Vid Aujon på fjällsluttningarna ner mot Flaine ligger några fäbodar som fortfarande är i bruk. Vågade inte stintorna öppna för mig?

Fjällvandring är säkert också bra motion. På de branta vägarna upp till fäbodarna i Aujon fick jag upp pulsen i 100 (min vilopuls är 40-45).

Träningspass nummer två idag skulle bli lättare så det fick bli vandring istället för löpning. Ryggsäcken packades med varma kläder, dryck och en chokladkaka, den senare skulle jag bjuda fäbodvallens flickor på till kaffet när de fick oväntat besök.

Inga kullor så långt ögat kunde nå när jag en timma före solnedgång nådde fäbodvallen. Mottagningskommittén bestod av en massa kossor med bjällror runt halsen. Så jag fick äta min choklad i ensamhet. Färden upp var inte helt enkel, väldigt brant och jag råkade också komma in på en väg som gick över 100 meter ovanför fäbodvallen och fick följa en lift ner. Men ljudet från bjällrorna ledde mig rätt.

Eftersom det börjat mörkna tog jag det säkra före det osäkra och sprang hem. Normalt räknar jag inte  in promenader i mina veckosummeringar men eftersom vandringen var så krävande får den ingå i mitt kilomterräknande. Totalt fick jag ihop 23 km idag och 123 när veckan summeras.

Keep on running!   

Efter exakt 5,4 km och 34 minuters oavbruten löpning brant uppför når jag högsta punkten på golfbanan.

Något har uppenbarligen hänt med kroppen. Imorse klarade jag 5 km på den stora serpentinvägen utan att behöva stanna en enda gång.

Jag var förvånad att jag klarade det här kraftprovet. 6.30-fart är riktigt lusigt men med tanke på att det gick brant uppför varenda meter, att luften är tunn och att jag klättrade över 300 höjdmeter är jag riktigt nöjd.

Jag fick en jättefin förmiddag på golfbanan. Jag sprang till de flesta hålen och höll den här gången på golfetiketten- ingen bar överkropp utan tröjan var på hela tiden. Fler än jag har upptäckt detta paradis, i dag var här en hel del vandrare, en  tävlingscyklistoch faktiskt också en golfare.

Med nerförsbacke och solen i ansiktet var hemfärden rena barnleken. När det tog 34 minuter upp gick nerfärden på  26 minuter.

Jag får inte träna mig sönder och samman. Så i eftermiddag byts förmodligen träningspass nummer två ut mot en kortare fjällvandring. Det var visst några fäbodar Jan föreslog att jag skulle se. Men det svarta pistområdet vid sjön Lac du Gers skippar jag, det ligger för långt bort och verkar dessutom farligt att besöka.

Keep on running!

Nere i dalen ligger Les Carroz och jag har börjat klättringen nerför. Jag stannar till för att dricka lite och jag hör ljudet från bjällrorna på korna bakom mig. Scenen får mig att tänka på Sound of Music.

Om inte detta ger resultat vet jag inte hur träningen ska läggas upp. Lördagen blev ännu en hård men underbar dag på fjället- två träningspass och toatlt 24 km (motsvarar nära det dubbla på lågland i Stockholm).

Idag var det lite fri löpning på fjället. Jag vågade mig utanför de markerade lederna, egentligen dumdristigt och detta ska inte upprepas. Men idag kände jag mig så säker när jag nått toppen och kunde se målet, staden Les Carroz nere i dalen.

-Do you speak english? frågade jag ett vandrande par. Jag ville försäkra mig om att jag var på rätt spår.

-Yes, men vi talar också svenska, svarde de till min stora förvåning. Paret bodde i Geneve och hade rest hit för att göra en endagsutflykt.

Jag passerar också en liten fiskesjö men här vågar jag mig inte på någon konversation (jag är urdålig på franska).

Fransman rensar fisk vid Lac  de L´Airon.

Jag startade min tur vid Les Molliets (Kvarnen), en liftstation mellan Flaine och Les Carroz. Utanför den stängda restaurangen tog jag några slurkar vatten som rann så inbjudande ner i ett träkar. Vid återkomsten tre timmar senare upptäcker jag varningsskylten på väggen. 

Det var tydligen otjänligt vatten.

Jag sätter mig i bilen och undarr oroligt om jag ska bli magsjuk nu igen. Jag kör till  "storstaden" Cluese två mil längre ner i dalen, går in på Mc Donalds och handlar mat på Carrefour. Väldigt vad det var billigt här, 40 procent lägre priser jämfört med min lokala handlare i Les Carroz. På hemvägen stannar jag till på golfbanan och springer några hål, upptäcker att banan faktiskt har 18 hål så jag har några kvar. Vad skönt det var att springa barfota i gräset efter en hård arbetsdag. I morgon är det söndag så det blir nog bara ett träningspass.

Keep on running!

Dagens träningspass nummer 2 avslutades i solnedgången. Kanske fick jag ett kvitto på att höghöjdsträningen börjar ge effekt.

Människokroppen är väldigt anpassningsbar. Pinas den i brant fjällterräng lurar man den att tro att det är detta som alltid gäller. Men vad händer när löparförutsättningarna blir betydligt lättare?

På dagens andra träningspass sprang jag ett testlopp; tävlingsskorna snördes på och jag sprang på asfaltväg, visserligen ganska brant men ändå relativt lättlöpt. Oj, vad det kändes lätt! Mina 7 km på landsvägen i riktning mo tLes Carroz och på 1 700-1 800 meters höjd över havet gick som en dans. Måtte jag få behålla den känslan på Umemaran.

Keep on running!

Det här är toppen. Bergsgeten är  uppe på absoluta högsta toppen i Flaine, 2 487 m ö h visade min gps. Får jag många röda blodkroppar här?

Igår en trött fjällko. Idag en pigg bergsget. Ta mig tusan, jag kutade 6,5 km upp på slingrade fjällvägar och lyfte mig 900 höjdmeter!

Det går långsamt men det går framåt. Idag la jag in ettanas växel, riktade blicken mot högsta toppen och började springa rakt uppför på de knaggliga serpentinvägar som är byggda för att serva liftsystemet. Jag sprang mer än jag gick. Ibland blev jag omkörd av någon lastbil med sprängsten eller stora kabeltrummor på flaket. Det byggs bland annat en ny linbana här uppe.

Vägen jag sprang på, längst ner i grytan ligger Flaine. Nerförslöpningen var nästan en lika stor utmaning och då tvingades jag  zicka-zacka. Skyltar talade om hur lång tid det skulle ta att promenera till olika platser, jag klarade tidsangivelserna på nästan halva tiden!

Nästan högst upp på toppen bygger man en ny lift. Som svensk var det trevligt att se att fransmännen använde lastbilar och grävmaskiner av märket Volvo.

Tänk när jag var här vintertid upfattade jag inte skönheten och det storslagna på riktigt samma sätt. Nu när man är löpare, inte utförsåkare, går livet mera i ultrarapid. Man har tid till eftertanke, jag stannar till och tittar p¨en betande skock får nedanför mig, ljudet från bjällrorna blandas med hammarslagen från det pågående liftbygget.

Mont Blanc i bakgrunden. Märkliga sprickor och avgrundsdjupa, livsfarliga hål högst uppe på toppen.

På toppen där liften slutar ligger en restaurang. I vintras var det knökfullt med folk, svindyrt naturligtvis och Jan fick buffla sig fram för att över huvud taget bli serverad. Nu är det bara några byggjobbare här och lugnet råder. Jag sätter mig på trappan, blickar ut över snöklädda Mont Blanc och tar upp min Coca Cola ur ryggsäcken. Löpartröjan är blöt av svett men det är kallt här uppe så jag får ta på löparjackan. Om inte detta är lyckan så vad är lycka då?

På nerfärden tänker jag på biffen och pommes fritisen som ligger och väntar på mig i frysen. Det får nog också bli ett glas rött vin trots att det är tidig eftermiddag. Totalt 14 km fick jag ihop men den här turen motsvarade minst en tremilare i Stockholm. Kanske ska jag dansa runt i kväll i mina nya Brooks superlätta maratonskor- nej inte på något dansgolv men på landsvägen uppe vid golfbanan. Om en vecka är det ju veteran SM  och skorna måste springas in.

När Flaine byggdes sparade man inte på pengarna. Mycket satsades på konsten som är Picassoinspirerad.

Keep on running!

Varvet runt den lilla sjön mätte 600 meter men en skällande tax gjorde att jag bara fick 400 meter till förfogande.

Hemma tänker man knappt på backarna. Här finns de över allt. Men runt en liten fiskegöl gick det ändå att springa några hundra meter utan någon höjdskillnad alls.

