Kommentarer på Lärjungen och läraren
Rune Larsson har varit min mentor och utan hans stöd och råd hade jag aldrig vågat mig på mina coast to coast. Nu möttes vi på Bislet i Oslo där vi medverkade som föredragshållare på ett löparseminarium.
"Kontinentlöparnas Konung", kallar Rune Larsson mig för. I hans kommande bok, som ges ut i februari, har han tillägnat mig en sida. Hedrande att få sådana omdömen från sin lärare.
Ja, ultralöparen Rune Larsson, som tre gånger vunnit Spartathlon, sprungit över USA, rott över Atlanten och utfört en mängd andra bedrifter har betytt mycket för min löpning. Jag gillar Runes filosofi, som har likheter med min egen. Rune är för det enkla, man ska inte krångla till saker och ting- Just do it som Nike, säger och Keep on running, som jag uttrycka saken. Men på en punkt är vi olika; Rune checkar helst in på sunkiga motell som har kvar skylten "color tv" medan jag söker lite lyxigare boende.
Igår möttes vi på en löparkonferens i Oslo. Rune höll ett inspirerande tal om vilka egenskaper som krävs för att bli en bra ultralöpare och själv berättade jag om de psykolgiska aspekterna bakom ett coast to coast.
Inför mina första långa ensamlöp tog jag kontakt med Rune och bombarderade honom med frågor. Rune hade 2004 sprungit ensam med en baby jogger över USA och i Sverige gjort några långa ensamlöpningar med ryggsäck, fri som fågeln. Det här inspirerade mig oerhört och Runes svar var helt oemotståndliga. Ändå vågade jag inte ta det stora språnget, att springa över en hel kontinent, utan valde den kortare distansen (160 mil) mellan Chicago och New Orleans. Sett så här i backspegeln var just det löpet det mest krävande av alla, främst för att jag sprang med en ryggsäck men också för fukten och värmen i sydstaterna. Värre skavsår har jag aldrig haft!
Rune har inte slutat att inspirera. I Oslo tände han gnistan att jag kanske ska pröva att springa mitt första riktiga ultralopp i livet. Varför inte ett 6-timmarslopp, ja kanske 100 km eller 100 miles? Jag tror mig i alla fall ha en av de egenskaper en ultralöpare bör ha- plåtmage! Jag har inga som helst problem med att behålla maten och kan springa proppmätt.
Efter konferensen tog Rune bilen hem till Trollhättan. Jag tror dock han hade uppskattat tåget mera. Tågresan mellan Stockholm-Oslo ger resenären vibbar av 50- och 60-tal. Långsamt tempo, sjöar, skogar, husruckel i Värmland, nedlagda industrier, kaffevagn, rosslande högtalare och plyschsäten, helt i Runes stil!
Vigelandsparken besökte jag senast som sjuåring med pappa och mina två bröder. Det "skräckminnet" sitter fortfarande i, samma att vi erbjöds valbiff på restaurangerna. 60 år senare upplever jag skulpturerna som fantastiska och valbiffen slapp jag. Löpare och turist är en bra kombination och under min löprunda hann jag se väldigt mycket av Oslo, en pärla minst lika vacker som Stockholm.
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg