Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 5788 km. Denna vecka: 35 km. Idag: 35 km

2010-06-08 - Människan mot hästen

Jag springer på klassisk mark där Pony Express drog fram 1860-1861. De 400 hästarna  var mycket snabbare än jag, ryttarna var unga lättviktiga pojkar och  den mest kända var Buffalo Bill.

Det är ett hästjobb att springa tvärs över USA. Men skulle en häst klara det jag nu gör?

Jag kommer att tänka på hästar när jag idag springer på Pony Express highway utanför Marysville i Kansas. Ett minnesmärke berättar att inte långt härifrån låg en av de 184 ryttarstationerna längs den klassiska leden (Oregon trail)  från St Joseph i Missouri till Sacramento i Kalifornien. Pony Express var på sin tid en sensation men brevutdelningen pågick bara 1,5 år och blev utkonkurrerad av telegrafen.

Men oj vad det gick undan- de 320 milen klarades av på elva dagar, själv skulle jag behövt  drygt 60. Men hästar och ryttare byttes ut hela tiden- hästarna efter mindre än två mil och ryttarna efter cirka 5 mil, alltså vad jag gör dagligen. Frågan som omedelbart dyker upp i mitt huvud är: skulle en ryttare och samma häst kunna korsa denna väldiga kontinent på 100 dagar? Jag vet inte, men jag tvivlar.

På Irland ordnas årligen en terrängtävling,lite kortare än en mara, där löpare utmanar häst och ryttare. Ibland vinner hästen, ibland löparen. Vad jag vet har ännu ingen försökt sig på en snabbritt  över USA med samma häst med det finns folk som ridit väldigt långa sträckor men bytt häst.

Själv kände jag mig idag  lite som en 18-årig Pony Express-ryttare. Med mina mått gick det undan och de sista 22 kilometrarna till Marysville där jag nu befinner mig sprangs utan ett enda stopp. Rekord! Men jag fick betala ett pris för denna ungdomliga oförsiktighet- troligen drabbades jag av vätskebrist för väl framme på det fina motellet (inte Super8) mådde jag illa, låg utslagen över en timma på sängen. Men efter en Cola och banan piggnade jag till och nu känns allt bra igen. Det var inte särskilt varmt idag, men kvavt, och jag svettades så mycket att det plaskade i skorna.

Marysville med 3 200 invånare var en vacker stad med en levande stadskärna.

Den svarta ekorren, black Squirrel, är stadens maskot. Jag spanade lite i stadsparken men såg ingen.

Gårdagens fråga om den gamla bilen klarade Ulf och Per. Visst var det en Plymouth Plaza, årsmodell 1958, möjligen 1957. Grattis!

Vilka fenor! Plymouth Plaza 1958.

Jag närmar mig med stormsteg mångmiljonstaden Kansas City. Dagens Fråga, som jag gärna vill höra er uppfattning om , är om jag ska våga knixa mig genom stan med min GPS och korta rutten med cirka en halvmil eller om jag ska ta de stora vägarna utanför. Kopiera denna länk och växla mellan bil och fotgängare!

 

http://maps.google.com/maps?f=d&source=s_d&saddr=11900+Northwest+Plaza+Circle,+Kansas+City,+MO%E2%80%8E&daddr=963+Southeast+Oldham+Parkway,+Lees+Summit,+MO%E2%80%8E&geocode=FaTQVwIdNkJb-ikdjzbegV7AhzFS3EgW8mnP2g%3BFV6XUQIdVEhg-ilFNxl41CHBhzEFm0Rirf9c6A&hl=sv&mra=ls&dirflg=w&doflg=ptk&sll=39.291797,-94.649963&sspn=0.982053,1.766052&ie=UTF8&z=10

 

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:52:41

Läs / skriv kommentar (6)


2010-06-07 - Gör jag det ofattbara för amerikanen?

l

Skyltens budskap är dunkelt men jag tror att det är något positivt. Mina barn springer trots att pappa inte tjatat på dem att göra det. Är det sådant som kallas för positiva förebilder?

"I am running coast to coast", brukar jag säga när jag träffar folk. Men jag blir oftast missförstådd. Nästan alla tror att jag cyklar eller promenerar, inte att jag springer.

