Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 4283 km. Denna vecka: 0 km. Idag: 0 km

2010-05-24 - Generöst öppethållande

2010-05-24 - Generöst öppethållande

JR själv, John L Rodgers i Belvidere, fixade en hamburgare till en hungrig kontinentlöpare, trots att baren inte skulle öppna förrän om någon timma. Baren stänger han först klockan 2 på natten.

Sugen på en öl eller whisky mitt i natten? Inga problem- även  bonnhålorna har en bar som är öppen fram till klockan 2 på natten. Också en utsvulten löpare kan dra nytta av det generösa öppethållandet.

Salooner, barer, casinon och andra syndens nästen är vanliga här i South Dakota. Öppethållandet är minst sagt generöst; så länge det finns en gäst kvar har man öppet och stänger först framåt 2 på natten. Så  var det även i Montana. Inte undra på att det finns mycket rattfylleri, barerna kan dessutom ligga en bit utanför stan varför bil är nödvändigt.

Mitt alkholintag är i princip 0 men jag har besökt någon bar sent på kvällen då det inte gått att få mat någon annanstans. Och idag slank jag in mitt på dan på JR´s Bar, enda matstället i Belvidre med cirka 50 invånare. Jag var ensam gäst, baren hade inte öppnat men John L Rodgers höll inte på tiderna.

Han berättade att det kan gå vilt till på hans bar. En gång tvingades han slänga ut tre bråkiga ungdomar från det intilliggande indianreservatet.

-Dan efter var min bil sönderslagen. Det var ingen idé att polisanmäla, den lokala polisen har inte tillträde till reservatet som har egen polis och egna lagar.

Som ett fartyg öppnar jag tanken under kärran och släpper ut barlasten på motorvägen och en lång vattenstrimma bildas efter mig. När jag närmar mig målet och inte behöver vattnet är det bara dumt med extra last.

Dagens löpning från Kadoka till Murdo gick väldigt bra, trots  motvind större delen av de 72 kilometrarna. Enda problemet var egentligen att jag som vanligt kom iväg för sent, dessutom förlorade jag en timma på grund av att jag passerade en tidszon och nu har Central Time. Större delen sprang jag på highway som löpte vid sidan av motorvägen och som inte hade någon trafik alls. Det är ganska vanligt att det finns lugna  vägar längs motorvägen. Nackdelen är dock att de är lite mer kuperade och sista 1,5 milen gick jag ut på motorvägen.

På vägen till Murdo mötte jag österrikarna Thomas Tvancich och Dunkl Thomas som sedan 1 maj cyklar från New York till Los Angeles. De hade pepparspray på cyklarna mot ilskna hundar.

Spökstäder är ett begrepp i USA på städer som en gång varit blomstrande, kanske på grund av en gruva, ett järnvägsbygge etc, men som nu är förfallna och mer eller mindre övergivna. Idag såg jag en sådan spökstad och det får bli dagens fråga: Vad heter "staden"?

Här profiterar man på begreppet spökstad för att få kunder till macken. Men vad heter stan?

Morgondagen, måndag är ett stort frågetecken. Enda motellet i White River är fullt, jag får storm (motvind naturligtvis) och regn. Hur ska det gå, jag får sova på saken.

Keep on running!

Postad av Björn kl 09:12:34

Läs / skriv kommentar (6)


2010-05-23 - Bufflar av alla de slag

Nej, bisonkorven smakade inte alls gott. Det här var ingen bra mat för en långlöpare- tre stycken korvar behövde jag och dyra var dom.

Bisonbufflar är bäst i levande skick, inte som korv. Hoppas nu bara att jag inte som Buffalo Bill bidragit till artens utrotning när jag idag åt grillkorv gjord på kött från detta djur.

Idag var det varmt och klibbigt. Efter tre mils löpning på stekhet motorväg svänger jag trött in på Conocos Tradingpost i Catus Flat, en riktig turistfälla. Här var allt fruktansvärt dyrt och det enda man hade att bjuda på  i matväg var bisonkorv med bröd.

Jag såg också levande bufflar på den här macken i form av människor. I USA har man en väldigt dum ovana att inte stänga av motorn på bilen. Hur kul var det att sitta där på bänken omgiven av avgaser och äta sin "lunch" omgiven av dånade bilar (lite större pickuper låter som stora lastbilar). Men för amerikanen verkar det vara helt naturligt att motorn är det sista man dödar.

