Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 3122 km. Denna vecka: 53 km. Idag: 26 km

2012-06-01 - Dag 73: En nation på deken?

Min bild av USA är splittrad. Fotot togs utanför staden Westfield, Indiana där flaggan ingick i helgens stora Memorial-firande.

-Thank you sweetie, säger den säkert 70-åriga kassörskan på Walmart i Noblesville när jag betalar för min Gatorade. God bless you, säger en annan när jag lämnar McDonalds. Det är amerikanen i ett nötskal- serviceinriktad, omtänksam och social i största allmänhet mot främlingar.

Ibland har jag lekt med tanken att bosätta mig permanent i en amerikansk småstad. Det skulle inte vara några problem att få bekanta. Det är bara att starta en löparklubb, problemet är väl snarare att få medlemmar till klubben . . .

Det är framför allt människorna jag gillar. Småpratet, de vänliga orden, den positiva attityden till livet och avsaknaden av all bufflighet- det uppskattar jag. Men amerikanens syn på sin egen förträfflighet och att USA är världens medelpunkt och att det är de amerikanska värderingarna som ska gälla i världen, det ogillar jag. Hur många idiotiska krig har inte detta land varit inblandat i, konflikter man inte haft någon anledning att dras in i? Och under den gånga helgen har soldaterna hyllats som hjältar och försvarare av de "rätta" värdena, det vill säga de amerikanska. Detta är svårt att förstå för en europé.

Nej, någon flytt hit blir det inte. Men att vara gäst här, dessutom från Sverige, är synnerligen trevligt. Jag tror dock inte att en amerikansk löpare fått samma bemötande.

Min bild av Amerika som det välmående, rika landet har fått sig en törn. Det jag som löpare ser från vägkanten är snarare ett "fattigt" och slitet land. Husen är sämre, vägarna och annan infrastruktur är sämre och många restauranger, mackar, motell etc är i ett bedrövligt skick. Och jag ser slum och fattiga människor, det är kontrasternas land.

Det är småstäderna och den amerikanska landbygden jag ser. Det finns också ett annat Amerika, det rika och vackra, ofta i storstäderna men dessa undviker jag. Det är i de stora städerna den värsta slummen finns.

Det är lätt att bli blind och efter ett tag inte se "misären". Hur många hemska offentliga toaletter, nerslitna restauranger, förfallna byggnader, skräpiga och slitna vägar etc har jag inte sett? Mycket handlar om amerikanens annorlunda attityd; varför hålla saker i snyggt skick om det inte ger några pengar. Här är det penningen som genomsyrar allt. Ändå gillar jag USA.

 

Noblesville 2012.                               Noblesville 2007.

Dagens löpning från Lebanon till Noblesville blev 45 km och gick i jobbig motvind. Regnet kom precis när jag anlänt till Super8.

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:02:18

Läs / skriv kommentar (5)


2012-05-31 - Dag 72: Den viktiga hygienen

Tvätt på Super8 i Lebanon, Indiana. De flesta kedjemotellen har en "guest laundry" med enkla tvättmaskiner där det kostar en dollar. För det mesta handtvättar jag dock på rummet.

Jag är en luffare, ser ut som en luffare men ska inte behöva lukta som en luffare. Bra hygien tror jag är avgörande för om detta löp ska lyckas.

Hemma är jag nog ganska normal med det mesta. Men här är jag en pedant av guds nåde. Varenda pryl har sin bestämda plats i packningen. Jag har en särskilt rutin för hur det går till när jag lämnar motellet så att inget blir kvarglömt. Ja, jag har rutiner för nästan allt. Det som fungerade igår fungerar också idag, resonerar jag.

Jag tänker hela tiden på hur oerhört sårbar jag är. Minsta felsteg och allt är över. Här gäller det att vara försiktig med allt, särskilt i trafiken. Jag har minst dubbel uppsättning av det mesta om något skull gå sönder. Antalet kreditkort uppgår till tre, jag ska aldrig behöva stå utan pengar. Men jag bär inte med mig en enda pryl som inte behövs.

Så fort något håller på att gå sönder lagar jag omedelbart eller byter ut. Det får kosta vad det kosta vill. Och baby joggern vårdar jag som om det vore mitt barn. Ja ni hör, jag är fullständigt odräglig och skulle inte vara rolig att leva tillsammans med just nu. Men jag brukar bli helt normal när jag kommit hem.

Baby joggern ja, min "cousin" i San Franscisco Linda Feldman, har lyckats fixa nya däck till kärran. Baby Jogger direktlevererar till Ohio där Linda ordnat en liten släktträff om cirka en vecka. Vilken lycka! Allt verkar gå min väg.

Min enda lyx är motellboendet. Just nu har jag en svit på Super8 med den största King Size bed jag någonsin sett men 60 dollar och 47 cent är inget att knorra över. Att jag konsekvent vägrar campa hänger ihop med hygienen, jag vill inte krypa ner svettig i en sovsäck och slåss mot myggen hela natten och sedan vakna med ryggvärk, myggbett och starta utan att ha fått någon riktig frukost. Nej, vilan och det trivsamma bloggandet behöver jag. Detta är ändå en nöjestripp.

Dagens löpning från Crawfordsville till Lebanon blev bara 38 km, kanske den hittills kortaste. Svalt och medvind gjorde det extra lätt. Min fru hade skämts idag om hon sett luffaren sitta och snarka efter maten på en mack. Men kanske var jag ursäktad, det var ju ändå på kedjan Marathon. Imorgon väntas regn, värmeböljan är över.

Keep on running!

Postad av Björn kl 03:56:07

Läs / skriv kommentar (7)


2012-05-30 - Dag 71: Jag är i Indiana!

Ett glädjehopp vid Indianaskylten. Här hoppade jag också för femår sedan.

Tredje dagen med en 6-milare. Och så en ny delstat och en ny tidszon. Här går det undan!

Jäklar vilken form jag är i! Benen bara pinnar på, jag tycks aldrig bli trött och värmen klarar jag otroligt bra. Jag förstår ingenting, när kommer motgångarna?

Jag har nu upparbetat ett sådant självförtroende att jag aldrig tvivlar på att jag ska nå dagens slutmål. Jag vet att jag alltid kommer fram även om det bitvis kan gå tungt. Jag märker mer och mer att jag lever på rutinen. Men jag får se upp så jag inte blir allt för styv i korken.

Indiana är mycket vackert med slingrande vägar, massor av lövträd och samhällena ligger tätt här. Perfekt för en löpare.

Dagen blev lång och het, totalt 68 km, till Crawfordsville i Indiana. Ja, jag är nu i Indiana. Lite tråkigt att ha lämnat Illinois, som också är en vacker och platt delstat. När jag vet att dagen kommer att bli lång och kanske besvärlig ställer jag in mig på det redan dagen innan. Och då brukar det inte bli några problem. Det är de på pappret "lätta dagarna" som kan bli de jobbiga. Kanske blir det så i morgon med baar cirka fyra mil till Lebanon.

Mark Munro bjöd på middag.             Megan Craig och barnen hjälpte mig hitta ett motell i Crawfortsville.

När jag närmade mig slutmålet Crawfordsville mötte jag en man som var ute och sprang med sin hund. Naturligtvis blev det en pratstund och det hela slutade med att jag blev hembjuden på middag till familjen Mark och Sarah Bruno.

Och när jag irriat runt i Crawfordsville i sökandet efter ett motell (det var nerlagt) träffade jag Megan Craig med egna och andras barn utanför en villa. Jag var då lite desperat, klockan var sen och jag var på väg ner till motorvägen för att hitta ett motell. Tur att hon stoppade mig, det hade annars blivit en jätteomväg. Hon tipsade om ett ganska centralt beläget motell, Riviera Motel söder om stan. Det hade dock inget internet så detta skrivs närmare midnatt på McDonalds. Snart kastas jag ut härifrån.

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:24:02

Läs / skriv kommentar (4)


2012-05-29 - Dag 70: Lycklig pojke, olycklig kvinna

Lycklige Chris Spanglo med sin reklamskylt i en gatukorsning i Urbana. Kvinnan däremot klagade över att hon inte får några jobb.

-Oh boy, I earn 8 bucks per our, säger 15-årige Chris Spanglo spontant. Han står där med sin reklamskylt i en gatukorsning och känner sig nyrik.

Levande reklamskyltar är inte så vanliga i Sverige men här ser man företeelsen överallt. Ibland kan det handla om rena förnedringen, personer som en stekhet dag står i kycklingdräkt utanför KFC och viftar vilt med armarna.

Jag har precis checkat ut från motellet då jag får syn på Chris. Han berättar att han ska stå där åtta timmar. Det kommer att bli över 30 grader men han har försett sig med solglasägon och skärmmössa och kompisen ett stycke bort har en kylväska med dricka. Just där Chris står finns ett träd som ger lite skugga men hans dag kommer att bli lika lång och jobbig som min.

En kvinna kommer förbi och verkar nästan avundsjuk på plaktbärarnas lön.

-Jag får inga jobb trots att jag har körkort, klagar hon och försvinner över övergångsstället.

Alldeles intill ligger ultralöparen Rune Larssons "favoritmotell", motellet med det omskrivna skotthålet och blodfläckarna på väggarna. Jag kan inte låta bli att titta in och ställa några frågor till ägaren. Han verkar helt oförstående till mitt morbida intresse. Kvällen innan har jag sonderat terrängen lite och fått höra att på det här motellet ska jag inte bo, där bor mest skumma typer. Man kan då tro att priset skulle vara därefter men Courtesey Motel tar 45 dollar natten inklusive skatt, billigt men inget rövarpris.

Courtesy Motel, Urbana, Illinois.         Paus på gamla banktrappan i Fithian, Illinois.

Idag var det något svalare men luftfuktigheten var högre varför dagens löpning på 62 km från Urbana till Danville var nästan lika krävande som gårdagens. Men det riktiga trevliga var att det vimlade av små samhällen där jag kunde göra kortare matstopp. Slingrande vägar och lummigt gjorde resan dessutom vacker.

Imorgon händer något speciellt. Vad tror ni det kan vara?

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:57:01

Läs / skriv kommentar (11)


2012-05-28 - Dag 69: Drack 13 liter!

Skylten utanför en bank i Urbana, Illinois, visar 98 Fahrenhieit vilket motsvarar 37 grader. Min nya ökenkeps var toppen.

Ingen vettig människa är ute och springer en så här varm dag. Men jag sprang 66 km i 37-gradig hetta.

Nyhetssändningarna rapporterade om den varmaste dagen på över 20 år i Urbana, huvudstad i Illinois. Just den dagen lyckades jag pricka in. Men det gick förvånansvärt bra, jag gick knappt något men tog flera pauser, sov längs vägen och var ute i nära tolv timmar.

Morgonen började med att jag tankande mig full med nära två liter kall chokladmjölk. Under själva löpningen drack jag totalt 13 liter, mest kall sportdryck från min termos och kall cola från mackar och restauranger. Detta var nog "personligt rekord" i drickande.

Uppenbarligen klarar jag värmen bra. Fast särskilt skönt var det ju inte. Asfalten nästan kokade och där man lagat vägen med tjära fastnade skorna. Jag drack med jämna intervaller, i regel efter varannan kilometer. Att få i sig kall dryck är underbart. Ibland stannade jag till vid något hus och fick vattenpåfyllning. Just den här sträckan var annars ovanligt besvärlig med endast ett matställe.

Det är memorial weekend. Folk är lediga och man minns alla som stupat i krigen USA fört. Det är också en helg då många passar på att besöka släkt och vänner och vara ute i naturen. Jag möter flera bilar med racerbåtar på släp på väg till den stora kraftverkssjön Lincoln Lake jag nyss passerat.

Båtarna har nummerplåt.                   Inget hjälmtvång i Illinois, många kör barhuvat.

På den glest trafikerade state hwy 10 hör jag plötsligt dova  trummor och indiansk sång. Jag blir nyfiken och svänger av vägen och får bevittna ett lite udda memorial-firande. En grupp på kanske 20 personer är samlade utanför ett nybyggt hus mitt ute på landet och under ett träd sitter en grupp män och trummar och sjunger religiösa sånger från Lakota Sioux-stammen i South Dakota. Man har haft dessa träffar de senaste 20 åren och folk kommer från hela Illinois. Fantastiskt att jag fick uppleva detta och dessutom berätta lite om mitt coast to coast.

Indiansk sång. I mitten (ljus skjorta) ledaren, Gil Scovill.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:10:14

Läs / skriv kommentar (7)


2012-05-27 - Dag 68: Ã?rets varmaste dag

Isbitar i löparkepsen kylde för en kort stund men snart hade isen smällt och jag kunde inte få tag på någon ny is.

Dagen skulle bli kort och behaglig. Men att springa 42 km i 34 graders hetta var inte behagligt.

När jag i morse lämnade Lincoln var kärran lastad med fem liter vätska och is. Själv var jag fulltankad för jag visste att det skulle bli en het dag. Subway var sista tankstället innan 35 km ren ödemark tog vid så jag passade på att även där fylla upp mig, nu med en massa iste och jag tog en mugg isbitar för kepsen.

Helene frågar om man kan dricka för mycket. Nej, jag tror inte det. När dagen var över fortsatte jag att dricka ända framtill sänggående. Och några toalettbesök behövdes inte.

I spökstaden Beason, Illinois,  fanns en läskedrycksautomat till min stora glädje. Annars är Beason inget att glädjas åt, här mördades 2009 en familj på fem personer. Morden är ouppklarade men två bröder är misstänkta och rättegång pågår.

När det är riktigt varmt drar jag naturligtvis ner på tempot. Hastighetsmätaren visade för det mesta på 9-10 km i timman. Att springa så här långsamt är en svår teknik och jag behärskar den inte helt. Men hittar du exakt rätt tempo blir det vägvinnande.

Imorgon väntar en tuff dag, 65 km till Urbana. Väderrapporten säger att det ska bli ännu varmare, som högst 35 grader. Och nu vid 22-tiden är det 28 grader och fuktigt. Det får bli tidig start imorgon.

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:29:15

Läs / skriv kommentar (10)


2012-05-26 - Dag 67: Lokalpolisen rycker ut

Blå- och rödljusen på. Polisen i Easton, Illinois, har stoppat en bil på Main Street. Samhället har 370 invånare och egen polis.

USA är ingen polisstat. Men här finns gott om poliser och även de minsta samhällena kan ha egen polis.

När jag idag rullade in på Main Street i Easton, en håla i Illinois med 370 invånare, såg jag en polisbil med blinkande ljus. En trafikolycka? Nej, det var tydligen bara en vanlig trafikkontroll.

Inne på den lilla restaurangen berättade jag om "dramatiken" ute på gatan. Jag fick då veta att Easton, som klassas som village, håller sig med egen polis. Hur kan detta vara möjligt i ett så litet samhälle?

-Fast vi har inte polis dygnet runt, bara 60 timmar i veckan . . .

60 timmar i veckan! Helt otroligt. Merparten av poliskostnaderna täcks av Eastonborna själva via en lokal fastighetsskatt, resten finansieras med hjälp av federala och statliga medel, får jag veta.

Polisen har väl ett större arbetsområde än bara tätorten? frågar jag.

- Nej, det är bara här de är, resten sköter andra poliser.

Hur polisen i Easton fördriver sina dagar vore intressant att veta. Risken är nog stor att polisen är överdrivet nitisk, man måste väl på något sätt motivera att det behövs ett antal deltidsanställda poliser för att trygga säkerheten för 370 invånare.

Totalt finns det nära en miljon poliser i USA och var tredje mindre stad håller sig med polis. Utslaget på hela befolkningen motsvarar det 0,3 procent. I Sverige finns det drygt 20 000 poliser och civilanställda vilket gör en en andel på cirka 0,20 procent.

Jerry Hattfield i Mason City, Illinois, klipper mig. Frisörstolarna är från 1930-talet och klippningen kostade 10 dollar men han fick 12.

Dagens löpning från Havana till Lincoln på dåliga vägar utan vägren blev 63 kilometer. Det var lika varmt idag men det gick något lättare eftersom motvinden inte var lika besvärande. Termosen med kall sportdryck blev räddningen. Nya krafter hämtades också på en grillbar i New Holland där man varje fredag från klockan 17.05 serverar gästerna gratissmögås med tonfisk. Svettig svensk tog två och massor av cola.

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:03:52

Läs / skriv kommentar (4)


2012-05-25 - Dag 66: Amerikanen tar bilen till krogen


Bilar, en motorcykel och en barnvagn utanför en bar i Table Grove, Illinois. Hur många körde/sprang härifrån nyktra?

Jag ser inga berusade på gatorna i de amerikanska småstäderna. Men på barerna finns dom. Och många har kommit hit med bil och de kör berusade hem.

Nej, Amerika är inget föredöme när det gäller trafiksäkerhet. Svenska Trafikverket beskriver USA som ett "u-land". Och det beror mycket på att många förare är berusade. I 40 procent av alla dödsolyckor här var föraren berusad. I Sverige är siffran lägre men ändå hög, runt 30 procent.

Lite läskigt med tanke på att jag är så utsatt i trafiken. Varför så många kör berusade i USA vet jag inte men en orsak kan vara förekomsten av alla barer. Varenda håla håller sig med en bar, de är öppna även dagtid och de stänger först när sista kunden ragglar ut. Och i USA går man aldrig till något, man kör bil.

Jag har varit inne på mängder av barer och svingat en cola. Alltid sitter det några berusade personer därinne och de flesta har kommit i egen bil. Hela systemet med barer bygger delvis på att kunden kommer i bil, barerna ligger ofta en bit utanför stadskärnan. Rena vansinnet att ge en bar tillstånd för en sådan placering.

På mackarna säljs kanske mer gallons öl än bensin. Också mycket märkligt.

Snuskigt skjul men med god mat.        Min nya termos på 3,8 l (en gallon)

Farlig bro för mig över Illinois River.     Blåsten när rycka upp majsplantorna.

Dagens löpning blev lång (62 km) och mycket krävande. Det blåste så kraftig motvind att det knappt gick att springa men jag sprang ändå. Hastigheten var ibland nere i låga 8-9 kilometer i timman men det var ändå snabbare än gång. Oj, vad jag kände mig stark idag!

Den nya termosen med pip funkar bra. Jag fyller den med is och sportdryck och idag när det var uppemot 32 grader drack jag en mugg varann kilometer. Jag hade stenkoll på vägmätaren och drack även när jag inte kände mig törstig. Jag köpte också dryck och hade några reservflaskor i kärran. Totalt gick det idag åt 7-8 liter, mer lär det blir när värmen stiger.

Vägmätaren underlättar väldigt när man springer långsamt. Det känns som man står stilla men genom att hela tiden titta på mätaren förstår jag att jag faktiskt rör mig framåt.

Imorgon också en lång och varm dag till Lincoln. Efter två "loppemotell" väntar äntligen ett "riktigt" motell (Super8).

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:41:58

Läs / skriv kommentar (8)