Det börjar nästan bli lite irriterande. Varför har amerikanen så svårt att förstå att det finns knäppskallar som också springer över kontinenten? Alla förflyttningar behöver ju inte ske med bil. "Oh, you are walking?" brukar den vanligaste kommentaren vara följt av orden amazing och liknande. När detta upprepas gång på gång börjar man undra. Gör jag något som för gemene man är fullständigt ofattbart?

Idag var jag helt enkelt tvungen att ta reda på hur det ligger till. Jag började nämligen misstänka att det där med "running coast to coast" var tvetydigt. På en restaurang här i Washington, Kansas, frågade jag helt enkelt bordsgrannen hur han uppfattade frasen. Och då ramlade poletten ner! Running innebär förflyttning i största allmänhet, du kan gå, cykla, åka bil, springa etc, fick jag veta. Så i fortsättningen får jag uttrycka mig lite tydligare även om många fortfarande säkert har svårt att förstå vad jag gör.

Jag börjar vänja mig vid att städerna ligger med 5-6 mils lucka och att däremellan finns bara öde landsbygd. Så även idag när jag sprang med härligt flyt mellan Belleville och Washington, totalt 52 kilometer. Lunchen fick därför intas bland myggen i skuggan i en liten träddunge. "Huvudmålet", en liter chokladmjölk med bästa förbrukningsdag igår hade surnat i värmen och i skvalpet och fick kastas. Men en halv liter jello, en svettig ost/skinkmacka, sportdryck och några tomater gav ändå ett lyft åt  snabblunchen även om jellon nu var i flytande form.

Morgondagen kan bli kort men också lång. Kanske slår jag ihop delar av  två etapper om jag lyckas få någon att komma ut och hämta mig när jag stupat där ute i ödemarken och sedan skjutsa mig tillbaka till motellet för att köra ut mig morgonen därpå.

 Dagens fråga blir igen en bil(d)fråga. Vad är det här för bilmärke, modell och årsmodell?

Jag ryser av välbehag när jag ser alla gamla jänkar- en sådan här hade vår granne i Göteborg. Han var bilförsäljare och körde alltid med senaste modellen. Bilen var så stor att den med nöd och näppe gick in i radhusgaraget. Men vad är det för bil?

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:49:18

Läs / skriv kommentar (15)


2010-06-06 - "Lilla Sverige"

73-åriga bibliotekarien Kathryn Gile i Scandic visar stolt upp ett minnesnummer av Vecko Journalen  från 1973 om Gustav VI Adolofs död. På baksidan av tidningen läser jag att den tillhört Ingemar Beiron på Långholmsgatan i Stockholm.

Den svenska flaggan tillsammans med den amerikanska på en gammal bensinsttaion längs Main Street i Courtland.

Även i Kansas finns det svenskbygder. I Courtland vajar den svenska flaggan på huvudgatan, på restaurangen äter jag köttbullar och hälften av gästerna har skandinaviskt påbrå.

Det väcker viss uppståndelse då en svettig och hungrig viking kliver in på Pinkys Bar & Grill i Courtland, Kansas. Genast har jag ett antal svenskättlingar runt bordet och en tjock bok om Courtlands skandinaviiska bakgrund läggs fram.

Jag hinner inte springa mer än en mil förrän jag kommer till nästa svenska koloni- Scandic som grundades av svenska 1868. Det är lördag och klockan är 17 men det stora fina biblioteket är öppet. Där träffar jag 73-åriga Kathryn Gile som visar mig in i ett rum där det finns böcker som ska rensas ut. Hon hittar endast en bok på svenska och så en gammal Vecko Journalen från 1973. Nej, någon efterfrågan på svenska böcker är det inte, suckar hon.

Idag var det meningen att jag skulle springa på så kallade dirtroads, småvägar med grus eller bara tillplattad jord. Det skulle korta sträckan med några kilometrar men jag vågade mig inte ut på dessa vägar (ni mins väl vad som hände i Idaho?). Det var alldeles för myclet lösgrus så det blev highway 36 igen.

Vackert men här vågade jag inte rulla vagnen- allldeles för mycket lösgrus.

