Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 5087 km. Denna vecka: 84 km. Idag: 12 km

2012-04-06 - Dag 17: Naturen ska tuktas!

José går och sprutar men inte ett ogräs syns på marken. Han säger att han inte är rädd för gifterna.

Best Western i Boise ligger i utkanten av stan och därefter följer sex mil ödemark till nästa stad. Jag rullar ut kärran tidigt på morgonen, det är någon plusgrad och det ryker från munnen. Precis där civilisationen slutar hör jag ett pysande ljud.

Jag blir nyfiken, bromsar in och ser ett gäng trädsgårdsarbetare väl påpälsade, alla med en dunk bak på ryggen. Det syns på långt håll att det är gästarbetare från Mexiko. På gatan står en mindre lastbil med några dunkar på flaket.

Jag får en pratstund med José som går och sprutar sitt gift på den barkbetäckta marken där det växer några hårt beskurna buskar som ännu inte blivit gröna. Inte ett ogräs syns. José berättar att han hållit på med det här arbetet några år. Är du inte rädd för gifterna? frågar jag.

- Nej, och idag blåster det inte. Vi har skydd om det skulle behövas.

Jag fortsätter färden upp mot motorvägen och efter ett tag dyker det upp en rest area, det vill säga en rastplats för bilister. Dessa brukar vara välskötta med fräscha toaletter, stora omgivande gräsmattor och parkeringsplatser samt speciella ytor där hundar kan rastas. Och så har man naturligtvis de obligatoriska vendingmaskinerna- det är aldrig långt till en coke eller en Snickers i USA.

På denna rest area ser jag också en man som går och pyser. Han håller en sprayburk i handen och varje toalett får några puffar för att de ska lukta gott. "Doftrengörare" är populära här. Kundkretsen består nog inte bara av motellägare utan jag tycker det doftar konstlat lite var stans. Hyllorna i livsmedelsaffärerna är fulla med kemisktekniska preparat.

Ja, USA är nationen där man gärna vill att naturen ska se ut på ett speciellt sätt. Helst som en park. Och så ska det dofta gott. För en europé förefaller det konstlat. Utanför bensinstationer och snabbmatställen kan man se folk ansa gräsmattor och plocka skräp som knappt existerar. Men på vilka villkor gör de det och går det inte att använda arbetskraften till något annat?

Inte mycket att titta på. Det enda "vackra" var alla mötande Volvolastbilar. Mina trafikräkningar visar att Volvos marknadsandel på tunga lastbilar i Oregon och Idaho bör ligga på 15-20 procent.

Jag fruktade dagens löpning från Boise till Mountain Home, en sträcka på 63 km och allt på motorväg. Här fanns knappt någon bebyggelse,  landskapet  var kargt och bestod mest av tortt gräs och sage grass. Raksträckorna var oändliga och det steg sakta hela tiden. Mountain Home ligger på 1 000 meter och jag klättrade cirka 200 meter. Men det gick galant! Det kan jag tacka medvinden för.

Dagens stora glädjeämne var mötet på KFC i Mountain Home med paret Elden Meeder och Charlie Ann. De bjöd in mig till sitt hus med en pool med vatten från en varm källa. Tyvärr fick jag tacka nej eftersom huset låg för långt bort. Lustigt nog har jag träffat paret i Glenns Ferry under mitt första coast to coast 2007. Dit bär färden  imorgon.

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:00:01

Läs / skriv kommentar (8)


2012-04-05 - Dag 17: Truckstoppen min räddning

Temperaturen är 39 Farenheit vilket motsvarar knappt 4 grader Celsius. När jag var här i slutet av juni 2007 låg temperaturen på 35 grader och även då klagade jag.

Mellan Boise och Mountain Home är det cirka 65 km. Längs denna motorvägssträcka finns ingenting, absolut ingenting. Jo, det finns ett truckstop- och det blev räddningen för mig idag.

En liten "liverapport" mitt under löpningen. Jag har stannat till på ett så kallat truckstop drygt två mil öster om Boise. Jag har varit här förr och känner mig hemma när jag slår mig ner bland långtradarchaufförerna och beställer en Chef Salad, en gigantisk salladstallrik, samt kaffe och en coke, allt för 12 dollar och 58 cent. Servetrisen verkar undra om det är mat för en karl.

Efter maten slår jag på internet. Här är det inget tjafs med koder och signalstyrkan verkar mycket stark. Jag har sagt det förr; USA är fantastiskt bra uppkopplat. Ändå ser man inte så många sitta med sina bärbra datorer eller telefoner och surfa.

Dagen kommer att bli mycket lång. Klockan är nu 12.31 och jag har exakt en mara att springa på motorvägen. När jag tittar ut genom fönstret ser jag att teperaturen stigit till 5 grader. Alltid något.

