Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 8232 km. Denna vecka: 91 km. Idag: 42 km

2018-05-10 - Dag 24: Kryllar av gamla glassbarer

Det enda som finns kvar av Mr och Mrs Millers glassbar från 1950 i Birmingham, OH är den rostiga skylten. Men inne i en ny byggnad fortsätter verksamheten och tavlorna på väggen berättar om de "gamla goda tiderna".

Aldrig har jag ätit så mycket glass under något coast to coast. Det finns gott om glasskiosker där jag nu springer och det är svårt att springa värdshus förbi.

Det är inte bara de gamla glassbarerna som frestar, McDonalds, Burger King, ja alla stora kedjor serverar billig och god glass. Kaloririkt, billigt och inte minst gott nu när temperturen börjat stiga och träden äntligen slagit ut.

En behaglig men händelsefattig dag är över. Tyvärr hann jag inte byta mina lurar, det skulle bli en för stor omväg att uppsöka butiken här i Norwalk, Ohio. Råkade hamna på ett  Econo Lodge med uselt internet så den här korta texten skrivs från Burger King granne med motellet. Jag tycker wifi annars är väldigt bra utbyggt på resturangerna i USA, internetkontakt får man numera även på de minsta orterna ute på landsbygden.

Dagens distans: 49 km

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 03:29:04

Läs / skriv kommentar (7)


2018-05-09 - Dag 23: Petnoga med det mesta

Min cykelpump och mina hörlurar byttes ut idag. De gamla lurarna höll cirka två veckor. Garanttiderna varierar från kedja till kedja och dessa lurar inköpta på Office Depot har bara en garantitid på tio dagar. I bakgrunden restaurangkedjan Denny´s, min favorit där jag brukar beställa biff med brocoli och extra mycket gott potatismos. Idag blev det dessutom cheescake, en välsmakande kaloribomb.

En coast to coast löpare måste ta itu med alla problem direkt. Trasiga prylar ska omedelbart bytas ut, annars riskeras hela löpet.

Ja, jag är rätt rabiat då det gäller utrustningen, allt ska vara i toppskick. Kanske något förvånande är att skorna är det jag är minst noga med. Alla åren och milen har gjort mig så härdad att jag i princip kan spring i vilka skor som helst, även lågprisdojor från t ex Lidl.  Men en sak är viktigt vad gäller skor- variation. Just nu har jag med mig två par skor, det ska snart bli tre par, alla av olika typ. Jag byter skor två gånger om dagen. Jag tror det kan minska risken för skador.

Vattentornen är löparens vän. Bilden från Avon (OH).

Jag fick en underbar löpdag idag, sol, perfekt temperatur och lite medvind. Ohio är ganska platt och nu har det börjat dyka upp vattentorn- ett gott tecken. Jag älskar dessa vattentorn just för att de bekräftar att landskapet inte är kuperat. Indiana, Illinois, Iowa och framförallt Nebraska är vattentornens rike.

Jag springer nu mycket på halvstora landsvägar, tyvärr ofta utan vägren eller bara en smal remsa. Trafiken är bitvis ganska tät och att fly upp på sidewalks är ofta rena skämtet. Dessutom brukar gångbanor saknas men finns det sådana är de i regel i mycket dåligt skick.

Hade gärna ställt upp i det loppet om jag kunnat. Fick dock idag lite snabbhetsträning då en spänstig herre sprang om mig och jag hängde på.

Keep on running!

PS

Lurarna visade sig vara ett felköp. Ska bli intressant att se om jag får byta dem.

Postad av Björn kl 04:20:10

Läs / skriv kommentar (7)


2018-05-08 - Dag 22: Breaking The News

Jag hade knappt hunnit in på mitt hotellrum förrän jag såg mig själv i rutan. Jan lyckades på hemmaplan spela in tv-inslaget, som du kan se HÄR.

Uppenbarligen är en 70-årig luffare från Stockholm intressant för storstadsborna i Cleveland. Tevekanalen 5abc kablade idag ut ett kort inslag om mitt sjätte coast to coast.

