Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 5087 km. Denna vecka: 84 km. Idag: 12 km

2009-06-20 - Ã?rets första veteranstatistik

Själv är jag 61 år och hoppas kunna knyta skorna många, många år till. Äldste maratonlöparen i min statistik är 77 år. Tycko Johansson från Norrfors sprang maran på under 6 timmar.

 

Hur snabbt måste jag springa för att komma in bland de tio bästa i min åldersklass på maraton i Sverige? Kolla min statistik så får du svaret!

 

Årets första maratonstatistik är här. Jag har gått igenom resultatlistorna för för alla svenska och ett stort antal utländska maratonlopp och gjort tiobästalistor på de svenska deltagarna i de olika ålderklasserna. Nytt i år är att jag också har med M35 och K35, som officiellt är veteranklasser.

 

De tio bästa i klasserna M35, M40 och M45 har alla gjort maran under 3 timmar. Och på damsidan har alla i K35 och K40 sprungit under 3,30. Generellt är standarden bättre bland männen när man räknar om med åldershandikapp (wava).

 

38-årige Fredrik Uhrbom har då med sina 2.22 i Sevillia gjort den bästa prestationen bland männen. På damsidan vinner 35-åriga veteranen Lena Gavelin. Hon blev visserligen slagen  med 7 minuter av Isabbellah Andersson på Sthlm Marathon, men Isabellah är 29 år och således inte veteran.

 

Om du upptäcker fel eller saknar resultat i listorna vill jag att du mejlar mig. Ambitionen är att ha en ”dagsaktuell” tiobästalista. Listan kommer också som vanligt att läggas ut på Svenska Marathonsällskapets hemsida men där sker uppdatering inte lika ofta.

http://www.suneson.se/statistik/Vetraner_2009.xls

bjorn.suneson@bredband.net

--

Jag ökar milantalet försiktigt. Det går tungt men jag har inte ont längre.

Denna vecka 82 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 22:18:46

Läs / skriv kommentar (0)


2009-06-17 - **** Läkarextra ****

Jag har tre par fotbäddar, alla tillverkade i mitten på 80-talet. De är intakta och jag använder dem fortfarande- varje par har "gått" 2 000-3 000 mil. Nu specialtillverkas tre nya par för totalt 2 500 kr.

-Du är frisk! Du lider inte av artros. Du kan fortsätta att springa hela livet.

Kan man få ett bättre besked? Det var på lätta ben jag idag stegade ut från doktor Carter Farrells mottagning. Det var bara en vanlig muskelinflammation, piriformissyndrom, inte någon ledförslitning jag besvärats av. Röntgenplåtarna talade sitt tydliga språk: höfterna och lederna är intakta.

Så är också mina skoinlägg, fotbäddar, jag fick av Farrell i mitten på 80-talet. Man ska dock inte springa så länge som jag gjort i dessa så det var hög tid att byta till nya. Jag hade tur och fick idag tid på Sophiahemmet där ortopedtekniker Tommy Lemouré på Ortopedteknik Anatomic gipsade mina fötter för att tillverka en form så han kunde göra nya fotbäddar.

-Björn, du har små fotproblem. Fantastiskt att dina fotbäddar hållit så här länge, sa han.

Jag fick veta att jag pronerar lätt (viste det innan men skönt ändå att få de upprepat 25 år senare). På vänsterfoten är "felet" 11 grader och på högerfoten 9. De är inte mycket och Mustafa Muhammed, för att nämna någon, pronerar dubbelt så mycket som jag och det går ju bra för den gossen.

Min skofilosofi att att hålla igång med 6-7 par, att ha lite olika modeller av skor, byta till ett nytt par efter varje joggingrunda (jag gör 2-3 skobyten per dag) och att ibland springa med fotbädd och ibland utan är enligt såväl Farrell som Lemouré förklaringen till att jag nästan aldrig varit skadad. Variation alltså.

Varför drabbades jag ändå av piriformis?

-Det vet jag inte, svarar Farrell. Och när inte han vet, ja då finns det nog ingen som vet. Hans råd var att fortsätta som tidigare men att strecha rumpan, dock mycket försiktigt men kanske göra det dagligen under minst ett år.

Nåväl, jag är igång igen. Och jag har inte ont längre! Men det går fortfarande  lusigt- fast idag gick min 27-minuterstur till jobbet på 28 minuter. Och nu vågar jag till och med tänka på ett maratonlopp till hösten.

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:23:12

Läs / skriv kommentar (3)


2009-06-14 - Jag är igång igen

Dyblöt och just hemkommen efter söndagens"långpass" på 16 km med babyjogger.

Liket lever. Jag är igång igen med löpningen. Plötsligt har livet fått en mening.