Kvällsspasset gick som planerat runt Lac de Vernant. Men för att ta sig dit var det naturligtvis backigt. Jag tvingas gå lika mycket som jag springer och den tunna luften gör att det känns som om jag bara har 50 procent av krafterna i behåll. Lite nerslående är det och man undrar om krafterna ska återvända när jag är tillbaka på låglandet i nästa vecka.

I morgon blir detkanske etter värre. Förmodligen gör jag ett försök att springa/gå upp till högsta punkten för liftarna här i Flaine, Les Grandes Platiéres på 2 480 m ö h. Att ta sig dit med liftarna i vintras var också en utmaning. Jag har höjdskräck så nu känns det betydligt tryggare att få ha bägge fötterna på jorden än två skidor dinglande under en svajig liftstol.

Keep on running!

Hål 8 på golfbanan i Flaine ligger högst av alla (1 913 m ö h). Golfbanan visade sig vara utmärkt för löpning men den enda helt platta partierna var greenerna. Runt hål 8 sprang jag drygt 1 km, det blev många varv.

När en golfare träffar en långdistanslöpare brukar golfaren alltid framhålla att golf minsann också är motion. Visst, men så mycket motion som jag jag fick idag på golfbanan får golfaren aldrig uppleva- jag sprang till alla hålen.

Plötslig när jag springer runt en av greenerna på den stängda golfbanan i Flaine går bevattningssystemet igång. Var det möjligtvis ett skrämskott från personalen som glodde misstänksamt när jag passerade klubbhuset? Behovet av att vattna greenerna var i alla fall minimalt.

Nåja, jag fortsatte min löpning som inget hänt. Den väldigt kuperade golfbanan visade sig utmärkt för löpning. Mjukt och skönt underlag, vidunderlig utsikt och inte en människa så långt ögat kunde nå. Här uppe fick jag ihop drygt en mil med väldigt varierad träning; jogg, ruscher och fartlek. Hit får jag återvända fler gånger.

I kväll tar jag löppass nummer två uppe i bergen runt Lac de Vernant..

Keep on running!

Höjdrekord. I bakgrunden Mont Blanc, Europas högsta berg på 4 810 meter. Sjålv befinner jag mig på 2 208 meter men det verkar ändå som om jag är på samma nivå som det "Vita berget".

Är det höghöjdsläger så är det. I eftermiddags stack jag upp på en av topparna, fick se lite snö men viktigast av allt, plan och springbar mark.

Jäklar vad jag trivs här i Alperna! Det är ensamheten, enkelheten, strapatserna, naturskönheten och friheten i kombination med en gnutta lyxliv som gör att det här påminner lite om mina coast to coast. Jag bestämmer allt och tar dagarna som de kommer. Äta, springa, sova, mer behöver jag inte.

Jag var på jakt efter plan och springbar  mark på hög höjd, en bristvara här i Du Grand Massif där Flaine utgör diamanten i kronan. Men nu tror jag att jag funnit vad jag sökt. På 1 840 meters höjd fann jag en liten sjö med en omkrets på 500-600 meter. Runt sjön gick en stig och i morgon måste jag snurra runt här 10-20 varv.

Lac de Vernant. Runt den här lilla sjön högt upp i bergen ska jag springa imorgon. Här såg jag också några människor som fiskade.

Det var min andre bror, Ragnar, som tipsade om att jag borde kolla området vid första liften innan man kommer fram till Flaine. Det var så flackt här och antagligen ett bra löpområde, trodde han. Flackt, jo jo- möjligtvis för en utförsåkare men inte för en löpare. Bilvägen som gick här var ett brant stenhelvete, jag gick mer än jag sprang men gångstavarna var ändå till lite hjälp. Vad Ragnar på vintern inte kunde se men som jag nu  såg var just Lac de Vernant och stigen som gick runt sjön. Hit måste jag bara! Och jag måste också springa på golfbanani närheten. Den lligger på drygt 1 800 meter och stängde häromveckan.

Latmaskar finns överallt. När jag passerat Lac de Vernant och forsatt på stenhelvetet någon kilometer ser jag två parkerade bilar. "Fjällvandrare"? Ja, jag vet inte men när jag passerade dom där bilarna sista biten upp mot toppen kändes det som fick nya krafter.

Toppen nådd. Höjduppgifterna bekräftas av min GPS. Enligt skylten skulle det ta 30 minuter att gå tillbaka. Jag sprang hela vägen ner men det gick inte så mycket fortare.

Keep on running!