Löpningen går väldigt bra och idag var det aningen svalare, kanske uppåt 30 grader. Totalt fick jag ihop 57 kilometer och befinner mig nu på Super8 i Belleville. Som vanligt fungerar inte min dator på Super8 så detta skrivs ute på parkeringsplatsen och jag snyltar på ett grannmotells nätverk. Det här blir nog mitt sista Super8.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:00:42

Läs / skriv kommentar (7)


2010-06-05 - Jakten efter skugga

Den enda skugga jag kan finna är min egen skugga. Med 38 grader (100 F) var det olidligt hett men jag vann kampen mot värmen.

Joggingbyxorna och tröjjan är lika blöta som om jag badat med kläderna på. Jag svettas kopiöst i medvinden och jag söker förtvivlat efter skugga. Men idag är jag oerhört stark och det är jag som vinner värmematchen.

Tänk vad olika dagarna ändå kan vara. Igår knockades jag av värmen trots att det då var betydligt svalare än idag. Dessutom var luftfuktigheten inte så hög. Idag absorberade kroppen vätskan otroligt bra, jag drack uppemot 8 liter och det var inget skvalp i magen. Jag hällde vatten över huvudet och hade för första gången på mig min löparkeps.

Jag sprang i stort hela vägen mellan Smith Center och Mankato, en sträcka på 52 kilometer, dessutom var det ganska backigt, Var får jag krafterna ifrån? undrar jag glädjerusig. Problemet här liksom i  många andra västliga delstater är att det egentligen inte finns någonstans att söka skydd mot den stekande solen. De flesta träd här är planterade och träden finns nästan alltid där husen ligger. Att sitta/ligga utanför ett hus känns inte så lockande.

Nu fann jag ändå till sist skugga, åt mina  mackor och kunde sova 15-30 minuter.  Det var nästan värre för djuren denna varma dag.

En tjur söker svalka i en gyttjepöl. Så desperat var inte jag.

Staden Mankato var inte mycket att se. Ganska ruffig men på stadens restaurang upplät de sitt stängda nätverk till en bloggande coast to coast löpare. Detta skrivs en timma efter stängningsdags- vilken service.!

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 05:31:07

Läs / skriv kommentar (3)


2010-06-04 - Ã?ntligen Kansas!

Kansas blev min sjunde stat. Naturligtvis också här ett glädjehopp vid gränsen. Fast mina känslor till Kansas är blandade.

Idag har jag fått stå i medelpunkten. Jag är i Kansas och i staden Smith Center, som var Amerikas geografiska mittpunkt när nationen bestod av 48 delstater.

Alla svarade rätt på gårdagens fråga om vad för speciellt som skulle hända mig idag. Själv tänkte jag på korsandet av delstatsgränsen till Kansas. Men visst var det också rätt att jag nu sprungit över 300 mil under mina 57 dagar i USA . Jag har inte haft riktig koll på milantalet- det är ju mer än en årsdos för rätt flitiga joggare och gör ett snitt på 53 kilometer om dagen, exakt samma som under 2007.

Rätt var också att jag nu kommit till den geografiska mittpunkten i USA när nationen bestod av 48 delstater. På motellet här i Smith Center berättar delägaren till Motel & Lodge, Barbara Jones, att  mittpunkten lockar hit en del turister. Fast riktigt sant är det inte att Smith Center är mittpunkten, det är egentligen Belle Fourche i South Dakota om man tar med alla 50 staterna och i den staden har jag varit. Och ska rätt vara rätt var det Lebanon, en håla cirka 20 kilometer härifrån ,som var mittpunkten när det var 48 delstater.Därför tar jag i morgon en sväng upp till Lebanon, mest dock för att få mat.

Äntligen Kanas skriver  jag i rubriken. Jag är lite kluven vad gäller Kansas, en delstat Jan och jag korsade för två år sedan. Mitt intryck då var att här luktade det mest koskit och att alla djurtransportbilar stänkte dynga och urin på mig. Hoppas att jag får ett lite annat intryck den här gången men djurtransportbilarna är oroväckande många.

