Kommentarer på Dag 51: Grusvägarnas förrädiska charm


Första turen på grusväg för kärran som också fått ny text. Vägen ser fin ut men att springa på grus är alltid mycket tyngre än asfalt.

Här finns det fler grusvägar än asfaltvägar.  Men grusvägarna ska man hålla sig borta ifrån. Det gjorde jag inte idag och den dumheten kunde ha resulterat i att jag fått skaka galler!

Tittar man på en detaljerad USA-karta upptäcker man att kontinenten består av ett rutnät av spikraka grusvägar. Jag vet att vägarna var en lockelse för ultralöparen Rune Larsson, som under ett eventuellt nästa coast to coast tänker bege sig ut på detta okända vägnät. Men det är nog ingen bra idé.

Jag har ibland prövat gruset men erfarenheterna är bara negativa. Det är väldigt tungsprunget, även när grusvägen ser fin ut. Hjulen skär ner, det dammar från bilarna och här ute finns ingen som helst service i form av butiker, restauranger m m.

Idag hade jag dock gott om tid, hade  gps:en inställd på gångfunktion och blev dirigerad in på en liten charmig grusväg till staden York. Bilarna rev upp enorma grusmoln och för att få dem att sakta ner började jag springa mitt i vägen. Resultatet blev mycket gott (men bilförarna ilskna).

Not nice- kvinnoföngelset utanför York.   Very nice- vattentornet i York.

I fjärran dök det upp ett vattentorn omgivet att ett antal byggnader, på håll såg det ut som en vikingaby. När jag kom närmare såg jag staketen och förstod att det måste vara ett fängelse. Innanför staketet gick fyra vakter och jag ropade till mig dem för en "intervju". En mycket märklig situation men som coast to coast-löpre är jag inte rädd för någon.

-Hi, I am a Swedish long distance runner and I am jogging coast to coast (den öppningsfrasen brukar riva alla murar. . . ).

En av männen svarade lite motvilligt på mina frågor. Jag fick veta att det satt 300 kvinnor inspärrade här, de kom från hela USA, några hade kortare strafftid men det fanns dom som satt här hela livet. Den senaste rymningen skedde för 15 år sedan. Ville jag veta mera skulle jag gå till vaktkuren.

Och det var på väg dit det hände. Antagligen gick jag för långsamt på stora vägen utanför staketet och att fotografera var kanske heller inte så lyckat. Innanför staketet promenerade en del kvinnor på gräsmattorna och på de små asfalterade gångvägarna, det såg riktigt idylliskt ute. Kanske skulle jag lyckas få en pratstund med någon av kvinnorna? Då upptäckte en av vakterna mig, han gick med raska steg i riktning mot mig och viftade hotfullt med arnarna.

Tydligen skullle jag inte vara på vägen. Men hade han verkligen laglig rätt att köra bort mig? Ett tag tänkte jg stanna kvar där ute på vägen, låta vaktstyrkan gripa mig och kanske bura in mig. Det skulle bli en bra historia till bloggen! Men så grep förnuftet tag i mig, jag joggade iväg mot säkrare marker- Super8 med grannen McDonald´s där detta skrivs.

Dagens löpning blev kort, 42 km. Men maran blev oförglömlig.

Keep on running!

 




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 lelle - 2012-05-10 08:27:23

Vakten blev nog bara rädd för det helt okända!
("-Coast to coast? Are you serious!").

#2 Per S - 2012-05-10 08:37:54

Björn - är varje dags löpning minst ett marathon långt?

Verkar så på dina sträckangivelser.

Kämpa på Björn!

#3 Johan Myrsten - 2012-05-10 11:09:55

Så är du redan inne på andra hälften av ditt fantastiska lopp. Det är bara att salutera och önska att det går lika bra under resten av din färd! Samtidigt fortsätter jag att glädjas av dina intressanta texter om allt du möter längs vägen. En mycket bra USA-skildring är det!
/Bästa hälsningar från din gamle kollega Johan

#4 Per - 2012-05-10 12:10:41

Vakterna gillar kanske inte att rivda murar på fängelset?

#5 Björn S - 2012-05-11 01:59:58

Per S: Ja, skamgränsen går vid 42 km. Tror jag klarat den alla dagar utom en. Det kostar ju också en del att vara ute så här länge så man får rappa på.


Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg