Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 3122 km. Denna vecka: 53 km. Idag: 26 km

2016-06-01 - Dag 41: Colorado!

Ett hopp med blandade känslor. Colorado tillhör inte mina favoritstater.

Jag är i Colorado. Men det blir en fransysk visit. LIka bra det, för Colorado är delstaten jag helst undviker.

Min aversion beror på två saker:

* Ingen annanstans har jag blivit så illa behandlad och så oftad stoppad av polisen som just i Colorado. Vid förra löpet hotade till exempel en polis att kasta mig i fängelse.

* Starkt kritisk mot den fria synen och bruket av marijuana. Det kryllar av butiker som säljer marijuana- bara i Denver finns det en butik på var 90:e invånare. Här i Julesburg, där jag just nu befinner mig, är dock försäljning förbjuden, däremot inte att röka om det sker i hemmet.

Nåja, ändå är jag här. Varför? Svaret är: av rent logistiska skäl. En sväng in i Colorado gjorde att jag kunde hitta ett motell, annars hade det blivit camping eller som under löp nummer 3, en Steve.

'

Stängd krog i Lodgepole (300 invånare), Nebraska. Här andades det mesta förfall.

När jag stannar till på den lilla bensinstationen i Lodgepole, Nebraska, för att köpa en kaffe och en glass tittar kvinnan bakom disken på mina såriga läppar.

-Ta den här salvan, den hjälper. Jag bjuder dig på allt.

This is America! 

Imorgon återvänder jag till Nebraska och kära gamla hwy 30. Nebraska är förresten den enda delstatenn där jag aldrig blivit stoppad av polisen. Just nu har dom fullt sjå med att kontrollera att bilister från Colorado inte för in marijuana till Nebraska. Minsta lilla bypolis har tvingats skaffa en knarkhund.

Dagens distans: 72 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:34:48

Läs / skriv kommentar (3)


2016-05-31 - Dag 40: Flyr från tornado!

'

Tornadolarmet tjuter och jag söker skydd i American Legions byggnad i Potter, Nebraska. Tornadon orsakade troligen ingen större skada och var uppskattningsvis 10-15 km ifrån mig.

Soligt, varmt, vindstilla och fågelkvitter. Jag ska precis ta lunchpaus i samhället Potter (350 invånare) då helvetet brakar löst. En, två, tre, ja fyra tornados är plötsligt över mig!

Allt är stängt i Potter och jag vet inte var jag ska söka skydd. Men jag har enorm tur. Det är Memorial Day och American Legion har precis avslutat sin högtidssammankomst och håller på att bära ut mat och annat från sin lokal på Sherman St. Jag blir väl omhändertagen av familjen Steele, jag rensar matfaten och känner mig trygg. Skulle tornadon komma närmare, ja då skulle inte ens denna tegelbyggnad från början av seklet stå pall utan då gäller det att söka skydd källaren.

Lite läskigt är det och den tjutande sirenen från brandstationen förstärker oron. Men människorna runt mig tar det lugnt, de har varit med om det här tidigare och skrattar om att man bor i Nebraskas "tornadoallé". Vi går ut ur lokalen för att studera "skådespelet" och för att fotografera. Den yngre generationen håller sig uppdaterad via sina telefoner och kan på väderkartan se hur tornadon rör sig. När vi kommer ut skriker någon:

-Det är fyra tornados! En har nått marken och är borta vid vindkraftverken.

Den här tornadon nådde marken och träffade en vindkraftspark men dessa är byggda för att stå pall.

Två otäcka spetsar- tornados. Just dessa två nådde aldrig marken.

En tornado är bland det värsta en ensam löpare ute på vägarna kan råka ut för. Jag vet, jag var nästan nästan inne i stormens öga under ett coast to coast 2010 i South Dakota. Nu slapp jag vinden, regnet och haglet och kunde i stället njuta av alla läckerheter veteranerna inte hunnit äta upp.

Idag kunde jag inte springa hela den planerade sträckan. Eftersom tornadovarningen kvarstod avråddes jag från att fortsätta till Sidney och fick skjuts sista biten. Jag har lovat min fru att inte ta några risker. Det löftet var lätt att hålla idag. Distansen blev ändå lång med tanke på hur långt jag fick gå i Sidney för att hitta en öppen restaurang (men dessa kilometrar räknar jag inte in i den totala distansen).

Morgondagen till Julesburg, Colorado, blir lång och kan också bli en rysare. Men någon tornadovarningen har i alla fall (ännu) ännu inte utannonserats.

Dagens distans: 29 km

Keep on running!

 

 

 

Postad av Björn kl 03:23:52

Läs / skriv kommentar (11)


2016-05-30 - Dag 39: Min bästa dag

Äntligen Nebraska- civilisationen.

Solen skiner, kortbyxorna är på för första gången på länge, jag har lätt medvind och springet på en av de bästa vägar jag vet; US Highway 30 i Nebraska. Jag har gott om tid, hinner ta avstickare och prata med lokalbefolkningen. Det är precis så här ett coast to coast ska vara!

Äntligen Nebraska! Ja, jag menar det verkligen. Det känns som om jag nu lämnat vilda västern och kommit till civilisationen. Nevada, Utah och Wyoming är tuffa delstaer för en löpare- enorma avstånd mellan städerna, enorma backar och en karg natur, dock vacker på sitt sätt.

I Nebraska är det platt, grönt och städerna ligger tätt. Träden är på väg att slå ut, syrenerna blommar för fullt och folk är ute och klipper sina gräsmattor. Jag springer på US 30, en del av gamla Lincoln Highway, min favoritväg. Här finns knappt någon trafik eftersom Interstate 80 finns i närheten.

Jag känner mig lös och ledig, har hur mycket tid som helst eftersom det är bara 38 km till slutmålet, Days Inn i Kimball. Vid ankomsten där blir man så glad och imponerad att jag får bo gratis. Innan har jag hunnit göra en avstickare till Bushnell (125 invånare).

Övre två bilderna: Mark håller öppet varje söndag loppisboden Johnsons Surplus som han driver tillsammans med hustrun Sally. Han är 64 år, ser fram emot pensionen och hoppas kunna dryga ut den med en och annan "buck" från loppisförsäljningen.

Nedre två bilderna: Birch Street, Bushnell. Lite fräschare såg bokcafet ut men tyvärr var det stängt. Jag fäste mitt visitkort på dörren och tog en medhavd fika utanför.

Triathleten David Reher från Helena, Montana tog en joggingtur i Pine Bluffs efter att samma dag ha vunnit ett långlopp på cykel. David är en av få joggare jag mött under detta coast to coast.

Dagens distans: 38 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:35:40

Läs / skriv kommentar (7)


2016-05-29 - Dag 38: Lång dags färd mot natt

Anlände till motellet i Pine Bluffs, Wyoming klockan 20.45. En kvart senare hade det varit kolmörkt.

Nog möter man ganska många märkliga personer och märkliga beteenden när man korsar USA till fots. Det här är nationen där man verkar kunna göra precis vad som helst och se ut precis hur som helst utan att någon reagerar. Mest på gott faktiskt.

Jag rör mig nästan enbart på landsorten. I de större städerna är det striktare, mera som hemma. Men här ute på vischan i vilda Wyoming verkar allt accepterat. Mitt besök på ett litet truckstop mellan Cheyenne och Pine Bluffs får illustrera vad jag menar med märkligt beteende.

När jag skulle betala min Snickers och Starbucks kaffedryck låg expediten på golvet och utförde någon religiös ritual. Sedan for han upp, viftade med rökelse runt några glaskulor som hängde i taket medan kunderna snällt fick vänta. Ingen sa något, allt verkade helt naturligt. Kunderna var mest lastbilschaffisar, en stor yrkeskår i USA men också en ganska märklig sådan. När de kliver ur sina fordon ser många ut att ha gjort på sig. De har svårt att gå, det gäller också många vanliga amerikaner. Det handlar inte bara om övervikt eller att man suttit länge i bilen,  man har ingen vana vid att promenera.

Min dag blev lång. Lite strul med datorn gjorde att jag kom iväg alldeles försent från motellet i Cheyenne. Planerade 65 km råkade dessutom bli 70, främst orsakat av att jag bytte till ett enklare motell som låg lite tokigt till. Nåja, jag var stark idag och stolt sa jag till personen bakom motelldisken:

-I have been jogging 42 miles today.

-Hm . . .

-Aren´t you impressed?

- I will not talk, I´m depressed. . .

En annan som heller inte ville tala var en ung expedit i en löparbutuk i Laramie. Jag sa i förbigående när jag provade ett par skor att jag springer tvärsöver USA.

-Exciting.

Sedan tystnad och inte en följdfråga. Dumt nog köpte jag ändå skorna. Så det är inte bara klang och jubelrop där jag drar fram. Ändå tycker jag det är ganska skönt att man är så accepterande här.

