Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 4283 km. Denna vecka: 0 km. Idag: 0 km

2012-06-15 - Dag 87: Spökstäder

De flesta stora byggnader i Brownsville, Pennsylvania, står övergivna. Bilden från Market Street med Second National Bank till vänster.

Spökstäder eller ghost towns är ett begrepp i USA. Det är städer som mer eller mindre övergivits när industrin eller annan näring försvunnir från orten. Kusligt!

I veckan passerade jag Brownsville, en stad som 1940 hade 8 000 invånare. Men när stålindustrin, kolgruvorna, skeppsvarven och järnvägstationen las ner under 70-talet flydde människorna stan. Idag bor här cirka 2 000 personer och stan skullle kunna klassas som en spökstad även om den inte finns upptagen på de mer eller mindre officiella listorna över spökstäder.

Det var riktigt ruggigt att vandra på gatorna i Brownsville. Nästan alla butiker var igenbommade, liksom banker, restauranger med mera och jag såg knappt några människor. Jag gick till biblioteket för att få internetkontakt. Där träffade jag bibliotekarien, en 70-årig kvinna, som beklagade att stan nyligen figurerat i medierna som en spökstad.

Även om många orter i Sverige också drabbats av stora industrinedläggelser är de inte lika ödsliga och förfallna. Vad kan det bero på?

Det är exakt åtta kilometer till backkrönet i fjärran. Mitt i denna ödebygd längs Lincoln highway 30 låg en Subway i en vägkorsning.

Den andra bergsetappen i Appalacherna blev något lättare, backarna var inte fullt lika branta som igår. Totalt sprang jag 57 km, från Somerset till Bedford. Jag var inne på flera småvägar, hörde fågelsång, porlande bäckar och på hwy 30 var det serpentinvägar och de mest vidunderliga utsikter. Kort sagt, en underbar dag.

En ny topp och lite högre än gårdagens.  Väggmålning längs Lincoln hwy 30.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:03:08

Läs / skriv kommentar (8)


2012-06-14 - Dag 86: Räddade livet på en sköldpadda

På säkrare mark. Sköldpaddan låg mitt på vägen men jag flyttade in den på vägrenen och snart försvann den ner i gräset igen. Klick på bilden så ser du hur vacker den är!

Det mesta av vilda djur jag ser är överkörda. Men idag såg en livs levande sköldpadda ligga blixtstilla mitt på vägen. Bilarna kryssade runt den vilsekomne, som nu fick min räddade hand.

På tidigare coast to coast har jag sett mycket överkörda ormar, nu knappt några alls. Nu handlar det mest om döda rådjur. Jag kan känna skillnad på dofterna, rådjuren är de som luktar värst. Jag förvånas över att djuren får ligga kvar så länge och vissa plockas aldrig bort. Det här ser jag som ett fattigdomsbevis, den här typen av vägunderhåll är väldigt eftersatt och det ligger också mycket grenar, träd och stora stenar längs vägarna. En ren trafikfara!

Det här är toppen! Högsta punkten nådd efter stor ansträngning.

Dagens stora händelse var naturligtvis den första klätringen i Appalacherna. Två stora berg skulle besgeras och där emellan en massa andra backar. Tufft men jag klarade det. Bitvis var det så brant att jag tvingades gå upp på tå för att orka knuffa kärran. Idag var det nästan lika mycket gång som löpning. Dagen blev lång, cirka elva timmar med alla raster inräknade, totalt 59 km till Somerset, PA. Sista milen då det var någorlunda plant var jag riktig stark höll nära femminuterstempo. Var det kanske chipspåsen från Dollar General som gav ny kraft?

Appalacherna med alla sina backar och lövträdsklädda berg är bland det vackraste jag sett på denna resa.

När det är så här brant är också nerförsbackarna jobbiga. Allt bromsande gör att du får ont på framsidan av låren men nu har jag sprungit så mycket utför så jag känner inget längre. Är inte kroppen en fantastisk skapelse som vänjer sig vid allt?

Från botten till toppen. Motellet igår var bland de sämsta jag legat på men idag har jag checkat in på lyxiga Comfort Inn i Somerset. Under hela dagen tänkte jag på lyxen som väntade och då gick det mycket lättare. Morgondagen blir också lång men även då kan jag se fram emot ett toppenmotell.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:34:18

Läs / skriv kommentar (10)


2012-06-13 - Dag 86: Appalacherna börjar

Jo, jag lever trots utebliven rapport igår. Bodde på ett riktigt uselt motell där internet inte fungerade. Det var lite kusligt eftersom jag fruktade att det var fel på min dator.

Ja det är hemskt vad jag är beroeonde av datorn. Jag satt fast på Melody Motor Lodge i Connelsville, ett motell där det är glasruta i receptionen, sladd på fjärrkontrollen så att ingen ska ta den, nersuttna möbler och en massa klisterlappar på väggarna med upplysningar om vad man inte får göra. Kort sagt, värsta "Runemotellet",  dessutom långt utanför stan.

Där satt jag smått förtvivlad, visste inte ens vart jag skulle springa nästa dag. Jag fruktade att det skulle bli samma datakris som under löpet 2010. Men jag kunde ändå sova gott efter tuffa 52 km. Kanske var det inte så farligt, datorn hade ju fungerat några timmar tidigare?

Gud ske pris för McDonalds! När jag nu på morgonen startar datorn på McDonalds i Connelsville får jag internetkontakt. Och jag vet vart jag ska springa. Det blir mycket tufft idag eftersom det är nu de riktiga Appalacherna börjar. Men dessbättre har jag ett fint motell att se fram emot, Comfort Inn i Somerset.

Jag får ta en funderarepå hur jag ska bli mindre internetberoende. Helt klart måste jag lägga in alla etapper i min gps och skriva ner mer på papper. Andra lösningar?

Keep on running!

Postad av Björn kl 15:24:30

Läs / skriv kommentar (3)


2012-06-12 - Dag 84: Pennsylvania!

Ett glädjehopp vid den gamla gränsskylten. Det är första gången jag är i Pennsylvania.

Här går det undan. Igår West Virgina, idag Pennsylvania. Här bor jag förstklassigt på ett B&B med anor från 1794.

Gårdagens trötthet kändes knappt av, idag klämde jag 62 km i ett mycket kuperat landskap. Jan hade förvarnat om att etappen skulle bli besvärlig. Det brukar i regel vara en motivationshöjare. Jag har hittills följt tidsplanen exakt och det är jag stolt över. Enligt Jans beräkningar går jag i mål i Ocean Grove, NJ, vid lunchtid måndagen den 25 juni. Alltså bara två veckor kvar- vad tiden har gått fort!

Century Inn, Scenery Hill, PA.           Mitt rum (jodå,internet funkade bra).

Bed & Breakfast i USA är ofta liktydigt med lyxboende. Det stämmer bra inpå Century Inn i Scenery Hill där jag bor som enda gäst. På dörren till mitt rum sitter en skylt med namnet David Bradford. Vem denne förmodligen betydelsfullae person är vet jag inte. Här beställde jag in en smörgås och fick en hel middag. Hela kalaset, inklusive boende i billigaste rummet och frukost samt dricks, kostade mig 115 dollar. Värt varenda dollar.

Landskapet med alla kullar, träd och långa, slingrande  backar är väldigt vacket. I de små städerna jag springer förbi luktar det kol, troligen använder man kol för uppvärmning och matlagning. Här är också riktig glesbygd. Idag fick jag den enda negativa kommentaren av en chaufför som stannat sin långtradare på gårdsplanen:

- Du måste ha mycket tid och pengar om du inte har något vettigare att syssla med.

Exakt!

Vackert landskap utanför Scenary Hill, PA. Morgondagens etapp blir ännu mer kuperad.

Vid gränsen mellan West Virginia och Pennsylvania ligger en krog med namnet "Last Shot Border" samt en tobaksbutik där butiksinnehavaren berättar att en limpa Marlboro kostar 48 dollar mot 60 dollar i Pennsylvania.

Hur går affärerna?

-Strålande, skrattar den tandlösa kvinnan och undrar om jag ska ha en limpa.

Nej det blev varken bloss eller shot vid gränsen, däremot ett hopp.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:16:46

Läs / skriv kommentar (6)


2012-06-11 - Dag 83: Hjärnfrossa och svimfärdig

Ett glädjehopp vid delstatsskylten, som satt vid första bron över Ohiofloden.

Det var drygt 30 grader idag så jag prövade en isdrink på Dairy Queen i Clarskville. Den knockade mig- jag blev svimfärdig, fick lägga mig på en soffa och trodde jag skulle dö.

Riktigt otäckt det där. Jag drabbades av fruktansvärd huvudvärk under 10-20 sekunder och ville bara skrika efter varmvatten att dricka. Men medan jag låg halvt medvetslös på soffan tänkte jag att jag var ju helt okej när jag steg in på restaurangen så det var säkert inget farligt. Efteråt pratade jag med två personer och alla kände igen symptomen.

-Det är vanligt här när man äter kall glass eller is. Vi kallar det för brain freeze.

Jag hade beställt in en "Artic Rush", en issörja med citronsmak och som skulle intas med ett sugrör. Det var sista gången jag tar den drinken.

Jag är nu i West Virgina efter 61 km löpning från Barnesville, Ohio. Det här var en av mina tuffare etapper, mycket backar men värmen verkar jag ändå klara bra, trots problemen med drinken. Min gps visade mig också fel i Wheeling där det blev en hel del irrande och inte fick jag hjälp av en person som påstod att jag kunde springa över en motorvägsbro som säkert varit avstängd de senaste 20 åren. Skulle jag korsa den hade jag behövt en machete för att ta mig igenom all sly.

Fantomen i Morristown.                     Clarksville, Ohio.

Andra bron över Ohiofloden.                Fullt på"Runes" motell, blev dyrt Super8.

Tyvärr blir de två kommand etapperna ännu tuffare. Kanske måste vi göra en korrigering av den planerade rutten. Får se hur jag känner mig i morgon men just nu i skrivande stund runt midnatt känner jag mig rätt slak.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:01:19

Läs / skriv kommentar (4)


2012-06-10 - Dag 82: Konsten att bedöma avstånd

Kastad glassbytta från Diary Queen i Barnesville. Men kan man genom att studera vägskräpet lista ut hur långt det är till olika platser? Rune Larsson trodde det.

Det finns bra och dåliga metoder för att mäta avstånd och för att försöka förstå var olika restauranger, butiker med mera kan finnas. Till de sämre metoderna hör "Rune Larsson-metoden". Och det är ofta meningslöst att fråga lokalbefolkningen, den vet ändå inget.

Jag har nästan slutat att fråga folk om vägen. Ofta får jag felaktiga upplysningar eller inga besked alls. Det är märkligt hur dålig kunskap folk har om sitt närområde. Motellen borde vara bra informationscentraler men är det inte. Är vi själva kanske lika inkrökta?

Det kan ligga en restaurang ett par kilometer bort och ändå verkar ortsbefolkningen inte känna till det. Och uppfattningen om avstånd är närmast obefintlig. Idag t ex frågade jag två personer här i Barnesville var närmaste motell kunde finnas. Jo, de kände till var motellen fanns men hur långt var det dit?

-Det är nära, bara 5 miles.

Jag tog fram min gps och bad dem peka ut motellen. Det visade sig då att det var 20 miles, alltså fyra gånger längre.

Med mina två gps är jag tämligen oberoende, har stenkoll på avstånd, restauranger etc men en gps har ändå inte all information. Hur jag kunde klara mig med bara papperskartor på mitt första coast to coast förstår jag inte idag.

Rune Larsson hade också papperskartor. Men han kollade också vägskräpet. När det började dyka upp muggar från t ex  McDonalds förstod Rune att ett samhälle snart var att vänta. Genom att göra en kalkyl över hur lång tid det tar att dricka en mugg cola och hur fort bilen kört kunde han räkna ut avståndet. Jag tror nog Rune skämtade men helt värdelös är nog inte metoden ändå.

Vackra småvägar i östra Ohio. Jag befinner mig vid foten av Appalacherna, vackert och lummigt men backarna blir nu värre och värre.

Även lördagens löpning, 45 km,  från Cambridge till Barnesville (4 000 invånare) gick lätt trots att det var 30 grader och backigt. Den tidigare tröttheten verkar ha släppt och jag är vid synnerligen gott mod. Märkligt nog fanns det inget motell här men däremot en privat gammal villa med några rum. På Harrison House bor jag förstklassigt och ägaren, Jim Grear, visade sig vara en generös person. Eftersom jag är mycket intresserad av allt som har med gruvdrift att göra skjutsade han mig till en kolgruva och berättade också utförligt om den oljeboom som nu råder i östra Ohio, Pennsylvania och West Virgina.

-Det här är jättestort och jag tror att dessa annars så fattiga områden komer att bli rika.

Själv känner jag av oljeboomen i så motto att motellpriserna är galet höga. Morgondagens Super8 i Wheeling, West Virgina, har jag ännu inte bokat. Jag ska försöka hitta ett billigt "Rune-motell".

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:05:33

Läs / skriv kommentar (4)


2012-06-09 - Dag 81: Lyxlirare för en dag

En luffare i jacuzzin på Comfort Inn i Cambridge, Ohio. Det här är inte min stil men någon gång måste man ju utnyttja de fina motellens faciliteter. Fast löpbanden springeer jag aldrig på.

Från botten till toppen. Med snart 80 motellnätter har jag sett det mesta USA kan erbjuda i motellväg. Idag var det toppen.

Vilken underbar fredag jag fick. Soligt, 28 grader, vackra vägar, gott om små samhällen där jag kunde stanna till och äta och bara 40 km att springa. Jag tog det riktigt lugnt och blev sittande länge på McDonalds i Pleasent Grove. Där kom jag i samspråk med flera matgäster, som frågade en massa om min löpning. Jag passade också på att sprida mina visitkort så nu har jag kanske ytterligare några läsare på bloggen.

Jag talade också med en av de anställda, en kvinna i 40-årsåldern som arbetat inte mindre än 23 år på McDonalds. Hon berättade att hon gärna arbetat heltid men det tillåter inte företaget. Hon kan inte leva på lönen, några andra jobb går inte att få men med bidrag från en äldre släkting går det runt. Fast familj och barn är inte att tänka på.

-Det är fattigt här. Ingen framtid. Och jag har diabetes, beror kanske på kosten och för lite motion.

Hon ställde en massa frågor om hur vi har det i Sverige. Till skillnad från många amerikaner hade hon varit i Europa (Schweiz) och skulle gärna vilja återvända. För att muntra upp henne lite berättade jag om allt jag gillar i USA, främst den vänliga befolkningen  men också bland annat McDonalds. Uppenbarligen tog hon intryck för en timma senare körde hon ut och mötte mig på vägen och överräckte en pinnål från McDonalds. Jag blev rörd, kramade henne och lovade att jag ska bära nålen i löparkepsen hela vägen till Atlanten. Nu har jag alltså två pinnålar i kepsen.

Ohio med Zanesville har varit cenrum för den konstnärliga keramiktillverkningen i USA. Tillgång på gas, bra vattenvägar och passande lera  har bidragit men idag finns bara en handfull tillverkare kvar. Kina har tagit över.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:06:16

Läs / skriv kommentar (7)


2012-06-08 - Dag 80: Backarna har börjat

Vackert men inte lättlöpt. När jag om några dagar når Appalacherna blir backarna ännu värre.

Appalacherna är också kust till kustlöparnas fasa. Det går upp och ner hela tiden och snart ska jag stångas med denna besvärliga bergskedja.

Idag fick jag en förvarning om vad som är att vänta. Dagens etapp på 50 km till Econo Lodge i Zanesville, Ohio, betod av många och långa backar. Jag gick upp för de flesta, ville inte trötta ut mig i onödan efersom jag haft några jobbiga dagar. Soligt, delvis medvind och en tupplur längs vägkanten förgyllde dagen.

När jag var inne och handlade blåbär och vindruvor på Kruger i Hebron kom en man fram till mig.

-I saw you running this morning. God bless you, I shall pray for you, sa han och överräckte sitt vistkort där det stod Georg Lathman, evangelist.

Det är många amerikaner som ber för mig. Jag tänker på det ibland när det går tungt och då känns det lättare. På förra löpet var det en flicka på kanske 13 år, som på en bensinstation i Georgia kom fram och sa att hon ska be för mig. Det är rörande!

Blåbär är både god och nyttig mat för en löpare. Fast den odlade varianten smakar inte lika gott som vilda blåbär.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:06:56

Läs / skriv kommentar (8)