Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 3122 km. Denna vecka: 53 km. Idag: 26 km

2012-05-02 - Dag 43: Ã?terhämtningens betydelse

Brule Country Cafe låg i en fallfärdig byggnad  som invändigt också var sliten. Men maten var ok och ägarinnan bjöd mig. Hit kom jag efter fem mils löpning och efter middagen var jag helt återhämtad.

Fem till sex mils löpning varje dag och inga vilodagar. Då gäller det att återhämtningen fungerar. Och det gör den fantastiskt bra!

Jag är aldrig speciellt trött på mornarna. Jag har ingen träningsvärk och löplusten finns där varje dag.

-Man, you are a machine! utbrast en av mina fans häromdagen.

Uppenbarligen måste återhämtningen fungera mycket bra för mig. Ponera att jag bara skulle bli återställd till 95 procent efter varje löpdag, ja då skulle kroppen ha brutit ihop för länge sedan. Jag skulle vara skadad och vara ett fysiskt och mentalt vrak. Men så är det ju dessbättre inte.

Jag har märkt att jag får tillbaka krafterna snabbt om jag i lugn och ro får sitta ner och äta min lunch eller middag. Och det ska vara lagad mat, inte några kalla smörgåsar från Subway eller liknande. Därför är idealet om det finns en restaurang efter 2-3 mils löpning. Då brukar finalen gå i dur.

Det är rätt märkligt, jag har aldrig haft en enda hel dag med dålig löpning under detta coast to coast. Under delar av dagen kan det gå tungt men aldrig hela tiden. Och skulle jag känna mig trött, ja då försöker jag ta en tupplur längs vägen. Det gjorde jag t ex idag och krafterna återkom direkt.

Just detta att veta att efter en dålig period kommer en bra period stärker mig mentalt. Jag behöver aldrig tvivla på att jag inte kommer att nå  dagens etappmål.Hittills har jag kommit fram alla dagar så varför skulle jag inte göra det  i morgon?

Men det gäller att inte bli för styv i korken eller ta för stora risker. Det gjorde jag kanske igår när jag stack iväg utan att ha ordnat en Steve innan. Men varför skulle det inte fixa sig när det gjort det alla andra dagar? Ja, ungefär så där resonerar jag.

En sak som jag blivit noggrannare med under detta löp är att jag nu besöker en restaurang omedelbart efter avslutad löpning. Tidigare checkade jag först alltid in på motellet, tog ett bad och åt middag sent på kvällen. Det var förmodligen inte bra för återhämtningen.

Jag borde dock sova mera. Normalt sover jag 7-8 timmar men under detta och det förra coast to coast bara 5-6 timmar. Jag "hinner" inte komma i säng förrän eferr midnatt, planering, bloggande, vård av utrustningen m m tar sin tid. Kanske är det tupplurarna som räddar mig?

Hwy 30 är min följeslagare i Nebraska. Eftersom all trafik går på interstate i närheten får jag ha vägen nästan helt för mig själv. Underbart!

Dagens löpning från Chapell till Ogallala (vilket vackert namn!) blev 66 km, lite längre än planerat eftersom min gps visade mig fel väg till Super8.

-Vi är förtvivlade, alla kör fel. Det har blivit något fel på gps-kartan, säger kvinnan i receptionen och hon verkar förstå att det var extra bekymersamt för mig som löpare.

Dagens löpning blev också en utmaning, inte längdmässigt, utan för att matstoppet i Brule kom först efter fem mil. Jag fick därför lägga in ett snabbstopp med "skräpmat" (mackor, baner, cola och någon energikaka). Och så tuppluren.

Vad är Sweden creme?                       Innan mobiltelefoner fanns.

 

Keep on running!

 

 

 

 

 

Postad av Björn kl 08:09:25

Läs / skriv kommentar (2)


2012-05-01 - Dag 42: Vädjan om en Steve i lokalradion

Nebraska är ganska platt och grönt. Det gillar jag och det blev en skön löpdag med sol, medvind och plus 18 grader.

När avstånden mellan motellen är för stora behöver jag transporthjälp,  en "Steve". Min vädjan om en sådan gick idag ut i lokalradion här i Sidney, Nebraska. En pastor hörsammade bönen.

