Parkrunbanan i Stadsträdgården längs Fyrisån är en av de vackraste och snabbaste i Sverige. I lördagens lopp, mitt tolfte i Uppsala, slog jag åldersrekordet i M75.

Kombinationen löpning och bärplockning är den bästa jag vet. Däför åkte jag i helgen till Uppsala parkrun och tog sedan Mälartåg till Skyttorp för att plocka lingon.

I bagaget på kärran fanns mackor, kokta ägg, kaffe, myggspray, extratröjor samt stövlar (ville inte få några fästingar den här gången). I stövlarna smög jag ner karbonskorna för nu skulle det springas "snabbt" efter flera veckor då löpningen gått tungt. Hustrun himlade med ögonen och påminde att det inte var någon tävling.

Uppsala har efter Hagaparken blivit favoritbanan. Tyvärr har man på grund av ett pågående brobygge i Uppsala fått ändra banan något och nu är den inte riktigt lika snabb som tidigare. Men nog borde man kunna ta bort 180-graderskurvan på andra sidan Fyrisån, en sväng som dessutom måste passeras två gånger?

När jag knäppte av klockan blev jag förvånad; kändes inte speciellt bra och gissade på 27 minuter. Det var också blåsigt och kallt. Nu blev det 25.26. Det var jag nöjd med och nu finns det hopp om att gå under 25 minuter.

Härlig höstdag i Skyttorp men ont om lingon.

Tävlingsåret är inte slut, i helgen springer jag en halvmara i Göteborg. Däremot är bäråret förmodligen slut. Så lite lingon som i år har jag aldrig varit med om. I Skyttorp fick jag på några timmar ihop ynka två kilo och totalt i år kan jag summera till 27 kilo lingon. Annat var det 2020 då jag plockade 77 kg.

---

I söndagens Chicago Marathon sprang amerikanen Gene Dykes på 3.17.01. Vi är jämngamla och bilden är från 2019 då jag träffade honom i Philadelphia. Senast jag var under 3.17 var för tolv år sedan . . .

Keep on running!

Kristinebergs IP är stängd och rustas nu upp för att stå klar nästa höst.

"Mina" löparbanor på Kristinebergs idrottsplats är uppgrävda. Först hösten 2024 kan jag börja springa intervaller här igen efter att anläggningen varit stängd under två år.

Underhållet av "Krillan" har länge varit eftersatt. Banorna har lappats och lagats och det har funnits snubbelrisk. Till sist gick det inte längre och i våras startade äntligen upprustningen. Zinkendamms idrottsplats har varit i ännu sämre skick men där blev banorna klara häromåret. Men Zinken är för oss löpare en sämre idrottsplats eftersom varvet inte mäter 400 meter.

Redan 2014 då denna bild togs fanns risk för att man skulle snubbla.

Det är en total upprustning som är på gång- konstgräs (tyvärr?), ny belysning runt spelplanen och en anpassning av arenan så att den uppfyller kraven för damallsvenskan. Kristinebergs IP är från 30-talet och har ett kulturhistoriskt värde varför renoveringen av läktaren med mera kommer att ske varsamt.

Kunde inte löparbanorna öppnats tidigare?

-Nej, vi kan inte släppa in besökare innan allt är besiktigat och klart. Dessutom måste stadsbyggnadskontoret ge ett slutbesked innan man får ta idrottsplatsen eller delar därav i bruk. Vår tidplan är därför att detta kan ske ”hösten 24”, svarar projektledaren Sven-Olof Henriksson.

Keep on running!

Svenska Dagbladet 25 september.

Plötsligt händer det. Idag ett uppslag i Svenska Dagbladet och samma dag är jag med i direktsändning i radion.

Roligt att min förre arbetsgivare SvD tyckte det var värt att uppmärksamma mitt åttonde löp över Amerika. Bra intervju och fina bilder! 

Överraskande att också P4 Extra hängde på. På kort varsel ringde radion när jag var ute och tränade med en löpargrupp i Kista. Jag fick kasta mig på tunnelbanan och svettig springa de sista kilometrarna till radiohuset på Gärdet. HÄR kan du höra Tiiti Schultz intervju. Scrolla ner till "Alla avsnitt med Titti Schultz", intervjun börjar efter 1 timma och 16 minuter.

Keep on running!

På lingonjakt i de småländska skogarna mellan Alvesta och Gemla. Räknar man in hotellkostnad och tågresor blev mina bär tio gånger dyrare per kilo än köpebären på torget iVäxjö.

Här kostade lingonen "bara" 80 kronor kilot,

Det verkar vara ett dåligt lingoår i år. Så jag åkte till Småland för att fylla skafferiet med lingondricka inför vintern.

Jag hoppades kunna gå på lingonröda tuvor och på vilande mo men jag såg varken bären eller flickorna från mon. Jag hörde däremot furuskogens sus och också suset från Krösatågen. Men fästingarna fick mig inte på humör att gå vallande och trallande.

