Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 4634 km. Denna vecka: 49 km. Idag: 3 km

2012-07-02 - Hemma igen

Backlöpning i Huvudsta. Jag har blivit långsam efter mina 98 dagars slölöpning i USA och måste nu försöka få upp farten genom att springa flera kvalitetspass.

Hemma igen. Skönt! Nu gäller det att återgå till de gamla rutinerna för att komma tillbaka till den form och mentala status jag befann mig i innan USA-löpet.

När applåderna tystnat och strålkastarna släckts är det lätt att bli nedstämd. Det är något som kan drabba författare, artister och andra som under en längre period ansträngt sig till det yttersta. Plötsligt är allt över och man känner sig tom. Det är inte ovanligt att just coast to coast löpare råkar ut för detta.

Själv har jag dessbättre inte haft några som helst problem. Är det slut så är det slut, har jag resonerat. Du kan inte leva på gamla meriter och du måste gå vidare. Mitt  "knep" har varit att fortsätta med löpningen som om inget hade hänt, keep on running, helt enkelt.

Det har därför inte blivit några vilodagar efter hemkomsten. Redan första dagen stack jag ut på en träningsrunda. Jag tror det skulle vara förödande att även under en kortare period ta paus, något som jag aldrig gjort. Nej, här gäller det att hålla fast vid rutinerna. Det innebär löpning minst sex dagar i veckan, ibland två träningspass om dagen, och totalt 10-15 mil i veckan.

En sak är säker: du blir ingen bra maratonlöpare efter att ha sprungit i genomsnitt 53 km om dagen 98 dagar i sträck. Det märkte jag direkt efter hemkomsten. Jag har blivit långsam och så fort jag ökar till strax över joggingtempo blir jag trött. Just nu klarar jag helt enkelt inte att hänga Stockholmsjoggarna.

Tyvärr (?) ska jag springa Stockholms Jubileumsmarathon om knappt två veckor. Jag har inga förhoppningar om att göra en bra tid där. Just nu består träningen enbart av kvalitetspass; backlöpning, intervaller, snabbdistans, fartlek med mera, mängden har jag ju redan och nu gäller det att få upp farten. Ur skadesynpunkt är det lite riskabelt, jag springer ofta dessutom två gånger om dagen men passen är korta och jag kör inte hårt.

Troligen återvänder jag till USA redan i september. Jag återkommer till den löparresan när detaljerna är klara.

Keep on running!

Postad av Björn kl 11:35:54

Läs / skriv kommentar (8)


2012-06-27 - Dag 0: Vilket gensvar!

Målet är nått! Jag springer ut i Atlanten vid Ocean Grove, NJ. Bilden togs igår av Expressens Lars Näslund.

Dagen efter målgång blev omtumlande. Gratulationerna strömmade in och många ville intervjua mig.

Idag tisdag blev jag vanlig joggare igen. Jag tog en löprunda på knappt en mil i ett lyxigt villaområde utanför New York där jag bor hos bekanta. Oj vad det känns konstigt att inte längfre hålla i en vagn. Jag verkar dessutom ha blivit riktigt lusig.

Svenska tidningar och Sveriges Radio intervjuade mig (direktsändning) och gratulationerna strömmade in på bloggen, på Facebook och andra löparforum. Det var  särskilt roligt att Svenska Dagbladet tillhörde en av tidningarna.

Jag "måste" nästan göra ett nytt coast to coast. Linda Feldman, min "cousin", har köpt ytterligare däck till baby joggern. De får naturligtvis inte ligga oanvända . . .

Det finns många delstater i USA jag inte varit i. Jan gjorde den här kartan som visar vilka stater jag sprungit i och under vilka år.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 06:42:19

Läs / skriv kommentar (6)


2012-06-26 - Målgången

Här kommer en videofilm som visar målgången.

 

/nils

 

Postad av Björn kl 18:55:35

Läs / skriv kommentar (7)


2012-06-26 - Dag 98: Jag klarade det!

Erik gratulerar mig på stranden i Ocean Grove efter "världsrekordlöpet".

Jag är i mål! Mitt tredje coast to coast är över. Det blev det bästa av dem alla och nu funderar jag på ett fjärde . . .

Måndagen den 25 juni klockan 13 amerikansk tid kastade jag mig i Atlanten utanför den lilla idylliska kuststaden Ocean Grove i New Jersey. Jag hade då sprungit oavbrutet i 98 dagar och avverkat totalt 5 138 km vilket gör ett dagssnitt på 52 km, nästan exakt samma som under de två tidigare löpen.