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:34:43

Läs / skriv kommentar (6)


2012-04-05 - Dag 16:Ska detta kallas vår?

Här plöjs för sockerbetor som ska skördas i november. Bilden tagen mellan Caldwell och Boise i Idaho.

Kallt. Ska det här kallas vår? Jag fryser och svettas om vartannat. När jag idag sprang in i Idahos huvudstad, Boise, snöade det lätt.

Igår kraftig motvind, idag kraftig medvind. Skillnaden är som natt och dag och med medvinden kändes det nästan som man "fuskade". Det gick otroligt lätt och jag formligen flög fram. Jag fick hålla igen lite för att spara på krafterna inför morgondagens långpass på dryga sex mil till Mountain Home. Allt dessutom på motorväg och inga lunchställen.

Jag springer just nu på bekanta vägar. Här var jag på mitt första coast to coast 2007. Jag skulle kunna tänka mig att springa samma rutt två gånger, ett Forrest Gump. Det är alltid roligt att känna igen sig och ag dyker in på en Sinclairmack och en McDonalds jag tidigare besökt. Och motellet jag bor på, Best Western i Boise, har jag även nu tagit in på. Motellet var det hittills dyraste, 86 dollar och 45 cent.

 

Boise har 200 000 invånare och med   Solbränd, träden blommar men ingen vår.

alla förorter 600 00.

Utanför Caldwell  på highway 20 har en bil stannat till på vägrenen. Det är pensionären James Darling från Nampa, Idaho, som sticker till mig en 20-dollarssedel.

-Den kan du behöva för ett mål mat, skrattar han.

Tyckte han kanske att jag såg lite mager ut?  Igår var det lunchen jag blev bjuden på. Gästriheten är enorm och det vore oartigt att tacka nej.

Dagens distans 49 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:45:28

Läs / skriv kommentar (11)


2012-04-04 - Dag 15: Fotgängarna lever farligt

För att korsa vägen var jag tvungen att vifta med en flagga så att få bilarna stannade. Är det kanske billigare att hålla med flaggor än att sätta upp ett trafikljus? Bilden från highway 30 i Payette, Idaho.

I USA ska man ha bil och defintivt inte vara fotgängare. Här är gångarna satta på undantag och betraktas som lite suspekta personer.

Trafiken är den största risken för mig. Jag kommer att möta miljontals bilar under min färd från Stilla Havet till Atlanten. Ändå är jag inte särskilt rädd för bilarna och jag tycker nog att bilisterna generellt tar det lugnare här än i Sverige.

Men som gångare är du verkligen en udda figur. Inga människor går, allt sker med bil. Det är drive in till banken, lunchrestaurangen, ja jag har till och med sett drive in till spritbutiken. Och skulle man se någon som är ute och går är det i regel en utslagen eller fattig person. De som väntar vid en busshållplats är också samhällets bottenskikt. På gymmen ser jag folk gå på löpbanden, inte springa. Med så lite motion är det inte konstigt att amerikanen blir fetare och fetare.

Själv betraktas jag naturligtvis också som en udda figur. Idag blev jag stoppad två gånger av polisen på motorvägen, omotiverat kan tyckas. Men jag var förmodligen årets sensation. Den ena polisen (Sheriff Payette County)  begärde leg men varför han stoppade mig förstod jag inte. Den andre (Idaho State Police) sa att han tipsats om jag var en kvinna (!) på rymmen med sitt barn. Båda uppträdde helt korrekt och det var nu inte något snack om att jag sprang på "fel sida" av vägen. Någon samordning mellan de olika poliserna verkar inte finnas. För säkerhets skull smygfotograferade jag poliserna om det skulle bli trassel framöver. Stridsyxan är dock nergrävd då det gäller anmälan av Oregon-polisen. Jag har inget att vinna på att bråka.

Nej, fotgängare ska man inte vara. Gångbanor och trottoarer finns visserligen ibland men de tar slut lika fort som de började. Och att rulla kärran på dessa är lite riskabelt, de är dåligt sopade och risken att få punktering från taggbuskar är stor.

Första punkteringen. Jag har med mig många reservslangar och den här punkan gick lät att fixa.

Flaggor älskar amerikanen. Det är flaggor utanför villorna, i vissa områden kan vartenda hus ha en flagga, i andra inga flaggor. Flaggans storlek verkar spegla inkomsten, på rancherna kan flaggorna vara helt enorma. Och så älskar man också varningsflaggor, t ex vid vägarbeten eller på långtradare med breda transporter. Går det någon ledning i marken, ja då är det också små flaggor i gräset.

En ny upplevelse var dock flaggor för gångare som ska korsa en gata. Jag hajade till när jag såg den här lådan på en stolpe i småstaden Payette.

Det fanns inga flaggor i burken. För att få en flagga var jag tvungen att korsa gatan "oflaggad" och greppa en i burken på andra sidan!

Det fungerade utmärkt med gångflaggorna. Jag viftade som en galning och bilarna stannade. Kanske något för Stockholm att ta över? Fast många flaggor blir det.

Dagens distans från Payette till ett väldigt lyxigt Best Western i Caldwell blev 55 km. Det var en av de besvärligare löpningarna  eftersom motvinden var mycket stark samtidigt som föraren av kärran inte var fullt lika stark. I morgon bär det av till Boise, som jag besökte under mitt första coast to coast. Där var jag inne i en snobbig sportaffär som behandlade mig som luft. Den besöker jag inte igen och några nya skor behöver jag inte just nu.

Det enda som oroar är nytt teknikstrul. Jag kommer inte in på Bredbandsbolagets hemsida, än mindre kan jag logga in och läsa mina mejl. Katastrof om detta håller i sig, jag har bland annat hela rutten inlagd i ett mejl. Tänk vad problemfritt det hade varit om man slapp allt det där med teknik och prylar som krånglar. Men ändå vill jag inte vara utan tekniken. Hur Rune Larsson och för all del även jag på första coast to coast klarade oss utan en gps begriper jag inte.

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:17:46

Läs / skriv kommentar (9)


2012-04-03 - Dag 14: Jag är i Idaho!

Ett glädjehopp vid gränsen till Idaho och bron över River Snake vid staden Weiser.

Efter 15 dagars löpning och 77 mil är Oregon avklarat. Idag korsade jag gränsen till Idaho. Det här går ju otroligt bra!

Egentligen tog jag Idaho en dag för tidigt. Planen var att först springa till Ontario i Oregon och på tisdag korsa gränsen. Men en McDonalds restaurang i Weiser gjorde att jag korsade gränsfloden River Snake redan idag. Maten är viktigare än att följa körschemat till punkt och pricka.

Under hela dagen har jag följt River Snake som slingrar sig fram i det vackra landskapet med de gräsbevuxna bergen och kullarna och de snöklädda bergen i bakgrunden. Längs stränderna står folk och fiskar cat fisch. Jag har fått ha hela Old highway 30 för mig själv. All trafik går på närbelägna interstate, bra för en löpare.

Ensam på Old highway 30 längs River Snake.

Att jag rört mig långt öster ut förstod jag idag då den första tidszonen passerades. Det är alltid lite speciellt, ungefär som att passera en delstatsgräns. Nu är det Mountain time som gäller och klockan fick flyttas fram en timma.

Dagens etapp 60 km. I morgon bär det av till Caldwell.Natten här i Payette tillbringas på ett riktigt dåligt motell. Men ägaren var i alla fall hygglig och kastade ut en massa bråte från rummet så jag kunde köra in kärran. Och han gav mig också lift till en restaurang, För väl framme vid målet vill jag helst inte ta ett enda steg mer än nödvändigt.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 09:09:22

Läs / skriv kommentar (10)


2012-04-03 - *****Polisextra*****

Polisen gjorde rätt och jag gjorde fel. Det hävdar i alla fall polisen, som nu försöker dribbla bort mig mellan olika polisdistrikt.

Turerna fortsätter efter att jag blivit stoppad på motorvägen av en polisman som påstod att jag skulle springa på höger sida av motorvägens vägren, alltså ha trafiken i ryggen. Själv anser jag att jag gjorde  rätt när jag sprang på vänster sida med trafiken mot mig.

Nu har jag fått "svar" från löjtnant Patrick W, Shortt vid polisen i staden The Dalles i Oregon. Först skriver han att det här är inte hans bord utan han hänvisar mig till två andra polisdistrikt. Han ger mig  webadresserna till dessa och ber mig själv försöka ta reda på i vilket distrikt polismannen arbetar.  Att som utlänning hitta rätt i polisens labyrinter är ju inte helt lätt varför det hade varit bra om löjtnanten bemödat sig att slussa ärendet till rätt distrikt.

Det var först efter att jag stött på som Shortt hörde av sig. Han hänvisar också till en paragraf som säger att jag borde ha sprungit på den andra sidan av motorvägen. Det är möjligt att han har rätt och att reglerna är så märkliga i just Oregon (fast polisen som stoppade mig sa att reglerna gällde i hela USA). Finns det någon lagklok läsare av denna blogg som kan sätta sig in i Oregon Revised Statute 814.070?

Så här skriver löjtnant Shortt:

"While I would direct you to thes agencies, I will tell you that whoever the officer was his interpretaion of the law was correct. Oregon Revised Statute 814.070 requires that a pedestrian on a divided highway use the right shoulder as far as pracitable from the roadway edge. However if you wish to discuss the matter further with the Hood River or Wasco Count Sheriff´s Office you should be able to do so via the wb sites provided".

Jag är inte nöjd med hans svar utan har nu bett honom att själv ta kontakt med rätt polisdistrikt. Jag har också "hotat" med att koppla in svenska ambassaden. Även om jag bröt mot någon paragraf är det inte säkert att polismannen agerade rätt när han beordrade mig att lyfta kärran över cementblock som skiljde vägbanorna åt på den hårt trafikerade motorvägen. Det hade varit en livfarlig order att följa.

Bråkar jag för mycket blir jag kanske utvisad från USA. Eller ska jag skrämma med Carl Bildt?

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:24:53

Läs / skriv kommentar (6)


2012-04-02 - Dag 14: Fantastiska Oregon!

Naturskönt. Medvind, nerförsbacke i 60 km, solsken- det är drömmen för en löpare. Fjällen i bakgrunden heter Loookout Mountain.

Av de cirka 20 delstater jag sprungit i är Oregon favoriten. Det är naturen som facshinerar; havet, floderna, de runda mjuka kullarna, bergen och fjällen- Oregon har allt.

Tänk att få springa i en sex mil lång nerförsbacke. Det är vad jag fått göra idag. Då känns det inte att sträckan är lång. Är det dessutom medvind flyger man fram. Ja, allt är ju relativt, när jag tittade på hastighetsmätaren visade den på 10-12 km i timman.

När jag springer på Old Highway 30 vid sidan av Interstate stannar en bil till. Der är rannchägaren Diane, som är lite nyfiken på vad jag håller på med. Hon tipsar om en närbelägen mack och där ordnar så att jag kan ta vad jag vill i matväg. Detta skulle aldrig hända i Sverige.

Fika på macken i Durkee, Oregon.

Motorvägen I84 må skära brutalt genom landskapet. Men ändå har man anpassat denna mastodontled efter naturen. Till och med en motorväg kan vara vacker. Det är framför allt när interstate slingrar mellan bergen man ser att det är mästare bakom vägbygget.

Interstate har anpassats fint mellan bergen.

Jag har nu kommit till Huntington, ett litet samhälle med 400 invånare. Jag tog in på Michael Wileys Cabins för 40 dollar. Michael driver också en av restaurangerna här och självklart har det internet, dessutom en mycket bra uppkoppling. Dessutom underbar ¨äpplepaj med glass.

I lördags blev det bara 35 km, idag 61 km. Det rullar på mycket bra och jag följer körschemat.Den här veckan slutade på 36 mil  I morgon Ontario och på tisdag korsar jag River Snake och rullar in i Idaho.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:39:17

Läs / skriv kommentar (5)


2012-04-01 - Dag 13: Baker City en pärla

Baker City har många fina gamla hus från sekelskiftet. I det här inrymdes bland annat ett "sporting house", det vill säga en bordell. Sista bordellen i stan försvann på 50-talet.

Många amerikanska småstäder är förfallna. När affärerna flyttat utanför stan har centrum dött. Men Baker City är ett undantag. Här vimlar det av fina gamla hus från guldruschens dagar.

Det är sällan jag hinner bekanta mig med småstäderna jag passerar. Men i Baker City i nordösstra Oregon "tvingades" jag stanna till i två dagar på grund av att det var för långt mellan motellen. Jag passade på att turista i denna pärla, en gång kallad Queen City. Här har kommunpolitikerna insett värdet av den historiska skatt man sitter på och uppmuntrat renovering av husen i citykärnan. Byggnaderna är från sekelskiftet, de äldsta från 1870.

Stan fick ett enormt uppsving under den andra guldruschen 1890-1910 och växte från ingenting till 6 700 invånare och gick om kända gruvstäder som Spokane i Washington och Boise i Idaho. Mainstreet i Baker City gör fortfarande skäl för namnet.

Motvinden håller i sig och det blåser så mycket att kärran ibland är nära att välta. Det blir nästan lika mycket gång som löpning och man får passa på att springa när vinden mojnat. Vädret är väldigt nyckfullt; det kan regna och blåsa och  i nästa ögonblick vara solsken och vindstilla. Just de där dramatiska väderomslagen skrämmer mig, jag kan känna mig väldigt liten och utsatt.

Löpningen går annars fortsatt bra. Visst kan jag känna mig trött men det som glädjer är att jag inte har några skadekänningar. Det är det absolout viktigaste. Logistiken har varit besvärlig och jag har tvingats till en "dubbel Steve" men Tom, svenskättlingen jag träffade i Haines, har ställt upp med transporter till och från motellet här i Baker City. Och i morgon söndag har receptionisten Ginger på Super8  lovat att köra mig till platsen där jag slutade lördagens löpning.

Läget är alltså under kontroll (tror jag). Det som oroar är att det kanske inte finns något motell i Huntington, söndagens tänkta mål. Men det brukar ju ordna sig . .  .

Keep on running

Postad av Björn kl 07:17:52

Läs / skriv kommentar (6)