På Roslagsgatan och på väg mot ännu en A-adress- Albano.

Nej, alla löpturer är inte roliga. Dagens "stadsorientering" får nog beskrivas som ett fiasko.

Jag trodde jag hade kommit på en så fantastisk idé; jag skulle med min GPS springa till alla gator som började på A i stadsdelarna Norrmalm, Kungsholmen, Vasastan och Östermalm.Totalt fick jag ihop ett tiotal adresser, en runda som motsvarade drygt en halvmara.

Det var lite pyssel med att välja ut gatorna och lägga in dem i GPS:en. Stadsdelar är ett luddigt begrepp så jag gick på postnumren, det vill säga adresser som började på 111, 112, 113 respektive 114. Den nordligaste blev Albano och den sydligaste Aluddsvägen på Stora Essingen. Start och mål var hemmet på Tomtebogatan.

Arkivgatan på Riddarholmen ligger i stadsdelen Norrmalm där postnumren börjar på 111. Nästa "kontroll" var Ankargränd i Gamla Stan följt av Akademigränd inne bland regeringskvarteren.

Första misstaget var att starta i rusningstid. Det var fullt med folk på trottoarerna och i centrum blev det värre med alla turister, det var svårt att springa och det blev mycket gång. Andra misstaget var att slaviskt följa GPS:en. Kanske visade instrumentet den genaste vägen men inte den enklaste. Och var egentligen det här särskilt roligt?

Nej, inte det minsta skoj. Jag avbröt löpet efter drygt halva rundan. Stod helt enkelt inte ut med denna pyttipanna-löpning, stängde av elektroniken och tog en lov hem över Karolinska sjukhuset. Planerna på att göra om det här men då med gator som börjar på B och sedan fortsätta med C etc kommer inte att genomföras. Någon måtta på galenskapen får det vara. Då var t ex veckans trapplöp på Södermalm en mycket fiffigare idé.

Keep on running!

Pust och stön. Fyra tappra löpare upp för trapporna i Pustegränd på Södermalm.

Stockholmsbörsen föll idag med 5,15 procent. Tungt. Dagens träningsrunda blev också tung men till skillnad från börsen klättrade vi i alla fall uppåt.

Galna löp gillar jag. När de vanliga träningsrundorna känns allt för bekanta är det kul att bryta av med något helt nytt. Till listan över originella rundor som t ex att springa till så många McDonaldsrestauranger under en dag, att springa runt alla öar i Stockholms innerstad eller att springa på alla gator på Östermalm kan nu läggas ytterligare en: att springa uppför så många trappor som möjligt på Södermalm.

Söderbon Ronnie Kron hade på jogg.se idag bjudit in till en gemensamhetslöpning där vi på en 16-km runda skulle springa uppför en massa trappor (men inte ner för några). Totalt blev vi fem i gruppen och vi bjöds på en hisnande färd bland Söders träkåkar, koloniträdgårdar, parker och kullerstensgränder. Vi fick se platser vi aldrig sett och jag tror vi var uppe på varenda utsiktsplats. Otroligt vackert.

Du blir bra på det du tränar, brukar man säga. Eftersom jag knappt tränat den här typen av löpning fick jag snabbt känna av mjölksyran. Men dessbättre försvann den lika snabbt som den kommit. De värsta eller kanske ska jag säga de bästa trapporna var upp till Sachsska barnsjukhuset genom kolonilunderna i Tanto. Trappan var både lång och brant men det riktigt jobbiga var att trappstegen var så djupa att det krävds ett extra löpsteg mellan varje trappsteg. Pröva och spring där! Säkert bra träning inför Lidingöloppet.

Målet nått på Medborgarhusets trappa. Jag omgiven från vänster av Patrik Tornberg, Ronnie Kron, Calle Ekstrand ,Torbjörn Bommelin och Calle Ekstrand.

Keep on running! 

Den här "ökenkepsen" kan behövas- jag kommer att passera öknar i Kalifornien, Arizona och New Mexico. Kepsen är köpt i USA och ska enligt tillverkaren sänka temperaturen med 5 grader. Foto: Sigrid Suneson

Öknarna, hettan, skallerormarna och bristen på motell. Det blir de stora utmaningarna när jag nu valt att starta i söder på mitt nästa coast to coast.

Nu ska inte besvärligheterna överdrivas men det som skrämmer lite är just öknarna. Min erfarenhet av ökenlöpning inskränker sig till en ynka dag på en stekhet motorväg i Idaho. Den enda skugga som gick att uppbringa var under sagebrush där jag sökte skydd och till och med lyckades somna.