Det är för tidigt att ropa faran över. Men det onda bak i rumpan börjar släppa, högerbenet hänger med igen och jag håller nu nästan samma takt som de "vanliga joggarna" om jag tar i lite. Fast det är långt kvar till normaltillståndet och löpningen är inte helt smärtfri.

Nog är människan ett märligt djur. Man jämför sig med hur det var igår och varje ynka förbättring blir då en jätteförbättring. Jag har fått tillbaka känslan av att kunna se fram emot nästa löprunda. Denna vecka har jag faktiskt sprungit varenda dag, visserligen kort, men ändå.

I veckan var jag hos löpardoktorn Carter Farrell. Så mycket klokare blev jag inte efter det besöket. Jo, det är säkert piriformissyndrom jag lider av, trodde han. Men så nämnde han något annat också, betydligt värre, som gjorde mig orolig. Först nu på onsdag då röntgenplåtarna är analyserade får jag min diagnos (dom?).

Ändå tror jag att jag är på G. Utsikterna att springa Stockholm-Oslo om knappt fyra veckor höjer jag från 50/50 till 60/40!

Keep on running

Denna vecka 60 km

Postad av Björn kl 19:53:08

Läs / skriv kommentar (2)


2009-06-07 - Dags för läkare

Skorna på hyllan. Under den gångna veckan blev det inte ett enda löpsteg.

Vila borde ha hjälpt. Men jag har istället blivit sämre och nu är det bara besök hos en idrottsläkare som kan hjälpa.

Samma dag som Stockholm Marathon gick sprang jag två timmar före start första varvet på banan. Som jag berättade gick det ganska bra och jag fick nytt hopp. Vad jag däremot inte skrev var att jag efter 20 km snubblade, ramlade i gatan och sträckte mitt skadade ben så illa att jag fortfarande känner av fallet. Jag har muskelvärk i höger ben från knä till höft, har ont när jag sitter, tendenser till att halta och löpning är inte att tänka på. Lägger nu också av med cykligen, som möjligen förvärrat det hela.

På onsdag har jag bokat tid hos en av Sveriges mest erfarna idrottsläkare, Carter Farrell. Jag besökte honom en gång uner tidigt 80-tal och blev då ordinerad fodbäddar. De tre paren är intakta och har gått 3 000 mil vardera. Kanske lite väl långt och jag är förberedd på bassning.

Keep on running!

Denna vecka: 0 km

Postad av Björn kl 17:14:07

Läs / skriv kommentar (3)


2009-05-30 - Nisse försvarar familjetraditionerna

Nisse gör sitt livs lopp i Stockholm Marathon. Han plockar löpare hela tiden och springer härligt avslappnat. Bilden från första varvet på Odengatan vid Vasaparken. På andra varvet såg han lika pigg ut.

Det är skönt att någon annan tar vid när man själv inte håller måttet. Nisse,26 år och min äldste son, noterade personrekord  på årets Stockholm Marathon.

Ska du lyckas i maraton ska du springa så jämnt som möjligt. Det var precis vad Nisse gjorde. Och då gick det bra. Stolt far gläds åt hans putsning av fjolårstiden med 3 minuter till de nya personrekordet 4.46.30. Hans jämnhet gjorde att han plockade löpare hela tiden upp till 40 km.

Nisse har inte tränat särskilt mycket i år. Häromveckan sprang han en av sina längsta träningsrundor, cirka 20 km. I år behövde han inte gå något och det verkade finnas mycket krafter kvar i gossen när jag sprang tillsammans med honom på Odengatan under andra varvet. Om några år är han om mig- härlig tanke!

Själv ställde jag inte upp i loppet. Jag är fortfarande skadad och har nu avslutat laserbehandlingen. Men jag är ändå bättre och och har börjat springa så smått.

Även jag sprang på relativt lätta ben i backen uppför Västerbron. I bakgrunden syns Ångtvättbilen med sin dusch, som jag alltid brukar springa under. En del i publiken trodde jag tjuvstartat.

Två timmar innan starten i Stockholm Marathon stack jag ut på min egen "tävling". Jag joggade runt första varvet på Stockholm Marathonbanan. Det gick överraskande lätt. Men jag hade en värktablett i kroppen och bitvis sprang jag nästan obehindrat. Halvmaran gjorde jag på 2.02, fruktansvärt lusigt, men ändå . . .

Det är alldeles för tidigt med en friskförklaring. Men att jag ändå kan springa stärker mig psykiskt. Der är så viktigt att komma tillbakai de gamla rutinerna igen.

Denna vecka 49 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 19:43:53

Läs / skriv kommentar (3)


2009-05-24 - Den långa vägen tillbaka

När är jag i slag igen? Bilden från trevande löpning i området vid postterminalen i Tomteboda.

Efter två veckors löpuppehåll var det dags att testa löpförmågan. Jo, jag är bättre men det kommer att ta tid innan skadan är läkt.

