Falköping-Ulricehamn var dagens etapp som för oss blev 49 km. Det var lättsprunget men första halvan från Falköping gick det svagt uppför. Bilden från Blidsberg.

Nu är vi på spåret även om rälsen på banvallen vi springer på för länge sedan är borta. Och det går som tåget- oj vad lättsprunget det är!

Ulricehamnsborna är att grattulera. Vilken fin cykelled ni har; 75 km slät asfalt på en bilfri gammal banvall genom kommunen. Rena paradiset för cyklister, rullskidsåkare, löpare (vi var dom enda idag) och alla som promenerar. Det var kloka beslut kommunen tog när man på 90-talet bestämde att köpa banvallen av staten.

Det visade sig att investeringen snabbt blev lönsam. Hur lönsam går inte att säga men i en rapport från dåvarande Vägverket slås fast att den är "samhällsekonomiskt lönsam". Att bygga cykelbana på järnvägsbank är tio gånger billigare än att dra nya cykelbanor (0,2 miljoner jämfört med 2 miljoner kronor per km). Och kommuninvånarna gillar leden som är en del av den 20 mil långa Ätradalsleden som går mellan Falköping och Falkenberg.

Hårdkörning på Ätradalsleden. Ibland flög tävlingsjäveln i mig och jag kände mig som ett snabbtåg , sprang på max och fick sedan vänta in godståget bakom mig.

På banvallen vi idag sprang gick smalspåriga tåg, banan var i drift 1874-1904 (Vartofta-Ulricehamn). Sedan breddades den och trafiken på Västra centralbanan pågick fram till 1985 och 1991 revs rälsen upp.

Morgondagen till Tranemo blir spännande. Då kommer vi att springa i tunnlar.

Keep on running!

Lunchen tillreds på ett litet primuskök. Kokande vatten hälldes i den gröna påsen till höger, förpackningen tillslöts och efter åtta minuter var lunchen klar. Min rätt, Pasta ai Funghhi (pasta med ost/svamp var mättande och smakade överraskande bra.

Varm mat är mycket bättre än kall mat för en långlöpare. Men vad gör man om det inte finns någon restaurang i närheten? Jo, man lagar sin egen varma mat!

Jag är ingen friluftsmänniska. Tält, sovsäckar, ryggsäckar, kåsor, frystorkad mat, vandringskängor och allt det där som hör friluftslivet till är inte riktigt min grej. Jag har t ex aldrig hanterat ett spritkök. Men idag fick novisen vid spisen en lektion i hur det går till.

Bernt Hedlund, som är min medlöpare, kan allt inom området. Vid ett av fågelskådartornen vid Hornborgasjön i skydd av de kalla nordliga vindarna tillredde han på sitt lilla Primuskök en festmåltid (nåja) för oss alla. Det var första gången jag stiftade bekantskap med de där gröna hokuspokus-påsarna från Naturkompaniet. Mats hade en orange påse med någon kötträtt och även den påsen utföll tydligen till belåtenhet.

Primuskök, ja jag blir nostalgisk när jag hör det ordet. Något mer svenskt finns väl inte? De gamla fotogenköken började tillverkas i Stockholm i slutet på 1800-talet och blev en dundersuccé. Fast när jag gör en snabb sökning på företaget (Primus AB är ett dotterbolag till börsnoterade Fenix Outdoor) är det lite si och så med svenskheten. Primusköken tillverkas numera i Estland och Fenix Outdoor har huvudkontoret i Schweiz. Fast familjen Nordin med rötter i Örnsköldsvik är fortfarande huvudägare.

Erfarenheterna från USA-löpen är att varm, lagad mat är bäst. Att inta lunchen vid vägkanten ger inte så mycket nya krafter. Därför är det så viktigt när man planerar en rutt att hitta en restaurang på lämpligt avstånd. Men ibland går det inte så hokuspokus-påsarna kom nu väl till pass.

Mats och Bernt stretar uppför backen vid Eggby kyrka.

Hur fort springer ni? kanske du undrar. Långsamt. Hastigheten brukar ligga runt 8-9 km/tim vilket är aningen långsammare än under ett coast to coast. Men det går ändå undan, Bernt springer vägvinnande och gör aldrig några stopp vilket jag gör. Och att hinna ikapp kan ta sin tid. Idag sprang vi uppför en backe som aldrig tycktes ha något slut. Efteråt mätte jag den till närmare en mil. Normalt går vi "aldrig" i backarna och den här backen gick vi heller inte i. Sådant ökar självförtroendet men kan straffa sig i morgon.