Öknar är liktydigt med långt till restauranger och motell. För en ensamalöpare som jag blir därför logistiken extra besvärlig. Jag har börjat skissa på en rutt och det kommer att vara flera ställen där det inte går att ordna med lagad restaurangmat och övernattning på motell. Alternativet är då camping men att ligga ute i öknen där det kan vara riktigt kallt och där det är lätt att bli upptäckt av bilarna, lockar inte.

Rune Larsson, som startade i San Diego, valde att springa nattetid i öknarna. Det tycker jag  låter lite läskigt även om det säkert var svalt och skönt. Just nu läser jag om hans bok om  Amerikaäventyret och får en hel del idéer. Rune var väldigt konsekvent- han skulle inte åka en meter med bil, inte ens om vägarna var avstängda eller om broarna inte tillät fotgängare.  Han sprang ändå, ofta nattetid då ingen såg honom. Själv har jag inte varit fullt lika rabiat, jag har liftat över förbjudna broar.

På senaste coast to coast-löpet  "liftade" jag på några ställen, bl a genom ödsliga indianreservat - någon kom och hämtade mig i bil efter dagens löpning och körde morgonen därpå tillbaka mig där jag slutat. Så gör flera coast to coast-löpare, framför allt de som har följebil. Fusk? Nja, det är accepterat i de här kretsarna men jag gillar det egentligen inte. Men förmodligen måste jag nog tillämpa den här metoden igen för att klara öknarna. Helt lätt blir det inte att hitta chaufför- vem vill köra  ut, kanske mitt i natten, och hämta en galen svensk i öknen?

Jag har skickat iväg en  förfrågan om transporthjälp i Kalifornien men ännu inte fått svar. Enklast blir förmodligen att försöka lösa transporterna på plats. USA är extra besvärligt eftersom småstäderna i regel varken har taxi eller andra kollektiva transporter.

Det här låter kanske som det är mest problem men så är det verkligen inte. Planerandet är ju halva resan och det är roligt att sitta med kartorna framför sig (använder mig mycket av Google Map men även vanliga papperskartor). Ett tag var jag inne på att kopiera någon annans rutt, kanske rent av Runes, men så blir det inte. Däremot läser jag bloggar och får tips om vägar som man bör undvika. Helt klart är att man bör hålla sig till highways och helst inte ge sig ut på småvägarna, framför allt inte grusvägarna och defintivt inte dirt roads (jordvägar).

Vad många amerikaner inte vet, märkligt nog även poliser och coast to coast-löpare, är att interstate ("motorvägarna") ofta tillåter cyklister och fotgängare. Det här gäller främst de västra staterna med glest vägnät där alternativvägar saknas, bl a östra Kalifornien, Arizona och New Mexico, dock med vissa undantag. Interstate är utmärkta att springa på (jag sprang ifjol på motorväg genom större delen av Montana) främst på grund av att interstate är de genaste vägarna, är inte lika backiga, har breda vägrenar och längs motorvägarna finns också civilisationen, det vill säga motellen. Det blir förmodligen en del motorvägslöpning även den här gången, kanske även på någon förbjuden sträcka. Det värsta som kan hända är att du blir avplockad från vägen. Jag har varit i kontakt med polisen via epost och fått någorlunda klara besked om vad som gäller.

--

Nog om coast to coast (det är ju ändå sju månader kvar till start). De senaste veckorna har ur löpsynpunkt varit riktigt bra. Jag är i god form, dock lusig,  och har många mil i benen. Mängdfacit de senaste sex veckorna: 149 km, 75 km, 400 km (Skåne), 241 km (Skåne), 140 km och 152 km. Idag söndag blev det 26 km- sprang Sista Milen på Lidingöloppsbanan, kände mig riktigt stark och gick inte i en enda backe. Vilken fantastiskt fin bana men vad dåligt skyltad den är!

Men som sagt, lusig är jag. Det positiva med detta är att min yngsta dotter, 16-åriga Anna, nu plötsligt springer ifrån mig. Den gångna veckan har vi sprungit till diverse badplatser, fort går det när Anna sätter upp farten, pappa får flåsande skrika att hon måste hålla igen. Detta får henne att skruva upp farten. Men hon orkar inte lika mycket så jag brukar komma ikapp när hon måste ta sina pauser. Häomdagen slank vi in på Kristinebergs IP och testade att springa 100 meter och 400 meter.  Vem tror du vann där?

Keep on running!

Bilden från mitt första coast to coast 2007 då jag korsar Ohiofloden vid Parkersburg i West Virginia (kepsen hittade jag i dikesrenen). Till våren ska jag passera floden igen, kanske på samma ställe.

