och krånglande handbroms. Rådet är att besöka cykelverkstad, inte själv fixa hjulen eftersom de då kommer att wobbla.

Eric Diehci, Fruita, Colrado servar min Baby Jogger.

Vad ska man då ha för vagn? Självklart en vagn med tre hjul och en vagn med så stora hjul och så smala däck som möjligt. Märket Baby Jogger är den klart bästa löpvagnen på marknaden och då i synnerhet modellen Performance 25th Anniversary. Den är i princip outslitlig, jag har sprungit långt över tusen mil med en sådan vagn men vill inte chansa utan byter ut den mot en dito lätt begagnad på stundande coast to coast.

Jag har testat de flesta "riktiga" joggingvagnar med 16-20-tums hjul som säljs på den svenska marknaden. Ingen har kommit i närheten av Baby Jogger, konkurrenterna känns klumpiga och rullar tyngre. Men genom att byta ut "traktordäcken" till smala racingdäck går det att förvandla en folkvagn till en racer. Tyvärr säljs inte Baby Jogger längre i Sverige så håll koll på begagnatmarknaden eller köp vagnen i USA.

Numera är det inte så många småbarnsföräldrar som springer med joggingvagn. För några år sedan mötte jag nästan dagligen löpare med vagn. Förstår inte vad som hänt. Så ut och spring med din vanliga barnvagn och skulle andan falla på, skaffa en riktig joggingvagn och njut av livet och äventyren!

Keep on running!

Postad av Björn kl 16:31:42

Läs / skriv kommentar (7)


2016-03-03 - Vad du bör veta inför ett coast to coast (2) : Så planerar du den perfekta löpdagen

Mat på en trevlig restaurang längs vägen eller färsk frukt i kärran får löparen på gott humör så han kan ta några steg på Maslows behovstrappa. Bilderna från Georgia 2010. Klicka för större storlek!

Varje dag under ett coast to coast försöker jag nå det översta trappsteget i den Maslowska behovstrappan. Det gäller att få till den perfekta löpdagen. Mat vid rätt tidpunkt och på rätt plats är då förutsättningen för orka alla stegen. Men det behövs fler ingredienser i soppan.

I andra avsnittet av ”Coast to Coast-skolan” får du tips om hur du kan lägga upp en riktigt lång löpdag så att den blir så bra som möjligt. Planering är A och O. Har du koll på läget och känner dig säker blir allt lättare och roligare.
Visst, det mesta händer oförhappandes. Det är inte för inte ett coast to coast är ett enda stort äventyr. Ändå ligger det mycket planerande bakom; varenda löpdag är planerad i detalj, dagsdistansen, valet av vägar, matstoppen och även motellbokningen ska vara klara innan du checkar ut från motellet.

Planeringsverktyget är Google Maps. Det används för att i detalj lägga upp löpdagarna. Så här ser t ex dag 51 ut, fredagen den 10 juni: länk.  Länken har jag lagt i ett excelark där jag har adresserna till alla mina motell och andra viktiga noteringar som t ex hur långt det är till lunchstoppet, viktiga avtagsvägar, eventuella sevärdheter, möjligheter till eftermiddagsfika och om hur motellet jag kommer till kan tänkas vara.

Dan innan går jag igenom rutten. I min vattentäta gps (Garmin Zumo 660 för mc) läggs motellets adress in samt viktiga stödjepunkter. Det blir då i stort sett omöjligt att springa fel. Annat var det under de första USA-löpen då papperskartor användes. Felspringningar var inte heller då särskilt vanliga men bara att inte veta exakt var man är ger en osäkerhet. Att fråga sig fram är vanskilgt- lokalkännedomen bland amerikanen i gemen är dålig.

Här har du ingen hjälp att hämta. Min erfarenhet av polisen i USA är negativ, föga hjälpsam och en fastsättarmentalitet. Bilden från Nevada 2014.

Motellens placering styr till stor del rutten. För mig har det gällt att få ihop distanser på cirka fem mil, helst inte längre än sju mil och inte kortare än en mara. Det går inte riktigt att lita på att alla motell finns med på Google Maps så det blir också sökande på andra sajter. Nya Goggle Maps, som jag i ogillade, har emellertid visat sig mycket bra och ställer man in på "cykel" får man en höjdkurva utritad, nog så viktigt i bergiga trakter. .När jag är osäker på detaljerna, hittar t ex inget matställe i ett litet samhälle, går jag ner med Gula gubben och kollar på gatunivå. Viktig info kan ibland också hämtas på städernas egna hemsidor men informationsvärdet där är ofta lågt.

En lyckad dag kräver i regel att jag hittar ett  matställe efter 20-25 kilometer, alltså ungefär halvvägs på etappen. Får jag äta på en restaurang och slippa att inta medhavd, kall mat vid vägkanten blir återhämtningen mycket bättre. Lunchstoppen kan bli långa, minst en timma och det blir då också ofta en powernap.

Dessa korta sovpauser är mycket effektiva. Läkare har förklarat att de medfört att jag kunnat minska nattsömnen med en eller två timmar och ändå vara utvilad på morgonen.

Planering i all ära men kanske hade frihetskänslan blivit ännu större om man sprang  mera på måfå, planerade efter hand och chansade lite mera. Så gjorde t ex Rune Larsson på sitt coast to coast. Men jag vågar inte.

Polisens råd är heller inte att lita på. Vid de tillfällen då jag stegat in på en polisstation och frågat om vägen eller annat har jag antingen fått rent felaktiga besked eller intetsägande upplysningar. Det gäller alltså att vara bra påläst. Annars är amerikanen väldigt hjälpsam.

Keep on running!

Postad av Björn kl 15:47:48

Läs / skriv kommentar (0)


2016-03-02 - Vad du bör veta inför ett coast to coast (1) : Så mycket behöver du träna

Ett starkt psyke är en fördel under äventyrslöpning. Bilden från Montana, 2010.

Att springa minst en mara dag ut och dag in låter för de flesta oöverstigligt. Men det är betydligt lättare än du tror. Därmed inte sagt att alla ultralöpare och elitlöpare skulle klara det.

Idag startar jag en serie på cirka tio avsnitt om så kallad äventyrslöpning, långa och lite spektakulära löpningar. Vad krävs, hur förbereder man sig, vad är svårigheterna, vad kostar det, är det farligt, vilken utrustning behövs och är det här något vanliga motionärer kan ägna sig åt? Och framför allt; varför över huvud taget syssla med den här typen av löpning?

När jag berättar om mina USA- löpningar på uppåt 500 mil och 100 dagar, tänker nio av tio på den fysiska prestationen. Få förstår att det är mer en mental än en fysisk utmaning. Det är därför långt ifrån säkert att alla elit- och ultralöpare skulle klara att springa de 500 milen över Amerika. Jo, rent fysiskt skulle många säkert inte ha några problem. Men många skulle ledsna, få hemlängtan eller bli deprimerade. Jag har sett flera tragiska fall- löpare som brutit, andra som fullföljt men fått betala ett högt pris.

Så det handlar om att ha det rätta kynnet. Du ska gilla ensamheten, tycka om monotona grejer och göra det för din egen skull, inte för att vara märkvärdig och visa andra att du kan. Så egentligen ligger äventyrslöpningen öppen för de flesta löpare. Men för det krävs träning, såväl fysisk som mental.

Ok, hur tränar man då? Ja, ska du vara ute mer än 2-3 veckor och springa i stort sett varje dag krävs att du sprungit under många år. Och du bör ha legat på höga träningsvolymer, minst tio mil i veckan under de senaste åren. En vanlig motionär skulle klara att springa en mara eller längre under en, kanske två eller tre dagar men sedan klappa ihop. Elitmotionären klarar minst en vecka men därefter är skaderisken mycket hög. Problemet är att de flesta inte vant sig vid att dag ut och dag in springa en ultra (distanser längre än ett maraton).

Det här gäller även mig. Det är alltid de två tre första veckorna som är kritiska under ett coast to coast. Men har du klarat dig från skador efter denna period kan du vara ganska säker på att kroppen håller hela vägen.

Hur bra du än tror att du är vore det rena vansinnet att på stört sätta igång med typ ett coast to coast. Som med allt gäller det att börja försiktigt. Jag startade med att springa Stockholm-Göteborg (cirka 50 mil) och fick en hum om hur det kan vara. Men börja gärna med en kortare distans, några dagar i Sverige med övernattning på vandrarhem eller hotell. Det kan bli ett nog så roligt äventyr, du slipper skadorna men får erfarenheten.

Planerar du att springa minst en mara varje dag behöver du inte springa så långa distanser under din vanliga träning  MIna långpass i Stockholm är sällan längre än 35 km. Det räcker för mig men veckomängden försöker jag hålla över tio mil, max 15-16 mil. Ska du upp i dessa mängder krävs att du kör två pass per dag några gånger i veckan, det blir mindre slitigt. Jag är inte riktigt där ännu, har fått ihop knappt 100 mil i år, och kommer därför att trappa upp mängden lite inför stundande coast to coast.

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 14:23:25

Läs / skriv kommentar (4)


2016-02-24 - Nästa coast to coast blir det snabbaste

Niagarafallen når jag efter 80 dagars löpning under mitt femte coast to coast, som startar den 19 april.

Mitt stundande coast to coast kan bli det snabbaste av dem alla. De cirka 500 milen från San Francisco till Boston ska springas på 93 dagar, nonstop.

Rutten är nu äntligen spikad. Planeringen tog mycket längre tid än väntat. Den här gången är det jag själv, inte min bror Jan, som till största delen svarat för jobbet. Enda fördelen är att jag nu har lite bättre koll och därför inte behöver bli så grinig när den ena 6-milsetappen efter den andra står på programmet. Jan kommer dock svara för finslipningen av rutten och han hänger också med som följebilschaufför under tre veckor i Nevada och Utah, passager som skulle ha varit "omöjliga" att klara utan följebil.

Rutten är helt annorlunda jämfört med tidigare år men i Wyoming och i Nebraska springer jag på kända vägar. Jag kommer att passera tolv delstater där Michigan och Massachusetts blir nya bekantskaper. Nytt är också att jag tar en snabbgående färja över Lake Michigan och springer en vecka i Kanada där jag får se Niagarafallen. Jag kommer även att springa Boston Marathon-banan, tyvärr inte det riktiga loppet som går den 18 april, dagen före min start i SFC.

Den streckade gula linjen är rutten 2016, övriga linjer är tidigare långa löpningar i USA. Klicka på bilden för större storlek!

Här rutten i grova drag:

San Francisco-Milwaukee, Wiconsin: https://goo.gl/maps/Ji7CAN7EkKS2

Muskegon, Michigan-Boston,Masschusetts: https://goo.gl/maps/MbJWAznPZrp

Motellens placering har till stor del avgjort hur långa dagsetapperna blivit. Målet har varit att få dem cirka fem mil men det har inte gått. Jag får 17 etapper på 6-7 mil och fyra på 7 mil, den längsta på 7,5 mil och den kortaste cirka 30 km. Jag har inte planerat in några vilodagar men har marginal för detta. Följer jag schemat, vilket jag gjort tidigare gånger, innebär det ett dagssnitt på 53-54 km. Det är ungefär där min komfortzon ligger.

Jag tar en färja över Lake Michigan, katamaranen gör 35 knop.

Jag har inte haft någon ambition att slå egna eller andras hastighetsrekord eller andra rekord. Att löpet nu ändå kan bli mitt snabbaste är en ren tillfällighet. Jag "fuskar" ju dessutom genom att ta en färja över Lake Michigan. Annars är 93 dagar inga märkvärdigheter i dessa sammanhang, medianen är 82 dagar, snittet 113 dagar och den snabbaste har korsat kontinenten på 46 dagar. Statistiken har dock några år på nacken och är inte helt tillfförlitlig, tyvärr sker ingen uppdatering längre.