Dagens distans till Falköping: 44 km.

Keep on running!

PS

Tyvärr missade vi tranorna vid Hornborgasjön- dom var för snabba och hade hunnit flyga söder ut.

klart för avfärd från Töreboda station för tre pigga pensionärer. Bernt och Mats i bakgrunden. Vi fick medvind och solsken och kunde notera 46 km efter första löpdagen till Flämslätt stifts ioch kursgård.

Mössa och vantar på. Det var inte precis någon coast to coast-feeling när löparäventyret idag startade i arla morgonstund. En skadad kontaktledning efter Örebro höll spänningen vid liv.

Ja, nu är jag igång igen eller rättare sagt vi för jag har två medlöpare med mig; Bernt Hedlund och Mats Dänsel, två gamla ultrarävar. Med två vagnar ska vi springa de ca 30 milen mellan Töreboda och Falkenberg. Sex dagar är vi ute och bor på diverse udda ställen som stiftsgårdar, motell, hotell och vandrarhem. Dessbättre slipper jag camping men primuskök och frystorkad mat finns med i en av vagnarna (inte min där det däremot finns lingondricka).

Ett rådjur springer över de vidsträckta fälten på Västgötaslätten, en traktor klipper gräset i vägrenen, vi ser den ena skocken efter den andra av vitkindade gäss (eller var det grågäss?), trafiken är gles, på pizzerian i Tidan är vi nästan de enda lunchgästerna och i Lerdala ser jag en person stiga av bussen, annars kusligt folktomt. Kort sagt, det händer inte så mycket.

Det är inte många grader. Ändå svettas vi, mössa och vantar åker av efter ett tag och det känns skönt i medvinden. I samhället Tidan ser vi en stor tegelbyggnad. En nedlagd textilindustri, måste ha varit något stort en gång i tiden? Att pizzabagarna inte vet vad som rymts i byggnaden är kanske inte så konstigt, vi frågar vidare men får inga svar. Märkligt, ungefär som att stå utanför Münchenbryggeriet på Södermalm och där fråga en stockholmare som bara skakar på huvudet.

Yllefabriken Tidan startade 1911 och hade under sin storhetstid på 30-talet över 200 anställda och här låg också under en tid huvudkontoret för Svenska Yllekoncernen. 1966 las Tidanfabriken ner. Foto: Jssfrk (Wikipedia)

Naturligtvis hade den resa vi nu gör varit lite behagligare om den skett under våren eller sommaren. Men sällskapet piggar upp och vi tycks ge varandra nya krafter och hinner fram till dagens etappmål innnan det mörknat. Stiftsgården blir en positiv överraskning, stor och fin, man har ställt in mat i kylen i den jättelika och folktomma matsalen och hörsammat pensionärernas önskan om att vardera få två alkoholfria öl till maten. Chokladbitarna i skålen uppskattas särskilt av den äldste pensionären och när sällskapet lämnat lokalen ligger inte många bitar kvar i skålen.

Flera av husen och gårdarna vi passerar har vackra namnskyltar vid vägkanten.

Stora Rör, ett 30 meter stort och fyra meter högt gravröse från bronsåldern (perioden 1 800-500 f. Kr.). Man tror att bara en person begravts här men vem är okänt.

Imorgon rullar vi vidare till Rasta i Falköping- hotellet har som granne mina favoriter Lidl och McDonalds. Och kanske får jag också avnjuta några tranor vid Hornborgarsjön.

Keep on running!

Målet eller eventuellt startpunkten för nästa löparäventyr blir Töreboda. Samhället vid Göta kanal spåddes en lysande framtid när Västra stambanan stod klar 1862. Men järnvägen konkurrerade snabbt ut kanalen och Töreboda blev inte den knutpunkt man trott.

Är det inte till Töreboda vår längtan står? Jo, kanske sommartid för en kanalfarare men inte sent i oktober för en löpare.

Ändå lockar Töreboda. Planen är att springa den 20 mil långa Ätradalsleden mellan Falkenberg och Falköping och därefter fortsätta upp till Skövde och Töreboda, totalt cirka 27 mil på sex dagar. Det innebär alltså ett snitt på knappt fem mil per dag.

