Följ via RSS
Avverkad sträcka: 3481 km / 5420 km (64.23%)

Björn befinner sig nu i: Laramie, WY

2018-05-25 - Dag 39: Mycket vatten i floderna

Passerar Des Moines River vid staden Farmington i Iowa. Floden är 84 mil, rinner ut i Mississippifloden och har egentligen ingen kommersiell båttrafik.

Igår Mississippi, idag Des Moines River. Roligt att det i år är så gott om vatten i floderna och ingen torka i naturen.

Ja, det är många stora floder jag redan passerat. Det flödar för fullt och naturen är så grön den kan vara. Annars är nästan normaltillståndet torka.

På grund av att jag i planeringen av rutten råkade glömma två etapper och nu försöker komma rätt i tidsschemat blir dagsdistanserna egentligen för långa. Igår 74 km och idag 64 i 30-gradig värme och i ett kuperst landskap. Även morgondagen blir lång men snart ska det väl lugna ner sig.

Jag bor för ovanlighetens skull två nätter på samma hotell, fina Comfort Inn i Fort Madison, Iowa. Eftersom det är så långt til nästa hotell tvingdes jag till en taxi-Steve, det vill säga bli utkörd i taxi och sedan springa tillbaka till Fort Madison (fel riktning). Imorgon blir det också taxi, utkörd dryga sex mil till Cantril där jag startade idag för att sedan fortsätta till Centervile. Dessa två Stevar blev rätt dyra, 125 dollar totalt, å andra sidan handlar det om 25 mil för taxiföretaget med tomtransport tillbaka.

Cantril med Butchman´s Store, en stor gammalags lanthandel som drivs av folk från den kristna gruppen Amish. Här verkar man dock inte så ortodox, såg inga hästkärror utan enbart bilar.Själv gjorde som e flesta; köpte en stor billig mjukglass.

Dagens distans Cantril-Fort Madison 65 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:47:44

Läs / skriv kommentar (9)


2018-05-24 - Dag 38: Jag har korsat Mississippifloden!

Matt Lafrenz, som har sitt kontor vid brofästet på Illinoissidan, körde mig över Mississippi och släppte av mig i Fort Madison, Iowa. HÄR kan du se en video från överfarten.

Stor dag idag. Jag har korsat Mississippifloden och sprungit min hittills längsta distans.

Under de fem andra löpen har passeringen av Mississippi varit en av de största händelserna. Springer man från väst till öst känns det nästan som om löpet är över. Nu när jag springer i andra riktningen har jag nära 60 procent av distansen kvar.

Jag hade hoppats på att få poliseskort över den skrangliga och smala stålbron över till Fort Madison i Iowa. Jag skrev ett brev till polisen och var ytterst nära att få hjälp men den ställdes in på grund av personalbrist. Hade annars blivit en bra historia här på bloggen. Nu löste sig det hela ändå mycket bra eftersom jag ick hjälp av en privatperson, som skjutsade mig och kärran i sin pickup.

En kopia från det gamla fortet från 1808-1813 i Fort Madison. Fortet  gav intryck av att vara ganska lätt att inta.

Det gamla fängelset 1839 var ett av de äldsta i bruk i hela USA innan det höromret stängde. Idag är det ett museum och stor turistattrakion.

 

Jag är förvånad att löpningen går så bra. Dessutom är det nu mycket varmt och fuktigt. Idag drack jag uppemot sju liter vatten, Coke och Gatorade. Mina sista 5 km idag var de snabbaste då jag snittade på 10,5 km/tim. Skylten ”Välkommen till Iowa” finns möjligen uppe på bron så idag blev det inget hopp eller annars var jag så trött att jag inte såg skylten på Iowasidan.

Dagens distans: 74 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:51:01

Läs / skriv kommentar (14)


2018-05-23 - Dag 37: Bilhandlare i tredje och fjärde generationen

Familjeföretaget Howards Motor i New Phialdelphia (några hus långt ute på landsbygden) har sålt begagnade bilar sedan 40-talet. Nu är det sonen Jonathan som sköter det mesta i firman. I mitten pappa John och till höger mamma Vicky. Jonathan har inga barn så någon femte generation Howards Motor lär det inte bli. Vi pratade mycket politik och familjen är starka motståndare till president Donald Trump.

Son och far då jag träffade dem för fyra år sedan.

Dagens blogginlägg blir kort. Jag har sutit upp sent och planerat hur jag ska ta mig över Mississippifloden. Ovisst men spännande!

Dagens distans från Canton till Quality Inn i Macomb blev 62 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:37:22

Läs / skriv kommentar (0)


2018-05-23 - Hur tar jag mig över Mississippi?

2007 under mitt första coast to coast fick jag och kärran lift över Mississippifloden. Jan tror att jag i år nog ska kunna spring över bron. Hur tror du att jag imorgon den 23 maj kommer ta mig över? HÄR kan du se Jans video och spekulationer om morgondagen.

Postad av Björn kl 06:22:25

Läs / skriv kommentar (2)


2018-05-22 - Dag 36: Här blev jag bedragen!

Var det här brottet skedde? När jag fyra år senare återkom till Canton försökte jag utreda vem som bedragit mig och hur det egentligen gått till.

Bor du en natt på ett motell ska du bara betala för just en natt, inte för en natt varje månad i all oändlighet. Det var vad som höll på  att hända mig när jag sommaren 2014 tog in på Heritage Grand Inn i Canton, en stad i Illinois med 15 000 invånare.

Jag minns besöket mycket väl. Hotellet var ganska fint, jag blev inbjuden att delta i en reunion som pågick i frukostrummet, jag serverades mat och fick berätta för gästerna om mitt då fjärde coast to coast. Hotellnotan betalade jag som vanligt med mitt kreditkort. Jag hade ingen anledning att ana ugglor i mossen men fick det efter hemkomsten . . .

När jag flera månader senare kollade kontoutdraget (alldeles försent) visade det sig att jag betalat rummet 6-7 gånger, trots att jag alltså bara stannat en natt. Jag hade varje månad debiterats exakt samma belopp och hade jag inte slagit larm skulle uttagen kanske pågå än idag. Jag kontaktade Handelsbanken som ersatte mig för två nätter, de fyra fem övriga fick jag stå för själv eftersom de var "för gamla" betalningar. Då skickade jag ett brev samt mejl till motellet, begäde återbetalning, men man hörde inte av sig. Då ringde jag- dom la på luren!

Inte undra på att jag nu var nyfiken på hur det hela gått till. På min löpning från Pekin till Canton stannade jag till på en restaurang och talade med en person som bodde i Canton.

-Jag är inte förvånad. Ägaren var inte guds bästa barn. Han dog ifjol.

Ungefär samma svar fick jag på en bar. När jag så kom fram till motellet kunde jag inte låta bli att gå in. Den nya ägaren där hade inte hört talas om några tidigare bedrägerier men verkade klart skakad. Fortsatta skumrakaffärer skulle vara döden för hans motell.

Jag steg in på polisstationen i Canton. Kvinna numer 3 till vänster i nedre porträttraden tog hand mitt "ärende"

Kanske visste polisen något? Inte kunde väl jag vara den enda gästen som råkat ut för detta? Vad jag fick bekräftat var just att ägaren var död och att inga andra blivit bedragna. Mitt fall kände man naturligtvis inte till eftersom jag dumt nog inte kontaktade polisen i Canton. Det verkar heller inte Handelsbanken ha gjort. 

Nåja, kul i alla fall att försöka väcka liv i kalla fall. Ryktet om den blåögde och bedragne svensken lär vara ute på stan. Jag berättade för flera personer som ville fotografera mig  utanför Burger King om vad som hände mig för fyra år sedan i Canton. Och på mitt motell (ett annat) sa ägaren:

-Att man inte svarade på brevet och la på luren säger allt.

Själv är jag dock inte säker. Det kan kanske vara någon annan som är bedragaren?

Korsar Illinois River, en stor biflod till Mississippi. Men hur ska jag om två dagar ta mig över Mississippi vid Fort Madison? Fotgängare är inte tillåtna på den skraltiga stålbron.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:13:27

Läs / skriv kommentar (5)


2018-05-21 - Dag 35: Återseendets glädje

2018 Bo Danenberger, Danvers, vid sin italienska sportbil, en Lancia från 1967.

2014: Bo Danenberg vid sin Volvo Amazon S. Bilen har han nu sålt.

En krämvit gammal sportbil av europeiskt snitt passerar mig i makligt tempo utanför det lilla samhället Danvers i Illinois. Det är något bekant över föraren. Herregud, jag känner ju mannen!

Ja, idag trodde jag nästan att jag hade blivit galen. Kan det verkligen vara han? Minnen fyra år tillbaka i tiden dyker upp då jag sprang i det här området. Då träffade jag Bo Danenberger, en pensionär som hade som hobby att restaurera gamla fina europeiska bilar. Jag hade sett en gammal Volvo Amazon stå på en gata i Danvers och blev nyfiken på vem som kunde vara ägaren.

Jo, det var nog Bo jag såg, funderar jag när jag tokrusar in mot Danvers.

-Hello Bjorn, nice to see you, säger mannen i den krämvita sportbilen och sträcker fram sin hand.

Världen är ändå ganska liten, tänker jag. Där står Bo framför sin Lancia av årsmodell 1967, en bil han renoverat i absolut toppskick och troligen inte kommer att sälja. Gissa om vi hade mycket att prata om?

Medan vi står där utanför hans garage i solen med den amerikanska flaggan fladdrande lojt i den svaga vinden blir jag presenterad för flera ortsbor som passerar, antingen gåendes eller per bil. Jag får dela ut flera visitkort. En av dessa kort får Scott Hamilton, en driftig företagare som för några år sedan köpte den gamla nedlagda banken på hörnan, renoverade lokalen till nästan ursprungsskick och inredde en restaurang.

-Are you hungry? frågar Scott och bjuder in mig på lunch.

Trots att Danvers bara har drygt tusen invånare är det fullpackat därinne. Scott gör som på amerikaners vis; berättar sitt livs historia för en intresserad främling. Efteråt tar han en bild på mig och lägger ut den på Facebook. Efter det är jag en kändis på bygden. Jag förstår att många verkar ha sett bilden och det blir en och annan tutning och tummen upp från bilister när jag drar vidare.

I en liten park i Danvers gick Steve Davenport med sin metalldetektor och letade gamla mynt. Jag gör det bara för att det är roligt, ungefär som att fiska, berättade han.

Just nu springer jag på samma vägar som för fyra år sedan. Mycket, mycket trevligt. Att känna igen sig och till och med träffa gamla bekanta, vad kan vara bättre?

Vindarna i Illinois är knepiga; ena dagen västliga och besvärlig motvind, nästa dag östliga och härlig medvind. Det kändes som jag flög fram under mina 55 km till staden Pekin med 33 000 invånare.

På Walmart i Bloomington köpte jag Gatoradepulver. En burk kostar åtta dollar och ger 15 liter sportdryck. Tre smaker finns och min favorit är "Glacier Freeze".  Jag tror på dryckens undergörande verkan och instämmer i reklamen "Help replace what you sweat out".

Ja, idag var jag verkligen på snackhumör. På en KFC-restaurang utanför motellet pratade jag med två ungdomar uppemot en timma; hon 23 år och utbildar sig till långtradarchaufför och han med ett hårt och smutsigt saneringsjobb. Hon hade röstat på Hillary Clinton, han hade inte alls röstat.

Varför röstade du inte? frågar jag.

-Jag hade inte tid att registrera mig. Ångrar det nu för jag hade också lagt min röst på Hillary. Hade fler röstat hade vi kanske sluppit Trump.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:57:46

Läs / skriv kommentar (5)


2018-05-20 - Dag 34: Hjältar med problem

Claudia stod i en vägkorsning utanför Gibson City, Illinois, och sålde tygblommor som stöd för USA:s krigsveteraner. Nästan alla bilister köpte och på ett par timmar får hon ihop minst tusen dollar, pengar som används till veteranernas  egna sjukhus.

Få grupper i USA är så hyllade som krigsveteranerna, veterans. Men det är en grupp med stora problem där såväl staten som frivilliga bidrar med stora belopp

Man räknar med att det finns cirka 20 miljoner krigsveteraner i USA, alltså personer som deltagit i något eller några av landets alla krig. Antalet minskar dock stadigt men egentligen inte problemen. Varje år tar tusentals krigsveteraner livet av sig, uppemot var fjärde är hemlös och många lider av posttraumatisk stress. Det finns ett särskilt departement för krigsveteranerna.

Jag ser ibland en del veterans sitta och tigga. Veteranerna har särskilda ID-kort och får rabatter i många affärer. Av befolkningen hyllas de som hjältar, dock inte Vietnamveteranerna som fick utstå spott och spe vid hemkomsten. Många insamlingar och olika jippon görs för veteranerna. Idag såg jag en insamling utanför Gibson City. I stort sett varenda bilförare sträckte ut några dollarsedlar genom rutan. Själv fick jag lite dåligt samvete när jag blev tillfrågad om inte också jag skulle ge ett bidrag. Jag har tidigare fått samma fråga men aldrig gett något.

Backigt och blåsigt idag (motvind). Många vindkratverk i landskapet, som består av jättelika fält med majs och sojabönor. Majsplantorna har knappt kommit upp, annars kan de ge ett visst skydd i vinden.

Idag inhandlades ytterligare ett par skor (Nike Free). Och idag var det premiär med den första tuppluren utomhus. Problemet med den överhoppade dagen i körschemat är nu löst, återstår "bara" att springa dessa megadistanser om några dagar.

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:35:22

Läs / skriv kommentar (3)


2018-05-19 - Dag 33: Det rullar på bra nu, men . . .

En hipp cykel i den stora matvarubutiken i Gibson City (IL). Men nog är hojen i helt fel miljö? Öl och starksprit är en dålig kombination.

Löpet rullar på mycket bra just nu. Jag är i bra form, 6-milare upplevs som "korta" i den härliga medvinden. Men idag upptäckte Jan en fatal miss i mitt körschema; jag hade glömt en dag som nu måste tas igen!

Katastrof? Nej, det tror jag inte.En sträcka på 287 km som var tänkt att göras på fem dagar måste nu göras på fyra, det vill säga i snitt lite drygt 7 mil per dag. Jag tror jag ska klara det men det blir ganska tufft. Tyvärr har jag egentligen inga marginaler. Ska allt nu gå i lås utan att hela körschemat ändras måste jag få boende, jag vill inte campa.

Genorositeten verkar öka ju längre väster ut jag kommer. Jag erbjuds pengar, gratis mat och gratis husrum, ja nästan allt. Ändå begär jag inget. Jag tar inte emot några penninggåvor."I´m a wealthy man", brukar jag säga. Istället ger jag en kram eller en klapp på axeln och givaren blir lycklig.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:33:49

Läs / skriv kommentar (6)