Det blir inget Stockholm Marathon för mig. Jag är inte återställd och det här kommer att ta tid. Jag har nu varit på tre laserbehandlingar mot mitt piriformissyndrom (en liten päronformad muskel långt in i rumpan som klämmer på ischiasnerven). Det känns bättre men långtifrån bra.

Tack för alla glada tillrop och tips på alternativa träningar. Det värmer. Annars känns tillvaron ganska trist just nu, nu när det är som vackrast i naturen och man bara vill springa, springa, springa.

Jag håller ändå igång hjälpligt. Det har blivit många och långa cykelturer och promenader, några nya träningsmodeller med inlines, rullskidor vågar jag mig inte på, det skulle kunna sluta med nya skador. Taktiken är att smyga igång löpningen försiktigt, försiktigt. Målet nu är någon mara i höst, kanske Växjö maraton som jag aldrig sprungit. Och så hoppas jag naturligtvis att kunnan genomföra mitt löp i juli Stockholm-Oslo. Tiden läker alla sår, heter det ju.

Löpning denna vecka: 5 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 12:54:04

Läs / skriv kommentar (3)


2009-05-17 - En skadeskjuten löpare

För färjan över från Ekerö till Vårby fick jag betala 10 kronor. Frågan är om cykling ger så mycket för  en skadad löpare men trevligt är det ju.

Nu ligger jag lågt med löpningen. Promenader, cykling  och laserbehandling är vad som gäller.

För första gången på flera år tog jag tunnelbana till jobbet. Och nu i helgen var jag ute och cyklade vid två tillfällen, för mig ganska långa turer på 3-4 timmar. Jag känner mig skadeskjuten nu när jag inte inte bör eller kan springa på grund av en inflammerad muskel (piriformis) i rumpan. Jag hade kanske kunnat ta mig runt Göteborgsvarvet i helgen men även den tävlingen ställde jag in.

Jag har för flera år sedan fått laserbehandling mot piriformissyndromet. Då var skadan förmodligen lindrigare och behandlingen gjorde att smärtan nästan försvann. Nu går jag på ny behandling. Kanske hjälper det, annars är det nog bara att se tiden an.

Det kommer stå minst en Suneson på startlinjen till årets Stockholm Marathon. Blir det inte jag så blir det i alla fall min son Nils. Han sprang förresten sin längsta träningsrunda någonsin idag- 20 km. Härligt att det finns några entusiaster kvar i familjen.

Denna vecka: 12 km löpning

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 19:04:33

Läs / skriv kommentar (1)


2009-05-10 - Kontrollmätning pågår

Med min dotters handhållna gps (Garmin eTrex Vista HCx) har jag stenkoll på hur långt jag sprungit.

Vi långlöpare är nästan sjukligt intresserad av hur långt vi sprungit. Därför var det på tiden att jag började använda en gps.

Hittills har det varit klockan, sytråd utlagd på karta eller under senare år Goggle Map och liknande som gällt för att mäta avstånden på löprundorna. Det har blivit ganska ruffa beräkningar och jag har nog haft på känn att de noterade distanserna varit aningen för långa.

Men hur mycket glädjekilometrar handlar det om? Har ingen aning men snart får jag svaret. Jag har med min dotters födelsedagspresent, en handhållen gps, börjat kontrollmätagamla joggingrundor. Och hittills förskräcker resultatet.

Den 6 kilometerstur till jobbet jag springer flera gånger i veckan visade sig i själva verket bara vara 5,50 km. 500 meter för kort alltså eller ett fel på  cirka 8 procent. Och jag som var stensäker på att sträckan var minst 6 km. Milturen till jobbet visade sig däremot stämma, knappt 100 meter för kort eller en felmarginal på mindre än 1 procent.

Det krävs betydligt fler uppmätta sträckor förrän jag kan uttala mig någorlunda säkert om mina 11 000 mil bara är 10 500 eller kanske, hemska tanke, 10 000 mil. Egentligen spelar det ingen roll men samtidigt är det ju roligt att få veta hur långt man sprungit.

Som du förstår är jag ingen early adopter. Gps-klockor är annars vardagsmat bland joggarna och jag har länge tänkt skaffa en. Men jag tycker fortfarande de är lite för klumpiga. Ska jag ha en gps-klocka ska den också kunna användas för vardagsbruk och få plats under skjortan. Därför var det ett ypperligt tillfälle när min dotter önskade en gps i födelsdagspresent. Hon har två hundar och lägger ut spår i skogen och då var en handhållen variant bra. Den duger gott till mig också.

Fortfarande har jag skadeproblem. Jag har ont när jag springer och tvingas nu också ställa in Göteborgs Varvet. Min infllammerade muskel bak i rumpan ska nog få laserbehandling framöver.

Keep on running!

Postad av Björn kl 22:31:28

Läs / skriv kommentar (2)