Småstäderna har en trevlig tradition med att vid stadsgränsen framhålla personer som utmärkt sig på något sätt. I Smith Center var det olika lags idrottsprestationer som lyftes fram men senaste årtalet på tavlan var flera år gammalt.

Jag märker att jag sakta blir allt mer amerikaniserad. Jag säger "How are you" när jag träffar någon, jag tar hem den överblivna maten från restaurangbesöket i en box, jag vinkar eller håller upp handen när jag ser någon vid vägen, jag håller upp dörrar, tränger mig aldrig före, tar det lugnt i största allmänhet och säger excuse me även om jag egentligen inte gjort något "fel".Helt klart måste jag på avvänjning. Med sådana mesfasoner blir jag ihjältrampad i buffliga Stockholm!

Jag "hade tvättstugan" på motellet i Smith Center. Ingen lyx här men det fungerade ändå. De enkla tvättmaskinerna på motellen roterar bara åt ett håll och tvätten blir tilltrasslad. Här kostade det 1,5 dollar att tvätta.

Dagens löpning, 51 km från Franklin till Smith Center, gick inte alls bra. Plötsligt var det hård motvind trots att jag hade medvind igår när jag också sprang söder ut- märkligt. Dessutom kände jag mig håglös i värmen och det var först när jag fått i mig en stor kall starkölsom kroppen piggnade till. Det får inte bli någon vana det där. Här i Kansas ligger spritbutikerna utanför städerna eftersom man har rätt att säga nej, i Nebraska såldes starkvarorna i vanliga livsmedelsbutiker eller på macken.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:08:08

Läs / skriv kommentar (4)


2010-06-03 - Stan utan wireless

Utanför biblioteket lyckades jag få kontakt med cyberrymden. Biblioteket var stängt men bjöd på ett eluttag till datorn utanför entrén.

Internetpenetrationen är mycket hög i USA, även i småstäderna. De flesta motell har internet, även många bensinstationer och restauranger. Men när jag kom till Franklin med 1 000 invånare och igenbommat motell var det biblioteket som gällde.

Detta skrivs utanför biblioteket i Franklin, Nebraska, en träffpunkt för alla som inte har internet hemma. När jag sitter här utanför och slåss mot myggen kommer den ena  bilen efter den andra.   Också många ungdomar samlas här utanför.

Motellet hade slagit igen för någar veckor sedan, en toatal överraskning för mig när jag startade på morgonen i Minden. Men nu har jag slutat att oroa mig för småsaker. Och visst löste det sig även den här gången! Vid utomhusbadet där jag för övrigt tog ett svalkande dopp, lyckades personalen spåra upp någon som för 35 dollar upplät hela sin villa till mig. Det enda som saknades där var just internet.

David Duncan i Franklin upplät hela sitt hus till mig för 35 dollar.

Nog är jag ganska mager om bena, tillika om armar och hals. Kanske var det den magra, vita och bara överkroppen som väckte anstöt, tänkte jag när jag  idag blev stoppad av polisen. Det var varmt, jag hade precis tagit av mig tröjjan och plötsligt står polisbilen framför mig ute på bonnvischan. Men polisen ville bara fråga om jag kände till något om en övergiven bil längs vaäggkanten och det gjorde jag naturligtvis nte.

Överkroppen fick lite sol idag. Men att springa med bar överkropp eller i löparlinne är sämre än i kortärmat, det känns varmare.

De 46 kilometrarna från Minden till Franklin gick väldigt lätt på grund av medvinden och avsaknaden av backar. Det enda jobbiga var väl egentligen att det inte fanns någon stans att stanan till för att äta.

Här lassar jag in ett halvt kilo jello med grädde som efterrätt.

Dagens fråga:

Vad är det för speciellt som kommer att hända mig imorgon?

Keep on running!

Postad av Björn kl 04:01:44

Läs / skriv kommentar (10)


2010-06-02 - En kort dag på jobbet

Många stopp blev det denna lata och sköna dag.här dock ett ofrivilligt på grund av vägarbeten.

Ibland har även jag "vilodagar". Som idag till exempel, bara 39 kilometers löpning. Det blev därför tid över att sitta och prata med folk, bland annat med bibliotekarien i den lilla staden Axtell.

