Sopsaltad gång- och cykelbana i Danderyd. Kommunes snörjning sköts föredömligt, mycket bättre än i Stockholm. Även alla smågator inne i villaområdena är renskottade, jag vet för jag har snart sprungit på de flesta.

Herregud, vilken vecka! Totalt har jag sprungit 22 mil. Vadan detta?

Normalt springer jag inte så här mycket. Förklaringen till denna rivstart i snöiga och kalla februari stavas STDS alltså Spring tills du stupar. Tänkte att det var lika bra att dra på från början i denna löparutmaning på Facebook. Bland de cirka 170 deltagarna är jag med något undantag ensam om att springa klart längre än de stipulerade minimidistanserna, det vill säga det antal km som dagens datum anger. Första veckan har jag alltså snittat på cirka 3 mil om dagen. Jämfört med USA-löpen motsvarar det en halv dagsdistans.

Vintervägen, Stocksund.

För närvarande håller jag på att "inta" alla gator i Danderyd och kanske blir jag klar andra veckan i februari. Idag söndag blev det dock ett långpass på sopsaltade cykelbanor, från Kungsholmen till Hässelby, totalt 34 km. Sopsaltat är det hela vägen från Stadshuset och nästan ända fram till Lövsta återvinningscentral.

Keep on running!

Ett nytt gatuprojekt har startati; spring på alla gator och vägar i Danderyd.

Var det solen som gav mig energin? Eller var det kanske mackorna, kaffet, de hårdkokta äggen och de tre punchpralinerna? Herregud, idag var jag dunderladdad, kändes som jag kunde springa hur långt som helst. Och långt blev det, 46 km.

Vilken underbar vinterdag; sol hela dagen, knappt någon vind och de 8-9 minusgraderna kändes nästan behagliga. Men jag var väl påpälsad, hade ”boxarhandskarna” på och utanpå sommartajtsen Lidls vadderade sportbyxor där telefonen höll sig pigg i värmen med kraft från powerbanken i fleecetröjan.  Siktet var inställt på Danderyd och på dagsprogrammet stod alla gator i Enebyberg.

Ja, jag har dragit igång ett nytt gaturprojekt. Trodde annars att det skulle vara slut med de här galenskapaerna. Projekten har blivit allt svårare i takt med att jag kommer längre ut från Stockholm. Och eftersom det är coronatider försöker jag undvika kollektivåkande och då blir det mycket transportlöpning.

 Det som ändå triggade mig var att det var just 1 februari och det datumet innebär att löparutmaningen Spring tills du stupar, STDS, drar igång. Det hela går ut på att springa minst det antal kilometrar som dagens datum anger men klarar du inte det, ja då har du stupat. Jag hade alltså bara behövt springa 1 km men valde en chockstart. Med i detta FB-arrangemang är i år ca 170 löpare, varav flera ultrarävar. Jag har varit med de flesta åren och varit den som oftast sprungit längst, någon tävling är det dock inte.

Enebyberg är ett rätt okänt område för mig. Trots att det ligger i Danderyd är det inget rikemansområde, uteslutande ordinära villor och rätt charmlöst. Men som alla områden finns det fina partier, här i form av skog, ängar men framför allt Rösjön. Jag sprang ner till sjön, satte mig i solen på en bänk och hällde upp kaffet. Mycket folk var i rörelse, inga löpare men däremot gott om skidåkare. I området finns preparerade spår och inne på Enebybergs IP fanns också ett spår.

Är det något barn i vagnen? verkar den ensamme skidåkaren på Enebybergs IP undra.

Under de här heldagsutflykterna är gps:erna guld värda. Jag har med mig tre stycken, en handhållen med alla gatorna, en uppe på kärran som mäter avstånden och så löparklockan, som vid hemkomsten avslöjar om jag missat några gator. Det gör jag alltid så att säga att jag sprungit på varenda gata stämmer inte riktigt. Men jag är noggrann, fuskar inte. Just det där med att försöka göra något komplett, gillar jag. Telefonen med Spotify och radio är också   trivselhöjare.  Är visserligen eremiten men radiolyssnandet håller mig välinformerad. TV-nyheterna på kvällen känns ofta lite som reprisen och inte så djuplodande.

