Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 5788 km. Denna vecka: 35 km. Idag: 35 km

2012-05-24 - Dag 65: I Rune Larssons fotspår

Vacker byggnad i Macomb, Illinois.

Just nu springer jag samma rutt i Illinois som cost to coast-legendaren Rune Larsson sprang 2004. Här i Macomb bor jag på samma motelll som Rune och kanske checkar jag också in på hans berömda motell i Urbana med blodfläckar och kulhål i väggen.

Rune har varit min inspiratör, mentor skulle man kanske säga idag. Inför löpet 2005 Chicago-New Orleans fick jag många goda råd av honom, samma inför det första coast to coast två år senare.

Dagen skulle kunna sammanfattas: 50 jobbiga kilometrar i tryckande värme och svår motvind. I Colchester (1 500 invånare) slank jag in på biblioteket för att pusta ut och kolla min epost.

I samspråk med John Dodd, som arbetar på biblioteket i Colchester.

Morgondagen till Havanna (62 km) blir ännu varmare, 32 grader. Jag köpte därför idag en termos jag ska ha under kärran för att få kall dryck.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:11:14

Läs / skriv kommentar (8)


2012-05-23 - Dag 64: Korsade Mississippifloden

Delstatsgränsen gick mitt på bron över Mississippifloden mellan städerna Keokuk, IA, och Hamilton, IL. Det blev som vanligt ett glädjehopp vid gränspassagen.

Äntligen är jag i Illinois! Ja, verkligen äntligen för vägarna i Iowa har varit för bedrövliga för en löpare med kärra.

Cirka klockan 15.30 idag passerade jag den mäktiga Mississippifloden, USA:s näst längsta flod. Vattnet var brunt och det strömmade starkt. Det här var en viktig milstolpe. Nu går löpet in i en ny fas: Illinois är platt, städerna ligger något tätare och det är förhoppningsvis slut på alla "Stevar".

Det märktes direkt att jag kommit in i en ny delstat. Plötsligt fanns en asfalterad vägren att springa på, visserligen smal, men här kände jag mig säker. Och nu är det också slut på de tröttsamma "rolling hills". Ändlösa majsfält och enorma raksträckor väntar istället, kanske inte heller så inspirerande.

Det riktigt spratt i benen när jag kom in i Illinois. Löphastigheten ökade från 10-11 km i timman till 12-13. Fast i sanningens namn berodde det nog mest på medvinden. Men jag är i toppform.

Efter Keokuk (11 000 invånare) gjorde jag ett snabbstopp i Hamilton, en stad med 3 000 invånare vid Mississippiflodens östra strand. Det var ett nedbrunnet hus i centrum som väckte intresset. Det såg förskräckligt ut, brandresterna blockerade trottoaren och det verkade som om branden inträffat för ganska länge sedan. Hur kan det få se ut så här?

En sorglig historia. I branden dödades ett barn på fyra månader. Husägaren vägrar att rensa upp och för nu en segdragen process i domstol.

Jag stegade in på en frisörsalong, granne med det nedbrunna huset. Där fick jag veta att branden inträffade i januari men att inga upprensningsarbeten gjorts sedan dess. Ägaren processade i domstol och vägrade rensa upp av ekonomiska skäl. Det här är ett exempel på nackdelarna med den starka äganderätten i USA. Äger du ett hus behöver du inte göra någonting, det kan stå och förfalla och pressen från kommunen eller staten är närmast obefintlig. Hade denna brand inträffat i Sverige hade brandresterna varit borta för länge sedan.

Dagens löpning, från Donnellson till Carthage, 54 km.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:58:13

Läs / skriv kommentar (8)


2012-05-22 - Dag 64: Jag har vunnit elva mil!

Nu vet jag nästan exakt hur långt detta coast to coast blir. Totalsträckan ser ut att bli 509 mil, det kortaste av mina tre löp över kontinenten.

Räkneverket stod tidigare på 520 mil men har nu justerats ner med elva mil till 509 och därmed har procentsiffran över avverkad sträcka stigit något. Plötsligt känns den återsående delen inte lika lång.

Det jag mätt är hur långt kärran rullat, inklusive diverse felspringningar och strosande runt i olika städer. Jag har helt gått på de uppgifter min gps visat.

Det första löpet 2007 blev 510 mil och det andra 2010 532 mil. Dagssnittet är ungefär det samma, cirka 52-53 km. Jag är lite stolt över att jag kunnat hålla den siffran oförändrad genom åren. Hade jag haft följebil tror jag det varit möjligt att springa cirka 60 km om dagen och komma ner på 85 dagar. Det hade ändå inte varit särskilt märkvärdigt, medianen bland de manliga coast to coast-löparna ligger på 82 dagar. Å andra sidan är de inte 64 år, medianåldern är 36. Dessutom har 8 av 10 följebil.

Detta skrivs från McDonalds i staden Keokuk, Iowa. Klockan är 14 och om cirka en timma springer jag över Mississippifloden. Spännande!

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:03:01

Läs / skriv kommentar (2)


2012-05-22 - Dag 63: Ã?r detta paradiset?

Jag springer längs Des Moines River. Här finns knappt någon biltrafik och det är lummigt ocvh vackert.

Sol, medvind och vackra omgivningar. Kan det bli bättre? Sista delen av Iowa är kanske det finaste partiet av hela detta coast to coast.

Idag var jag lite vild och busig och avvek från Jans planerade rutt. Istället för att följa den tämligen trista highway 2 vek jag in på en slingrande liten vacker väg, som följde Des Moines River. Jag har sprungit här förr så jag visste vad som väntade.

Jag kom till Bonaparte, en småstad med vackra stenhus från mitten av 1800-talet. Husen byggdes av mormonor på väg mot Utah.

Bonaparte, Iowa.

Nästa stad var Farmington där jag beställde in cola och vaniljglass på fat. Vad gott det skulle vara med jordgubbar till glassen. Jag har inte mer än tänkt tanken förrän en äldre man stiger in och delar med sig av sina jordgubbar han nyss plockat i sin trädgård. Nu om någonsin förstår jag att jag är i paradiset.

I Farmington stegade jag in på kommunkontoret och bad att få låna internet. Här flankeras jag av city clerk Nichole Jarvis och city mayor Janet Browning.

Och hur var det med försäljniingen av Hotel Manning i Keosaqua? Ägaren berättade att hotellet var svårsålt och att han begär 2,8 miljoner dollar. Kanske skulle man slå till?

Receptionen Hotel Manning, Iowa.      Enda gästeni matsalen.

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:07:25

Läs / skriv kommentar (2)


2012-05-21 - Dag 62: Vittring på Mississippi!

Bron över Des Moines River till Keosauqua. Anrika Hotel Manning i bakgrunden.

Idag passerade jag en av Mississippis bifloder, Des Moines River. Nu känns det som om jag verkligen har grepp om det här löpet. På tisdag korsar jag Mississippi och då om någonsin kan jag vara (nästan) säker på att jag tar mig till Atlanten.

Det går otroligt bra. Nej, jag överdriver inte. Jag är urstark. Idag råkade jag springa fel, läste Jans ruttbeskrivning dåligt, och de tänkta 44 km blev 52. Men de extra åtta kilometrarna tog jag med en klackspark. Jag hade ju härlig medvind så det gick som en dans. Det goda med felspringningen var att nu kom jag till två små städer där jag kunde få mat.

Iowa har plötsligt blivit platt. Här är mycket träd och grönska. Och den mäktiga Des Moines River är en skönhet utan like. Den lilla staden Keosauqua, som jag varit i tidigare, var också en trevlig bekantskap. Jag bor på anrika Hotel Manning från 1899, ett "spökslott" där ägaren direkt kände igen mig. Hotellet är till salu och jag ska fråga om priset imorgon.

Keosauqua, Iowa.                             Hotel Manning är kulturminnesskyddat.

 

Dori Franklin, Van Buren, Iowa.          Kaniner till salu, hwy 2, Iowa.

I Keosauqua hamnade jag mitt i en studentskiva. Väldigt trevligt- på en restaurang hade 18-åriga Dori Franklin fest för sina släktingar och vänner. Dori gick ut som kursetta och ska fortsätta på universitetet i Hannibal, Missouri.

- Jag ska plugga matte och min dröm är att komma tillbaka till Keoasauqua som lärare.

Jag frågar henne hur hon ska finansiera sina studier.

-Jag har fått stipendier och kommer också att jobba som administratör på universitetet.

Inga studielån?

-Nej, men dom flesta tar studielån och lånen är rätt förmånliga.