Det kan bli en behaglig rutt trots årstiden. Att springa på en gammal banvall brukar vara toppen, inga backar och i det här fallet asfalt till största delen. Ultralöparen Bernt Hedlund har jag som sällskap, det var förresten hans idé. Vi springer med varsin baby jogger och tar in på hotell och vandrarhem. Start om cirka två veckor..

HÄR rutten.

------------

Dags för start i Lidingöloppet. Här är folk villiga att betala 300 kr men jag nobbade det "virtuella" loppet och sprang gratis.

Träningslöpte Lidingöloppet 15 km på lördagen, tid 1.24.12 (5:40 min/km), något långsammare än beräknat och tvingades gå i några backar. Jämfört med den riktiga tävlingen hade tiden räckt till seger ifjol i 70-klassen och en andraplats året innan (finns dock ingen 70-klass på 15 km men det går att skapa en sådan resultatlista). 

Keep on running!

Lingonen knäcker inte mig men möjligen min joggingvagn. I år har jag plockat lingon motsvarande min egen vikt + 15 kilo. Hur många kilo lingon tror ni jag då plockat? Bilden från Älvkarleby.

Keep on running!

Sedan februari i år har jag inte sprungit en enda tävling. Varför? Jag är portad . . .

Som 72-åring tillhör jag riskgruppen. Enligt Svensk Friidrotts regler för sanktionerade tävlingar (tävlingar som anordnas av klubbar anslutna till SF) är ”tävlingsverksamhet för klasserna M/K 70 och äldre tillsvidare inte möjlig med hänvisning till att hög ålder bedöms vara den största enskilda riskfaktorn för svåra sjukdomsförlopp i covid-19”.

Åldersdiskriminering? Nej, det kan jag inte hävda. Men det känns så. Jag hade t ex gärna sprungit SM 10 km i Anderstorp den 10 oktober och terräng-SM i Vällingby den 28 oktober. Men jag får alltså inte deltaga.

Startförbudet innebär att min 38-åriga svit med minst ett maratonlopp per år riskerar att brytas. Lite trist. Möjligen springer jag en mara utomlands senare i år (Valencia 6 december) men flyg och utlandsresor är inte att rekommendera för en 70+.

Coronan har inte dödat mig men lite av löparglädjen. Det har du säkert märkt här på bloggen. Jag skriver inte lika ofta och inläggen är kanske inte så intressanta som tidigare. Någon kommenterade med rätta att det rådde ”torka” på bloggen.

Vacker väggmålning på ett annars fult hus i Farsta (Brunskogsbacken). I veckan började jag beta av Farsta stadsdelsområde som består av hela tio stadsdelar (Fagersjö, Farsta, Farsta strand, Farstanäset, Gubbängen, Hökarängen, Larsboda, Sköndal, Svedmyra och Tallkrogen).

Även om jag egentligen inte är så där jätteförtjust i tävlande så är det ändå tävlingarna som ger energin. Ändå har jag i år sprungit mera än normalt för att vara ett icke coast to coast-år. Hittills är jag uppe i drygt 600 mil. Mitt projekt att springa på alla gator i Stockholm stad och löpningen Stockholm-Göteborg t/r har bidragit. Och ska man säga något positivt om coronan så är det att den fått mig att springa längre distanser utomhus (gymmet vågar jag knappt besöka).

Tävlingsförbudet har medfört att all kvalitetsträning avstannat. Det känns rätt meningslöst att försöka toppa formen när det inte finns några tävlingar för mig. Jag är därför avundsjuk på de som ändå får tävla, t ex gubbarna i M65. Och någon maratonstatistik blir det inte heller i år. Den skulle bli helt missvisande med tanke på alla inställda lopp.

Keep on running!

Sverker ställde upp i ur och skur som funktionär, inte bara när Fredrikshof arrangerade lopp utan även för andra klubbar. Bilden, där Sverker syns till vänster, är från Premiärmilen för några år sedan.

Bloggens flitigaste följare, signaturen Sverker, har tystnat. Löparen och livsfilosofen Sverker Unnes är död.

Ingen har gjort fler inlägg på min blogg än Sverker. Så fort jag skrev något hade han alltid en synpunkt. Aldrig några hårda ord, alltid en massa synpunkter, ofta udda historiska fakta vid sidan av själva ämnet men alltid intressanta upplysningar.