Keep on running!

Stockholm är en fantastisk stad för löpare, även vintertid. Allt fler stora cykelstråk sopsaltas och det gynnar inte bara cykelpendlarna utan även långdistanslöparna. Nu när det är dåligt snöröjt på innerstadssgatorna sker långpassen ibland på dessa stråk. Totalt sopsaltas 20 mil cykelväg i Stockholm varav 15 mil utgörs av gångväg.  Bilden från Bergslagsvägen mellan Ängbyplan och Islandstorget.

Blåmarkerade vägar är sopsaltade. Klicka på bilden för detaljer.

Keep on running!

Nio dagar och cirka 500 gator. Nu kan jag också bocka av Lidingö. Besvärligare än väntat efterson ön är så backig och vägnätet oregelbundet, lätt att förirra sig trots att jag springer med gps.

Keep on running!

"Fyrtornet" är 22 våningar och de största lägenheterna är fyra 4:or högst upp på 175 kvadrat till priset av 22 miljoner kronor. Inflyttning pågår och allt är slutsålt i detta anskrämeliga hus på Agas klassaiska industriområde.

Det är defintivt Lidingös högsta hus. Och också det fulaste, enligt mitt tycke. Ja, Fyrtornet Dalenum har goda möjligheter att i år utses till Sveriges fulaste byggnad.

Jag höll på att sätta lingondrickan i halsen under dagens löptur på Lidingö. Plötsligt dök det upp ett monster framför mig. Ja, ett skrytbygge av sällan skådat slag. Hur fick JM tillstånd att uppföra detta hus? Handlar det om mindervärdesplex hos de styrande i Lidingö stad? I fulhet lyckas det till och med överträffa Norra tornen (36 våningar) i Hagastan.

Men tycker folk att huset är så fult? Jag gjorde en liten galluppundersökning på plats, stannade tio personer i blåsten och frågade om de tyckte huset var vackert eller fult. Svaren blev så skiftande de kunde bli, ingen var dock stormförtjust.

-Man vänjer sig, tyckte ett äldre par. Först var vi väldigt negativa men nu går det an. Däremot gillar vi inte de lägre husen intill i mörkt tegel. Helt fel i den här gamla industrimiljön.

Det finns en "tävling" om Sveriges fulaste hus. Vinnare 2020 blev Arkitekturskolans byggnad på Östermalm i Stockholm. Med på listan fanns också Norra Tornen. Gissar jag inte helt fel kommer vinnaren 2021 bli Fyrtornet.

Jämfört med Fyrornet är Arkitekturskolan en skönhet.

Ja, som du förstår fortsätter mitt gatuprojekt på Lidingö. Ett par dagar till återstår innan ön är "besegrad" och jag har sprungit på "alla" gator (drygt 500). Dagens löptur blev lång, totalt 46 km. Ibland var jag ute på rena isgator i skogen men har man vagn är det omöjligt att ramla. Förvånades över att folk vågade sig ut utan dubbar på skorna.

Jag kommer inte vara ensam om att ha sprungit på alla vägar på Lidingö. I veckan gick Lidingöbon Hans Westerback i mål, ca 550 vägar och 22 mil väg exkl all transportlöpning och dubbellöpning. Han har fördel av att bo på ön- när jag ska till och från Lidingö måste jag varje gång springa 12 km "i onödan". Här kan du se hans karta ritad av citystride.com och streetferret.com.

Keep on running!

Överst Lidingös enda "vattenfall" (?) finns på Mölnavägen.

Mitten: En löpare på löparstigen i Brevik, Lidingö

Underst: Idag tog jag Brevik och delar av Mölna men mycket av Lidingö återstår.  Löprundan utgick frånTomtebogatan i Stockholm och mätte 39 km.