Hur många tog studenten i din skola?

-Vi var 54 stycken men en kuggades tyvärr.

När jag lämnar restaurangen och ska betala säger servetrisen att notan är betald. Av vem frågar jag och hon pekar på en pojke (tyvärr tog jag inte hans namn) som också gått ut High School. Jag pratar med honom och blir väldigt rörd. Han är så underbar, påminner om min yngste son Olof. Jag börjar nog bli lite blödig och har kanske hemlängtan ändå.

Keepon running!

Postad av Björn kl 04:38:41

Läs / skriv kommentar (6)


2012-05-20 - Dag 61: Svenska flaggan på vagnen

Nu har jag två flaggor på vagnen- den amerikanska och den svenska. Den svenska fick jag själv tillverka.

Jag har inte velat skylta med att jag är utlänning. Men jag har tänkt om och nu sitter både den amerikanska och den svenska flaggan på vagnen. Det kommer jag ha nytta av, tror jag.

Det är av säkerhetsskäl jag inte velat avslöja min nationalitet. Risken för att bli rånad eller att jag skulle irritera folk i onödan är kanske större om jag visar att jag är svensk. Frågar någon om varifrån jag kommer hymlar jag naturligtvis inte om nationaliteten.

Men hur reagerar amerikaner egentligen? Jag rådfrågade min amerikanska släkting i San Francisco, Linda Feldman, och hon trodde inte att folk skulle reagera negativt, tvärtom. På Dollar General köpte jag däför idag lite tejp och tuschpennor och på Pizza Hut tog jag en kartongbit för att tillverka flaggan. Den ser lite tafflig ut men det får duga.

Det här skulle jag nog ha gjort långt tidigare. När jag nu lagt Nebraska och snart Iowa bakom mig lär det bli allt glesare med svenskar. Det ska ändå bli intressant att se om fler amerikaner med svenskanknytning nu kommer fram och pratar med mig.

Idag har Jan och jag bestämt att vi ändrar rutten något och i stället för att med bil ta mig över tullbron i Fort Madison, Iowa springer jag över Mississippi vid Keokuk. Där finns dessutom en cykelbana. Det blir visserligen en dag längre men fördelen är att vi kan korta en etapp som annars skulle bli närmare åtta mil. Jag ligger en dag före i programmet varför jag har råd med det här.

Cykelbana på bron vid Keokuk.          Jag tog in på South Fork Motel i Bloomfield.

Idag kändes det som om jag var ledig, bara 42 km att springa från Centerville till Bloomfield. Tyvärr fanns inga matställen, jo ett men det hade stängt. Jan är förlåten att han missade restaurangen, den var nämligen nyöppnad och fanns inte med på hans Google Maps. Luffaren passade också på att ta en slummer längs vägen.

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:57:12

Läs / skriv kommentar (8)


2012-05-19 - Dag 60: Postväsendet konkursmässigt

Postkontoret i Promice City, Iowa. Här håller man öppet åtta timmar om dagen för en befolkning på 100 personer.

Det amerikanska postväsendet är misskött och går med gigantiska förluster. Inte att undra på, varenda håla håller sig med ett postkontor där personalen har ovanligt generösa förmåner men har knappt något att sysselsätta sig med.

På vägen mellan Leon och Centerville stannar jag idag till i Promice City, en spökstad med 100 invånare. Här finns egentligen inget men ett postkontor håller man sig med. Byggnaden ser så ruffig ut att jag tror att kontoret är stängt. Men jag tar i handtaget, dörren går upp och därinne sitter en 65-årig posttjänsteman.

-Va, har ni ett postkontor här? frågar jag förvånat.

-Ja, men kanske inte så länge till.  Nu har vi öppet åtta timmar men det talas om nerdragningar.

Jag frågar om han har något att göra.

-Ärligt talat, nej inte mycket.

Jag frågar vad han sysselsätter sig med och om jag får ta en bild på honom utanför huset. Han rycker uppgivet på axlarna, jag får inget svar om hur han fördriver dagarna, sedan säger han att jag kan ta en bild men ångrar sig kort därefter.

Vad han däremot inte säger är att detta postkontor och ytterligare 3 700 kontor står på US Postal Service nedläggningslista. Planen är att 120 000 federala jobb ska bort trots att de anställda i princip inte kan sägas upp. Även lördagsutdelningen försvinner. USA har vaknat sent och gör nu det som svenska Posten gjort för länge sean.