Nu har jag defintivt bestämt mig- det blir ett tredje coast to coast med start i mars 2012. Den här gången blir det spontanlöpning, inte ett strikt tidsschema som slaviskt ska följas.

Det har varit lite velande om och när jag ska springa över USA. Skånelöpet häromveckan, som gick överraskande bra, har stärkt mig i tron om att jag fortfarande verkar ha den fysiska förmågan.  Inga tvivel har däremot funnits om den mentala  även om många nog betraktar mig som smått galen.

Upplägget blir i stora stycken som tidigare:

* Ensam med en baby jogger (nio av tio coast to coast-löpare har följebil, det "enklaste" sättet att till fots korsa kontinenten).

* Springer från väst till öst (känns som man springer hem, chansen till medvind är större, skönt med solen i ansiktet).

* Inga sponsorer, allt finansieras med egna medel (egentligen en fördel eftersom man då är helt fri , förhoppningsvis ökar också  trovärdigheten.

*  Bloggar i stort sett dagligen om amerikanskt vardagsliv sett ur en luffares perspektiv.

* Snittar på cirka 5 mil om dagen (53 km de två tidigare gångerna).

* Linda Feldman, min släkring  i San Francisco, hjälper  till vid starten.

Men 2012 års löpning kommer att skilja sig på några viktiga punkter jämfört med 2007 och 2010:

* Start nu i Kalifornien (Los Angeles) och inte som tidigare i norr (OR respektive WA). Jag gör därmed som de  "flesta andra"- springer diagonalen upp mot New York. Exakt var jag ska sätta fötterna i Atlanten är inte bestämt men målgång blir kanske på samma strand som Rune Larsson valde 2004, Sandy Hook, New Jersey.

* Bättre utrustning, bl a en helt ny Baby Jogger samt extremt lätt annan utrustning. Jag kommer att vara gramjägare.

* Något mer camping. Motellens placering ska inte styra dagsetappernas längd utan dagsformen. Nio av tio nätter dock förhoppningsvis på motell.

* Ska köra på känsla och spontanitet, ej jagas av ett schema där varenda dag är inplanerad. Rutten i stora drag ska dock vara planerad men inte stoppen. Första vecka i Kalifornien har jag dock planerat i detalj.

Om jag lyckas genomföra planen blir jag en av de få i världen som sprungit flest gånger över kontinenten (statistiken http://www.usacrossers.com/ säger att av de 250 som till fots korsat USA har 26 gjort det två gånger, en person fyra gånger). Jag kommer också att var en av de äldsta, dessutom en som inte förstör ackordet utan håller tempot uppe. Men jag gör det inte för att slå några rekord, bara för mitt höga nöjes skull.

--

Juli blev en fantastisk löpmånad. Totalt fick jag ihop 90 mil.

Keep on running!

Lycka kan vara mycket. För en långlöpare är det när allt flyter på, vädret är bra, man är mätt och målet är nära. Busskylten fotograferad strax söder om Bönan.

I solen på grosshandlare Bengt Gustaf Kronbergs punchveranda smorde vi idag kråset. Där ute på Engeltofta utanför Gävle i den maginfika vita  grosshandlarvillan anno 1840 intogs hamburgare för 145 kronor stycket- de tjockaste vi skådat. Det kallar jag lycka!

Jans och min Bönantur blev totalt 41 km. Dundersuccé. Starkt ord, men det här var nog en av de bästa endagstripper jag gjort. SMHI, yr.no och klart.se höll dock på att stoppa turen eftersom prognoserna utlovade ruggväder. Men vi trotsade och stack iväg strax innan 8 på morgonen från Gävle centralstation, då hängde regnet i luften men det blev bättre efterhand för att sluta med solsken.

Fyren ute på Bönan är från 1840 och tornet är 16,3 meter högt. Tyvärr var fyren och fyrvaktarstugan stängd. På 1920-talet ersattes fyren med en AGA-fyr men fortfarande är Bönan len bemannad lotsstation.

Vackra sjöbodar i Bönan.

Vad gör en löpartur lyckad?  Ja, först ska naturligtvis löpningen i sig flyta på bra. Trots Mölleäventyret på drygt 60 mil kände jag mig förvånansvärt fräsch. Idag klipp i steget, i princip ingen gång. Jan på sina rolerblades hade det lite tyngre men var också oerhört nöjd, inte minst efter frosseriet ute på Engeltofta och det avslutande kaffet på centralstationen. Han hade dan innan här på bloggen uppmanat bilisterna att tuta på oss (uppmuntrande). Och nog tutade dom, berättade han.

-Fast bara på mig för att jag tydligen störde trafiken.