Sakta, sakta betar jag av väg efter väg på Lidingö. Denna vackra ö är ur löpsynpunkt krävande- kuperat, utspridd bebyggelse och idag moddigt värre.

Hela Lidingö tycktes denna söndag vara på fötter. Det kryllade av vuxna och barn i pulkabacken längs Trädgårdsvägen, överallt promenerande par men glest med joggare, förståeligt eftersom det var moddigt.

Lidingös vägnät är bara en tiondel av Stockholms, drygt 500 gator/vägar, men ön kräver sin man. Jag anade att det skulle bli rätt besvärligt men det som främst överraskat är alla backar.Nu i kylan har också telefonen och gps:en krånglat men idag funkade det bra när prylarna fick ligga varmt i byxfickan och dessutom försedda med en powerbank.

Egentligen är det här rena vansinnet, fast ändå rätt kul. Lidingö blir nog sista kommunen i mitt gatuprojekt, som kommer att landa på flera hundra mil. Man får ju inte bli alltför fanatisk . . .  Helt klart genomförs projektet vid helt fel tid på året. Mina fikapauser blir inte så angenäma, att sätta sig ner på en bänk, stilla njuta av mackorna och hälla upp det medhavda kaffet blir det inte tal om. Nä, en snabb ståfika och sedan vidare.

När nu mer än halva ön är avklarad inser jag att jag känt till Lidingö väldigt dåligt. Det där med  förbudsskyltar överallt stämmer inte, skyltarna har lyst med sin frånvaro de senaste gångerna. Lite sorgligt har det varit att se alla pampiga konferensanläggningar stå helt öde. Något som förvånat mig är att det finns så många ambassader på ön.

Angolas ambassad? Officiellt ligger den på Skeppsbron i Stockholm, inte på Roskullsvägen på Lidingö.

Veckans distans: 152 km.

Keep on running!

1. Jimmi 1 362 mil (26 mil/veckan)

2. Benny Eriksson 1 077 mil (20,6 mil/veckan)

3. Björn Suneson 789 mil (15,1 mil/veckan)

Där har du ”värstingslistan” för 2020. Listan visar vilka svenskar som möjligen kan ha sprungit längst under fjolåret. Vet inte om jag ska vara smickrad över att finnas med på den. För samtidigt vilar något tragiskt över det hela.

Att säkert veta vem som sprungit flest mil under ett år är i stort sett omöjligt. Var det kanske någon hårdsatsande elitlöpare, en ultralöpare eller en ”tokstolle” som inte figurerar på sociala medier. Ultralöparna Johnny Hällneby och Daniel Westergren gjorde i alla fall ett försök att ta reda på saken. Och på den listan hamnade jag, en pensionär.

Jimmy är en 28-åring från Skåne som har tvångstankar, vill byta kön och springer för att dämpa sin ångest. Det blir löprundor två gånger om dagen, ofta med sin hund. Bryter man ner träningsdosen handlar det om 3,7 mil om dagen. Det är naturligtvis mycket eftersom det inte handlar om någon elitsatsanade person. Så här skrev Jimmy nyligen på FB:

” Ångest och viktnoja som fan. Nu är jag riktigt tjock enligt mina ögon. Kan inte förstå hur jag ökar i vikt då jag tycker att jag har koll på intag vs förbrukning men uppenbarligen inte, fetto. Jävla skit att ha den här problematiken och inte bara kunna äta utan att känna sig hemsk och vidrig efter varje måltid. Är knappast att jag äter onyttigt heller. Köttfärslimpa på mager nötfärs, potatis och sås utan grädde är knappast onyttigt men ändå så vill jag bara in på toaletten och få upp det igen”.