Dagens etapp mellan Wall och Kadoka blev 65 kilometer, lite väl långt men det var nödvändigt för att få motell. Hela fem liter vatten och sportdryck gick åt, rekord hittills men det kommer att bli värre framöver när jag snart börjar svänga brant söderut för att nå Nebraska. Morgondagen, söndag, blir ännu längre. Och sen börjar kanske problemen, typ indianreservat. Det enda motellet i White River, där jag tänkte ta in på nu på måndag ,är fullbokat.

Sveda i både skinn och ögon. Svetten sköljer bort solkrämen som rinner in i ögonen och det svider förskräckligt.

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:57:46

Läs / skriv kommentar (8)


2010-05-22 - Snacksalig svensk

Svenskättade Linda Sjolund, träffade jag på Old Glory Fireworks. Jag köpte inga raketer för att få bättre fart  på kärran men blev bjuden på kaffe och en lång pratstund. "Du har räddat min dag", uttryckte hon i ren glädje när jag  klev in i hennes stora  butik mitt ute på en åker invid motorvägen.

Plötsligt rycker det till i kaffetarmen. Långt borta i fjärran ser jag en skylt med texten "Fireworks". Kanske kan man få kaffe och en pratstund där?

Jag märker mer och mer att det här inte bara är en vanlig löparresa. Jag blir allt mer intresserad av "vanligt folk" och vill veta hur dom har det. Och amerikanerna är väldigt öppna. Jag märker också att jag har allt lättare med engelskan vilket underlättar kontakterna. Som löpare från ett främmande land betraktas jag säkert som en helt ofarlig person.

Just dom där infallen, att bara svänga in kärran någontans och fråga om vägen eller be om en kopp kaffe, brukar ge väldigt bra utdelning. Som t ex idag när jag träffade Linda Sjolund som sedan 1984 säljer fyrverkeripjäser i ett stort hus mitt ute på de vidsträckta fälten en mil öster om New Underwood.

Lindas anfäder kommer från Hälsingland och Växjö, själv har hon rötterna i svenskbygderna i Minnesota. Hon har varit i Sverige och sett utvandrarbygderna och blir väldigt intresserad när jag berättar om Vilhelm Mobergs böcker.

-Dom måste jag läsa, utbrister hon.

På Dixie Diner i Wasta satt jag och pratade i 1,5 timme  med Cassiddy Rieb som har sin restaurang inrymd i en gammal bilverkstad och bensinstation från 40/50-talet. Hela inredningen gick i 50-talsstil.

En frestelse av det här slaget föll jag direkt för. Besöket på Dixie Diner blev rena nostalgitrippen med Paul Anka och Fats Dominoi jukeboxen.

Casidy berättade att hon bott större delen av sitt liv i lilla Wasta.  Hon tog körkort när hon var 14 år och fick så kallad Cinderella licens (fick inte köra kvällstid). Hon gick i en country school, d v s en klass med olika åldrar och gick high school i den lite större orten Wall två mil bort. När hon tog "studenten" fick hon en Lincoln med något år på nacken. Som ensamstående äger hon tre bilar, absolut inget ovanligt bland medelklassen.

Dagens löpning, 55 kilometer till staden Wall, gick väldigt bra. Jag sprang i de flera kilometer långa uppförsbackarna på motorvägen. Wall, med cirka 800 invånare, har inte mindre än 13 motell! Jag är nästan ensam gäst på Super8.

Morgondagen, lördag, kan bli besvärlig. På schemat står 65 kilometers löpning till Kadoka. Längden i sig utmanande men det som oroar är vädret. Åskvarningar med hagel är utfärdade i kväll och just nu blixtrar det och ösregnar. Ibland skakar motellet till. Lite otäckt, faktiskt. Kanske ska buffelkorven på ett matställe i Catus Flat mitt på sträckan rädda mig.

-Det blir sol i morgon, säger kvinnan tröstande i receptionen.

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:53:05

Läs / skriv kommentar (7)


2010-05-21 - Ã?lskade New Underwood

Kyrkan mitt i byn, förlåt mitt i stan. I USA kallas minsta håla  för "city". Old US 14 skär mitt igenom New Underwood, som enligt vägskylten har 616 invånare. Men det finns mycket mera här

Mobile home kallas den här typen av hus, flyttbart och tillfälligt boende som ofta blir permanent. Det ger ett lite fattigt intryck men New Underwoods Autage Village Mobile Home Park såg tämligen välordnad ut.

Kommer du till  New Underwood i South Dakota ska du absolut svänga in på Steves Super Store. Där finns allt; bensin, livsmedel, restaurang, casino, motell och tvättinrättning. Och tar du upp din laptop, sätt dig vid bordet bland tvättmaskinerna- där fungerar internet bäst.

Håller jag på att bli galen? Jag älskar hålorna i USA! Här finns mycket mera än du kan ana. Som t ex New Underwood jag hade som slutmål idag efter bara 38 kilometers löpning från Rapid City, en stad med förmodligen fler bilar än invånare.

Som långskubbare behöver du ju inte så mycket; tak över huvudet, mat och trevligt bemötande räcker. New Underwood hade allt det där. Utanför Steves Super Store träffar jag norskättlingen John Berg, 74 år.

John Bergs farföräldrar kom från Bergen i Norge. Själv deltog han i Vietnamkriget och ingick i flygvapnet.

John håller en liten termos med kaffe i handen, röker och pratar med folk som går in i affären. För mig berättar han att han trivs bra med livet i New Underwood. Han har sex barn och deltog i Vietnamkriget, något han dock inte verkar så pigg på att prata om.

Var du nära att bli dödad? frågar jag. John sträcker upp tre fingrar. Mera blir inte sagt om den saken.

Dagens löpning blev synnerligen lätt, bara 38 kilometer från storstan Rapid City. Motvinden var inte alls så besvärande idag, temperaturen behaglig och mina sparrisben börjar nu sakta mörkna. Det går med bra fart, så bra att plötsligt en stoppskylt flyger upp framför ansiktet. Vägarbeten pågår och det är 23-årige Jason Harrison från Rapid City som stoppar mig. Jag tar en pratstund med honom och ber en av hans kollegor att ta en bild på oss. Tyvärr krånglade kameran så det blev ingen bild. Det var dagens enda motgång så ni förstår att dagen var en enda solskenshistoria.

Ett tag sedan jag hade någon Dagens fråga. Får bli två geografifrågor:

Är Rapid City huvudstad i South Dakota, om inte vad heter den? Och vilken stad är störst i South Dakota?

Imorgon fredag  löpning till Wall.

Keep on running!

PS

Detta skrevs inne på Steves Laundramat, där sista tvättiden precis gick ut klockan 9.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 05:05:59

Läs / skriv kommentar (13)


2010-05-20 - Var finns joggarna?

Det blev ett par nya Brooks Adrenaline, denna gång dammodelllen- allt för att öka variationen och minska skaderisken. Jag får hjälp av Patricia Lunsford på The Runners Shop i Rapid City. Foto: Dennis Lunsford

Jag har kommit till Rapid City med cirka 60 000 invånare, den näst största staden i South Dakota. Idag skymtade jag de första joggarna- efter 42 dagars löpning!

För mig är USA jöparlandet. Det var här joggingvågen startade och USA har sitt Boston Marathon, världens äldsta maratonlopp. Men jag är besviken. Här finns inga joggare. Det är visserligen ingen överraskning men ändå sorgligt.

Löpningen är dock inte död här. Det är all time high med deltagare i maratonloppen, samma som hemma. Men där jag springer, i de små städerna på landsbygden finns inga joggare. De finns i de stora städerna och där universiteten ligger. Löpning skulle därför kunna klassas som en  "överklassport".

Men idag skymtade jag faktiskt två personer som joggade i Rapid City. Skulle jag ha varit i Sverige i en stad av motsvarande storlek skulle jag ha sett massor av löpare, ja även i en betydligt mindre stad. Varför är det så?

Min egen löpning går fortsatt bra. Även idag var det motvind men inte av värsta slag och jag kunde till och med springa i de långa uppförsbackarna på motorvägen. Men mycket vid sidan av löpningen upplever jag som stressande, till exempel att tekniska prylar  krånglar, internet som går ner hela tiden, inga matställen längs vägarna, för sent sänggående, motellen ligger "fel", etc etc. Ändå tycker jag att jag fått in rutinerna och jag får enorm hjälp hemifrån från Jan som kollar upp allt på internet och Ragnar som översätter för brinnade livet till hundrtals amerikanska läsare av denna blogg.

Kan det bli mera svenskt? Det var första gången jag såg hägg i USA. Annars tycker jag att de flesta träd och buskar ser lite annorlunda ut.

