Ingen bil stannade och tog upp den galne liftaren. Berodde det kanske på skylten i bakgrunden? Klicka på bilden för större förstoring!

Mitt ute i Nevadaöknen springer jag förbi ett fängelse. Och inte vilket fängelse som helst. Det är här den kände svarte amerikanske fotbollsstjärnan O J Simpson avtjänar sitt straff.

Lovelock är en liten stad med 2 000 invånare in the middle of nowhere i Nevada. Här finns några bensinstationer och butiker, ett sjukhus, motell, casino och förstås McDonalds. Interstate 80 sveper förbi och få stannar i Lovelock (jag slank dock in på McDonalds). Stan var totalt okänd ända fram till 2008. Och det hade den förmodligen varit om inte stans fängelse, Lovelock Correctional Center, fått en sådan "prominent gäst".

Här inne avtjänar den 68-årige fd superstjärnan och fotbollsproffset O J Simpson, jämngammal med mig alltså, ett 33-årigt  fängelsestraff för ett rån och en kidnappning 2008. Simpson friades dock 1995 för det oerhört uppmärksammade mordet på sin exfru. Fängelset kallas i folkmun för "O J House".

Många har försökt att få en intervju med Mr Simpson, alla har misslyckats, så jag lät intervjublocket ligga kvar i kärran. Men något skulle jag väl ändå göra när jag var så nära intervjuoffret. Det var då jag såg vägskylten, som varnade bilister att ta upp liftare. Jag ställde mig intill skylten, viftade med tummen men ingen bil stannade. Tur var väl det för annars hade jag kanske också varit gäst i "O J House".

Håll i hatten, här blåser det småspik!

Igår kraftig medvind, idag kraftig motvind. Ja, det blåste så mycket att det knappt gick att springa. Det blev rena "intervallträningen"; 100 meter löpning, 25 meter gång. Så där höll jag på i 47 km . . . Men passerade det en Volvolastbil, ja då sprang. Man är väl en svensk viking! Gissa om jag är intresserad av att veta vindriktningen imorgon när jag fortsätter min resa längs trista I80 i Nevda.

Dagens distans: 47 km.

Keep on running!

Äntligen dök Jan upp med lunchen.

Jag står och väntar på Jan i en öde motorvägsavfart i det mest deprimerande landskap jag någonsin sett. Han borde vara här med lunchen för en timma sedan. Försöker ringa men telefon fungerar inte, fruktar att han missförstått var vi skulle träffas.

Lost i öknen, jag har varit med om det förr, hemskt. En och annan långtadare svänger av vid avfarten, chaufförerna går ut och kollar lasten, kissar och åker iväg. Ingen tar någon notis om den alltmer nervöse pensionären med barnvagnen. Jag är hungrig, trött efter 31 km löpning och behöver den där kycklingsalladen med tranbär från Denny´s.

Precis när jag är på väg att springa tillbaka till hotellet- fortsätta vidare vågar jag inte om Jan missförstått var vi skulle träffas- kommer pötsligt den röda Toyotan

-Mycket folk på Denny´s som låg inne i ett kasino, fick vänta i 45 minuter, urskuldar sig Jan.

Salladen måste ha innehållit rena dunderhonungen. De trötta benen kickar igång igen och jag springer de återståene 30 km med bara några kortare gångpauser. Den kraftiga medvinden gör också sitt, ibland är den så stark att jag måstenvända  handbromsen. Eftersom kärran är lätt lastad är den på väg att flyga bort i vindbyarna, det gäller att hålla den i ett stadigt grepp och ha säkerhetslinan runt handleden.

Halvöken, landskapet i den här delen av  Nevada är deprimerande. Det enda som piggade upp den ensamme svensken var alla Volvolastbilar.

Kallt, en och annan regnskur och absolut inget att se längs vägen. Raksträckorna är oändliga, det går svagt uppför, eller gör det verkligen det? Det är svårt att avgöra men vänder man sig om verkar det som att jag tar höjd hela tiden. Hur står jag ut? Roligt är det inte så jag börjar räkna alla lastbilar  som passerar, hur många är Volvo? Jag räknar 100 lastbilar och av dessa är 20 Volvo. En koll efteråt i Volvos årsredovisning visar att Volvos marknadsandel på på tuga lastbilar i Nordamerika är cirka 20 procent. Är inte statistik fantastiskt?