Vår runda innehöll en del grusvägar och där tvingades Jan gå då inlines kräva asfalt. Bra för mig eftersom jag då kom i kapp.

Det som ändå blev pricken över i:et var variationen. Norrländskt breda landsvägar, grusvägar över kalhyggen, sommarstugeområden, lummig grönska, slingrande cykelbanor, små samhällen, en och annan affär och camping där livgivande cola kunde köpas, fornminnen (jo sådana fanns också att beskåda på denna tripp), massor av blåbär i dikesrenarna samt vägar som inte var alltför backiga.

"Här hade man rätt att slänga bördan från ryggen och vila någon minut . . ." , står det på skylten som är uppsatt av Björke byamän. En sådan frestelse kunde man ju inte motstå!

När jag slinker in hos handlarn i Björke känner han igen mig från Jans och min Ockelborunda häromåret.

- Till fots igen ser jag. Har du ingen bil? skrattar han.

Det var bara en sak som oroade oss idag; skulle vi få upp hamburgaren? Det var varmt och den tjocka underbara skapelsen från Engeltofta var nämligen lite rå i mitten. Men nej, den stannade kvar och förgyllde aftonen.

Keep on running!

Start och mål i Gävle. Vår endagstur till Bönan blir cirka 40 km.

Ett nytt litet löparäventyr startar måndagen 25 juli. Min bror Jan och jag ska göra en utflykt till det gamla fiskeläget Bönan utanför Gävle.

Det blir som tidigare; jag kommer med morgontåget till Gävle där Jan med rolerblades på fötterna väntar. Sedan springer respektive rullar vi norrut. Den här gången blir vi lite mera jämnspelta eftersom vi kommer att färdas på en grusväg efter Björke (B) och där måste Jan gå varför jag förhoppningsvis kommer ikapp.

I bästa fall slipper vi regnet. Det är alltid trevligt med sol men som löpare är det ingen katastrof med regn, värre för den som färdas på hjul- ungefär som Bambi på is.

Keep on running!

Konduktörerna tyckte att min Baby Jogger var en cykel och att jag därför skulle betala en extra avgift.

Har jag cyklat till Skåne?  När jag idag fredag tar tåget tillbaka till Stockholm hävdar tågpersonalen  bestämt att min joggingvagn är en cykel, ingen barnvagn, och att jag därför ska betala avgift.

Det blev inga applåder när jag efter bussresan från Mölle till Helsingborg klev på Öresundståget till Lund för vidare färd mot Stockholm. I högtalaren fick jag höra : ”ägaren till cykeln i vagn 1 ombedes kontakta tågpersonalen, i annat fall  ställer vi  av cykeln på perrongen. Jag fick veta att det var avgift som gällde för ”cykeln” eftersom jag inte färdades med barn men om jag fällde ihop cykeln, eller vad det nu var för något, slapp jag avgiften.

Jag försökte muntra upp den bistra kvinnan och mannen från DSB First med att säga att jag sprungit med vagnen från Stockholm till Mölle, inte cyklat. Men det imponerade inte.  Snarare fick personalen bekräftat att man hade att göra med en komplett galning. Kanske hade man rätt både vad gäller reglerna och resenärens mentala status.  Kostigt nog slapp jag avgiften, säkert lugnast så. När jag väl klev på det ”riktiga” SJ-tåget var det inga som helst problem.

En baddjävul i Mölle. Det var inte så kallt som det ser ut.

Hade konduktörerna på DSB First igår sett mig hoppa ner i havet i Mölle hade de säkert larmat polisen eller Sjöräddningen. Ingen vetig människa kommer springande i ösregn knuffande en kärra, sliter av sig kläderna och kastar sig ner i ett stormpiskat hav, tar på sig de dyblöta kläderna igen och fortsätter att springa. Skönt bad? Nej, men roligt. Jag älskar galna grejer, synd bara att jag inte visste att värdparet jag besökte i Mölle  hade en sådan där gammaldags randig baddräkt.  Med den på, ja då hade nog sirenerna tutat i Mölle.

Nu blir det 1-2 dagar vila. Sedan tillbaka till verkligheten igen, det vill säga löpning för hela slanten. I september väntar ett liknande upptåg men det får jag senare återkomma till.

Keep on running! 

Löparäventyret är över. Idag torsdag nådde jag Mölle och avslutade med att i strilregn kasta mig i havet.

Allt har gått enligt plan, ja faktiskt bättre än väntat. Totalt har jag under den här trippen från Stockholm till Mölle varit ute i elva dagar och sprungit drygt 60 mil. Återkommer med en utförligare rapport och bilder från finalen.

Keep on running!