Syrenerna och häggen blommar för fullt. Jag blir påmind om hur ni själva har det i Sverige. Hemlängtan? Nej, inte ännu!

Kort dag idag till New Underwood. Men finns det något motell där? Huga!

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:43:44

Läs / skriv kommentar (8)


2010-05-19 - Livet på macken i Whitewood

Howdy´s bensinstation i Whitewood är navet i samhället  med 800 invånare, två impregneringsanläggningar, ett sågverk, ett motell , en restaurang och ett postkontor. Här såg jag ovanligt många kvinnor.

Marwin Keffelee, 84 år, kom till macken i sin gamla Chevrolet pickup för att handla lite varor. Han har varit lantbrukare och bott hela sitt liv i Whitewood.

Jag stannar till på macken i det lilla samhället Whitewood för att köpa en mugg kaffe och en glass. I Sverige är det här männens värld men här dominerar kvinnorna.

"Whitewood, best little city in South Dakota", står det på tröjan som den bastanta kvinnan i kassan på Howdy´s bensinstation bär. En strid ström av kunder kommer och går, de flesta är inte här för att tanka utan för att köpa läsk, öl och chips och andra livsnödvändigheter. Och för att träffa folk.

Bilarna som svänger in är stora, i regel suvar och pickuper och ofta kraftigt nersmutsade av den vackert tegelfärgade jorden här i South Dakota. Jag märker att kvinnorna dominerar. Våren har kommit för någon vecka sedan och många  verkar ha glömt att smörja in sig med solkräm. Kvinnornas svällande överarmar är rödbrända och shortsen förstärker övervikten.

Det bubblar hemtrevligt i en vattenbehållare utanför ingången. Jag ser små fiskar simma omkring, förmodligen agn. Ännu en bil stannar där jag står och äter min glass och ut ur en vinröd gammal pickup av märket Chevrolet kliver 84-årige Marwin Keffelee ut.

- Mina farföräldrar kom hit 1885 från Luxemburg. Min hustru är som jag 84 år och vi har bott här i hela vårt liv.

Jag frågar lite försiktigt om han inte är för gammal för att köra bil. Det verkar som han inte riktigt förstår frågan och jag ångrar genast att jag ställde den. Jag ser honom sedan köra iväg långsamt och försiktigt, faktiskt som de flesta gör här.

Bensinstationern i USA är ännu mera utpräglat matvarubutiker än hemma. Whitewoods var synnerligen välsorterad men vad jag kunde se dyr. De batterier som jag några timmar tidigare köpt på Family Dollar i Belle Fourche var sex gånger dyrare. Men kaffet och glaasen betalade jag bara 1,14 dollar för. Mycket bra på mackarna i USA är också de stora och renliga toaletterna.

Jag kämpar med kärran i kulingvindarna. Matpåsen, som jag förvarade bakom ryggsäcken fram på vagnen, blåste bort!

Dagens löpning, 46 km till Stugris, blev mycket besvärlig på grund av den starka motvinden, betydligt värre än igår. Det blev mer gång än löpning. Jag passade på att springa när vinden tillfälligt mojnade, det blev alltså en märklig form av intervallträning. Faktiskt ganska roligt, särskilt när matpåsen virvlade bort  och blev en liten prick i fjärran. Jag orkade inte springa efter och hämta upp mina hårdkokta ägg och smörgåsar som jag nallat på Super8.

Ett vackert stenhus i St Onge från guldgrävartiden. Samhället blomstrade runt sekelskiftet  då det fanns många guldgruvor uppe i bergen. Dessbättre hade inte matstället lagts ner och jag kunde avnjuta ett härligt långkok på någon obestämd kötträtt. I baren satt en kvinna och halsade en öl och rökte, rökning på restauranger är tydligen tillåtet i South Dakota men sedan några är förbjudet i Montana.

Imorgon onsdag blir det storstan Rapid City och kanske ännu ett skoköp. Njuter på ett lyxmotell i Stugris och livet leker!

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:54:53

Läs / skriv kommentar (12)


2010-05-18 - Nu går det undan!

Efter 20 dagars löpning genom Monta, USA:s näst bredaste stat, nådde jag äntligen Wyoming och gjorde glädjeskuttet.

Efter bara några timmar var det dags för ett nytt hopp vid nästa delstatsgräns, South Dakota.

Här går det undan! Idag sprang jag i tre delstater; Montana, Wyoming och South Dakota.

