Björn Suneson - Keep on running
Följ via RSS
Avverkad sträcka: 5421 km / 5421 km (100%)

Björn befinner sig nu i: Stockholm

2018-06-13 - Dag 58: Villfarelser

Det är inte själva löpningen, den rent fysiska prestationen som är svårast. I alla fall inte för mig, jag har andra problem som är större.Bilden tagen idag på hwy 30 mellan Lodgepol och Sidney, Nebraska.

Få amerikaner försår vad jag jag håller på med. Och skulle dom göra det tänker dom bara på den fysiska prestationen, mina dryga fem mil per dag under 100 dagar.

-Jag orkar inte ens springa till toaletten, är en vanlig kommentar.

Men det är inte själva löpningen som är besvärligast. Har du sprungit fem mil om dagen under några veckor kan du göra det i princip hur läng som helst. Visst, du måste vara vältränad och hållit på flera år för att inte bli skadad.

Nej, det är så mycket annat som suger kraften ur mig. Jag tänker då främst på administrationen av löpet. Det är ett jättelikt logistiskt pussel som ska läggas varje dag trots att jag har en färdig rutt. Jag har t ex överraskats ett par gånger av att motell lagts ner, senast idag då jag fick veta att motellet i Pine Bluff, Wyoming upphört. En smärre katastrof, krävdes flera timmar att reda upp. Och alla dessa Stevar- det är synnerligen tidsödande att få till. Ibland är det strategiskt viktiga matställen som lagts ner. Krånglande kreditkort, teknisk utrustning som inte fungerar, felbokade motell, vägarbeten med åtföljande omvägar, ja det är tusen saker som kan sinka eller stoppa mig.

Som du föstår är jag ingen fena på administration. Jag skulle behöva en heltidsanställd sekreterare och en följebil (fast följebil vill jag egentligen inte ha, förstör lite av frihetskänslan). Nu får jag en hel del hjälp av mina bröder Jan och Ragnar. Men jag vill ändå hålla i det mesta själv.  Ger en viss trygghet.

Min eventuella styrka tror jag snarare ligger på det mentala planet. Jag gilar ensamheten, känner mig aldrig ensam eller har hemlängtan. Jag vet några kust till kust löpare som mer eller mindre knäckts mentalt.

Halvvägs in i löpet brukar jag byta skor. Idag råkade jag köra över en orm men jag tror att den var död innan. Vad kan det vara för orm. Klicka för större bild!

Åter till amerikanens syn på mig. Jag har förstått att det jag gör är närmast ofattbart för gemene man. "Ingen" springer ju här, definitivt inte flera mil på landsvägarna. Så här brukar jag presentera mig

-I´m a Swedish long distance runner, jogging coast to coast, from Boston to Oregon, 100 days and my average is 33 miles a day.

Och vad blir reaktionen?

-Fantastiskt att cykla så långt.

-Hur orkar du gå så långt?

Få kan alltså föreställa sig att det går att springa kust till kust.

De som ändå försöker leva sig in i det jag gör brukar fråga:

-Hur många skor sliter du ut?

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:59:21

Läs / skriv kommentar (14)


2018-06-12 - Dag 57: Hjälp från goda vänner

Parker Jessen gav mig en Steve och lät mig bo på familjens gård. Han går en sexårig lantbruksutbildning i Colorado och under sommaren sköter han, pappan och några anställda familjejordbruket.

Svårt få internetkonakt så dagens text blir kort. Tack vare motellfamiljen i Gothenburg och deras son Parker har jag idag fått ovärderlig hjälp med svåra logistiska probem. Jag bor just nu på famijens gård som ligger mellan  Chappell och Oshkosh.

Löpningen går bra och jag har inga känningar i axeln. Äntligen har det också blivit lite svalare. Imorgon kör Parker ut mig till platsen där jag idag slutade min löpning, en Steve alltså.

Kollar hur långt gräset kommit upp.

Dagens distans: 61 km

Postad av Björn kl 04:49:17

Läs / skriv kommentar (4)


2018-06-11 - Dag 56: Feedyards slipper vi

Här på Olson Feedyards utanför North Platte i Nebrska fanns säkert över tusen kor. Korna står tätt packade, trampar i gyttja, föds upp på näringsrik mat, får jnte äta gräs och beta fritt. Efter att ha ätit upp sig under 6-8 månader går de till slakt. Ren industriproduktion men inte så ifrågasatt i USA.

