Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 4283 km. Denna vecka: 0 km. Idag: 0 km

2010-05-08 - Mina osynliga medhjälpare

 

Mina bröder Jan och Ragnar, här tillsammans i franska Alperna, gör ett jättejobb för mig. Jan är allt i allo, planerar rutten och kollar upp alla detaljer, Ragnar översätter blogginläggen till engelska.

Nisse, min äldste son, är min webmaster. Själv är jag teknisk idiot varför Nisse har mycket att stå i när det krånglar.

Utan hjälp hemifrån hade det här löpet knappast varit genomförbart. Det är mer planerande än någon kan tro och själva löpningen känns ibland som det enklaste.

Finns det restaurang i hålan XX, vilken avfart på motorvägen bör jag ta, är det kuperat, vad är det för telefonnummer till motellet, hur är väderutsikterna? Allt det där och tusen andra saker tar min bror Jan i Gävle fram blixtsnabbt på internet.  Själv hinner jag ofta inte. Och min andra bror, Ragnar , pensionerad  adjunkt och språklärare i Tranås översätter dagen därpå mina texter till engelska. Bloggen har nu nära tusen dagliga besökare och många är från USA.

MIn son Nils, som arbetar på det börsnoterade datakonsultföretaget Softonic i Stockholm, har gjort hemsidan och fixar allt när det krånglar. Och min fru Sophia, som inte ser sin make på över 100 dagar, ger ensamvargen också ett enormt stöd. Skulle jag känna att jag var på rymmen hemifrån, ja då var löpet dömt att misslyckas.

Men även ni läsare betyder mycket med era kommentarer. Fast jag skulle gärna se att fler "vågade" kommentera. Det behöver inte vara något märkvärdigt, bara en hälsning, jag slickar i mig allt. Det första jag gör på morgonen är att slå på datorn och kolla kommentarerna och Gästboken.

 

Hotellet i Big Timber i Montana är från 1890 och är kulturminnesskyddat. Självklart tog jag in här, vilken fantastisk miljö!

Det blev mycket motorvägslöpning även idag, totalt 58 kilometer från Livingston till Big Timber. Visserligen medvind och lite nerförslut men jag var rejält tröttkörd, delvis beroende på att det inte fanns något matställe längs vägen. McDonalds frukostmeny i kallt skick längs vägkanten var ingen höjdare. Det var däremot  The Grand Hotel här i Big Timber. Det var nästan så man kände doften från barflickorna och krutröken från cowboysen. I nedervåningen hade de en gourmetrestaurang. Där vågade jag mig för första gången på att inmundiga alkohol, ett glas rött vin till pastan. Tyvärr serverar få retauranger pastarätter.

Och så Dagens bildfråga:

Längs motorvägen ligger den ena vätskefyllda flaskan efter den andra. Vad kan det vara för innehåll?

Vad är det här för något?

Morgondagen, lördag,  kan bli tuff. Två planerade dagsetapper har blivit en och det bär av till Columbus, drygt 65 kilometer. The Grand Hotell har lovat skicka med färdkost.

Keep on running!

 

 

 

Postad av Björn kl 08:03:19

Läs / skriv kommentar (17)


2010-05-07 - Grizzlybjörnar hjälpte mig

Paret Ami och Bill Testa har tagit hand om två  Grizzlybjörnar som farit illa i fångenskap. Själva släppte de in en annan Björn, som behövde lite värme och sällskap när han stånkat sig upp på högsta toppen där björnhängnet låg.

Stark som en björn. Ja, kanske men idag fick jag  hjälp av grizzlybjörnarna Brutus 8 år och Sheena 24 år. Deras skötare lät mig komma in och värma mig i  björnhängnet när det snöade som värst uppe i bergen.

Ja idag rådde minst sagt tuffa förhållanden. Det snöade hela dagen och det var bergsklättring igen på motorvägen. Ingenstans fanns att stanna för en matpaus inomhus och när jag uppe på toppen av ett av bergen vek av på exit 139 var tanken att äta mina mackor och dricka min iskalla sportdryck ståendeunder motorvägsviadukten.

Bilden ljuger inte, jag var så stark att jag kunde springa uppför backarna trots att det vädermässigt rådde vidriga förhållanden. Men går det bra, jag då känns det också bra.

Det är den 6 maj men det här är inte onormala förhållanden i Montana. Joggingvagnen fick några timmar senare tina upp inne på McDonalds i Livingston.

Nu slapp jag dessbättre stå där som en stackare under motorvägen och huttra. Nästan som i en hägring såg jag i snögloppet en skylt med en jättelik grizzlybjörn. En "djurpark" här uppe där det inte finns ett hus! Anläggningen var stängd men ägaren Bill Testa tyckte synd om den frusne kontinentlöparen och släppte in mig på kontoret där jag kunde äta min smörgåsar.

-Eftersom du är en väldigt speciell gäst ska du också få titta på björnarna, sa hans fru Ami och jag fick beskåda den jättelika Brutus och den betydligt mindre honan Sheena.

Det är som alla portar öppnar sig där jag drar fram. Den amerikanska hyggligheten är verkligen framträdande. Ett annat bevis på det fick jag när jag besökte två löparbutiker för att köpa nya skor och komplettera klädförrådet. I en butik fick jag några påsar handvärmare ( de behövdes idag) och i en annan några vantar (de behövdes också idag). Det hade aldrig hänt på Stadium i Stockholm om jag kom in och berättade att jag sprang från norr till söder i Sverige.

Tyvärr hade ingen av butikerna de skor jag brukar springa i. Så det får bli Dagens Fråga: i vilket skomärke har jag sprungit i under alla mina löparår?

De här skorna borde bytas ut snart men märket fanns inte att köpa i butikerna i Bozeman.

Orkar du höra den nära 25 minuter långa intervjun lokaltidningen i Bozeman gjorde med mig på springande fot, klicka då på den här länken.

http://www.bozemandailychronicle.com/sports/other_local/article_5cef0a0e-58cb-11df-b923-001cc4c002e0.html

 

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:18:28

Läs / skriv kommentar (9)


2010-05-06 - Hjälp, det snöar!

Bilden tagen vid 22-tiden på onsdag kväll utanför mitt motell, Super 8, i Bozeman. Snön vräker ner och jag är oroad inför morgondagens löpning.

Hur ska det gå i morgon? Vädret är oerhört dramatiskt här i Montana och snön har börjat vräka ner. Det är högst osäkert om jag lyckas ta mig till  Livingston i morgon  torsdag.

Tusen saker kan sinka eller i värsta fall stoppa det här megalöpet. Vädrets makter rår jag inte på och just nu finns det risk för att jag blir insnöad.

Betydligt trevligare att tänka på var dagens löpning med sportchefen Tim Dumas på loklatidningen i Bozeman. Tidningen mötte mig på morgonen längs vägen och Tim gjorde intervjun på springande fot. Tim är en ovanligt sportig sportchef, han har sprungit Boston Marathon och har ett personbästa på 2.58. Efteråt bjöd han hem mig på middag och jag fick träffa hans familj. Trevligt och hedrande!

I vänster hand håller Tim Dumas bandspelaren och gör intervjun på springande fot. Kilometer efter kilometer avverkades utan att jag tänkte på det.

Jag tycker löpningen går bättre och bättre. Är det kanske höghöjdsträningen som nu ger resultat? Idag var jag oerhört stark och de 49 km mellan Three Forks och Bozeman kändes lätta. Jag verkar också  ha fått in löptekniken bättre och vet exakt vilket tempo jag bör hålla för att vara maximalt löpekonomisk.

Det var inte bara Tim som gjorde mig sällskap idag. En hund sprang ut från en villatomt och följde med mig på och vid sidan av vägen under 5 kilometer men sprang hem när jag slank in på en restaurang i staden Manhattan. Hunden var väldigt snäll och när jag sa "sitt" så satte den sig och när jag sa "ligg" så la den sig ner.

Det får därför bli Dagens Fråga. Vad är det för ras på hunden?

 

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:00:43

Läs / skriv kommentar (11)


2010-05-05 - Medvind i paradiset

Jag springer  på highway 2 längs Jefferson River och en liten järnväg. Vägen slingrar sig mellan de branta bergen och här är otroligt vackert. Medvind och nerförsbacke- kan det bli bättre för en löpare?

Three Forks- vilket lustigt namn på en stad. På pizzerian här bröt jag visserligen sönder tre plastgafflar men namnet har inget att göra med gafflar.

Idag blåste det så kraftig medvind att jag ibland tvingades bromsa vagnen för att inte flyga bort. Trevligt men fortfarande är det fruktansvärt kallt vilket gör att den rätta stämningen inte vill infinna sig riktigt. Och i morgon väntas ännu kallare väder, bara några plusgrader.

I Three Forks rinner floderna Jefferson River, the Gallatine River och Madison River samman och bildar MIssouri River. Stan är annars inte mycket att se, en huvudgata med rätt ruffiga butiker, alltså som det brukar se ut i amerikanska småstäder. Då var de 55 kilometrarna hit dessto mer sevärda. Tyvärr hann jag inte med att besöka Lewis & Clark Caverns, en stor droppstensgrotta.

I morgon onsdag bär det av till Bozeman och jag har blivit förvarnad om att lokaltidningen vill intervjua mig. Löpare är ju en udda företeelse och jag har hittills inte sett en enda joggare trots att jag nu faktiskt avverkat drygt 25 procent av distansen.

Dagens fråga:

Vad kan det här vara för konstigt jordbruksredskap och när kan det vara tillverkat? Maskinen är av märket Mc Cormick-Deering.

 

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:13:10

Läs / skriv kommentar (5)


2010-05-04 - Och då sa jag till Highway Patrol . . .

Tuff kille med svarta handskar, skjutvapen, solbrillor och kortärmat . . .

. . . och mjuk kille i svarta tajts, vindoveralljacka, löparmössa och löparvantar. Jag slapp följa med in på stationen den här gången.

Springer du på motorväg (Interstate) får du räkna med att Highway Patrol håller ett vakande öga på dig. Men tuffingarna är inte så farliga som de ser ut, lärde jag mig idag.

I förra inlägget hoppades jag att Montana Highway Patrol skulle stoppa mig så att jag fick visa upp mitt  intyg om att jag får springa på Interstate i hela Montana. Önskan uppfylldes idag när jag stannat till på en rastplats högt uppe i bergen för att äta mina smörgåsar och dricka min chokladdryck.

Highway Patrol hade också stannat till här för att kolla upp en misstänkt förare. Där stod jag och åt mina mackor i godan ro bakom joggingvagnen med skylten "Coast to Coast". Vi tittade intresserat på varandra och snart klev en konstapel fram tilll mig.

-Hej, springer du kust till kust?

Och så började han bombardera mig med frågor om mitt löp. Det var inte tal om att jag inte fick vara på Interstate. Så länge jag håller mig på vägrenen är det helt ok, menade han. Mitt polistillstånd behövde jag aldrig visa upp och konstapeln, som jag tyvärr missade namnet på, tog mig i hand och önskade mig lycka till på färden mot Georgia.

Högst upp på toppen låg det snö längs vägen. Jag fick gå flera kilomter i de branta backarna där det luktade bränt bromsband från långtradarna.

Högsta höjden hittills på den här trippen. Min GPS visar 1 930 meter.

Dagens löpning blev den kortaste hittills, bara 38 kilometer till staden Whitehall, som märkligt nog har ett Super 8, en av mina motellfavoriter. Ändå var löpningen inte särskilt lätt och jag tänker då inte på backarna (nerförsbackarna är egentligen värst). Nej, det var vinden som var problemet. Jan varnade för styv kuling men jag undrar om det inte var storm jag var ute i. Sidvinden var så kraftig att vagnen flera gånger höll på att välta och jag fick med all kraft hålla emot.

Imorgon tisdag bär det av till Three Fork. På en Kinarestaurang här i Whitehall fick jag av ett ungt par  tips om en mindre väg som skuggar Interstate och kanske tar jag den. De tyckte jag var en så intressant person att de bjöd mig på middagen. Det har jag råkat ut för några gånger tidigare i USA men aldrig i Sverige. Är inte det en sed vi borde införa här också?

Och så "Dagens fråga". Vad är det här för överkört djur jag såg, en prärievarg??

 

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:01:17

Läs / skriv kommentar (9)


2010-05-03 - Höghöjdsträning

Jag är uppe på 1 700 meters höjd och imorgon ska jag klättra ännu lite högre. Förhoppningsvis blir jag starkare av detta när det snart bär nedför. Bilden från Interstate 90, cirka en mil väster om Butte.

Det är först nu det står klart för mig att jag springer på ganska höga höjder. GPS:n visade idag 1 700 meter utanför Butte och det är ju högre än klättringen över Lolo Passet på gränsen mellan Idaho och Montana.

Nej, det är inte roligt alla dagar. Idag var en sådan dag; 67 kilometers motorvägslöpning, ibland i fruktansvärt hård motvind samt en söndagsstängd restaurang. Som en stackare fick jag huka i vinden vid ett sjukhus/fängelse ute i ödemarken och äta mina smörgåsar samtidigt som jag förmodar ungdomsbrottslingar vallades runt för att få lite motion. För säkerhets skull gömde jag undan GPS:n.

Här är det inte muntert. Jag frös som en hund upptryckt mot sjukhusväggen och åt mina smörgåsar. Men några nya krafter fick jag inte- det krävs att man får sitta inomhus och ta en rejäl paus och äta riktig mat.

Bara elände och en bortkastad dag? Nej, egentligen inte. Glädjen att ändå nå slutmålet , i det här fallet staden Butte, är alltid lika stor. Ibland undrar jag vad som egentligen ska kunna stoppa mig. Alla de här löpen i USA har lärt mig att det går upp och ner men att det ändå brukar lösa sig till sist. Det som kan skrämma är de enorma avstånden, att vädret alltid är så dramaatiskt och att det sällan finns någon att fråga. Allt är på något märkligt sätt tio gånger större här än hemma.

Det är inte bara jag som har problem på den ödsliga motorvägen. När jag ser bilar som säckat ihop kan jag få en kick- den egna kroppen är ändå en fantastisk maskin som kan reparera sig själv.

Snart säger jag hej då till Klippiga Bergen. Men lite klättring återstår och i morgon måndag bär det av till staden Whitehall. Jag hade planerat att springa på lite mindre vägar (State highway 2) men så blir det nog inte. Motorvägen, Interstate, har den fördelen att den är genare, inte lika kuperad och att vägrenarna är breda.

Paul i Missoula har varnat mig för att springa på Interstae. Polisen är nyckfull och kan avhysa cyklister, fotgängare och även en och annan kontinentlöpare. Ännu har inget hänt och det är nästan så jag hoppas att jag ska bli stoppad. Jag har nämligen ett trumfkort i bakfickan;- ett skriftligt personligt tillstånd från polisen i Billings att jag har rätt att springa på Interstate i hela Montana!

Keep on running

Postad av Björn kl 05:29:11

Läs / skriv kommentar (9)


2010-05-02 - Härligt att vara svensk

Det är otroligt vackert här i Montana med snöklädda berg runt omkring mig. Jag springer på motorvägen I 90, känner mig helt säker eftersom vägrenen är bred och trafiken gles. Ibland tutar någon bil uppmuntrande på mig.

Det känns just nu som om jag surfar på en svensk framgångsvåg i USA. Bilar, lastbilar,  ja till och med tåg tutar uppmuntrande på mig och människorna säger snälla saker. Jag blir också glad av att se så många nya fina Volvolastbilar svischa förbi på motorvägen och att träffa folk med svenskanknytning.

Kanske blir det som jag hoppats; jag blir starkare ju längre detta megalöp pågår. Idag hade jag en av mina bästa löpdagar på länge- de 51 kilometrarna mellan städerna Drummond och Deer Lodge sprang jag på 5 timmar. Springa med vagn går ju alltid långsamt men dagens insats hade på Stockholm Marathon ändå gett mig en hygglig placering.

En svensk öppnade kring sekelskiftet en krog i staden Drummond med idag cirka 300 invånare och senare döptes hörnan och etablisemanget om till Swed´s Corner. Drummond gav annars ett ganska fattigt intryck men motellägaren berättade att skenet bedrar, många är rika men här skyltar man inte med det..

Jag rör mig i utkanterna av gamla gruvdistrikt som hade sin blomstringstid i slutet på 1800-talet. Här ligger spökstäderna tätt, när guldet sinade drog människorna vidare. Jag är också delvis i gamla svenskbygder. Jag träffar många med Skandinaviskt påbrå, bland annat Janice Clute när jag är inne på Frosty Freeze i Drummond för att köpa en hamburgare.

Janice berättar en smått fantastisk historia. Hennes farmor i Norge hade biljett på Titanic, just den resan då fartyget förliste. Men av någon anledning fick hon förhinder och kunde inte åka just då.

Ekstroms Stage Station i Rock Creek. Byggnaden är över 150 år gammal, har varit bland annat stall, gruvarbetarbostad, affär med mera och rymmer nu en fin restaurang där jag råkade bli säsongens första gäst. Men att Ekström var ett svenskt namn kände personalen inte till.

Morgondagen kan bli ganska besvärlig, drygt 6 mils löpning på nära 1 500 meters höjd till den gamla gruvstaden Butte, "The riches hill on earth" med sina silver- guld- och koppargruvor, men också känd för sina många horhus, bland annat Dumas Brothel. Ingen bordell har funnits så länge som denna och idag är  huset museum. Så sent som 1980 förbjöds officiellt  prostitutionen i staden.

Keep on running!

Postad av Björn kl 04:49:34

Läs / skriv kommentar (5)


2010-05-01 - Tystnad

Ingen rapport idag pga dåligt internet i Drummond. Annars allt väl.

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:59:25

Läs / skriv kommentar (3)