Dagens distans: 70 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 09:18:48

Läs / skriv kommentar (7)


2016-05-28 - Dag 37: Hon kämpar mot fetman

Sandra Biller är anställd på universitetet i Laramie och lär bland annat skolbarn att äta och träna rätt. Hon för en närmast hopplös kamp mot fettmaepedemin. Här Jans nya vidoe om mina dåliga och bra lunch- och middagsvanor https://youtu.be/SeAHCOeH4WM

Två av tre amerikaner klassas som överviktiga. USA har högst andel överviktiga i OECD. Det görs dock en del för att stoppa fettmaepedemin- jag träffade en av "fältarbetarna".

Själv är hon slank, ägnar fritiden åt ultralöpning och på arbetstid försöker hon få amerikanen att ändra sina kostvanor och motionera mera. 29-åriga Sandra Biller är anställd av universitet i Wyoming som Nutrion educator, den enda i hela countyt. Larmaie är en universitetsstad och här är problmen något mindre än i övriga USA men ändå gigantiska jämfört med Europa.

-Jag är ute på skolorna ett par gånger i veckan och när jag träffar barn i 8-10-årsåldern är de ganska intresserade av kost- och motionsfrågor. Men tonåringar och lite äldre är inte alls intresserade, säger hon.

Hopplöst jobb?

-Nej, men det är svårt att  se effekterna. Kampen mot fettman är inte hopplös. Men visst är det så att problmenen är störst bland lågutbildade och fattiga. Föräldrarna arbetar heltid och orkar eller har inte tid att laga riktig mat.

Sandra och hennes pojkvän gav mig även idag en "Steve", dvs transporthjälp (en Steve innebär dock inte att den löpta sträckan blir kortare, bara att jag får ihop logistiken). Dagen till Cheynne, Wyomings huvudstad med 60 000 invånare blev precis så underbar som jag förväntat. Jag sprang på en otroligt vacker väg med märkliga bergsformationer (Happy Jack Road). Här var  knappt någon trafik, jag hade medvind och nerförsbacke.

Mitt under löpningen på Happy Jack Road stannade en stor vinröd Ford pickupp till. Verkadee jnte ansiktena bekanta? Jo, det var Terry och Diana, motellfamiljen jag lärt känna i Gothenburg, Nebraska. De hade ärenden i trakterna och passade på att överlämna några hamburgare från Cheyenne. Efter en välbehövlig powernap i bilen plockade Terry fram en cykel och gjorde mig sällskap under cirka en mil. Vad lätt det var att springa med följecyklist!

Dagens distans: 65 km

Keep in running!

 

Postad av Björn kl 07:25:05

Läs / skriv kommentar (5)


2016-05-27 - Dag 36: Runners High

Det här är toppen, 2 633 meter.

Det luktar brända bromsband från långtradarna i monsterbacken upp mot Lincoln Monument. Själv krypkör jag uppför Klippiga Bergens ”sista backe” och får en och annan uppmuntringstut.

Ja, Klippiga Bergen är ”besegrade”. Idag nådde jag tourens absolut högsta punkt, Lincoln Monument, en mil utanför Laramie, Wyoming. Backen var nog den längsta och bitvis också den brantaste. När jag utan stopp nådde toppen mötte mig skylten: 8 640 feet, alltså 2 633 meter.
Det här var ju toppen! Är det det här som kallas för ”runners high”? Nog var jag lite hög idag. Extra roligt att jag faktiskt besegrat denna backe en gång tidigare, även då sprang jag hela vägen. Gubben håller uppenbarligen måttet fast i år gick det lite långsammare.
Som ni vet är jag kritisk mot polisen. Men idag tyckte jag att man uppträdde föredömligt. När luffaren pustat ut inne på toppens Rest Area frågade en konstapel med bredbrättad hatt:
-Is everything ok?
-Yes, very ok! svarade jag och var nära att ge honom ett av mina skrytsamma visitkort.
Dagens hjältar var annars Lea och Sandra, två ultralöpare från löparklubben i Laramie. De gav mig var sin Steve så jag fick ihop den komplicerade logistiken. Sanda, som är sjukvårdsutbildad och har egen praktik gav mig medicin mot mina problem med läpparna. Solen och vinden har gjort att jag fått en sårinfektion. Det har jag också haft tidigare men då har vanliga preparat från butiker typ Dollar General hjälpt. Lea försåg mig också med diverse ”löparmat”. Jag är rörd över denna genorositet!

Hela södra körfältet på I80 var avstängt på grund av vägarbeten. Första gången jag fått ha en hel motorväg för mig själv.