Över tusen sorgsna koögon tittar vädjande på mig när jag stannar till vid en jättelik feedyard längs hwy 30 i Nebraska. Detta är ren industrproduktion- djuren får äta upp sig på kortast möjliga tid och går sedan till slakt.

Feedyards är något väldigt typiskt amerikanskt. Och Nebraska är kostaten Nr 1 i USA. I Texas finns visserligen fler kor men mätt till invånare är Nebraska störst- mer än dubbelt så många kor som människor. Och många tillbringar slutskedet på en feedyard där de snabbt får äta upp sig proteinrik kost, främst majs.

I Sverige har vi inga feedyards. Jag kan inte regelverket men troligen skulle den här typen av "industriproduktion" inte tillåtas. Men även i USA är den ifrågasatt, bland annat av djurrättsaktivister cch miljörörelen. Korna står tätt packade, stressas, får antibiotika och risken för vattenföroeningar är stor. För en lekman ser det ruggigt ut- inga glada djur som går och betar på gröna ängar. Isället trampar de i gyttja, ligger i gyttja och får inte äta ett grässtrå.

Genom att ge korna väldigt energirik kost växer det snabbt. Under 200 dagar på en feedyard kan de öka 180 kg (400 pounds). Nu när det är så varmt brukar man spruta vatten över djuren så att de ska äta mera.

Bob körde ut flytande näringsrik mat i sin tankvagn till en mindre feedyard med tjurar. Det finns alltid folk som kritiserar den här typen av uppfödning men det är ingen jättefråga i Amerika, menade han.

----

Och så något helt annat: Jag är helt återställd i min ömmande axel. Slut med pillerburkarna! Idag passerade jag ännu en tidszon och nu gäller Mountaintime med en tidsskilnad på 8 timmar mot Sverige.

Dagens distans: 54 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:30:23

Läs / skriv kommentar (10)


2018-06-10 - Dag 55: Från slott till koja

På fina Comfort Suites i Gothenburg finns allt och lite därtill men på Park Motel i Sutherland i stort sett inget mer än tak över huvudet. En natt på Comfort kostar idag 104 dollar mot 58 på Park. För de flesta ett lätt val.

Vill du bara ha en säng och en dusch duger kanske Park Motel i Sutherlad (1 300 invånare). Men önskar du internet, några galgar att hänga upp kläderna på eller bara en kopp kaffe och en väggkontakt där datorns kontakt sitter kvar väggen, ja då ska du inte ta in här.

Med cirka 600 nätter på olika motell och hotell i amerikanska små-och medelstora städer har jag sett en del. Park Motel är kanske inte det sämsta av dem alla men hamnar långt ner på listan. Jag trodde inte ens det fanns motell idag som saknade wifi. Ändå har jag bott här flera gånger. Varför?

Ja, när det inte finns något annat får jag ta vad som erbjuds. Park är inte ens billigt-för ett litet och slitet rum fick jag betala 58 dollar. När jag ska checka in har jag samma diskussion jag haft med motellägaren flera gånger tidigare. Varför inte wifi och kaffe, det har ju alla?

-För dyrt, svarar hon.

När jag står i receptionen kommer en luggsliten pensionär in och försöker pruta. Dömt att misslyckas. Jag förvånas inte över att jag just nu är den enda motellgästen på Park. Ska man säga något positivt om detta motell är att rummen ändå har tv, kylskåp och mikrovågsugn.

En annan sak som förvånar mig är hur lite vissa motellägare vet om sina närmaste omgivningar. Den prutande pensionären frågade var han kunde äta på kvällen.

-Här finns inget, svarade kvinnan.

Det stämde dock inte. Long Horn längs hwy 30 serverar pizza och de har normalt öppet till 02 (om det finns några gäster kvar)

-Jasså, har dom mat? Men det är ju en bar.

- Och så har ju Sutherland fått en ny Subway, retades jag lite.

-Jasså, har vi en Subway?

Ja, på småorter finns det en del knepigt folk eller annars är det att dom syns mera här. På Long Horn var servitrisen stupfull och fick köras hem. Så något öppet till 02 blev det inte i natt. Men innan hon kördes hem av kompisarna (alla nyktra) fick jag wifikoden så att jag mitt i natten utanför baren fick iväg detta blogginlägg. Och hennes kompisar bjöd mig på en frusen pizza (detfanns ju micropå rummet) och Cola, jag återgäldade med några visitkort.