Det här var den klart roligaste Amerikafärden, fullständigt problemfri. Jag har inte haft några skador eller värk, inte ens ett ynka skavsår. Hur kan detta vara möjligt? Jag förstår det inte. Som 64-åring borde jag ha varit en sämre löpare än första gången då jag var 59 år.

Att det gått så bra kan kanske bero på att jag nu har större rutin och att jag sällan oroar mig för något. Självförtroendet har varit på topp. Jag har inte tvivlat en enda dag på att jag inte skulle nå dagens etappmål. Bra har också varit att jag startat löpningen mycket tidigare på mornarna varför jag aldrig behövt springa i mörker. Sedan har jag haft tur med vädret, knappt en regndag eller andra särskilt besvärliga väderförhållanden. Ja, jag har varit rena turgubben.

Målgången hotades av ett jättelikt skyfall. Så här såg det ut på gatorna i Point Pleasant strax efter jag lämnat motellet.

Det blev en helt underbar dag. Min son Erik och hans flickvän Marianne sprang sista dagen tillsammans med mig, cirka 18 km. Linda Feldman och ytterligare några andra, bland annat Expressens reporter Lars Näslund fanns på plats vid stranden i Ocean Grove. Köp gärna Expressen på tisdag så får du en lite mer objektiv skildring och härliga bilder.

Vid tidigare målgångar har jag aldrig funderat på nya långlöp. Men idag kände jag mig så stark och lycklig att jag rent av skulle ha kunnat vända där vid stranden och springa tillbaka till startpunkten i Oregon. Men någon måtta på galenskapen får det vara. Dessutom hade min fru aldrig tillåtet det.

Nu återstår två dagar i USA, på onsdag flyger jag hem. Men redan i morgon bitt ska jag ut på en liten träningsrunda, den första på nära 100 dagar utan baby jogger. Nu längtar jag verkligen hem!

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:05:39

Läs / skriv kommentar (52)


2012-06-25 - Dag 97: Vilade ut under gudstjänst

Nattvardsgudstjänst i katolska Church of Saint Monica. Här hämtade jag kraft men inte från nattvardsvinet.

Klockan är 11.59 och en massa bilar står parkerade utanför en liten kyrka längs vägen. Jag får ett infall, gör mig fin, tar på joggingjackan för att dölja värsta svetten, öppnar kyrkporten och slår mig ner i en av bänkarna.

Jag får vänliga blickar av de församlade, som håller luffaren i handen. Alla går fram och tar nattvarden men jag stannar kvar i bänken, känner mig inte riktigt värdig och vill inte väcka uppmärksamhet. Vi sjunger några psalmer, bl a psalm 373 City of Good.  Gudstjänsten måste ha pågått ett tag för efter 30 minuter är allt över och barnen får glass. Kanske något för svenska kyrkan att ta efter för att få folk att komma till gudstjänsterna?

Jag fick lite svalka och vila därinne och kunde fortsätta löpningen som en ny människa. Det är första gången jag  deltagit i en gudstjänst mitt under en löptur. Jag vet att Rune Larsson satt utanför en kyrka i USA men "vågade" inte ta klivet in.

Det är lite av triumffärd över löpet just nu. Allt går så lätt och det återstår bara en enda löpdag. Skönt att det är över, säger jag. Inte för att det är tråkigt men jag kan ju inte hålla på att springa här hela tiden. Allt har sin tid och nu är det slut.

This is America. Jag tar en mugg kall Gatorade varannan kilometer. Nog saknas det många stjärnor i flaggan?

Jag är nu på Quality Inn i Point Pleasant, bara 1 km från Atlanten. Egentligen skulle jag kunna ha haft målgången redan här men jag ändrar inte ursprungsplanen. Så måndag klockan 13 amerikansk tid kastar jag mig i Atlanten utanför Ocean Grove, 18 km hörifrån. Där väntar en liten välkomstkommitté. Tyvärr verkar vädret inte bli så bra men nu är det bara en tornado som kan stoppa mig!

Till vänster: 11-årige Noah Horton , New Egypt, NJ, skötte föräldrarnas "Yard sale". Jag köpte inget men han fick en dollar av mig, sedan tog han en tur på fyrhjulingen i vild glädje.

Till höger: Vincent och LouAnn från Brick, NJ visade stolt upp detta fantiskt fint renoverade kraftpakt, en Ford Mustang Mach 1 från 1969. Bilen var inte till salu men Vincent trodde den var värd 60 000 dollar.

Dagens löpning blev 54 kilometer.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 04:47:55

Läs / skriv kommentar (21)


2012-06-24 - Dag 96: Bloggen och mediebevakningen

Jag bjuder på leendet. Allt har gått mig väl under det här löpet och bloggen har helt fantastiska besökssiffror.

Jag baxnar när jag kollar besökssiffrorna för den här bloggen. Under de snart 100 dagar jag varit ute på de amerikanska landsvägarna har antalet träffar uppgått till över två miljoner! Vad är det som lockar så?

När webben, främst hos de stora dagstidningarna, stagnerar eller sjunker skjuter min blogg i taket. Statistiken visar att jag varje dag har minst 1 000 unika besökare. Det är mycket för en liten, icke kommersiell privatblogg i ett så snävt ämne som långdistanslöpning. Sedan förra coast to coast har besökstalen fördubblats.

Ett tag trodde jag att det stora intresset hos läsarna berodde på att man ville kolla när tokstolllen stupar. Men det tror jag inte längre. Jag har inte fått en enda magsur kommentar på bloggen eller via mejl. Ni får vara kritiska!

Ni ska veta att bloggandet och era uppmuntrande och upplysande kommentarer hjälpt mig. Jag bockar och lyfter på framhjulet på baby joggern. Som gammal tidningsman har det också varit roligt och rena terapin att skriva minreportage om amerikanskt vardagsliv. Tänk vad lite det står i de svenska dagstidningarna om sådant.

Besöksstalen förvånar eftersom jag legat lågt i marknadsföringen. Jag hade med mig tusen visitkort och de flesta har nu delats ut till intresserade amerikaner jag mött längs vägen varför jag också har många besökare härifrån. Nyligen hörde jag att en ung flicka från Sydkorea läser bloggen varje dag. Min bror Ragnar gör ett makalöst översättningsarbete, det har inte klickat en enda dag.

Flera småtidningar i USA och några små kommuner har skrivit om mig. Jag har inte sökt publicitet utan skriverierna har ofta varit en ren slump, någon har sett mig och kontaktat lokaltidningen. Några svenska tidningar har också rapporterat. Min egen tidning, Svenska Dagbladet, är en av de få jag kontaktat och bett om att bli intervjuad men hittills har SvD inte skrivit något. Däremot har jag fått en undangömd länk till min blogg på Petra Månströms Maratonbloggen. Så här svarade Fredric Karén, chef för svd.se, i ett mejl till mig om önskan att få bli tidningens tillfälliga gästbloggare:

" Vi har en fast länk till din blogg i Petras maratonblogg, till höger under vinjetten LÖPARLÄNKAR.
Jag tycker det är fullt tillräckligt. Vi har en välbesökt och bra löparblogg på SvD.se som är etablerad sedan flera år, och att ha ytterligare en under tiden du springer cross the USA, känns inte motiverat.
Däremot finns som sagt länken där, och om det finns tid och möjlighet kan vi säkert göra en intervju med dig under resans gång".
Mvh

//Fredric

--

Nu återstår bara två löpdagar. Dagens löpning till Wrightstown, en håla med 800 invånare, blev behaglig, bara 35 km. Här kryllar det av snabbmatställen eftersom flera miltärbaser finns i närheten. Det märkligaste är att det också finns en afgansk restaurang här. Hur kan detta vara möjligt, USA är ju i krig med Afganistan?

-This is America, svarar mannen på motellet.

Ja, USA är kontrasternas land.

Till sist en bilfråga. Vad är detta för vrålåk?

Bilmärke och modell? Modellen har tilkverkats under många år så årtalet har jag ingen uppgift om.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 05:11:37

Läs / skriv kommentar (19)


2012-06-23 - Dag 95: New Jersey, min sista delstat

Ingen delstatsskylt, inget hopp. Jag står mitt på den mäktiga Ben Franklin Bridge som förenar Philadelphia, Pennsylvania med Camden, New Jersey. Gång- och cykelbanan var högst upp på bron och utsikten fantastisk över Delawere River.

Jag är i New Jersey, min tolfte och sista delstat. Nu återstår bara tio mil och tre löpdagar. Snart får jag mitt efterlängtade dopp i Atlanten!

Slum, segregation men också stora vackra gator med en mängd historiska byggnader och flera skyskrapor i centrum. Det var omtumlande att korsa Philadelphia. Stan är befolkningsmässigt ungefär som Stockholm men ger ett mäktigare intryck.

Jag kom in väster ifrån på Market Street. Här fanns bara svart befolkning, husen var förfallna, folk verkade inte ha några jobb och en massa bråte fanns på trottoararena. En person stod mitt i trafiken, kastade upp en massa tipskuponger och verkarde påtänd eller allmänt galen. Ingen tog notis om honom, inte heller när jag kom springande med min vagn. Den ende jag pratade med var en blind man som råkade slå till kärran med sin stav och nu önskade mig en great day.