Jag sitter på nåder och skriver detta i receptionen på motellet i Minden och kastas ut om några minuter. Därför en mycket kort rapport.: soligt och varmt, alla slags vindar, inget speciellt hände men i morgon varnas för tornados. Usch!

Staden Minden har knappt 3 000 invånare. Här finns fler vackra byggnader från slutet av 1800-talet, bland annat ett pampigt operahus och ett stadshus á la Vita Huset.

Ett vackert hus i MInden.

Gårdagens fråga var lätt, nästan alla svarade att jag bara utnyttjat poolen en gång och det var rätt.

Keep on running!

Postad av Björn kl 03:45:43

Läs / skriv kommentar (7)


2010-06-01 - Svenskbygder

Vi är stolta över Sverige och den svenska flaggan. På en gård utanför Elm Creek i Nebraska stötte jag på en en grupp svesnkättlingar: Vicki Eriickson Westcott (båda föräldrarna svenskar, mamma Johanson och pappa Ericson), Pam Kealey, Dave Wallinger samt  Pat och Floyd Waller.

Jag springer på Oregon Trail, den gamla utvandrarleden. På 1860-talet rullade det här dagligen 800 vagnar västerut och indianöverfallen var många, berättar en minnesskylt. Idag är det bara jag som rullar med min vagn och det är hur fridfullt som helst.

Vad var det där? Jag tvärnitar kärran när jag ser en svensk flagga målad på en husvägg. Det gula korset är något felplacerat men helt klart måste det bo svenskar här, tänker jag. På gårdsplanen kör fFoyd Waller med sin traktor och gör fint, det är Memorial Day idag.

Efter ett tag har han samlat ihop en hel grupp svenkättlingar. Det var hustrun Pat Wallers idé med flaggan, själv har hon besökt både Stockholm och Göteborg och åkt båt på Nordsjön. "Underbart vackert i Sverige" intygar hon för de andra som inte varit där. Vid sidan av flaggan är det målat något som möjligen kan liknas vid en Dalahäst. Pat blir jätteglad när hon får träffa en "riktig" svensk. Det är viktigt att inte glömma bort det svensk arvet, menar hon. Och den 19 juni firas The Swedish Day i Holdrige, stan där jag nu befinner mig i.

När jag springer i dessa svenskbygder i Nebraska borde jag ha haft den svenska flaggan på vagnen. Annars har jag velat vara försiktig med att skylta med nationaliteten, det kan bara reta, tror jag.

En svensk kyrka stod utanför Nebraska Prarie Museum utanför Holdrege.

Solen skiner och löpningen går väldigt lätt igen. Det blev rena nostalgitrippen idag och igår eftersom jag för första gången sprungit på samma vägar som 2007. Plötsligt bubblar det upp minnen och jag minns helt oväsentliga detaljer, till exempel att det var SCA:s handdukspapper Tork på toaletten på Sinclair i Overton, att det luktade koskit utanför Elm Creek, att det regnade och att jag hade skavsår på låren men att SCA:s papper lindrade lidandet. Kvinnan på Sinclair jag då mötte jobbade tyvärr inte idag varför efterträdaren nog tyckte jag var en kuf när jag dök in på toalettenför att kolla om man fortfarande körde blågult på toan. Glädjande nog gör man det!

Totalt blev det 58 kilometer idag måndag, i början i medvind men när jag vände söderut kom den hemska motvinden igen. Väl framme i Holdrege intervjuade lokaltidningen mig och tidningsmannen hade också svenskt påbrå. Morgondagen blir kort, bara 38 kilometer till Minden.

Gårdagens bil(d)fråga verkade svår. Den gamla bilen på åkern var en Dodge Pioneer som tillverkades åren 1960 och 1961.

Jag vågar mig på en ny bildfråga. Jag har nu bott på ett 50-tal motell och en del har haft pool inomhus. Hur ofta tror ni jag utnyttjat denna lyx?

a) Bara en gång

b) Alltid om motellet har pool

Det blev bad på Super8 i Holdrege. Hemskt vad mager jag ser ut- får äta ännu större portioner på Mc Donalds.

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:21:16

Läs / skriv kommentar (14)