Jag hade stannat till på en McDonalds-restaurang i utkanten av Cleveland då fotojournalisten Brian Sobolewski dök upp. Han var ensam, en sk multireporter, och gjorde enligt mig en mycket ambitiös intervju och filmning. Han sprang med mig en lång bit på en bullrig stadsgata, ja han sprang till och med baklänges och filmade. Han skrattade ofta och undrade kanske vilken knäppgök han träffat. Inslaget klipptes sedan ner till cirka en halv minut. Munterhet även hos imponerade studiereportrar.

Downtown Cleveland: mäktigt, vackert och rent.

Själv imponerades jag över Cleveland. Vilken vacker stad, inte de ganska slummiga infarterna utan själva stadskärnan. Stan har cirka 400 000 invånare, två miljoner om ytterområdena räknas in. Cleveland ger ett betydligt större intryck än Stockholm. Stan har rest sig efter problmen inom bil- och stålindustrin och växer nu. Rent var det dessutom, jag såg inget klotter.

På Comfort Inn Downtown bodde jag som en kung.

För ovanlighetens skull hade jag idag medvind. Det var dessutom svagt nerför, distansen ovanligt kort och temperaturen strax under 20 grader, perfekt med andra ord. Eftersom det blev så lite löpning hann jag med ett träningspass på hotellets crosstrainer- bra för knäna.

En sak som dock gnager är att jag har problem med mitt nya kreditkort. Idag gick det inte att använda på McDonalds eller när hotellet skulle betalas utan jag fick ta ett annat kort. Hotellpersonalen bad mig kontakta banken, kortet kan ha spärrats, trodde man. Någon som vet? Ovanligt många transaktioner utomlands kanske har utlöst en spärr? Jag har nu kontaktat banken och hoppas snart kunna använda kortet igen.

Tyvärr missar jag Cleveland Marathon som går nästa vecka. Om mig och detta lopp har Jan gjort en video som du kan se HÄR.

Dagens distans: 44 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:11:34

Läs / skriv kommentar (18)


2018-05-07 - Dag 21: Livsfarliga mc-förare

I Ohio finns inget hjälmtvång för mc.förarna eller passagerarna och ingen bär läderklädsel. Men killen på undre bilden har i alla fall skyddat huvudet med en bakåtvänd keps!

I Sverige tycker vi det är självklart att den som kör motorcykel skall bära hjälm. I USA, "frihetens land", är inte alls detta självklart.

Jag närmar mig storstaden Cleveland och trafiken tätnar. Jag ser allt fler motorcyklister. Här är det stora kromade hojar som gäller och helst ska dom mullra så mycket som möjligt. MC-åkarna svärmar som bin och utgör en uppenbar trafikfara. Gruppen är synnerligen olycksdrabbad och får delvis skylla sig själv. Högre nykterhet och fller som bär hjälm skulle minska dödstalen.

Trafikreglerna och mång andra lagar varierar från delstat till delstat. I Ohio och många andra stater finns inget lagstadgat hjälmtvång. Det är bara förare under 18 år eller folk med nytagna körkort som måste bära hjälm. De flesta, unga som gamla, kör alltså barhuvat eller med en snusnäsduk knuten runt pannan.

Statistiken är skrämmande; bara  i Ohio med en befolkning lite större än Sverige inträffar årligen flera tusen mc-olyckor och med tusentals skadade och cirka 150 döda. Enligt myndigheterna skulle dom flesta dödsfallen kunna undvikas om förarna och passagerarna burit hjälm. En tredjedel av de omkomna var alkohol- eller drogpåverkade.

-Jag vill inte bli invalid för hela livet, bättre att stryka med direkt, säger en förare jag träffar på en restaurang i den lilla staden Perry.

Den där uppfattningen har jag hört många gånger, sakargument biter inte. MC-folket tycker också att det blir för varmt med hjälm. Ofta har man ändå en hjälm men den hänger oanvänd bak på hojen för att kunn tas på när man kör  in i en delstat där hjälmtvång råder. Reglerna kan vara ganska lustiga; i t ex Illinois där det är fritt fram måste dock förarna bära skyddsglasögon . . .

Idag var det riktigt varmt och behagligt. Glass- och fikastoppen blev många längs vägen. På Dairy Queen lyckades jag beställa en glass för mycket. Glada miner hos några barn när dom fick min ena. I morgon ska jag nog försöka turista lite i Cleveland.

Dagens distans 52 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:30:48

Läs / skriv kommentar (8)


2018-05-06 - Dag 20: Jag är i Ohio!

Ohio, min fjärde delstat av totalt elva. Varmare, mindre backigt och mindre blåst- inte undra på att man då tar ett glädjeskutt.

Herregud, det här går bättre än väntat! Och nu börjar den rätta coast to coast feelingen infinna sig.

På pappret skulle det här bli en jobbig dag,  i alla fall den längsta mätt i antal kilometrar. Men det är som att kroppen ställer in sig på svårigheterna och presterar till 110 procent. Mina 68 km gick som en dans. Väl framme vid fina Sleep Inn var jag så upplivad att jag var tvunngen att ta ett träningspass på hotellets crosstrainer i fittnes center. Jag behöver den där träningen för knäna så helt galet var det väl inte.

Är det kanske Appalacherna och motvinden som gjort mig stark? När det nu för en gång skull inte var så mycket motvind och branta backar kändes allt väldigt lätt.

Dagens dramatik bestod i en utrusande amerikans pittbullterrier. Egentligen är jag inte det minsta hundrädd, luffaren gillar sällskapet och det verkar också hundarna göra. Men den här gången var det lite otäckt, mest för hunden som var nära att bli överkörd när den sprang ut från en villatomt. Väldigt mycket okopplade hundar här. Jag vet flera coast to coast löpare som har haft pepparspray, yxskaft (!), ja t o m knivar för att freda sig. Det där är lika befängt som att man kan skydda sig med ett vapen.

I Sverige är det ambassader och mäklarfirmor som lägger beslag på de finaste husen och bästa lägena. Här är det begravningsfirmorna. Bilden från hwy 20, Ashtabula, OH.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:00:42

Läs / skriv kommentar (8)


2018-05-05 - Dag 19: En löpare starkare än två

Jag är iinte skadad och har inte ont någonstans.

Ibland har jag funderat på om man inte kunde vara två på ett coast to coast. Men det är egentligen ingen bra idé. Risken att misslyckas är större om man är två löpare än en, tror jag.

Uttrycket ensam är stark stämmer när det gäller äventyrslöpning. Jag känner till flera fall där det varit problem när man just varit två eller ännu fler. Men det finns också exempel på när det gått bra. Annars är den här typen av löpning just en ensamgrej.

Varför tror jag då att det är bäst att vara ensam? Jo främsta skälet är att om den ene löparen blir skadad kan den andre inte hjälpa sin kompis. Allt stannar upp, risk för slitningar och i värsta fall tvingas alla bryta.

Skaderisken ska inte negligeras. Överbelastningsskadorna, för det handlar just om sådana när veckodoserna ligger på 30-40 mil, brukar komma efter någon eller några veckor. Även folk som är mycket vältränade, ja även erfarna ultralöpare, kan skadas. Ju fler löpare, desto fler skadade.

Att springa några dagar tillsammans med en kompis är däremot något jag rekommenderar. Det var ju så jag inledde detta coast to coast när jag sprang med Bernt Hedlund. Men handlar det om längre perioder är det bäst att vara ensam, tror jag. Den enda riktigt stora fördelen med att vara två skulle vara att den dryga motellnotan kan halveras.

Mitt andra besök i Pennsylvania men nu fanns det en delstatsskylt jag kunde hoppa intill.

Äntligen är New York avklarat, totalt blev det 96 mil i denna delstat som är en av de tuffaste på grund av alla backar i Appalacherna. Idag sprang jag in i Pennsylvania, mitt andra besök, och i morgon blir det Ohio. Dagen kan sammanfattas med hård motvind, regn och två (!) punkteringar. Med andra ord en besvärlig dag.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:16:05

Läs / skriv kommentar (10)


2018-05-04 - Dag 18: Trafikböter piggade upp luffaren

Här på motorvägsbron över sjön startade brottet. Observera den breda vägrenen och den glesa trafiken.

Hit fördes brottslingen för att få sin dom.

Vickie, town justice court clerk, skriver ut böterna. Observera mina tio dollar som hon håller i vänster hand.

Det här var min hittils bästa dag! Haffad av polisen på en motorvägsbro, fick böta men också en inblick i det amerikanska rättssystemet på lokalplanet. Och dom som dömde ut böterna firade mig som en ”hjälte” och bjöd på tårta!

Broar över stora floder eller sjöar är bland det värsta en coast to coast löpare kan råka ut för. Antingen är de livsfarligt smala eller annars får man inte springa över dem. Idag skulle jag korsa den stora sjön Chautauqua (NY). På morgonen ringde jag och kollade med rederiet som trafikerar en historisk färja men fick veta att trafiken ännu inte startat. Det finns bara en bro över sjön och det är en 1,5 km lång motorvägsbro men den får inga fotgängare vara på. Så mina alternativ var att ta en stor omväg och springa runt sjön (uteslutet), få lift med en bil över bron eller att springa över den.

Jag chansade och sprang. Det var knappt någon trafik men en del bilar tutade ilsket på mig. Någon fara var det dock inte eftersom vägrenen var mycket bred. Jag hade precis hunnit över innan en polisbil dök upp. Räddad, tänkte jag men snart var jag upphunnen och ”gripen”. Polismannen uppträdde mycket korrekt och var klart imponerad över min löpning.

-Jag har aldrig fått så många samtal från bilister någon gång, berättade han.

Jag medgav direkt brottet, fick stiga in i bilen och polisen skrev en rapport.

Slipper jag böter? frågade jag troskyldigt.

-Nej, det är uteslutet. Men dom blir nog låga. Vill du kan jag köra före och visa vägen till rätten där du kan betala böterna,

Sagt och gjort. Med blinkande ljus men inga sirener påslagna fick jag i ösregnet eskort till Town Justice Court i North Harmony. Denna kommunala ”domstol” visade sig ligga på bara några minuters gångväg från brottsplatsen. Jag njöt i fulla drag av denna cirkus. Att föreställningen inte skulle bli så kostsam insåg jag nog men att den dessutom skulle bli så underhållande, det blev en glad överraskning.

Polisen klev in först i det lilla huset där fyra fem glada damer arbetade. Det tisslades och tasslades, sedan fick jag träffa Vickie, som var town justice court clerk. Hon bestämde på stående fot att jag skulle böta 10 dollar och skrev ut ett litet kvitto till mig.

-Du har fått dom absolut lägsta böter man kan få, tröstade polisen. Jag har aldrig i mitt yrkesliv varit med om att någon betalat så lite.

När polisen lämnat lokalen utbröt stor munterhet. Jag fick en handduk att torka mig med, man satte på kaffe och jag bjöds på tårta. Sedan frågade dom om allt kring min löpning. Brottslingen formligen hyllades som hjälte. Jag kom att tänka på Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. När jag sent om sider lämnade rätten sprang en av kvinnorna ut och frågade om hon fick fotografera mig. Och visst fick hon det!

Det något tragikomiska i det hela är varför inte fotgängare får gå på denna bro. Det ligger två små samhällen på vardera sidan av sjön och ska man ta sig från ena sidan till den andra är det bil som gäller. Bron byggdes på 80-talet men man ”glömde” bygga en cykelbana.

Nåja, det hela var minst sagt uppiggande och jag känner mig inte som någon brottsling. Hade samma händelse inträffat i Sverige tror jag polisen sett mellan fingrarna.

Min bror Jan blev så inspirerad att han på hemmaplan gjorde en liten videosnutt om händelsen. Den kan du se HÄR.

Det är lite av svenskbygder jag springer i. Många Johnson, Erikson och Peterson.

Dagens distans 50 km till Holliday Inn Express i Findley Lake, ett stenkast från gränsen till Pennsylvania.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:24:32

Läs / skriv kommentar (18)


2018-05-03 - Dag 18: Böter för trafikbrott

Kort rapport från vägen. Idag när jag sprang över en motorvägsbro över sjön Chautauqua blev jag stoppad av polisen och fick en "ticket". Böterna, 10 dollar, betalades i en "domstol" nära brottsplatsen. Allt mycket trevligt, jag serverades tårta och enligt polisen var det de lägsta trafikböter som delats ut på åratal. Utförlig rapport med bilder imorgon på bloggen.

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:14:10

Läs / skriv kommentar (1)