McDonalds är ett säkert kort- alla restauranger har wifi, dessutom bra sådant, Kedjans Wifi utgör en större lockelse än maten! Bilderna från Nampa, Idaho.

Subway är ett osäkert kort- vissa retauranger har wifi, andr saknar. Just den här saknade.

Igår knorrade jag över att de flesta Rest Areas saknar wifi. Samma kritik kan riktas mot flera av de stora snabbmatskedjorna.

-Do you have wifi? är standardfrågan då jag besöker en restaurang eller café. Finns inte det händer det att jag går till en som garanterat har, t ex McDonalds, Burger King eller Starbucks.

Lite förvånande är det att inte alla de stora kedjona har gratis internet. Rimligen borde de tappa kunder. Subway saknar ofta, samma med Dairy Quen, Arby´s.med flera. Glädjande däremot är att många smårestauranger har. Och skulle dom inte ha ett öppet nätverk finns det ofta ett slutet som jag brukar få koden till.

Om USA är bättre eller sämre än Sverige vet jag inte eftersom jag inte är någon flitig restauranggäst. Hemma brukr jag dessutom använda mitt mobilabonemang. Så jag undrar; hur vanligt är det med fri surf i Sverige.? Har t ex biblioteken det vilket alla har i USA.

---

Idag var det årets varmaste dag, 39 grader (102 F). Det blev många stopp på MDonalds och mycket surfande. Inomhus kändes det ibland så kallt att jag var tvungen att gå ut och värma mig. Punkeringarna duggar tätt; två idag och en igår. Ståltråd från lastbilsdäck var orsaken

Dagens distans från Boise till Nampa: 42 km

Keep on running!

Black Creek Rest Area utanför Boise hade som de flesta andra inget wifi. Däremot fanns två wending-maskiner (läsk och godis) samt rena toaletter och välansade gräsmattor.

En Rest Area är nåot ganska typiskt amerikanskt. Dessa statliga rastplatser finns i regel längs motorvägsnätet (Interstate). De är i mycket varierande skick och tyvärr saknar de flesta märkligt nog wifi.

Totalt finns det över 2 000 Rest Areas i USA men bara var tionde har wifi. Dessutom har de flesta svårt att ringa på sin egen mobiltelefon från en Rest Area eftersom de ofta ligger i isolerade områden.

Det är varje delstat som svarar för sina egna rastplatser, pengar borde alltså finnas. Det är därför svårt att förstå,  ja skandalöst, att man inte fixar det här med telekomunikation. USA är inte alls så uppkopplat som man kanske vill tro. Även en del truckstop saknar uppkoppling eler annars får man betala för den. Idag råkade jag ut för ett truckstop som saknade internet men när jag var där för sex år sedan fanns det och jag kunde blogga i restaurangen. På en klagomålslapp fyllde jag i: Skaffa omedelbart wifi!

Jag stannar altid till vid dessa Rest Areas. När andra tar en bensträckare eller rastar hunden vilar jag. Vissa rastplatser kan vara väldigt fina; bemannade, ha turistinformtion eller en intresant utställning om trakten.

Dagens distans: 62 km

Keep on running!

Jag var nästan ensam på Old US 30 och kände mig som King of the Road. Någon kilometer bort gick Interstate 84 och på den och andra motorvägar i Idaho får jag spinga på- det har jag nu papper på!

Sergeant Steve Burnett meddelande till mig nedtecknat på baksida av ett visitkort från sheriffkontoret i Mountain Home. Steve är förresten läsare av bloggen.

Alla som följt den här bloggen vet vad en Steve är. Nu finns det ytterligre en Steve att hålla rätt på- sheriffen Steve Burnett i Mountain Home, Idaho. Jag skulle vilja utse honom till dagens hjälte.

Du kommer kanske ihåg att jag blev förvånad när jag nyligen stoppades på Interstate av en polis som bestämt hävdade att jag inte fick springa där. Han var mycket riktigt ute och cyklade.

Någon dag senare blev jag stoppad av nämnde Steve, också på Interstate men mest av ren nyfikenhet, tror jag. Cyklister och fotgängare får visst vara här, hävdade han. Idag stötte jag på honom igen och nu hade han dubbelkollat- ingen tvekan, jag får springa på motorvägarna i Idaho. Kan vara bra att  ha papper på det för i morgon väntar en 6-milare till Idahos huvudstad, Boise.

Runt 38 grader och huvudet behövdes kylas av och vattenflaskorna fyllas. Kranen fanns vid en liten obemannad verkstad mitt ute i ödemarken längs Old US 30.Jag piggnade till och kunde på lätta ben springa sista milen då det var som varmast.

Jagt träffar många original och intressanta personer. Bilden från Hammet Valley Trading Post, som sålde mat och lite av varje. Ägaren Frank Stowell till höger har haft butikn i 14 år och tinade upp något djupfryst till mig. Många gästarbetare från Mexiko är kunder i butiken där det för en oinsatt råder rena villervallan. I mitten Dug som sysslat med lite av varje i livet, just nu föder han upp hästar som han säljer till Kalifornien.

Keep on running!

Mitt motell i Glenns Ferry, en liten sömning stad med 1 200 invånare i Idaho. Motellet kostade 50 dollar natten. Klockradion är troligen från 1980 och på den fick jag in på AM en raspig kanal men inget på FM-bandet. Motellet var dock OK och gav mig en nostalgikick. Gratisbladet Glenns Ferry Times Seasons distribueras i 800 exemplar två gånger i månaden.

Det finns många små städer i Amerika där tiden tycks ha stått stilla. Glenns Ferry är en av dessa. Det känns som att förflyttas till 70- eller 80-talet.

Jag har varit i Glenns Ferry två gånger tidigare, 2007 och 2012. Det mesta verkar vara sig likt, frånsett att den stora chipsfabriken bommat igen. Det var nära dödsstöten för stan som minskat i folkmängd.

Men visst händer det saker här. Redford Motel, ett av stans två motell (!) där jag nu bor, har äntligen fått internet. Skönt, för tidigare har jag fått sitta utomhus mitt i natten och försöka snylta på någons nätverk. Raggarbilar cirklade då runt mig och jag var ganska rädd.

Lokaltidningen har också lagts ner men en ny har startats 2015 av paret David L. och Anette Payne. De intervjuade mig utanför mitt motell och själv fick jag också en lång pratstund med paret, som inte hymlar om att de röstade på Trump. LIksom Utah är Idaho en Trumpstat.

Är tidningen lönsam? frågar jag.

-Nej, men jag trodde i början att den skulle bli det, säger David som inte har någon journalistisk bakgrund utan var anställd inom flygvapnet och en kort period var chef för Handelskammaren i stan (Chamber of Commerce).

Är ni kritiska, tar ni upp känsliga ämnen, hör båda sidor, dvs gör ni ett journalistiskt jobb?

-Nja, vi är nog mera ett informationsblad för näringslivet, kommunen med mera. I en liten stad är det svårt att vara kritisk. Ofta är det medelvägen som gäller.

På stans utomhusbad råder full aktivitet. Ett tiotal kvinnor har aerobics i poolen och vill inte träffa en svettig luffare som söker svalka denna varma dag. Jag får komma tillbaka kl 19 men gör det inte utan slinker in på en liten restaurang i närheten och träffar "locals".

-Bättre kycklingsallad än på McDonalds och er mjukglass är minst lika god, berömmer jag. Servetriserna springer benen av sig för för att fylla på Coke i min mugg.

Kan du lista ut märke, modell och tillverkningsår på denna skönhet?

Nere i stan tittar jag in på en liten bilverkstad.. Det är en veteranbil i gott skick som väcker mitt intresse.

-Nice car, what model and year? frågar jag och ägaren tinar upp och berättar att exemplaret nog är värt uppåt 10 000 dollar. Bilen var med då 4th july firades i stan.

Snake River.

---

Som du säket förstått hade jag plenty of time denna dag då jag inte ens behövde springa en maratondistans. Det är så ett coast to coast ska vara; inte bara löpning. Och jag hann även tala med sheriffen i Mountain Home, stan jag ska springa till imorgon. Det var av ren nyfikenhet han stoppade mig på motorvägen. Nu fick jag också klara besked om vad som gäller för fotgängare. De får vara på Interstate så polismannen som stoppade mig för två dagar sedan ar ute och cyklade!

Dagens distans: 36 km

Keep on running!

Isbitar i löparkepsen fungerar utmärkt. Konstigt att ingen konstruerat en solcellskeps som fungrar som ett kylskåp, motsvarande skulle finnas för handlederna.

38 grader(100 F) och nära sex mil på en trist motorväg. Det gick bra. Men hur hanterar jag sådana extrema förhållanden?

En av läsarna här på bloggen, Peter Malmqvist, undrade vad jag har för knep för att springa långt i värme. Knep och knep, men kanske har jag lärt mig ett och annat under åren.

Först tror jag att man kan vänja sig vid värmen. Själv gillar jag värme framför kyla och helt klart har jag blivit värmetåligare men sämre på att klara kylan. Det senare hänger antagligen ihop med att jag blivit magrare.