Det blev tidig start i morse för dagen skulle bli lång och besvärlig. Jag vaknade upp i ett främmande hus, ingen var hemma och jag la en lapp på köksbordet  och tackade familjen Walker i Alzada för deras gästfrihet. Inte en dollar behövde jag betala.

På Sinclair var Janet redan igång och såg till så att långtradarchaffisarna fick sitt kaffe, sina microburgare och varm korv. En av kunderna ville vara snäll mot mig.

-Vinden kommer att blåsa här, sa han och klappade sin högra skinkhalva. Jag skulle tydligen få medvind hela vägen (60 km) till Belle Fourche i South Dakota.

Den väderprognosen ger jag inget för. Mer fel kunde han inte ha. Jag slet som ett djur i vinden och mot slutet blåste det så mycket att det inte gick att springa. Vagnen är ett väldigt vindfång och kanske borde man göra den mera aerodynamisk? Jag ältade hela tiden Sinclairkundens väderprognos och blev argare för varje steg. Helt meningslöst, naturligtvis.

Vad som däremot är riktigt glädjande är att jag ligger fantastiskt fint till tidsmässigt i min färdplan. Jag följer den grova ruttplaneringen exakt. Det innebär att jag nu har ganska bra marginaler om något oförutsätt skulle hända.

Det är alltid lite speciellt att passera en delstatsgräns. Det är ändå ett nytt  "land" man kommer till. Fast gränserna är ofta väldigt konstruerade, idag märktes ingen skillnad vad gäller naturen. Däremot övergick hwy 212 från att vara en asfaltsväg till en betongbana i South Dakota. Betong är hårdare än asfalt och alltså inget bra underlag för en löpare.

Usch för betong! Dessbättre fanns det en smal strimma asfalt att springa på. Bilden från gränspassagen Wyoming/South Dakota. Flera bilar på höger vägbana körde ut i räfflorna på kanten av vägen. Senare förstod jag att det var en ljudhälsning till mig.

Idag var en sådan där dum dag då det inte fanns något matställe för lunch. Kall mat (mackor) och en tupplur i dikesrenen räcker inte.  Jag kompenserade det med rena frosseriet när jag väl kom fram. En jättelik stek, dubbel portion pommes frittes, fyra stora glas kola. och en salladstallrik beställdes in på restaurangen intill motellet här i Belle Fourche. Men det räckte inte- några Snickers och en chokladkaka behövde också för att stilla hungern. Ändå tycker jag att revbenen syns allt tydligare för varje dag . . .

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:31:33

Läs / skriv kommentar (6)


2010-05-17 - Turgubbbe i ödebygd

Ödsligt värre. Raksträckorna är enorma, inte ett hus finns här och vägen tycks inte ha något slut.

Ett hus- men övergivet.

Jag springer nu i de mest ödsliga trakter jag kanske varit i. Solen steker, svetten droppar på min GPS och det svider i ögonen. Jag springer på ren chansning- jag har inte ordnat någon inkvartering i Alzada där jag ska stanna för natten.

Alzada har 50 invånare, ett postkontor, en saloon som sommartid är populärt utflyktsmål för mc-folket samt en Sinclair bensinstation. Skolan är igång och har en elev. Hur ska jag få logi här?

Jag stegar in på bensinstationen. Första beskedet är negativt.

-Kontakta Bill, säger jag. Jag har hört att Bill, mannen som säljer hö och tidigare varit vice cheriff, har kontakter.

Och vips, saken är kirrad. Bills fru, Janet Walker som tillsammans med maken äger stationen, kommer och hämtar mig och jag får prima inkvartering i familjens hus. Dessutom blir jag bjuden på ett skrovmål mat. Men bäst av allt, jag sitter vid köksbordet och får lyssna på hur det var förr i Alzada.

-Jag är född i huset där saloonen är och har bott i Alzada i hela mitt liv, berättar Janet som tidigare jobbade på postkontoret.

Janet Walker framför familjens hus i Alzada, Montana.

Jag har alltså enorm tur.  Det här blogginlägget skrivs på familjens kontor. Det är som om jag vore son i huset. 100-procentigt förtroende visas mig.

Morgondagen blir väldigt speciell, jag kommer att passera två gränser; Wyoming och South Dakota.

Dagens fråga:

Hur många bebodda hus tror ni jag såg under mina 47 kilometer mellan Hammond och Alzada?

Keep on running!

Postad av Björn kl 04:56:36

Läs / skriv kommentar (13)