Dagens distans: 61 km (den hittills längsta)

Keep on running!

Skål för team Suneson! Imorgon börjar brorsan Jan som min följebilschaufför.

Vad gör man när det är 10-15 mil till nästa motell? Jo, då är det följebil som gäller.

Det tog mig tio dagar att springa de drygt 50 milen från San Francisco till Fernley, en liten stad i Nevadas halvöken. Jan behövde bara 5-6 timmar för samma sträcka- fast då i bil. Bland det första han säger när vi träffas:

-Jobbig körning, mycket backar.

Som om jag inte visste det. Jag har slitit som ett djur de senaste dagarna med en massa bergslöpning, upp och ner hela tiden. Men nu verkar det värsta över för ett tag, Nevada är relativt platt men bergen kommer tillbaka i Utah och Wyoming. Tur då att det i alla fall är motorvägslöpning i stort sett hela vägen fram till Nebraska. Att springa på Interste är något lättare än på vanliga highways, backarna är visseligen längre men inte fullt lika branta.

Det hade varit omöjligt för mig att klara de här ödsliga sträckorna utan följebil, i alla fall om jag propsat på att bo på motell. Nu kommer Jan ut med lunch och efter löpdages slut hämtar han upp mig  och kör mig till ett motll. Dan därpå kör han ut mig til platsen jag slutade löpningen. Sådär ska vi hålla på i cirka två veckor och vi kommer ha några orter som våra baser.

Löpningen går fortsatt mycket bra. Nästan skönt att vara tillbaka på motorvägarna igen. Till skillnad från andra coast to coast löpare är jag i stort sett ensam om att springa på interstate. De flesta verkar dessutom tro att man inte får springa här. Men det får man, i alla fall i Nevada, Utah och Wyoming.

Dagens distans: 59 km

Keep on running!

Reno med 230 000 invånare är efter Las Vegas speltstaden nummer 1 i Nevada. Inkomsterna från delsatens cika 270 kasinon gör att invånarna slipper att betala  inkomstskatt, något som också gäller i sex andra delstater. Den starka dollarn har dock satt sin spår; turistströmmen från bla Japan sinar och kasiona går knackigt. 

I Reno rulla pengarna. Och när jag rullar in i denna spelstad sticks det till mig en dollarsedel. Men ska jag verkligen ta emot pengar?

Många som springer eller går över USA samlar in pengar till välgörande ändamål, till exempell forskning kring olika sjukdomar. Jag springer bara för mitt höga nöjes skull. Jag är egoisten i gruppen.

Folk som ser mig tror naturligtvis att också jag håller på med en insamling. Jag kan få en  dollar eller två, senast idag hände det. Och det trots att jag sagt det inte är någon insamling. Kanske tycker dom bara synd om luffaren?

Under alla löpen i USA har jag tagit emot pengagåvorna. Jag har tyckt att det vore oartigt att tacka nej. Jag skulle bara göra folk ledsna. Men idag hände något som fick mig på andra tankar.

En kvinna stannade bilen och undrade om det var en insamling. Jag såg att hon hade en dollarsedel i handen. När hon fick klart för sig vad jag höll på med kunde hon inte riktigt med att ta tillbaka sedeln. Jag skulle naturligtvis ha tackat nej, efteråt kände jag mig som en tjuv.

Nej, i fortsättningen säger jag nog nej till pengagåvor trots tt det handlar om småsummor, det räcker med att tacka för omtänksamheten. Det är ju den som är det viktiga. Men ibland lönar det sig inte att protesterna. Jag minns när jag 2005 sprang mellan Chicago och New Orleans då en vägpräst tömde kollekten och gav till mig. Då hjälpte inga böner.

Vatten, frukt och andra godsaker för en löpare tar jag dock gärna emot. Och säger någon ett vänligt ord suger jag på den karamellen hela dagen.

Imorgon händer något speciellt. Vad tror ni det kan vara?

Dagens distans Carson City-Reno: 46 km

Keep on running!