Plötsligt blev det tyst. Läsare undrade vad som hade hänt. Hade jag kanske stängt av Sverker? Den 9 augusti skrev han sitt sista inlägg. Tre veckor senare, den 30 augusti, avled han. Sverker, som bodde i Solna, var född 1943 och blev 77 år.

Jag kände inte Sverker, hade bara träffat honom på några tävlingar, men ändå känns det som om en nära vän gått bort. Sverker var en flitig motionslöpare, tävlade för Fredrikshofs FIF, var veteranombudsman, funktionär på många tävlingar och under senare år tävlade han enbart på lopp upp till 10 km. Sista loppet (Stadion Marahon, 10 km) sprang han den 18 januari i år.

Hans initierade kommentarer under mina USA-löp fick mig en gång att fråga om han varit många gånger i USA.

-Aldrig satt min fot där, skrev han.

Och när läsare lite försynt tyckte han skrev för mycket på bloggen svarade han:

-Jag leker journalist.

Sverker, vi är många som saknar dig.

Keep on running!

Detta är Jonas, ett av mina barnbarn, Detta är också . . .

. . . Jonas, en bärrensare från Clas Ohlson. Båda är omåttligt populära.

Blåbärssäsongen är över och nu är det lingonen som gäller. Lingon kräva dessa Jonas, skulle kanske Albert Engström ha skaldat. Jonas är en prima bärrensare från Clas Ohlson. Problemet är bara att Jonas inte går att få tag på.

Skogarna dignar av lingon. Bären lär räcka till alla men det gör inte bärrensarna. När min rensare av modell Jonas i helgen gick sönder försökte jag köpa en ny på Clas Ohlson- slutsåld i butikerna och inga i webblagret!  Jo, det fanns visst några kvar i Kiruna, Malmö och Trelleborg. Kanske kunde man skicka mig ett exemplar?

-Nej, det går inte,svarade man mig på chatten och önskade mig en "fin dag".

Vad göra? Min gamla rensare hade jag sågat sönder för att den skulle kunna passera soprumsluckan. Och på nätet var alla Jonas slutsålda utan på Hemgården. Snabbt beställde jag en därifrån men fick kort efter beskedet att den var slut även där.Fort ner i soprummet för att fiska upp den itusågade Jonas och med lite silvertejp här och där blev den som ny!

Som du förstår är jag igång med mitt årliga lingonplockande. Det sköter jag som vanligt på springande fot. I helgen svepte jag över skogarna i Mehedeby, Marma och Skutskär i norra Uppland. Vilken frihetskänsla! Och vad mycket lingon det finns. Jag fick under två dagar ihop 20 kilo (nytt PB) och hade Jonas inte gått sönder hade det blivit några kilo till. Upptäckte försent att plasten spruckit på ett ställe och att bären läckte ut när Jonas skakades.

Marma Mehede IF värmer upp på Rudsjövallen i Mehedeby inför mötet med SK Iron (matchen slutade 7-1). Inte långt ifrån planen plockade jag lingon. Fotbollen i Mehedeby har legat nere många år men nu är man åter i division 8 norra, den lägsta serien.

Under dessa bärexpeditioner är Upptåget perfekt. Men en 24-timmarsbiljett kan jag hoppa av och på lite här och där. Istället för att bo dyrt och dåligt på vandrarhemmet i Älvkarleby (turisthotellet har bommat igen) rullade skogsluffaren in på fint hotell i Gävle, dessutom nästan till samma pris.

Vad gör jag då med alla lingonen? Självklart lingondricka- världens bästa måltids- och sportdryck. Nya expeditioner till Uppland och Gästrikland väntar. Målet är att i år bli självförsörjande på denna dryckjom som kräva en Jonas!

---

Äpplen behöver jag inte ens plocka. Snälla villaägare sätter ut påsar med prima fallfrukt som blir äppelmos. Bilden från Långbrodalsvägen i Herrängen.

Nu är även Älvsjö stadsdelsområde avklarat. Området består av stadsdelarna Herrängen, Långbro, Långsjö, Älvsjö, Solbega, Örby Slott och Liseberg. Från 1 juli gick Älvsjö upp i Hägersten och nu heter stadsdelsområdet Hägersten-Älvsjö stadsdelsområde.

Keep on running!

Keep on running!