Ett glädjehopp vid gränsen till Skåne.Nu är det bara en dag kvar till Mölle.

Solen tittar fram och koltrasten sjunger välkomnande när jag idag efter 66 km springer in i Munka Ljungby. Jag ser de första korsvirkeshusen- herregud jag är redan i Skåne och det är bara en dag kvar!

Den här löpningen har gått på räls. Jag har hållit tidsschemat exakt, inga otrevligheter har inträffat, kroppen har pallat för att springa cirka sex mil om dagen oavbrutet under tio dagar. Jag skrev tidigare att jag inte är fullt lika stark som för något år sedan. Men efter dagens löpning, den hittills längsta och ocksåvackraste, är jag inte lika säker. Idag gick jag knappast något och sprang upp för backarna på Söderåsen (eller var det kanske Hallandsåsen?).

Röda stugor tåga vi förbi. Genom att välja gångfunktionen på min GPS fick jag fantastiskt fina förslag, dessutom de genaste vägarna och kanske också de vackraste.

Jag klagade tidigare på att vandrarhem och annat enklare boende inte är optimalt för en trött långlöpare.Men även här är jag nog på väg att backa. De senaste dagarna har jag haft utmärkt boende på vandrarhemmet i Strömsnäsbruk där jag fick ett stylat rum som helt gick i 60-talsstil, var toppenfräscht, hade sänglinne och jag slapp städa och svabba, allt för 325 kronor inklusive frukost. Ännu bättre, desutom med internet, är Björnlokans bed and breakfast i Munka Ljungby där jag idag tog in. Det håller Best Western-klass för 450 kronor.

Vad synd att det var onsdag och därmed stängt. Kanske hade man ändå inte tillåtet bingo från en joggingkärra? Bilden från Kornhult i Halland nära Skånegränsen.

Blir du sugen på att göra något liknande efter att ha läst den här bloggen? Att göra ett långlöp på t ex sin semester är något jag starkt rekommenderar. Visst, det är en utmaning och det  är inte alltid roligt. Men det blir garanterat en semester du inte glömmer.

Imorgon torsdag målgång i Mölle. Där ska jag träffa en gammal arbetskamrat från Svenska Dagbladet. Och så ska jag bada i Mölle. Sedan tåget hem på fredag. Undrar om SJ är lika punktlig som jag?

Keep on running!

En spännande skylt. Galgbacken utanför Hamneda var i bruk under många hundra år och i slutet på 1600-talet flyttades avrättningarna till Ljungby.

Det kryllar av fornminnen längs Riksettan.  Jag stannar till vid alla medan bilisterna susar förbi och missar det intressanta.

Mitt löparäventyret äger rum både i nutid och forntid. Här längs Lagan där Riksettan gick står fornminnesskyltarna som spön i backen. Jag tittar på gravfält, kyrkoruiner och besöker en galgbacke.

Alla stoppen tar tid men samtidigt får jag lite vila. Dagens etapp ner till Strömsnäsbruk var den hittills längsta, 64 kilometer. Imorgon onsdag kan det bli ännu längre.

Keep on running!

Tungt uppför i alla  backar mellan Vrigstad och Värnamo.Väl ute på gamla Riksettan blev det lättare.

USA har sin Route 66. Sverige har Riksettan och det är denna klassiska och vackra väg jag till stora delar följer på löpturen från Stockholm till Skåne. Här är trafiken gles, tempot lugnt och man får känslan av 60- och 70-tal.

Riksettan eller rikshuvudväg Nr 1 fick sitt namn 1945.  Men vägen är betydligt äldre än så. Här i Småland trampades för ungefär 12 000 år sedan en stig upp parallellt med floden Lagan, Lagastigen. Eftersom Riksettan följer E4:an är det knappt några bilar på vägen, toppen för en löpare.

Idag passerade jag Värnamo på min 56 km tripp från Vrigstad till E4:ans Camping söder om Värnamo. Det var kanske resans vackraste sträcka och rena nostalgitrippen. Jag har sett sjöarna Rusken men framför allt Vidöstern.  Campingen jag är på är från 50-talet och här finns fler tyskar än svenskar.

Här var mest tyskar. De gillar vår allemansrätt.

-Tyskarna kommer tillbaka år efter år och det är vår allemansrätt, särskilt fisket och bärplockningen, man uppskattar, berättar campingens ägare som drivit anläggningebn sedan tidigt 70-tal.