Delstatsgränsen gick mitt inne i staden South Lake Tahoe. Någon stor skylt som välkomnade till Nevada fanns inte varför det traditionella gränspasseringshoppet uteblev.

Bye, bye Kalifornien. Idag sprang jag in i Nevada och här kommer jag att springa i två veckor innnan det är dags för Utah.

Jag är i Carson City, huvudstad i Nevada. Jag hade nog räknat med att stan som är uppkallad efter västernhjälten Kit Carson (1808-1869) skulle vara lite mer anslående. Stan har bara 55 000 invånare, ger ett gansk fattigt intryck men eftersom det är Nevada vimlar det av Casinon, stora som små. Det enda som frestade mig där var väl de stora och billiga biffstekarna.

Lake Tahoe är liksom Vättern i Sverige en djupvattensjö men betydligt djupare, 501 meter mot Vätterns 120. Till skillnad från Vättern fryser dock aldrig sjön på vintern trots att vintrarna kn vara mycket hårda.

Jag fortsätter att springa längs tvåfiliga och ganska hårt trafikerade hwy 50. Backarna är milslånga och även nerförslöpningen är kämpig. Lutningen är 6 % så uppför blir det mycket gång. Helt klart är jag påverkad av den höga höjden, mjölksyra bildas vid minsta  ansträngning. Jag känner igen det här från tidigare löp men det kommer att bli bätrre frarmöver när kroppen vant sig.

Nevadapolisen har ännu inte reagerat på min ankomst och gjort propåer om att få fotografera sig tillsmnans med mig. Det gjorde däremot ungdomrna Bert och Schylo som stannade på hwy50, överräckte en stor påse med bananer, clementiner, energikakor och vatten. Och sedan frågade de.

-Får vi ta en selfie?

Det där med selfies är något nytt. Men hjälpsamheten, entusiasmen bland vanlligt folk- den känner jag igen från tidigare löp. I det avseendet är USA outstanding.

Dagens distans: 42 km

Keep on running!

Jag är hög efter att ha nått den högsta höjden under löpturen i Kalifornien, Echo Summit på 7 382 ft (2 250 meter). Sveriges högsta fjäll, Kebnekaise, är 2 098 meter.

Snacka om backträning- först tre mil uppför och sedan två mil nerför. Dessutom i den mest storslagna natur man kan tänka sig. Så nog var det en riktig höjdardag idag.

Ja, allt gick förvånansvärt lätt i dag. Inte hela tiden men efter lunchstoppet i skidortenn Strawberry gick jag igång på alla cylindrar och sprang nästan hela vägen upp till toppen. Det var krypkörning i 6-7 km/tim men eftersom gånghastigheten bara är 5 är taktiken vägvinnande och man blir inte så mycket tröttare.

Uppför hwy 50 mötte jag den ena plogbilen efter den andra. Föraren av en bärgningbil berättade att det låg två decimeter snö på vägbanan.

-Du får sätta på snökedjor, skämtade han.

Nog blev jag lite orolig. Hur såg det egentligen ut där uppe? Jag frös dessutom, tunna tygvantar duger inte så två så kallade  handwarmers stoppades in i vantarna. Detta och måltiden fick fart på kroppen.

Bilar tutade och folk gjorde tummen upp. Jag fick höra att jag varit med i ett lokalt tv-inslag, dessutom i lokaltidningen och så på Facebook. Uppenbarligen hade jag blivit en kändis. Hur kunde detta ske utan att jag visste om det? Ingen reporter hade intervjuat mig. Jo, det var naturligtvis selfie-bilderna som Deputy Mike Edrige tagit igår. De hade spridits som en löpeld över fjällen via socila medier.

Det visade sig rätt snart att det där med snö på vägen inte var något bekymmer. Nej, resan upp till toppen blev behaglig. Ekorrar skuttade längs stammarna på de enormt stora tallarna, det porlade trevligt i bäckarna, solen sken och blåsten, ja den var som bortblåst.

Nu går det utför och då gäller dettt ha en fungernde handbroms. I bakgrunden Lake Tahoe.