På tal om knepigheter. Den 4 juli anordans i Sutherland i samband med den årliga rodeon brottningsmatcher på huvudgatan. De tävlande är dvärgar. På Long Horn får jag veta att då är det packat med folk på gatorna. Jag gissar att Park Motel den dagen kan tända skylten ”No Vacancy”.

Och så en glad nyhet: Jag är mycket bättre i axeln nu. Pillerburkarna kan jag nog snart glömma.

Dagens distans 47 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:53:58

Läs / skriv kommentar (13)


2018-06-09 - Dag 54: Skadade axeln ett orosmoment

Utrustningen och även kroppen måste vara i toppskick, annars äventyras löpet. Idag bytte jag därför bakdäck. Mot min plötsligt värkande axel satte jag in medicin.

En helvetesnatt med värkande axel och ingen sömn. Ja, den gångna natten blev en pärs. Helt klart är axelskadan en löparskada.

Sällan har jag haft så ont. Värken strålade ner från höger axel till handen. Jag hade inga smärtstillande preparat och det var först vid 6-tiden på morgonen då frukosten börjde serveras receptionen gav mig några tabletter ibuprofen. Först då kunde jag sova men det blev bara en timma.

Idag har jag på inrådan av pharmacept inhandlat ett smärtstillande och ett inflammatoriskt preparat. Och effekten kom nästan direkt. Svullnaden i axeln har börjat gå ner, värken har till stor del försvunnit men jag kan fortfarande inte lyfta höger arm rakt up. Detta påverkar löpningen negativt men också vanliga röreler som påklädning och kamning etc.

Lunchstopp i Brady, Nebraska. Innan jag går in byter jag tröja och hänger upp mina svettga kläder för torkning. Att få termosen fylld med is är aldrig några problem.

Jag ser dock ljuset i tunneln. Det är ingen "farlig" skada och och problemen brukar försvinna av sig själv efter ett tag,  läser jag. Och svullnaden är på väg ner. Att knuffa en tung vagn måste  slita. Dagens löpning hämmades inte särskilt mycket. Jag var mest bara fruktansvärt sömning och gäspde hela tiden. I natt ska jag förhoppningsvis få sova.

Glädjande är att några logistiska problem i Wyoming ser ut att att lösa sig. Ett hotell  i ödemarken hade lagts ner men nu har motellfamiljen här i Gothenburg en Steve på gång. Och även ett "loppemotell" på gränsen till Wyoming ser jag ut att slippa. Motellfamiljens son ger mig en Steve och jag kan bo hemma hos honom.

Dagens löpning: 44 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:40:08

Läs / skriv kommentar (12)


2018-06-08 - dag 53: Gothenburg för sjunde gången!

För första gången sprang jag in från den östra infarten så vid den har skylten har jag aldrig hoppat. Folkmängdsuppgiften har inte ändrats under de två senste åren.

Äntligen har jag kommit till Gothenburg, Nebraska! Nu känns det som om löpet nästan är hemma.

En bit utanför stan kom några vänner mig til mötes. Det var på första löpet 2007 jag träffade Terry Jessen och Diana Rhae Untersehrs. Paret driver och äger några hotell/motell och Terry har ett finger med i mycket som gäller affärslivet, jordbruket och politiken i regionen. Just nu bor jag jag kungligt på deras Comfort Suites.

Terry och jag idag på hwy 30. Denna väg klassar jag som en av de bästa för löpare i hela USA; platt, lite trafik och svagt nerför (om du springer i motsatt riktning vad jag just nu gör).

Och så en negativ nyhet. Jag har skadat höger axel och har svårt att lyfta armen. Senaste natten har jag legat fel i sängen och utsatt axeln för för hårt tryck så att den svullnat. Jag har haft det här förut men nu är det värre än vanligt. Dagens löpning stördes därför något, kunde inte pendla med armen Förhoppningsvis ska kylbalsam och is hjälpa men just nu har jag rätt ont.