Det är helt otroligt vilken hjälp jag får av vänliga människor. Imorse stegade jag in på chamber of commerce i Sidney och undrade om någon skulle kunna köra mig tillbaka till motellet efter dagens löpning. Någon taxirörelse finns i regel inte i amerikanska småstäder.

-Vi sänder ut vädjan i lokalradion, föreslog de två kvinnorna på kontoret.

Och vips, snart visste "hela" Nebraska att en coast to coast löpare från Sverige behövde bli körd de cirka fem milen från Chappell tillbaka till sitt motell i Sidney. Radiokanalen KSID meddelade också att svensken önskade bli upphämtad klockan 17 och dagen därpå bli körd tillbaka till Chappell. Och snart vet hela Sidney att en running bear besökt staden, jag blev nämligen idag intervjuadav lokaltidningen Sun-Telegraph.

 

Paster Gary Wilson blev min "Steve"    Numera byter jag skor mitt i löpet.

Pastorn inte bara körde, efter transporten la han handen på min axel och bad till gud att jag skulle nå Atlanten. Jag blev riktigt rörd. Samma när jag skulle betala lunchen efter ett stopp i Lodgepole.

-När vi får så celebert utländskt besök bjuder vi, sa kvinnan.

Imorgon sköts transporten av chamber of commerce. Vilken service! Morgondagen till Ogallala blir dessvärre lång, cirka 65 km. Dessbättre behöver jag inte tyngas av självdeklarationen, den är klar.

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:41:16

Läs / skriv kommentar (7)


2012-04-29 - ... fick pizza!

Lantbrukarkvinnan, Jeanette, kom just tillbaka. Nu hade hon, var vet jag inte, odnat fram en kalll pizza till mig! Inga problem längre till Sidney.

Keep on running!

Postad av Björn kl 22:05:32

Läs / skriv kommentar (2)


2012-04-29 - Dag 41: Matbrist!

Stängt! Jag tänkte inte på att det var söndag och nu får jag springa på mer eller mindre tom mage de sista tre milen.

En liverapport kl 13.55. Jag är i Potter, en håla i Nebraska med 250 invånare. Det är söndag och allt är stängt.

Det här var inte bra. Jag hade tänkt ta lunch här mitt i löpet för att orka de sista tre milen in till Sidney. Nu får jag ta av mitt "torrfoder". I en annan håla någon mil härifrån var också allt stängt. Jag stoppade en bil och paret erbjöd sig att lämna över sina smörgåsar de varit och handlat på Subway. Smörgåsarna hade jag inte mage att ta ifrån dem.

De här raderna skrivs från ett stängt postkontor. Förmodligen har jag fått internetuppkoppling från ett intilliggnde bibliotek. En lantbrukarkvinna kommer in och beklagar att hon bor så långt bort, annars hade hon fixat lunchen till mig.

Kvällen ska ägnas åt självdeklarationen. Den har ni väl redan gjort?

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:58:13

Läs / skriv kommentar (2)


2012-04-29 - Säkerhetskamera fångade mig!

När jag häromdagen sprang in i Cheyenne, Wyomings huvudstad, blev jag filmad av en säkerhetskamera på vägen utanför stadens vattenreservoar. Kolla videon där kameran följer vartenda fotsteg!

Filmen har skickats av Mark Mercer, som arbetar på vattenverket. Det var också han som ordnade alla "Stevar" i Cheyenne och åkte ut med mat på den ensliga vägen där vattenverket ligger.

Keep on running!

Postad av Björn kl 17:29:35

Läs / skriv kommentar (3)


2012-04-29 - Dag 40: Ã?ntligen Nebraska!

Ett glädjehopp vid Nebraskaskylten utanför Pine Bluffs. I den här skylten fanns inga skotthål.

Wyoming är besegrat! Äntligen är jag i Nebraska och har nått "civilisationen".

Wyoming, den förmodligen svåraste delstaten av alla under detta coast to coast, blev lättare än jag trodde. De cirka 65 milen på mestadels trist och backig motorväg tog elva dagar. Att jag orkade och stod ut berodde nog mycket på medvinden och alla vänliga människor som ställde upp på en "Steve".