Morgondagen till Cheyenne kan bli mycket trevlig. Jag ska springa på en vacker sidoväg till I80, Happy Jack Road.  Att det dessutom är nerförsbacke och ingen trafik gör ju inte saken sämre. Kanske möter jag också vänner från Gothenburg, Nebraska längs vägen. Enda osäkerhetsmomentet är som vanligt vädret.
Keep on running!

Postad av Björn kl 08:56:25

Läs / skriv kommentar (9)


2016-05-26 - Dag 35: Här fångar man sin egen vildhäst

Stoet "Painter" till höger var tidigare en vildhäst. Hon fångades häromåret ute på de stora vidderna i Wyoming, har blivit helt tam och är mycket tillgiven värdfamiljen.

Wyoming är storslaget och vilt. Här kan vem som helst bege sig ut på de enorma fjällvidderna och fånga sin egen vildhäst.

Jag har spanat ut över vidderna men ännu inte lyckats få korn på en vildhäst. Annars finns det gott om  vildhästar i Wyoming, USA:s mest vildhästtäta stat efter Nevada. Man uppskattar att det finns mellan 3 000-6 000 vildhästar i Wyoming, arten är inte utrotningshotad och stammen växer.

Ändå blir jag väldigt förvånad när jag får höra att vem som helst i Wyoming  har rätt att fånga vildhästar. Och det är precis vad familjen jag får logi hos i Elk Mountain gjort.

-Painter är minst lika tillgiven som våra hundar, säger ägarinnan till Bar Hill Hideaway i Elk Mountain.

Jag fick till sist logi i Elk Mountain. Stugan höll högre klass än många motellrum, tyvärr inget internet men priset, 42 dollar, ska man inte klaga på.

Gårdagen löpning från Rawlins till Elk Mountain blev den längsta hittills, 78 km. Ett antal "summitar" skulle passeras, alla på runt 2 200 meter. Backarna är hur långa som helst och uppe på topparna blåser så kraftiigt att det knappt går att stå upprätt. Men under besvärliga förhållanden verkar jag fungera som bäst. Dagen blev faktiskt inte min jobbigaste, jag var urstark och sprang i varenda backe. Min nya backteknik är mycket kraft- och vägvinnande!

Jag spanade ut över det öppna, karga landskapet men såg tyvärr inga vildhästar.

Ute på rena kostigar i Elk Mountain och ser långhåriga kor. Ofta gör kylan att det blir svårt att få bete, vårarna är kalla, somrarna heta och korta medan vintrarna är långa och mycket kalla.

Parco Inn i Sinclair var det enda femstjärniga hotellet på sträckan Omaha-Salt Lake City när det stod klart 1925. Allt var mycket påkostat, bl a fanns det en fontän där middagsgästerna kunde hämta sin fisk. Jag var inne i byggnaden och imponerades, idag har baptistkyrkan tagit över.

Gårdagens megadistans kändes av idag under löpningen in mot Laramie, Wyomings enda universitetsstad med massor av småbutiker och äldre byggnader. Universitetet ser modernt ut och upptar flera kvarter i staden med 30 000 invånare.

Jag blev synnerligen väl bemött- universitetsläraren Alec gav mig en Steve, körde mig in sista biten till Laramie, en sträcka jag ska ta imorgon. Han hjälpte mig också 2012 då jag var här och nu  bjöd han och hans familj mig på middag på fin restaurang.

Jag bor furstligt på Comfort Inn. Skönt att också kunna stanna två dagar. Synd bara att det är så kallt och blåsigt, bara en del träd har börjat slå ut. Jag är nu uppe på ca 2 300 meter, höjdrekord men jag ska upp en bit till innan det bär utför.

Gprdagensndistans: 78mkm

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:06:25

Läs / skriv kommentar (10)


2016-05-24 - Dag 34: Det finns hopp

Kort rapport från en Sinclairmack i staden med samma namn, Ikväll (för er i morgon bitti) skriver jag troligen inget på bloggen eftersom det är tveksamt om jag får uppkoppling.

Läget är långt ifrån hopplöst. Det anrika motellet Elk Mountain Hotel i Elk Mountain är stängt för reparation. Men det ser ut som om jag får tak över huvudeet, Man ska fixa fram en "cottage", alltså en liten stuga i Elk Mountain.

Men färden dit blir lång, totalt 75 km, dessutom backig. Har nu i alla fall kommit 15 km på väg och fått en stadig lunch.

Keep on running!

Postad av Björn kl 19:25:45

Läs / skriv kommentar (8)