70.tal ja, det var 1970 jag började min journalistbana som volontär på Värnamo-Tidningen. Jag har inte varit i Värnamo sedan dess och blev nu smått rörd när jag återsåg tidningshuset på Storgatan. Tidningen är numera nerlagd men det fanns spår i fasaden efter skylten. Jag minns att min månadslön var 970 kronor och att jag tjänade nästa lika ”mycket” på milersättningen när jag ryckte ut på reportageresa på min Lambretta.

I det vita huset låg Värnamo-Tidningen där jag arbetade som volontär 1970.

I USA är det ofta Chamber of Commerse som sköter turistinformationen. Turistbyråerna  här hemma drivs med allmänna medel och den service jag får är ypperlig. Lilla Vrigstad i Sävsjö kommun håller sig med ett väldigt flådig turistbyrå trots att sågverk och småhustillverkare har det kämpigt. Och i Värnamo ser jag inte mindre än tre anställda på kontoret. Där lyckades man spåra upp den stuga jag nu sitter i.

Löpningen går fortsatt bra och jag följer schemat. Men jag brukar vara ganska utpumpad när dagens slutmål är nått. Jag ligger nästan på 6 mil i snitt per dag och det är egentligen lite för mycket. Morgondagens löp till ett STF vandrarhem i Strömsnäsbruk utanför Markaryd blir drygt 6 mil. Nu längtar jag efter att få kasta mig i havet i Mölle. Detta ska förhoppningsvis ske nu på torsdag.

Keep on running!

Ensam gäst på vandrarhemmet i Vrigstad.  Det var stängt men ett rum hade reserverats för mig.

Jag säger som Hilda: det är jämna plågor. För mig var det  flugorna och sedan regnet.

Jag kommer att tänka på Hilda under min löpning mellan Eksjö och Vrigstad (51 km).Hilda var en gladlynt men sträng kvinna i 60-årsåldern och  arbetade på expeditionen på lokalredaktionen i Örnsköldsvik där jag under 70-talet var lokalredaktör. Hon älskade uttryck som "jämna plågor", "tackar som frågar", "den som lever får se" och liknande visdomsord.

Nu använder jag själv hennes favorituttryck. För nog var det jämna plågor idag. Flugor surrade hela tiden runt mig och var mycket irriterande. Att springa ifrån dem går inte, det kan man däremot göra med myggen. Bästa taktiken mot vägarnas värstingar, bromsarna, är att slå ihjäl dem direkt.

När regnet kom på eftermiddagen försvann plötsligt flugorna, vilken lättnad. Fortfarande hade jag dock kvar en obehaglig känsla i halsen efter att ha råkat svälja en fluga. Duggregnet var skönt i början och värmen från asfalten blev plötsligt väldigt påtaglig men efter ett tag var jag genomblöt och började  frysa. Som sagt,jämna plågor.

Hilda var också ekonomisk. Skulle man ha en penna fick man alltid förklara vart den gamla tagit vägen. Jag och kollegan uppmanades också att skriva på baksidan av manuspappren, allt för att spara pengar åt företaget. Dumsnålt kanske. Och dumsnål är nog lite vad jag själv är. Vandrarhem i all ära men det finns bättre boende. Att städa, ha med egna lakan, att inte alltid få frukost eller internet och ligga i dåliga sängar med kuddar som borde ha bytts för länge  sedan- det är inte optimalt för en trött löpare.

Ibland kom Hildas make in på redaktionen, han hade jobbat där tidigare och var nu pensionär. Vi ungdomar fick veta att allt var mycket bättre förr och att det vi själva gjorde inte var något märkvärdigt. Konstigt, jag kommer också att tänka på honom under dagens löpning. Kanske berodde det på att jag häromveckan plockade fram mina gamla löpartidningar från tidigt 80-tal och konstaterade att de fortfarande höll hög klass och att gårdagens löpare gjorde fantastiska resultat. Men sådana tillbakablickar ledersällan framåt. Nej, jag får inte bli som Hildas make utan leva i nuet och vara generös.

Har du läst den här boken? undrade Uve Reichenauer, svensk ultralöpare bosatt i Danmark. Jag fick en pratstund med honom längs vägen.

Generös, ja. Det var verkligen mannen på bilden ovanför. Uve Reichenauer skänkte mig en liten reflexväst eftersom han tyckte jag syntes för dåligt. Kanske såg jag för utmärglad ut- jag fick också något att äta.