När jag står därinne kommer en bonde in och köper ett frimärke och postar ett brev. Första kunden? frågar jag men får svaret att det varit några till under dagen. Själva brevutdelningen sköts från Centerville, får jag också veta.

Lönekostnaderna i det amerikanska postväsendet är absurda. Lönerna svarar för 80 procent av de totala kostnaderna. Det kan jämföras med 30 procent för FedEx och 50 procent för United Parcel, de största privata konkurrenterna.

Postkontoret i Promice City var ett ruckel men annars är posten ofta inrymd i småstädernas finaste byggnader. Posten ger sken av att ha pengar men kassakistan är tom.

OK, jag ler. Skylt vid infarten till Centerville, Iowa.

Dagens löpning blev 57 km. Jag är trött på Iowas alla backar, de grusade vägrenarna och grusmolnen från traktorerna när de kör ute i gruset. På måndag korsar jag Mississippifloden och springer in i Illinois. Det ser jag fram emot.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:17:02

Läs / skriv kommentar (3)


2012-05-18 - Dag 59: En nostalgitripp

Dinky Dinner, Decatur City, Iowa. Vilka miljöer jag får se, rena nostalgitrippen. Hamburgaren, salladstallriken, colan, kaffet och krusbärspajen, det var prima löparmat.

Det här äventyret rymmer så mycket mera än bara löpning. Jag märker mer och mer att det är människorna jag är mest intresserad av. Samtidigt är det också rena nostalgitrippen, här finns till exempel de gamla grillbarerna kvar från 60-talet, dom som sedan länge är borta i Sverige.

"I hålan Decature City finns ett skjul som heter Dinky Dinner", skrev Jan i sin ruttbeskrivning till mig. Som ni kanske vet har Jan redan sprungit hela rutten, han har åkt runt med gula gubben på Google Maps och spanat in eventuella matställen, colamaskiner och annat intressant i varenda håla. Ibland vet han mera än jag som ändå är på plats.

Men Dinky Dinner visade sig vara mera än ett skjul. "Skjulet" var en stålkonstruktion från 1967 byggd i Kansas och flyttad hit för fem år sedan. 25 liknande exemplar har byggts och finns utspridda över hela USA. Inredningen var intakt och jag fick vibbar från tonårens grillbarer och caféer i Göteborg. Det pepitarutiga golvet och de galonklädda, runda, röda barstolarna gjorde mig lyrisk.

-Prova deras pajer, sa mannen som just lämnade restaurangen.

Det gjorde jag och blev ännu mer lyrisk. Dinky borde kulturminnesförklaras, tänkte jag. Det var just Dinky och liknande amerikanska företelser som vi tonåringar förknippade med det framgångsrika och spännande USA. Kanske är allt snart borta även här? Samtidigt ser jag en man utanför restaurangfönstret fotografera byggnaden.

-Det är många som stannar till här och faschineras, säger kvinnan i köket.

Dinky Dinner är mer än ett skjul.           Beav Paulson från Yankton, SD.

Vägarbete i Kellerton. Obs en Volvo!   Postkontoret i Kellerton, Iowa.

I Kellerton (375 invånare) stannar jag till efter 15 km löpning. Jan trodde sig veta att det där "i bästa fall kan finnas ett matställe". Nästan rätt, en bar utan sprit och mat. Jag slår mig ner vid bardisken där tre personer sitter, dricker en cola och slänger käft med lokalbefolkningen. Jag får veta en massa om Kellerton. En äldre kutryggig man sitter tyst hela tiden och smäller då och till med en flugsmällare. Absurt. Utanför pågår vägarbeten och jag pratar med chauffören Beav Paulson som kör för The Road Guy i South Dakota. Gud, vad jag älskar det här fria, sorglösa livet!

Idag var jag stark, sprang totalt 64 km i ett mycket kuperat landskap. Jag har checkat in på Little River Motel i Leon (2 000 invånare). Här har jag bott tidigare och jag är vän med ägarinnan på Facebook. Från Leon gjorde jag också min sista "Steve". Den kostade många dollar men det var det värt eftersom morgondagens löpning till Centerville nu blir väsentligt kortare.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:47:56

Läs / skriv kommentar (5)