Centrum var stort, vackert och mäktigt. Men även här segreragation. På delar av Race Street fanns bara asiatisk befolkning. Märkligt att det blir en sådan uppdelning, vi har den också i Stockholm men kanske inte lika tydlig.

Storstäder är alltid problematiska att ta sig igenom och jag sprang fel trots min gps. Bland annat hade jag problem med att ta mig upp på Ben Franklin Bridge. Över bron fick jag sällskap av en kvinnlig joggare.

-Var försiktig i Camden, där är det farligt, sa hon när vi skildes.

Varningen var motiverad. Camden, som ligger på andra sidan floden, verkade vara rena slummen. Rånrisken hängde liksom i luften och jag var för första gången rädd under detta coast to coast. Jag hade stannat till på en öde parkeringsplats för att byta batteri och en massa skumma typer i bilar kretsade runt mig.

Skyfall. Vattnet gick upp till fotknälarna och det var riktigt otäckt att i mörkret springa bland blixtar och framrusande bilar.

Dagen blev lång, het och blöt. Jag var ute i drygt elva timmar och sprang 62 km. Jag klarade det! Men det imponerade inte på mannen i receptionen här på Econo Lodge. Han propsade på att jag på räkningen skulle fylla i registringsnumret på min bil. En del lyssnar inte. Samtidigt drog han hela tiden i sina fingrar så att det knäppte. Det är det absolut värsta ljud jag vet. Och på restaurangen intill behandlades luffaren som luft. För första gången gav jag ingen dricks.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:30:58

Läs / skriv kommentar (2)


2012-06-22 - Dag 94: Ã?r detta ett "världsrekord" ?

Kall gatorade från termosen under vagnen är bästa dryck när det är varmt, dessutom gott. Jag klarar värmen väldigt bra, något som förvånar mig.

Troligen var det värmerekord idag. I rapporterna angavs heatindex till 105-109 F vilket motsvarar  41-43 grader. Och kanske är det också ett annat rekord på gång . . .

Idag var jag mycket stark. 59 km i bastuvärme och dessutom kuperat gick galant. Tekniken är att hitta exakt rätt tempo och för mig handlade det nu om att sänka farten med 1-2 km i timman vilket innebär 9-10 km i timman, att gå även uppför småbackarna och att dricka en mugg varannan kilometer. McDonalds-restaurangerna låg tätt och där blev det extra påfyllningar med cola samt ny is och gatoradepulver i termosen.

Egentligen är det vansinne att springa i den här värmen. Men jag har inte mycket val. Flygbiljetten är bokad och jag har ett schema jag måste följa. Men jag led inte det minsta i värmen, upptäckte dessutom att det är tuffare att gå än springa eftersom vinddraget svalkar lite.

Rekord ja. Lyckas jag fullfölja det här löpet, och det ska jag väl göra, kan det handla om ett rekord i den udda grenen coast to coast USA. Är mina tre sololöp utan följebil rent av ett "världsrekord" ? Jag ställde frågan till John Wallace III i Seattle, en man som själv korsat kontinenten och nu vigt sitt liv åt att följa alla coast to coast löpare och föra statistik. Så här svarade John:

Paul Lange *Walked* across twice unsupported in 1909 and 1910. He however did not go ocean to ocean instead starting or finishing a little inland.

So, you had the record with your 2nd crossing. I've had the debate with other crossers before about calling it a "world record" since that type of record can be set/broken *anywhere* in the world. For example you can run a mile or marathon pretty much anywhere but you can only run across the US if you are in the US.

Call it whatever you want - it is an amazing accomplishment! Just 2 more to pass Edward Kelley for most crossings ever. :)

Världsrekord är alltså att ta i, jag får kalla det för rekord i antal ensamlöp utan följebil. Att jag redan hade det visste jag inte . . . Kul naturligtvis, men jag jagar inga rekord, jag springer bara för att det är roligt. Skulle jag rent av göra en "Forrest gump", d v s fram och tillbaka (ingen har gjort det), ja då slår jag antalsmässigt Edward Kellys fyra löp som skedde med följebil. Är du intresserad av statistiken kan du se den här:

http://www.usacrossers.com/

Nog skryt. Någon som kan gissa vad det här är för gammal bil?

Bilmärke och årsmodell? Den något bedagade skönheten var till salu och ägaren begärde 4 500 dollar.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 05:47:40

Läs / skriv kommentar (11)