Nu när jag kommer in i mer tättbefolkade delstater känns det som om jag nått civilisationen. Det blir enklare att få mat, löpningen blir lättare och jag kommer inte att behöva så många "Stevar". Och med mer än 40 procent av sträckan avverkad och en helt frisk kropp känns det också som om att jag kommer att klara det hela. Men säker kan jag aldrig vara.

"Steve" Joe Bonds, Cheyenne.             Bra att veta!

Min sista exit på Interstate.                   Här har solen gått ner för länge sedan.

Dagens löpning från utkanten av Cheyenne, WY,  till Kimball, NE, blev 59 km och gick relativt lätt i den nu inte alltför starka medvinden, dessutom var det mestadels nerför. Lunchen på "Freds Place" i Pine Bluffs bestod av  en jättetallrik pommes frittes, kycklingmacka, salladsbord och massor av Pepsi och kaffe. Att få lunch mitt i löpet betyder oerhört mycket. Och vid framkomsten på Piza Hut i Kimball blev det köttfärssås och spagetti. Jag älskar den amerikanska maten, mycket bättre än sitt rykte!

Idag hade jag också många supportrar längs  vägen. Godstågen tutade, bilar stannade och jag fick förfriskningar. Men det mest märkliga var nog när en stor skåpbil stannade och ut strömmade en massa ungdomar som ville trycka min hand och bli fotograferade intill mig. Alla var dammsugarförsäljare och på väg till Colorado. Där rök en del visitkort och jag får nog vara lite mer restriktiv i fortsättningen. Jag som trodde att det skulle bli omöjligt att bli av med dem.

Jag ligger på Super8 i Kimball. En stortvätt i motellets tvättstuga hanns med men det dåliga samvetet är fortfarande självdeklarationen. Hur ska jag hinna allt?

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:29:38

Läs / skriv kommentar (6)


2012-04-28 - Dag 39: Tjo vad det blåser!

Min mössa blåste bort och hamnade mitt på järnvägsspåret. Det verkar vara hög tid för en klippning.

Jag har aldrig sprungit i så här kraftig medvind. Inte alls bra. Jag fick hålla stenhårt i kärran, bromsa med handbromsen och fötterna och ändå höll jag på att blåsa bort.

Wyoming är det värsta blåshål jag varit i. Nebraska är inte heller lugna gatan. Ändå har jag haft väldig tur med vädret här i Wyoming, det kan vara vinter vid den här tiden på året. Medvinden har ändå varit mest till fördel. En av finesserna med att springa från väst till öst är just chansen att få medvind.

Wyoming tillhör inte mina favoritstater, landskapet i södra delen är väldigt monotont. Och motorvägslöpning har inte gjort löpningen roligare. Därför ska det bli skönt när jag i morgon springer in i Nebraska. Det känns som om jag ska komma till "civilisationen". Det blir också slut på all motorvägslöpning framöver. I de mer tättbefolkade delstaterna får inte fotgängare vara på motorvägarna.

Idag blev det lite tid över för turistande i Cheyenne, Wyomings huvudstad med cirka 60 000 invånare. Staden ger ett ganska välmående intryck till skillnad från många andra amerikanska städer där citykärnan ofta är mer eller mindre död.

 

State Capitol, Cheyenne, WY.                  Hus i Cheynne, WY.

Wyoming med sina rika naturtillgångar på kol och naturgas och i viss mån olja borde innebära rikedom. Men överproduktion i USA av naturgas har pressat priserna och delstatsregeringen har tvingats hårdbanta- 2014 skärs budgeten ner med 8 procent. Kris även här alltså. För att få in pengar diskuteras att börja exportera kol till Kina via hamnar i Oregeon och Washington. Ett väldigt kontroversiellt projekt.

Det blev också tid för skoinköp, fjolårets Brooks Adrenaline till fyndpriset 325 kronor och Nike Free Run 3 för 540 kr, allt med lite "coast to coast rabatt". Jag blev skjutsad av ytterligare en "Steve", Ed, en 62-årig geolog och löpare. Även här tog  löparklubben emot mig med öppna famnen och erbjöd all tänkbar hjälp. Imorgon kommer "Joe" och hämtar mig klockan 07.30 och kör ut mig där jag slutade igår. Oj vilket flyt jag har just nu! Det enda som oroar är självdeklarationen. Den får jag försöka hinna med imorgon.