Lyckas jag med mitt femte löp blir det ändå ett "världsrekord". Ingen har sprungit så många gånger, känt däremot är att en person gjort det fyra gånger men då haft följebil alla gånger. Sedan tidigare har jag rekordet utan följebil. Rekord, och rekord- visst kan det vara  trevligt men det är det är inte därför jag springer.

Varför springer jag då? Ja, om det och mycket annat kring mitt femte löp återkommer jag i ett antal blogginlägg. Kanske blir det lite av en "handbok" i coast to coast-löpning.

Keep on running!

Postad av Björn kl 12:42:19

Läs / skriv kommentar (8)


2016-02-21 - Superfjanten

Nej,Vaxholmsvägen är inte att rekommendera; mycket trafik, höga hastigheter, kuperat och bitvis ingen vägren.

Fjantigt. Dom som springer ett extra varv hemma i kvarteret bara för att få till en fin och jämn siffra i boken är fjantiga.  Men idag var det jag som var superfjanten.

Söndag var tidigare liktydigt med långpass men så är det inte längre. Vi pensionärer kan springa när vi vill. Men idag blev det ändå ett långpass, den här gången till Vaxholm.

Först var tanken att springa till Åkersberga, inte minst för att jag skulle få härlig medvind och att det finns ett F&S där jag kan duscha och träna lite benstyrka. Men dit har jag sprungit så många gånger så det fick bli Vaxhoim istället.

Första stoppet blev på Lidl i Danderyd strax norr om Ålkistan. Där inhandlades nyponsoppa och bananer, dagen skulle visa sig bli lång och ganska tuff så kalorierna behövdes. Till Vaxholm har jag sprungit några gånger tidigare men det är en sträcka jag inte rekommenderar. Vaxholmsvägen, de 17 km  från Arninge till Vaxholm är inte roliga.

Jag fick springa mycket med ett hjul i vägrenen och gegga skvätte upp på vänster ben och sko.

Det var lite av USA-feeling jag fick där ute på väg 274. Fast inte av den där trevliga sorten.Tät trafik och höga hastigheter samt smala vägrenar gjorde resan farlig. Vid två tillfällen tutade bilarna när de var i precis i jämnhöjd med mig, kanske såg förarna mig precis då och blev skrämda. Ingen tutade eller blinkade på långt håll så det var nog inga "uppfostringstutningar". Jag hade rätt att vara på vägen men här kommer jag nog inte att springa mera.

Tanken var att duscha och sedan ta bussen hem. Men i Vaxholm finns inget kommunalt badhus.  Kommunen har dålig ekonomi och har en av länets högsta skattesatser (31,86% mot 30,60% som är snittet för kommunerna i Stockholms län). På kommunens hemsidan hänvisar man kommuninvånarna till simhallarna i Österåker, Täby och Danderyd. Genant! Och på sporthallsfronten verkar det inte så mycket bättre. En av hallarna heter IF-hallen men där kunde jag inte duscha. Jag trodde den hette just IF-hallen men på huset sitter loggan för försäkringsbolaget If. Också genant, men förmodligen inte för den moderatstyrda kommunen som också utmärkt sig för att vara en av de sämsta på att ta emot flyktingar.

Nog gnällt om Vaxholm. Coop Konsum på Hamngatan i Vaxholm kunde i alla fall leverera en Snickers och en burk cola till en tröttkörd löpare. Busschauffören, som noterat mig på vägen ut mot Vaxholm, gav tummen upp. Bäst av allt var nog ändå att avnjuta Rune Larssons bok på återresan.

Men sen stötte det på nya "problem". Min GPS visade bara 36 km. Vad göra? Eftersom jag ville ha en veckodos på minst 150 km behövde jag ytterligare några kilometrar så jag sprang hem från Östra Station. Men borde jag inte också ha noteringen 42,195 km? Jo, absolut! Så det fick bli några rundor hemma i kvarteren. Fjantigt? Ja, superfjantigt! Och ännu fjantigare; varje gång jag passerar 42,195 km bockar jag och säger högt:

-Jag bugar för maratondistansen . . .

Totalt bjöd veckan på tio löppass, det finaste blev Södermalm runt där jag passsade på att ta den nya färjan över Riddarfjärden.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 18:04:28

Läs / skriv kommentar (3)


2016-02-18 - Löparglädje

Rune Larssons pocketbok på 237 sidor är en handbok i löpning, äventyrslöpning och ultralöpning. Rune har aldrig följt några träningsprogram och i boken får du heller inga sådana men massor av enkla, handfasta tips.

Löparglädje. Så heter Rune Larssons senaste bok. Trots att jag bara skummat den har den redan gett mig löpglädje- självklart sprang jag till bokhandeln och köpte denna löparbibel i pocketformat.

Rune har hela tiden varit min mentor utan att han ens kanske vetat om det. Det är till honom jag vänt mig  för att få ett råd. Utom honom hade det aldrig blivit några coast to coast för mig.

När nu boken skummas inser jag hur mycket vi har gemensamt. Det är nästan som om det vore jag som hållit i pennan och inte Rune. Vi har helt enkelt likartad löparfilsofi. Nikes reklamslogan "Just do it" passar in på oss båda. Ju enklare desto bättre, snacka inte så mycket, ge inte upp, var idog men ta det lugnt, gör det för din egen skull och det ska vara roligt- där har du några nyckelbegrepp. Rune är naturligtvis extremen och övermannen.

I boken får vi lära oss vad "intervallrumpa" hos kvinnor är, hur en man (Rune) kan kissa och ändå hålla ett tempo på fyra minuter per kilometer, hur man gör sina egna energikakor och att armträning för löpare är bortkastad möda. Roligt och informativt blandas om vartannant. Boken rekomenderas varmt och att bara behöva betala 2,5 öre per sida är nog helt i författarens smak.

Klicka på bilden så kan du läsa texten.

Kontinentlöpare tycks vara i ropet. Rune är ju en sådan. Och i dagarna utkom löpartidningen Spring med ett sexsidigt reportage om 68-årig stolle som snart ska springa över USA för femte gången.

Keep on running!

Postad av Björn kl 13:59:22

Läs / skriv kommentar (5)


2016-02-15 - Är friskhetsintyg nödvändiga?

Det kostade mig tusen kronor att få ett friskhetsintyg på Vaccin Direkt. Hos min husläkare hade jag fått betala 200 kronor. Klicka för större bild!

Jag är frisk! Det visste jag men nu har jag också papper på det.

"Excellent". Det är läkarens omdöme om min fysiska och mentala status. Idag gick jag till läkaren för att få ett friskhetsintyg.

Varför? Jo, intyget behövs för att få deltaga i Milano Marathon. Jag är anmäld till loppet som går den 3 april vilket är två veckor före mitt coast to coast. Det är "sista chansen" att göra en bra tid i år eftersom man blir ganska långsam efter ett 500-milalöp.

I Italien och Frankrike kräver arrangörerna friskhetsintyg och det gäller tydligen inte bara i maratonlopp utan även i andra löpartäövlingar. Bra, kan tyckas eftersom man kanske kan förhindra ett och annat dödsfall men jag är ändå skeptisk. Man värnar ju inte primärt om löparnas väl och ve utan vill nog mest rädda sitt eget skinn, det vill säga slippa skadeståndsansvar. Inte ens i USA, där man är så glad att stämma allt och alla, krävs friskhetsintyg.