Sorgligt alltihopa. Benny då? Det är en 48-åring från Sigtuna som satsar på ultraloppen. Det enda onormala med honom är väl att merparten av de tusen mil är sprungna på löpband. I mina öron låter det lite trist men han växlar mellan gymmen, träningen är relativt skonsam och han har full koll på vad han gör. Målet i år är sub 1.20 på halvmaran, sub 2.48 på maran och 220 km på 24h.

Trean på listan, ja det är jag, en annan kuf. Naturligtvis onormalt för en 72-åring att snitta på 15 mil i veckan. Att det ändå blev så mycket trots att jag inte kunde räkna in något coast to coast berodde delvis på några ”äventyrslöp” som Stockholm-Goteborg t/r och Töreboda-Falkenberg och så ”gatuprojekten”. Många mil, att nästan aldrig vara skadad eller sjuk och att få se så mycket under löpturerna, ja det har naturligtvis glatt mig. Därför fortsätter jag.

Många mil ger automatiskt rätt hyggliga tider på långdistans. Även om jag legat bland topp tre i mina åldersklasser under många år är tävlingsresultaten föga märkvärdiga. Det räcker inte bara med mängd, det krävs också kvalitet. Vi tre på listan är ett talande bevis för det. Och förmodligen springer både jag och Benny på tok för mycket om syftet bara är att nå toppresultat. Däremot borde nog våra elitlöpare springa betydligt mera. Mikael Ekvall t ex  tränar "bara" 15 mil/veckan.

Keep on running!

Dessa två bilder får symbolisera löparåret 2020: lingon och gator.

789 mil eller i snitt 15,1 mil per vecka. Inga tävlingar. Sprang på varenda gata i Stockholm. Plockade enorma mängder lingon.

Så kan löparåret 2020 sammanfattas. Ett skitår? Både ja och nej. Johan Carlson tillät i alla fall oss åldringar i den så kallade riskgruppen att ”spela boule och krocket, promenera, träffa barn och barnbarn utomhus”. Generaldirektörens ord tolkade jag som: keep on running!

Ja, hade inte pandemin slagit till hade det kanske inte blivit lika mycket löpande, i alla fall inte i Sverige. För 15 mil i veckan springer jag normalt inte på hemmaplan. Fast utan pandemi hade jag genomfört mitt åttonde coast to coast och troligen kommit upp i drygt 900 mil. Allt var planerat men löpet fick ställas in, så även alla tävlingar. En ynka deltävling i Bore Cup (som jag förlorade) var allt. En nära 40-årig maratonsvit bröts, bittert.

Målen för 2021 är ett Super coast to coast. Skulle USA öppna gränserna i maj eller juni, kanske inte så troligt, ja då sticker jag. Planen är att under detta mitt troligen sista coast to coast ta de återstående delstaterna och därmed kunna säga att jag sprungit i alla 50. Det innebär att jag måste ta ”omöjliga” Alaska och Hawai samt en handfull delstater på östkusten. I längd skulle det kunna bli 1,5 coast to coast.

Det finns dock några hakar. Jag har (ännu) inte fått min hustrus välsignelse. Och så måste gränserna öppnas. Av praktiska skäl måste start ske senast i början av sommaren. Rent löpmässigt känner jag att det är fullt möjligt. Om några dagar fyller jag 73 år, kanske kan jag göra det vid 74 men som 75-åring är det nog kört.

2020 blev mitt 19:e år i följd med minst 500 mil. Totalt har jag sedan 1981 sprungit 19 582 mil. Rekordåret var 2016 med 1 019 mil. Mest i Sverige? Nej, Rune Larsson har passerat 25 000 mil. Och mina i år 789 mil öveträffas av den 48-årige ultralöparen Benny Eriksson i Sigtuna som i år sprang 1 077 mil varav väldigt många mil på löpband

.

I veckan blev jag intervjuad av Daniel Westergren i löparpodden Ultraaktuellt. HÄR kan du höra vad jag tyckte om mitt gatuprojekt och hur jag värderade det i jämförelse med löpet Stockholm.Göteborg t/r. Spela fram till 6 minuter.

Keep on running!