Keep on running!

Postad av Björn kl 08:15:37

Läs / skriv kommentar (3)


2012-04-27 - Dag 38: Här är rena Vilda Västern!

Första riktiga pistolen jag håller i min hand. Den och en skarpladdad patron fick jag låna på en bar i Wyoming.

Jag bromsar in kärran utanför en bar på hemlig ort i Wyoming. Vid bardisken i det skumma ljuset sitter en pensionerad fastighetsmäklare och en överfriskad före detta soldat. Tio minuter senare har jag en pistol i min hand. . .

Wyoming har bland de liberalaste vapenlagarna i USA. Det var kanske därfför inte så konstigt att ägaren av den italienska restaurangen Lucianos i Laramie bar på en pistol innanför kavajen. Helt lagligt men fullständigt främmande för en svensk.

Men hur vanligt är det egentligen att folk bär på vapen? Jag bestämde mig för att göra en liten undersökning och stegade in på en bar på landsbygdenutanför Cheyenne. Jag berättade för de två vid bardisken om erfarenheterna från gårdagen. De lyssnade intresserat och den kvinnliga barägaren ville visa mig något hon hade bakom disken.

Barägaren visar mig pistolen hon har gömd bakom disken.

Har du använt den där pistolen? frågar jag.

-Nej, men den är bra att ha om kunderna skulle bli hotfulla. Då har jag rätt att skjuta ner dom, säger hon utan att blinka, och avslöjar att pistolen är laddad.

Och så visar hon mig två stora revolvrar som hänger helt synligt i ett hölster i hörnet innanför bardisken.

-Dom har vi i avskräckande syfte.

Plötsligt blir det fart på fastighetsmäklaren. Han går ut till sin bil och hämtar en liten pistol han har liggande i handskfacket.

-Jag bär den aldrig på mig, säger han och lämnar över pistolen till mig så att jag kan fotografera den. Och så lägger han en patron  i handen för att bilden ska bli komplett.

Då vaknar den före detta soldaten till.

-Jag är emot vapen, jag har sett så mycket skit. Har någon en pistol kan man aldrig på ett bra sätt komma ur en hotfull situation.

Det där tyckte jag lät förnuftigt och ger honom en eloge. Men barägaren och fastighetsmäklaren står fast i sin uppfattning; pistoler är något helt naturligt.

Får kunderna också ha pistol härinne? frågar jag.

-Ja, om dom sitter där borta vid borden men inte här vid bardisken, säger barägaren.

Fastighetsmäklaren visar stolt sin vapenlicens.

-Men nu behöver ingen ha licens för ett vapen här i Wyoming.

Jag frågar barägaren om hon får använda sina pistoler när kunderna börjar vifta med armarna och är hotfulla. Eller måste dom ha ett vapen eller kniv för att hon ska få skjuta?

-Det räcker med att dom vevar med armarna, säger hon bestämt.

Lite beklämd rullar jag vidare. Här är ju rena Vilda Västern, tänker jag. Vinden hugger tag i kärran så att den är nära att välta. Wyoming är inte bara en skjutglad stat, också rena blåshålet. Och så kommer regnet, jag fryser. Då bromsar en bil in, det är fastighetsmäklaren som vill ta en bild på den frågvise svensken.

Dagens löpning, totalt 64 km till Cheyenne, blev ganska tuff. Hade jag inte fått mat på halva sträckan av Mark Mercer, en 49-årig maratonlöpare från löparklubben i Cheyenne, ja då hade det blivit ännu besvärligare. Mark kom ut med bil och mötte och erbjöd mig också en "Steve" i morgon. I hans handskfack låg dessbättre ingen pistol.

Ännu en "Steve", ultralöparen Brian Martisius från Laramie, gav mig i morse lift till bergstoppen där jag slutade gårdagens löpning.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:28:22

Läs / skriv kommentar (5)