Men är inte risken för hjärtstopp/hjärtinfarkt förhöjd i löpartävlingar och nog förekommer det dödsfall? Jo, så är det. Men dödsfallen är ytterst få och jag tror inte några friskhetsintyg skulle ändra något. Däremot är det utmärkt med hjärtstartare längs banan, något som bl a Stockholm och även Milano Marathon har. På den nyligen nedlagda bloggen Fysiobloggen skriver William Valkeoja klokt i ämnet.

Mitt friskhetsintyg kostade 1 000 kronor och var en enkel läkarundersökning på 30 minuter. Läkaren lyssnade på eventuella blåsljud i hjärtat. Hade jag velat ha en utförligare undersökning med EKG och blodanalys, ja då hade det kostat uppemot det dubbla. Jag gick till ett privat företag men hade jag gått till husläkaren på vårdcentralen hade det kostat 200 kronor. Jag hade också bokat en tid hos husläkaren men avbokade eftersom husläkaren inte var så pigg att utfärda ett sådant intyg. Jag håller med, att belasta Stockholms redan överbelastade sjukvård för att få ett friskhetsintyg till ett maratonlopp känns inte rätt.

Var det då bortkastade pengar? Nej, verkligen inte! Jag borde för länge sedan ha kollat hälsan med tanke på alla maratonlopp och coast to coast. Dessutom hade det inte blivit någon start i Milano. Tyvärr gäller intyget bara ett år men det blir nog inga fler lopp för mig i Italien,

Keep on running

Postad av Björn kl 19:20:48

Läs / skriv kommentar (4)


2016-02-09 - Lika men ändå olika

Tillsammans med Max Själin på en löptur runt Kungsholmen.

För mig har det blivit en massa maror men inte ett enda ultralopp. Med Max Själin är det preccis tvärtom. Idag tog jag en löptur med denne 25-årige ultratalang, som pluggar i Umeå till gymnastik- och matematiklärare.

Mycket förenar oss men mycket är också olika. Han gillar terränglöpning, jag är helkass på det. Han gillar att springa uppför, jag vill ha asfalt och platta banor.. Han tävlar på 100 miles (16 mil), jag springer som längst 42 km.

Men vi springer båda långt och mycket. Max tränar uppåt 15 mil i veckan, där låg jag för något år sedan men är nu nere på 10-12 mil. Max springer också med en baby jogger  och det var egentligen barnvagnen som förenade oss. Max tog kontakt med mig och ville veta hur det är att springa med vagn efterssom han planerar att göra några äventyrslöpningar.

-Vad tror du om att springa runt Östersjön? frågade han under dagens löptur.

Ja, det blir en nätt liten tur, 580 mil eller cirka 80 mil längre än ett coast to coast och säkert också jobbigare och farligare. Det finns en hake med ett sådant löp: man måste passera Ryssland och den ryska exklaven Kaliningrad, inte mina paradis på jorden precis. Men skulle Max lyckas blir han kanske ende svensk som gjort detta, inte ens legendaren Bertil Järlåker har gjort det.

Närmaste utmaning för Max blir att i sommar springa klassiska Western States i Kalifornien. Det är ett 100 miles traillopp, som under perioden 1994-2007 fullföljts av endast fem svenskar.  Starten är i Squaw Valley på cirka 2 000 meters höjd och målgång i Auburn på 300 meter, nerför alltså men säkert inte lättare för den skull. I slutet av april under mitt coast to coast befinner jag mig i dessa trakter och springer i motsatt riktning, uppför alltså. Men jag springer på asfalt och kan stanna till vid trevliga caféer. En västanfläkt mot Western States även om jag måste klättra 900 höjdmeter på en av dagsetapperna som mäter 50 km.

Här följer du Max på hans blogg.

Keep on running!

PS

Precis när detta blogginlägg skrivits klart ringer telefonen och jag får veta att jag blivit farfar. Grattis Conny och Nisse till flickebarnet!

Lilla Ebba föddes den 9 februari klockan 17 på BB Sophia.  Här i pappa Nils trygga famn.

Postad av Björn kl 16:17:30

Läs / skriv kommentar (8)