Igår skrev jag att polisen måste ha gåttt en charmkurs. För hur ska man annars förklara att även idag blev jag stoppad av en polis som ville ta en selfie tillsammans med en "världssmästare". Jag börjar nu förstå att det kan var jobbigt att vara en kändis. . .

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

Deputy Mike Elledge från El Dorado County Sheriff's Dept gillade min kontinentlöpning. Han tyckte jag var "cool".

Har polisen i Amerika gått en charmkurs? Idag stoppades jag av en ung polisman som ville veta allt om min löpning. Inte en enda tillrättavisning, tvärtom- polisen tyckte jag var en cool kille.

Vid lunchtid idag utanför samhället Pollock Pines svänger en polisbil upp intill mig när jag springer på idylliska Pony Express Trail. Ut kliver en smal men muskulös konstapel och frågar i vänlig ton om han får ta en bild på oss tillsammans. Och visst får han det! Mike, som polisen heter, riggar upp sin iphone på bakluckan och ber mig titta in i kameran.

Mike bombarderar mig med frågor om löpet. Han verkar uppriktigt intresserad och utbrister:

-Cool!

En såda beundran måste naturligtvis bemötas. Jag räcker därför fram ett av mina visitkort där det på baksidan står att detta är mitt femte löp över USA och att  jag är en "world record holder". Beundran stegras ytterligare så jag passar på att fråga om han inte kan eposta mig bilden.

När jag senare når motellet i Kyburz och slår på datorn har Mike redan skickat mig två bilder. Och inte nog med det, polisen har dessutom lagt ut bilderna på Facebook. Så nu är jag i alla fall lokalt en kändis. Snart får jag väl också en fråga om vi inte kan bli vänner på Facebook. Hoppas nu att polisen i countyt El Dorado också läser bloggen, jag tror nog dom kommer att göra det, en sån cool kille vill man ju inte missa!

Kyburz är inte precis någon metropol. Här finns något enstaka hus och så motellet. Jag är dessutom den ende motellgästen.

Kyburz i ett nötskal.

Dagens etapp var vacker och mycket backig. Jag är nu uppe på exakt 4 000 feet (1 219 meter) men det kommer att stiga ytterlligare när jag i morgon når skidorterna uppe i Lake Tahoe som gränsar till Nevada. Herregud, snart är jag klar med Kalifornien. Löpningen går fortsatt bra men idag blev mycket gång, backarna är för branta och vagnen känns väldigt tung.

Vingårdarna ligger tätt och provsmknigar erbjuds, inget för en löpare. Jordgubbar köptes däremot.

Det är ett grönt Kalifornien som möter mig. Det var länge sedan det regnade så här mycket, vattenmgasinen är välfyllda. Stora skogsbränder hör till det normala men i år är rapporterna få. Själv har jag dessbättre sluppit regnet, bra eftersom regn och kyla är en dålig kombination. Idag åkte vantarna på och i morgon startar jag i tajts.

Dagens distans: 49 km

Veckans distans: 312 km

Keep on running!

Curtis Taylor blev min guide i bergen.

I fjärran ser jag bergskedjan Sierra Nevada med snöklädda toppar. Det är först nu själva touren börjar. Det går uppför hela tiden, jag krypkör i backarna och känner mig riktigt stark.

Jag har fått oväntad hjälp av en lokal tävlingscyklist, Curtis Taylorf från Folsom. Han dök upp från ingenstans och blir min vägvisare. Han cyklar intill mig och leder mig bort från de stora trafikstråken och lotsar mig in på vackra lummiga småvägar. Sträckan blev nu visserligen några kilometer längre än planerat men det här var en lyckd detour.

Genom att ha en cyklist intill sig går löpningen lättare. Så länge Curtis fanns vid sidan sprang jag faktiskt i varenda backe. När han lämnade mig efter två timmars trevligt samspråk tog plötsligt krafterna slut och jag börjde gå uppför. Men innan vi skiljdes för gott hade denne vägens riddare hunnit åka iväg för att skaffa en lunchmacka till mig.

Morgondagen lär bli ännu tuffare. Och på måndag når jag skidorterna Lake Tahoe där skidåkningen fortfarande är igång.

Dagens bergsetapp 46 km

Keep on running!