Här några av mina ”knep”:

1. Spring inte för fort under extrema värmeförhållande utan håll exakt rätt tempo. Det är svårare än man kan tro, de fleta springer för fort. Mitt rätta tempo varma dagar är runt 8-9  km/tim och i backarna  i 6-7 km/tim. Då kan jag springa några kilometrar utan att behöva stanna. Vägvinnande och psykiskt stärkande! Men springer jag aningen för fort måste jag stanna då och då och känner mig helkass. Gång försöker jag undvika.
2. Kall dryck framför varm dryck. Inte minst godare men verkar också ge bättre effekt. Egentligen har jag för dåliga grejer, en termos på knappt två liter. Det är för lite, dessutom håller den kylan bara några timmar. Är det möjligt fyller jag på med is från restauranger och mackar. Över isen häller jag Gatoradepulver.
3. Solglasögon, vit löparkepsen men absolut inte löparlinne eller att springa barbröstat. Är det möjligt lägger jag is i kepsen. Effektivt och underbart när det kalla vattnet sipprar över ansikte och nacke!
4. Fösök ta långa pauser inomhus för att kyla ner dig. En powernap fungerar också väldigt bra för mig. Och försök att förlägga stoppen utomhus till skugiga platser (det är nästan omöjligt att finna skugga eftersom det knappt finns några träd här).
5. Hur mycket ska man dricka? Det ger sig själv, under extremdagarna handlar det om minst tio liter på ett femmilspass.
6. Ät mera salt än vanligt och rör till en saltdrink varje dag. Det är Rune Larssons tips och det fungerar jättebra. Håll också koll på urinen- börjar den bli brunfärgad är det fara på färde. Jag har bara råkat ut för det en gång men inget farligt hände.

Dagens löpning från Jerome till Bliss var nog den varmaste hittills och också en av de tråkigaste; 58 km på en trist motorväg. Hade jag inte kunnat stanna till vid Burger King efter ca 10 km och ta en mjukglass och tanka mig full på cola och sedn efter ca 30 km äta en riktig lunch inomhus, ja då hade jag haft stora problem att ta mig till Bliss. Imorgon väntar en ”vilodag”, 35 km till Glenns Ferry.

Keep on running!

Cy Slatter är 74 år och gammal potatisodlare i Idaho. Han minns att hans föräldrar ofta åt kokt potatis. Själv gör han det då och då.

Amerikanen har slutat att äta kokt potatis. Men på en bar i Hazelton  (753 invånare) lyckades jag ändå  hitta den sista potatisentusiasten.

Idag under min 6-milatur i ett stekhett Idaho passade jag på att göra en liten enkätundersökning om potatisätandet. Är det verkligen så att man inte äter kokt potatis? Det korta svaret är: ja så är det. Och inga restauranger serverar kokt potatis.

Folk trode nog att jag fått värmeslag. Vad är det för en galen svensk som ställer sådna frågor här ute på landsbygden? Men folk svarade ändå öppenhjärtligt:

-Vi äter potatismos, french fries och hash browns. Mycket godare.

På en bar i Hazelton, där jag åt lunch (potatismos på tallriken) får jag dock napp. Jag träffar Cy Slatter, en gammal potatisodlare från trakten.

- Jag gillar kokt potatis och äter det då och då. Och mina föräldrar gjorde det alltid.

Han ägde en gång potatisfält på 3 700 acres. Är det mycket? undrar jag.

-Huge, svarar han.

Cy är fortfarande aktiv i potatisbranschen. Numera jobbar han några dagar i veckan för Bln Huettig Farms i Hazelton.

- Jag har hålit på med potatis i 45 år, älskar potatis och potatis har gjort mitt liv lyckligt.

Varför är Idaho potatisstaten framför andra?

-Klimatet och jordarna (vulkanaska) är bra.

Får ni mer än en skörd per år?

-Nej. I regel börjar vi skörda i augusti och hller på fram till september/oktober.

Jag rullar mätt och belåten vidare till nästa bar och "stad", Eden (400 invånare). Några av bargäterna i Hazelton är nu här, det är ju Fourth July.  På baren tar jag ett antal Coke, delar ut några visitkort och får termosen fylld med is.

Anne Patterson, Twin Falls utanför baren i Eden. Jag klär alltid ut mig som en 4th July girl, skrattar hon.

Idag var det som mest 33 grader. Jag älskar värmen! Och tro det eller ej, jag hade medvind. Löpningen flöt på bra, jag fösökte i möjligaste mån hålla mig borta från motorvägen för att slippa möta gårdagens märkliga polis (som dock gett mig klartecken för fortsatt löpning på Interstate).

Här hände olyckan. Jag ville undvika grusvägen i bakgrunden och ta mig ut på lättlöpta Interstate. Dolt i gräset rev jag mig på taggtråd.

En olycka hände dock- när jag skulle lyfta kärran över ett stängsel, som löper längs motorvägen rev jag mig på taggtråd i gräset. Det blödde rätt kraftigt på båda benen, jag sköljde med vatten och fortsatte löpningen. Vad jag är räd för är en eventuell infektion, har tråkig erfarehet från Chicago- New Orleans-löpet 2005. Men nu i kväll ser såren bra ut och jag har inte ont.

Jag liger på Comfort Inn & Suites utanför Jerome. Det här är rena lyxhotellet och luffaren lyckades fixa en svit för 49 dollar!

Dagens distans 64 km

Keep on running!

Potatisfält utanför Burley, Idaho. Vattnet tas från den 167 mil långa Snake River, en biflod till Colombia River.

Idaho är potatisstaten nummer ett i Amerika. Men här gå det inte att bli serverad vanlig kokt potatis på restaurangerna.

Jag tror aldrig jag ätit hel kokt potatis i Amerika. Nej här är det French Fries, Mashed Potatoes och Hash Browns för hela slanten. Misstänker att det är samma sak i Idaho. Nu när jag är här ska jag fråga efter kokt potatis.

Potatis har ju länge varit basfödan i Sverige, särskilt för fattigt folk. Billig och nyttig mat. Men att omvandla denna klassiska rotfrukt till pommes frites är kanske inte så smart. Vad beror det då på att amerikanen i gemen inte äter kokt potatis och att konsumtionen bara är hälften mot i t ex Europa? Jag vet inte men gissar att man vill ha lättuggad och fet mat. Mycket av livet präglas av att allt ska vara så lätt och gå så snabbt som möjligt.

Lätt och snabbt, det gäller inte dagens motorvägslöpning. Jag hade en mycket tuff etapp till Burley. Naturligtvis hård motvind. Bitvis kämpade jag som ett djur, pulsen var ett tag uppe i 180 (kan det verkligen stämma?). Dessutom kallt.

Smygtagen bild från en polisstoppning på I84 20 km öst Burley. Om jag gjort något fel och i så fall vad förstod jag inte riktigt. Enligt polismannen var det förbjudet att springa på vägrenens asfalt. Jag fick visa leg men det var ok att fortsätta att springa på asfalten. Vi bytte bisitkort med varandra och skildes som vänner.

Imorgon är det Fourth of July, Independence Day. Tur att jag har bokat motellrum.

Dagens distans 62 km

Nu återstår endast ett hopp vid en delstatsskylt; Oregon. Just här, fast på andra sidan av Interstate 84 hoppade jag för sex år sedan och då sprang jag i andra riktningen, in i Utah.

Drygt tre veckor återstår men det känns ändå som om slutet är ganska nära. Idag korsade jag gränsen till Idaho, den näst sista delstaten.

Egentligen borde jag nu befinna mig i Idaho men jag tar ytterligare en motellnatt i Snowville, Utah. Varför? Jo det är tolv mil mellan Snowville och Burley i Idaho, alldeles för långt att springa och dessutom finns det inget däremellan annat än öken. Jag blir därför imorgon utkörd, ungefär  halva sträckan, motsvarande vad jag idag har sprungit. En Steve med andra ord.

Ranchers eller cowboys. Hatten är en statusmarkering och visar vem man är. Några av dessa ranchägare äger upp till 500 kor, andra har sin huvudsakliga inkomstkälla från vägarbeten.

När jag äter frukost på Mollies Café i Snowville kliver ett antal män med bredbrättade hattar in. Ser lite egendomligt ut men kan det vara mer amerikanskt? De är alla "ranchers", dvs boskapasägare. De kom dock inte till häst utan i bil. Jag frågar om jag får ta en bild och de blir lite förvånade men när de förstår att jag är svensk är det ok. Det är just i dessa trakter, väster om Utah, ranchägarna börjar dyka upp. Jag hade hoppats att  kunna intervjua någon men tyvärr dök dom inte på kvällen när jag åt middag.

Snowville (170 invånare, två zebror och en kamel) är en av de märkligare orter jag har varit på. Här finns egentlgen ingenting men ändå allt. Denna gränsstad är ett enda stort truckstop längs Interstate 84. Jag tror det finns fyra matställen och de två jag besökte var riktigt bra. Mitt minne från ett tidigare besök var att mina kalsonger höll på att brinna upp här. Jag hade tvättat på det halvrisiga motellet, det var kallt och jag försökte torka tvätten över en bordslampa. Det resulterade i diverse brännmärken. Ynglingen i receptionen arbetade på Autoliv några mil bort men att det var ett svenskägt företag hade han ingen aning om. Nu vet han.

Morgondagen till Burley kan bli besvärlig; långt, rena ökentrakter och kraftiga vindar, så starka att det finns varningsskyltar. Men i morgon ska det inte blåsa så mycket.

Keep on running!