Kommentarer på Det var Evy, Rune och jag. . .


Jag fick en pratstund med 73-årige Evy Palm, som berättade att hon numera "bara" springer 10 km i lugn takt före frukost varannan dag, många år sedan en halvmara eller mara.

Tänk att det ska behöva gå 67 år innan jag blev förste man över mållinjen i en "riktig" löpartävling. Nåja, riktig och riktig- ingen av de tävlande var under 65 år . . .

Idag avgjordes Veterankraftloppet i Stora Skuggan i Nationalstadsparken. Storheter som Evy Palm och Sven-Åke Lundbäck fanns på startlinjen, tyvärr uteblev den kanske största av dem alla; Kjell-Erik Ståhl. Stålet hade drabbats av ischias men nästa år hoppas han kunna vara med.

Loppet utannonserades som "det enda motionsloppet i världen öppet för deltagare som fyllt 65 år". Distanserna var 10 och 5 km, vädret var perfekt för löpning och totalt var vi 170 anmälda. Äldste deltagare var 97 år.

Inga kryckor här men stavar. Rune Haraldsson från Norrköping var stormande glad efter att ha gått de 5 kilometrarna, dessutom på en respektabel tid. Tidigare i år vann Rune 95-årsklassen i Veteran VM i orientering som gick i Göteborg.

Tillsammans med klubbkompisarna P-O Björkman och Tommy Wallentin. I bakgrunden till vänster legendaren Sten Odenblad från Fredrikshof.

Normalt ställer jag mig alltid en bit bakom snabblöparna. Så även denna gång men arrangörerna lockade fram mig. Där framme kände jag igen några jämnåriga och vassa löpare och insåg att det här kunde bli tufft. Taktiken blev därför att ta det lugnt i början och kanske öka på andra varvet.

Nu var det istället en dam som direkt tog täten. Hon trippade på lätta steg, såg bakifrån ut som en 30-åring och jag misstänkte att det här måste vara en hare som skulle visa oss stiiriga gubbar rätt väg. Villabrådet hängdes på och först när hon nästan nafsades i hälarna förstod jag att det här måste vara en tävlande. Efteråt presenterade sig snabbspringaren som Ing-Marie Hjort-Hägglund, 65 år från Sollentuna. Hon kom tvåa i hela loppet på finfina 47.47.

Ing-Marie var kanske inte lika duktig på att hitta rätt väg, ibland stannade vi upp i några korsningar där markering/funktionär saknades. Det är först nu jag förstår att det kan vara "problem" att ligga först i ett lopp. På andra varvet ökade jag lite och hon försvann. Jag vågade dock inte vända mig om utan när det återstod en kilometer viskade jag till någon längs banan:

-Är någon bakom mig?

Beskedet var lugnande och jag kunde dra på en spurt. Tid 46.15, inget märkvärdigt. Märkvärdigt var däremot att vara först över mållinjen. Kommer det någonsin att upprepas? Nej, jag tror inte det.

Keep on running!




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Arnold - 2015-09-10 21:22:22

Mkt bra tid Björn och säkert en skön känsla att få vinna nån gång - det unnar jag dig efter allt slit under alla år.

#2 Helene - 2015-09-17 07:31:04

Bra kämpat Björn och grattis.Kul att se min vän Sten på bild och mannen brevid dig sa någon att han ser ut som Einstein


Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg