Bara 50 meter från mitt motellfönster knäckte ovädret den här elstolpen med transformator. Hela hotellområdet slogs ut, såväl el som telekommunikation.

Dramatiskt värre- var ute och sprang i ett hemskt oväder som slog ut delar av Bloomsburg, PA. Förutom att jag själv var nära att blåsa av vägen gick strömmen. Hann dyblöt precis in på hotellet när strömmen gick och all teletrafik upphörde.

Detta förklarar tystnadne på bloggen igår. Jag är dock välbehållen och vid gott mod. Egentligen gynnade ovädret mig; jag kom tidigt i säng i mitt mörklagda rum och jag kom också tidigt iväg idag. Innan ovädret bröt ut lyckades jag förstöra min pannlampa men tro det eller ej- jag inhandlade snabbt en ny och bättre pannlampa som nu blev till ovärderlig hjälp.

Denna text skrivs på McDonalds utanför Bloomsburg och jag är nu på väg mot Drums. Etappen lär bli mycket backig men den tidiga starten gynnar mig.

Keep on running!

1. Allt började så bra. Passerade på morgonen den vackra staden Mifflinburg (3 500 invånare). Stannade kort till på McDonalds för en mjukglass och kaffe.

2. Många vackra hus i Mifflinburg, här en juristfirma.

3. Svenska sågade trävaror från Siljan. Här fanns också virke från norska och tyska sågar. Bilden från Mifflinburg.

4. Det börjar skymma och humöret är fortfarande på topp. Skadad? Nej!

5. Liten skogsväg och kolmörker Det regnar, myggen är på hugget och  jag ser inget förrän pannlampan åker på. Det kommer en bil var tionde minut , bländas varje gång och tvingas då av vägen. Utan gps hade jag varit förlorad. Jag är rädd, främst för att batteriet i gps:en ska ta slut. När jag väl lämnat skogsvägen dyker polisen upp. .  . Puh, det var inte mej dom var ute efter.

6. Räddad! i mörkret dyker äntligen motellskylten upp. Borde ha varit helt slut, med pannlampan på hälsar jag receptionisten Here comes a Swedish Viking!

Dagens distans: 63 km

Veckans distans: 398 km

Keep on running!

Den här skallerormen låg och lurade precis i vägrenen. Var nära att köra över den med framhjulet. Klicka på bilden för förstoring.

Trafiken är den största faran. Vilda och tama djur är den minsta.

Anta att jag möter tusen fordon per dag. Under ett coast to coast skulle det innebära100 000 bilar, långtradare och motorcyklar. Saknas vägren eller om den är smal kan avståndet mellan mig och fordonet bara vara någon meter.

Det gäller att vara uppmärksam hela tiden. Hittills har inga incidenter inträffat. Jag tycker nog att bilisterna tar större hänsyn här än i Sverige. Även om trafiken kan vara nog så intensiv är trafilrytmen lugnare. En sak som man gör här, men inte hemma, är att slå på varningsblinker vid farliga möten. Man väjer också oftare och går ut i andra körbanan vid möten. Det jag kan irritera mig på är ljudet från motorcyklar och bilar som kan föra ett hiskeligt ovväsen.

En del coast to coast-löpare är rädda för hundar och har med sig diverse tillhyggen och även pepparspray. Jag har aldrig blivit attackerad av en hund. Brukar säga att hundarna är mina bästa vänner.

Jag har heller aldrig blivit attackerad av människor. Rånrisken bedömer jag som liten. Några enstaka gånger har jag mött riktigt ruskiga typer men tittar man dem i ögonen, lyssnar på dem och möter dem med respekt händer inget farligt. Gissar att jag själv inte ger intryck av att vara vara någon farlig person. Skylten med texten Coast to Coast tror jag hjälper mig mycket, inte minst med att komma i kontakt med folk.

Vilda djur ser jag tyvärr mest i dött skick. Man har under senare år blivit mycket bättre på att snabbt ta bort påkörda djur. Här i Pennsylvania finns det gott om rådjur och jag ser dem varje dag. För första gången såg jag också en skallerorm. Däremot har jag aldrig sett björn eller puma.

Hotellet i staden State College var ett av de finaste jag bott på.

Jag har de de senaste dagarna haft problem med hotellbokningarna- hotellen har antingen varit fullbokade eller på tok för dyra. Men idag bodde jag förstklassigt; en svit  som kostade cirka 3 500 kronor. Notan betalades till större delen av en fastighetsmäklare och inbiten vandrare jag mötte häromdagen. Idag träffade jag hans familj  och vi åt hämtpizza i den ljumma sommarnatten utanför hotellet. Underbart! Och mitt i allt pratande erbjöd sig frun att imorgon ge mig en oerhört viktig Steve som löser det mesta. Och jag fick också höra att mördarbackarna snart är ett minne blott. Har jag besgerat Appalacherna?

Hjälpsamma familjen Lawrencee i State College. Sonen Dillan drrömmer om att bli fotbollsproffs och hans storebror (ej med på bilden) ska snart börja på universitet i Arizona. Donna skjutsar mig i morgen och Dean har en stående inbjudan att besöka mig i Stockholm. När han tjänstgjorde i Tyskland inom flygvapnet köpte han på hemresan en Volvo i Göteborg.

---

Den uppmärksamme märker kanske att målgången inte är fullt lika nära som bloggen tidigare visat. Totalsträckan har nu förlängts med 15 mil, från 510 till 525 mil. Ändrringen beror på att  det i praktiken alltid blir lite längre än vad google maps anger, jag springer ibland fel och gör en del avstickare. Om 525 mil står sig innebär det att löpet blir lika långt som de under 2016 och 2019.

Dagens distans: 46 km

Keep on running!

Backar, backar, backar. Det är inte platt någonstans i Pennsylvania.

Helt klart en planeringsmiss. Jag skulle ha gjort dagsdistanserna betydligt kortare i Pennsylvania. Nu håller backarna på att knäcka mig. Men jag har mina hjälpare- vänliga amerikaner.

Jag visste att PA skulle bli besvärligt. Men att det var så besvärligt blev ändå en överraskning. Backarna är långa, ofta branta och om det är uppför eller nerför spelar knappt någon roll eftersom nerförlöpning också är krävande. Och så har vi alla dessa slakmotor, backar som inte syns, men känns. Nu har jag haft tre 6-milare på raken.

Det blir mycket gång och dagarna blir då extra långa. Ändå går löpningen bra, återhämtar mig också bra och slutkörd är jag defintivt inte. Nu handlar det mycket om pliktlöpning, inte så roligt. Att korta distanserna är tyvärr omöjligt, jag har en bokad flygresa hem och måste följa schemat.

Det har också varit strul med de senaste hotellbokningarna, hotellen har varit fullbokade alternativt har priserna varit galet höga på grund av någon lokal aktivitet på orten. Imorgon får jag hjälp av en man jag träffat häromdagen och som betalar nästan hela notan på ett lyxhotell i staden State Collage (rummet skulle kosta över 300 dollar!). Mera om detta i morgon.

En hägring? Nej, någon hade ställt ut en kylväska full med iskall Coke.  Jag tog  två burkar och tackade den anonyma givaren.

Utan dessa räddare i nöden skulle löpet inte gå att genomföra. De flesta coast to coast löpare har följebil och som ensamlöpare är jag extra sårbar.

Dagens 63 km

Keep on running

Överst: Begravningsbyrån i Clintonville, ett fattigt samhälle med cirka 400 invånare.

Underst: Ett vanligt hus i Clintonville

Om det finaste huset är en begravningsbyrå är det ofta ett fattigt samhälle. Landsbygden i Pennsylvania har hittills gett ett fattigt intryck men jag har också sett välmående städer.

Samhället Clintonville som jag i onsdags passerade kan tjäna som exempel. Folkmängden var för några år sedan drygt 500 men är nu ca 400. 16 procent av befolkningen klassas som fattig (poverty rate) mot 12 för hela USA och 11 för hela Pennsylvania.

Det märks väldigt tydligt om samhället är fattigt eller rikt. När jag nått toppen av backen i Clintonville ser jag en 30-årig man med bar överkropp och nästan helt tandlös. Han sitter vid ett bord och säljer begagnade prylar. Utanför livsmedelsaffären står ett gäng pensionärer och pratar. Många av husen har eternitplattor från 50-talet och är illa underhållna.

Inga trafikljus men en man med stoppspade.

Gatuarbeten pågår i backen och som så ofta i Amerika har man inte satt upp några trafikljus utan har folk med stoppspade och walki talki i var sin ända av gatan. För mig verkar det här ineffektivt och även trafikfarligt. Det måste dessutom vara ett väldigt tråkigt jobb.

-Tjänar du mindre här än om du skulle jobba på en snabbmatskedja? frågar jag.

-Mera. Och det går att leva på lönen, säger tjejen som står högst upp i backen och inte alls verkar ha tråkigt.

Den här sågen har tio anställda. Kan den vara lönsam?

Vid infarten till Clintonville stannar jag till vid ett litet sågverk. En gaffeltruck av märket Volvo kommer körande mot mig och i den sitter en man med Amish-utseende.

-Kan den här sågen vara lönsam? frågar jag och berättar att att de flesta småsågar i Sverige är borta och att vi  är en av världens största exportörer av trävaror,

-Jodå, den är lönsam och vi exporterar också lite granna, svarar mannen och ett leeende syns i det stora skägget.

På den fortsatta färden ser jag flera andra sågverk så uppenbarligen går det att få lönsamhet i så små anläggningar,

Josh Blakeslee gav mig en Steve när jag idag råkade springa fel i en vägkorsning. Han körde mig 8 km, exakt lika långt som felspringningen. Tack vare detta hann jag fram till mitt motell i DuBois strax innan det blev mörkt.

Dagens distans: 63 km

Keep on running!

Så här såg det ut under större delen av dagens mördaretapp. Tids- och sömnbrist gör att dagens text uteblir. Allt annars väl- nådde etappmålet Clarion efter 62 km, mot slutet i mörker. Vilar nu ut i jazussin på rummet för att klara morgondagen lika långa etapp.

Keep on running!

Patrick Bailey kallade sig "apostel" och gav mig en keps med texten Jesus på. Han sa många uppskattande ord om min löpning.

Ju längre öster ut jag kommer desto religiösare verkar det bli. Nu går det inte en dag utan att någon ska be för mig. Trevligt, men att bära en Jesusmössa, där går gränsen.

Ännu så länge har jag inte stött på en enda människa som velat mig illa eller sagt något elakt. Jo kanske, någon enstaka bilist som velat preja mig av vägeen. Annars är det häpnadsväckande hur vänlig man är. Får ibland känslan av att jag som löpare dövar deras dåliga samvete över att de själva inte motionerar.

Jag tror det är med bönerna som med gåvorna, att tacka nej vore oartigt. Så därför får folk be hur mycket som helst för mig. Det kanske mest extrema i den vägen upplevde jag 2005 under mitt första långa löp i Amerika (Chicago-New Orleans). I Kentucky fick jag av en vägpredikant för lastbilschaufför hela kollekten.

Att restaurangbesökare bjuder på mat händer titt som tätt. Däremot är det ovanligt att ägaren bjuder men det skedde idag på en mexikansk restaurang i staden Mercer ( 2 000 invånare). Vatten, egenodlad gurka och ett erbjudande om logi gavs också denna dag. Har vi inte något att lära av amerikanens genorositet mot främlingar?

Köpte rekordbillig zucchini från ett bord utanför en villaträdgård.

---

Samtidgt som jag springer ett coast to coast har jag varit med i den svenska löparutmaningen "Spring tills du stupar", STDS. Den går ut på att du under juli månad sammanlagt ska springa minst det antal kilometrar som summan av månadens dagar. Hade nog räknat med att vinna den "tävlingen". Men att mina 166 mil nästan skulle vara dubbelt så långt som tvåan sprang, det överraskade lite.

Dagens distans: 48 km

Keep on running!

Här min rutt i grova drag genom Pennsylvania:

https://goo.gl/maps/1UgZ9yjHgdfUscWm8