Dagens distans från Lexington till Gothenburg: 47 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 03:08:20

Läs / skriv kommentar (2)


2018-06-07 - Dag 52: Mitt Göteborg- i Amerika

I Nebraska rullar koltågen från gruvorna i Wyoming tätt. Under Obamas tid minskade trafiken men tog ny fart när president Donald Trump tillträdde. Bilden tagen från hwy 30 väster om Overton.

Imorgon torsdag springer jag in i Gothenburg, Nerbraska. Min bror Jan ha gjort en liten film om staden, som jag nu besöker för sjunde gången.

Nebraska förknippar jag med just Gothenburg. Nebraska är också delstaten med all små mysiga städer längs hwy 30. Nebraska är också koltågens förlovade rike.

Det är Union Pasific som äger och trafikerar spåren. Bolaget sysselsätter 8 000 anställda bara i Nebraska och huvudkontoret ligger i Omaha, Nebraskas största stad (450 000 invånare). Ska konkurrenten och USA:s största tågbolag, BSNF köra på spåren får man betala skjortan. BSNF ägs av Warren Buffet´s bolag Berkshire Hattaway.

Jag ser de dieseldrivna koltågen hela tiden när jag springer längs hwy 30. Tågen ser risiga ut och tutar ständigt eftersom de flesta vägkorsningar saknar bommar eller broar. Egentligen ett fattigdomsbevis, å andra sidan tjänar godstågbolagen här storkovan vilket inte svenska och statligt ägda Green Cargo gör.

Intressant är att Trumps tilträde fick fart på koltransporterna, som under Obamas tid minskade  år från år. Trump har också skurit ner på subventionerna till vindkraften. Folk jag pratar med längs vägen gör tummen upp för Trump. Järnvägen är viktig i Nebraska och i North Platte finns världens största rangerbangård. Koltågen har kanske inte blivit så många fler men de har blivit längre. Ja, hur många vagnar tror du det handlar om?

--

Igår långt och varmt. Så också idag men nu "bara" 30 grader. Å andra sidan var luftfuktigheten högre, mycket jobbigt med andra ord. Någon här på bloggen ifrågasatte mitt stora intag av vätska och menade också att det var farligt att dricka så mycket. Så idag kollade jag hur mycket jag verkligen drack. Det handlade om totalt nio liter, ca sex liter sportdryck och tre liter Cola.

Dagens distans: 62 km

Keep on runing!

Postad av Björn kl 06:26:47

Läs / skriv kommentar (6)


2018-06-06 - ag 51: 70 km i 35-gradig hetta

Den första milen gick på grusväg, mycket besvärligt eftersom det var lösgrus. Men grusvägen var genare än asfaltsvägarna så vägvalet var ändå bra.

De yttre förutsätningarna var inte det bästa: varmt, långt och bitvis besvärlig sidvind. Men idag var jag i kanonfom.

Du springer inte bara med benen. Huvudet måste också vara med och det var det idag. Mina 70 km i 35-gradig värme, från Grand Island till Kearney, gick förvånasvärt lätt.

"Hemligheten" är att lägga sig i exakt rätt löptempo och sedan bara mala på. Idag var löphastigheten 8,9-9,2 km/tim. Gick jag över med bara någon decimal blev jag omedelbart trött. Det var alltså ett lustempo jag höll men väldigt vägvinnande. Jag kunde springa  1-2 mil i taget innan jag behövde ta paus.

Att det gick så bra berodde säkert också på att vätske- och matintaget fungerade perfekt. Efter 24 km kunde jag på en bar i Woodriver äta hemlagad mat (pannbiff, potatismos, majs och dricka massor av Cola och några koppar kaffe samt fylla på termosen med is). En halvmara senare stopp i Shelton där glass och vindruvor köptes på Larry´s Market. Ytterligare  en halvmara senare nästa stopp: Subway i Gibbon (stor glass, massor av Cola och påfyllning av is i termosen). Under själva löpningen drack jag kontinuerligt med sportdryck.  Väl framme i Kearney blev det rena mat- och vätskeorgierna på en Kinarestaurang.

Subway är inte min favorit- smörgåsar är ingen bra löparmat. Men denna Subway i Gibbon, mitt i Amerika, har jag varit på 4-5 gånger. Här träffade jag 2007 en ung gångare som gick i motsatt riktning tvärs över USA. Varje gång skickar jag honom en hälsning från Subway i Gibbon, så även idag.

Dagens distans 70 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:44:06

Läs / skriv kommentar (10)