Visst fick jag lite bär, drygt tre kilo för att vara exakt. Och jag fick också en härlig språngmarsch mellan Alvesta och Gemla. Längs Växjövägen fanns inga bär men däremot en bit ifrån spåret. Dagens behållning blev pizzan på Gemla Pizeria där jag och en ilsken geting var de enda gästerna. Sedan Krösatåget till hotellet i Växjö.

Varför finns det så lite lingon i år? Kan det ha att göra med otjänlig väderlek i samband med blomningen? På säkra ställen som Älvkarleby och Marma i Uppland lyser i år bären med sin frånvaro. Jag var nyligen också i Dalarna och även där dåligt med bär. Samma i Stockholmsområdet.

Dimman låg tät över Växjsjön, Varvet runt sjön mäter 5 km.

I sanningens namn ska väl sägas att helgens utflykt till Småland inte gjordes enkom för lingonen. Jag passade också på att springa ett parkrun i Växjö. Får väl skylla på att allt travande på mon bland ris och ormburkar tröttat ut mig varför tiden på den helt platta banan inte blev bättre än 27.06. Men tvåa blev jag ändå åldersomräknat!

Keep on running!
 

HÄR kan du lyssna på en intervju med mig om mitt senaste löp över Amerika. Intervjuare är Daniel Westergren i podden Ultraaktuellt.Spela fram till 5,30 minuter.

Keep on runnig!

Diplom till "Årets manliga äventyrare 2022". Ishackan behövde jag dock inte använda när jag sprang till Treriksröset.

Vid en ceremoni i Stockholm med Adventure Academy utsågs jag igår till "Årets manliga äventyrare 2022". Primärt gällde det min löpning mellan Smygehuk-Treriksröset, inte Amerikalöpen.

Juryns motivering:

Björn Suneson tilldelas Årets manliga äventyrare 2022 för hans löpäventyr genom Sverige, då han under 40 dagar, utan support sprungit 215 mil från Smygehuk upp till Treriksröset.
Att 75 åriga Björn har ett äventyrligt sinne och fortfarande söker nya utmaningar är naturligtvis en stor inspiration och ett levande bevis på att inget är omöjligt.

Årets kvinnliga äventyrare blev Emma Vånemo. Bland tidigare kända pristagare finns bland andra Ola Skinnarmo, Renata Chlumska och Rune Larsson.

Keep on running!

 4.49.17 är min klart sämsta maratontid, ändå ett brons i M75 i Göteborg.

Jag kan inte skylla på något. Min prestation på Veteran SM i maraton blev svag.

Formen kändes ändå ok. Hade haft ca två veckors snabbhetsträning (mest intervaller på löpband) och trodde jag var god för cirka 4.15. Nu blev det över 30 minuter sämre än förväntat. Efter 30 km sjönk tempot och jag "sprang" inte mycket fortare än dom som börjat gå.

Var det USA-löpet som spökade? Ja, kanske. Ändå hade jag dragit ner drastiskt på mängden. Och under själva loppet gjordes inga misstag. Jag är helt enkelt inte bättre. Efter målgång tänkte jag att detta får bli mitt sista maratonlopp. Men så blir det nog inte.

Banan var ganska tuff- vi skulle passera Hisingsbron och Älvsborgsbron två gånger och springa en del på gatsten. Cirka 6 000 löpare tog sig i mål och segertiden blev 2,20 (Linus Rosdal från Hässelby SK).

Keep on running!

Glatt före start. Ett 150-tal löpare, nästan dubbla antalet jämfört med en vanlig lördag, kom då Haga parkrun firade 7-årsjubileum. I mitten Deri Thomas, som basar över parkrun i flera europeiska länder.   

Många joggare klarar enkelt att springa 5 km på 25 minuter. Det gör inte jag. Ändå blev min tid i dagens Haga parkrun en glad överraskning.

Lite besviken läser jag av klockan som stannat på 25.11 och en snittpuls på 159. Jag var ute efter åldersrekordet i M75 som jag trodde var 25.05. Dan innan hade jag på gymmets löpband med lite marginal klarat 25-minutersgränsen. Pulsen var då uppe i 151 och nog skulle jag kunna pressa mig lite mera i Hagaparken?

Jag vet att dessa parkrun inte är några riktiga tävlingar. Men ändå ser jag dem lite som det och brukar därför ha fjärilar i magen före start. Och idag skulle jag dessutom troligen få stryk av min sons fru, 40-år yngre men som bara sprungit några enstaka tillfällen i år. Jo, hon slog mig men var samtidigt en räddande ängel. Spurten hon drog upp resulterade i ett nytt åldersrekord i M75.

Fast det visste jag inte då. Jag trodde som sagt att rekordet var 25.05 men det var 25.15. Först flera timmar senare då jag på hemsidan tittar på åldersrekorden förstår jag att jag slagit rekordet med fyra sekunder. Dagen var räddad!

Foto: Parkrun

Keep on running!