Imorgon bär det av till . . . Ja, jag vet faktiskt inte riktigt vart men det blir söder om Värnamo. Turistbyrån får försöka hjälpa mig hitta något boende. När jag nu snart går i mål startar en annan löpare en långtur genom Sverige. Det är 24-årige Simon Fredriksson från Åsarp utanför Falköping som på måndag börjar springa mellan Göteborg och Stockholm. Du kan följa honom på den här länken: http://gbgsthlm.bloggo.nu/

Förresten vilken mängdvecka jag haft- totalt 395 km.

Keep on running!

Starten har gått i Sommen. Regnet hängde i luften när sexmilafärden ner till Eksjö inleddes. Vad ska jag få vara med om den här dagen? Foto: Ragnar Suneson

En liten oansenlig blå skylt vid sidan av vägen upplyser om att det ska finnas en runsten 100 meter bort. Det blir tvärnit på kärran, in i buskaget men snabbt ut igen efter att ha blivit svårt myggbiten.

"Helge reste denna sten till minne av Finn, sin fader", lyder översättningen på den vackra men ganska oansenliga  runstenen vid Rickelstorpån i Aneby kommun. Tio ord på stenen. Minst lika många myggbett fick jag nog när jag skulle försöka tyda texten.

Myggen trivdes här i fukten under det täta lövverket längs Rickelstorpån. Ännu bättre trivdes de när en svettig löpare med bara armar och ben uppenbarade sig.

Löpningen förstörd och bara kliande resten av dagen? Nej, inte alls. Jag har märkt att jag numera klarar alla sorters insektsattacker, stora som små. Är det kanske endorfinet som räddar oss långlöpare? Visst syntes myggbetten idag men de kändes knappt och försvann snabbt. För flera år sedan blev jag stungen av en geting i gommen när jag var ute och lunchjoggade. Snabbt spottade jag ut getingen, drog ut gadden och fortsatte att springa. Ingen svullnad alls, märkligt. Under Runrundan för ett par veckor sedan blev jag också biten av en geting. Samma sak nu: inga besvär efteråt.

Vi långlöpare verkar tåla smärta ganka bra. Själv märker jag det när man råkar slå i armen i något hårt under löpningen. Det gör knappt ont. Men odödliga är vi inte och det gäller att se upp, inte minst i trafiken. Idag var det en bilist som medvetet styrde rakt emot mig när jag sprang på vägrenen. Jag fick kasta mig åt sidan för att inte bli på påkörd. Bilföraren tyckte säkert det var väldigt roligt. I USA har jag råkat ut för samma sak några gånger men det här var nytt i Sverige.

Ett av mina favoritvägmärken.Mat och en säng,mycket mer behöver inte en luffare.

En skock nyfikna kor och kalvar såg förmodligen för förstaa gången någon knuffa en trehjulig vagn framför sig. Normalt ser djuren bara bilar.

Dagens löpning (60 km), från Somen norr om Tranås till vägkrogen Aborraviken i södra utkanten av Eksjö, blev den hittills tuffaste under den här trippen där jag nu kommit mer än halvvägs till Mölle. De många backarna och motvinden tog på krafterna. Dessutom fanns det inte mycket att se. Totalt var jag i rörelse under 8 timmar, mycket gång alltså.

Visst går löpningen bra men jag måste i ärlighetens namn säga att jag inte är lika stark som för något år sedan. Under mina coast to coast låg snittet på 53 km per dag, nu ligger jag visserligen  lite över den nivån men känner att jag inte har samma marginaler. Det är väl åldern som tar ut sin rätt. Däremot är kanske psyket lika-  en farlig kombination om viljan är starkare än förmågan.

Ultralöparen Rune Larsson har varit en stor inspiratör och hjälp under USA-löpningarna. Därför är det extra roligt när han nu följer den här bloggen. På tal om ålder, själv brukar jag ibland  snacka om åldern (bortförklaringar när tävlingsresultat inte blev så bra). Jag har däremot aldrig hört Rune prata om åldern som något negativt och blev därför lite förvånad när han i en bisats i en summering efter senaste megalöpet från Portugal sa ungefär "jag ärju ändå 55 år". Rune håller säkert många år till men hur länge håller jag själv?

Morgondagen, söndag, blir lite kortare. Då springer jag till vandrarhemmet i Vrigstad. Egentligen var det stängt men när ägaren  (60 år) hörde att en 63-åring springer från Stockholm till Mölle öppnar han enkom för mig. Så nog är "hög" ålder ibland positivt.

Keep on running!

-Hej Björn!

Jag är igenkänd av allmänheten när jag drar fram med min vagn. Okända personer har läst bloggen och kommer fram och morsar.

Min färd ner mot Mölle går som på räls. Idag blev det en ny 6-milare från Linköping till Tranås. Egentligen en helt händelselös dag, frånsett de där mötena. I Mantorp kommer första personen fram. Nummer två träffar jag i Mjölby, fast det var inte en helt okänd person, en gammal chef från tidningen som jag inte sett på 21 år. Tredje personen som läst bloggen träffar jag i Boxholm.

Stenlagd väg utanför Mjölby, jobbig för folk med trehjuliga vagnar men samtidigt rena nostalgitrippen- det var säkert 50 år sedan jag sett något liknande.

Jag passerade nedlagda Boxholms Bruk och den gamla stenvalssbron från 1789.

Löpningen går fantastiskt bra, inga skadekänningar. Säker på att nå Målet i Mölle kan jag ändå inte vara och det är lite det som gör en tripp av det här slaget så spännande.

Jag är nu i Tranås där jag tagit in hos min bror Ragnar. Han kom förresten och hämtade mig i Sommen och imorgon bitti blir det transport tillbaka för att sedan springa ner till Eksjö.

Keep on running!

Exakt här, mellan Åby och Getå utanför Norrköping,  inträffade 1 oktober  1918 Sveriges svåraste tågolycka. Getåolyckan krävde minst 42 liv och lika många personer skadades. Järnvägslinjen är fortfarande i bruk och olyckståget finns att beskåda på järnvägsmuseet i Gävle.

Jag klättrar upp för den branta banvallen. Stenar rasslar ner bakom mig och för att klara branten tvingas jag dra mig upp i ormbunkarna. Jag är på historisk mark och utsikten över Bråviken hänförande.

SJ må ha problem idag men värsta dagen i SJ:s historia inträffadeen en regning kväll den 1 oktober 1918 vid Getå utanför Norrköping. Ångloket F 1 200 med tio vagnar spårade ur på grund av ett jord- och lerskred och flera vagnar fattade eld. Själv har jag passerat platsen med bil några gånger men aldrig stannat till, nu gjorde jag det igår.

Långdistanslöpare och turist är en utmärkt kombination. Löparen har  tiden och en paus behöver man ju alltid. Just Sveriges historia, gärna industrihistoria men även vikingatiden intresserar mig. Under mina coat to coast i USA stannade jag till vid varenda minnesmärke- dom är många kan jag lova.

Strax efter norra infarten till Norrköping vid Wilhelmsbergsbäcken står den här ståtliga runstenen.

Strykjärnet mitt i Motala Ström är från 1917, en gång väveri, nu Arbetets Museum.

Under en sådan här löptur genom Sverige får man se mycket intressant men även helt ointressanta platser. Jag säger bara Jönåker. Finns ett fulare namn? Jag hade tänkt att luncha här igår men pizzerian lockade inte. Annars är nog restaurangen samhällets stolthet vid sidan av Handlarn och en takpannefabrik. Hela orten utstrålade tristess.

Jag är nu i Linköping efter 59 km löpning från Åby. Mot slutet av dagen kom regnet och det kändes ovanligt kallt. På hotellet här blev jag nästan mottagen som en hjälte och fick för ett amerikanskt sällskap berätta lite om mina coast to coast.

I morgon fredag bär det av till Tranås. Där bor min bror Ragnar med Linnea  och de kommer ut och hämtar luffaren i Sommen-att springa hela vägen hade blivit för långt. På lördag kör de tillbaka mig till Sommen, inget "fusk" här.

Keep on running!

Inte heller i Åby (Norrköping) lyckades jag komma åt trådlöst internet. Jämfört med USA ligger Sverige på efterkälken- där har även de sämsta motellen i regel internet.

Jag är i alla fall på väg söder ut och löpningen går enligt plan. Ikväll väntas jag nå Linköping och där på hotellet har man garanterat internet. Det är nästan så man får absinens när man är utan. Just nu sitter jag på en golfrestaurang någon mil söder om Norrköping och här i den "fina världen" finns allt. Golfkärrorna utanför påminner faktiskt lite om min egen vagn.

Keep on running!