Kommentarer på Dag 23: "Dödens väg"
Saltlagret är bara någon millimeter tjockt, vattnet i pölarna har enormt hög salthalt och mitt i detta sterila landskap löper till höger "Dödens väg".
Jag är ute igen på "Dödens väg". Ja, så heter den naturligtvis inte utan det mer neutrala namnet Frontage road. Men dessa parallellvägar, som här och där finns längs Interstate är inte alltid att leka med.
Som du säkert förstått gillar jag att springa på motorvägar, tryggt med breda vägrenar och inte så kuperat. Men finns det en väg vid sidan av tar jag ofta den. En frontage road, även kallad access road eller service road kan dock vara förrädisk.
Plötlsigt kan den sluta i tomma intet och inte ha någon anslutning till motorvägen. Då kan man tvingas lyfta kärran över ett taggtrådsstaket ("alla" vägar i USA är omgärdade av taggtråd). Därför måste man göra noga kartstudier.
Under två dagar har jag nu utanför Wendover i Utah sprungit på en sådan frontage road. Dödens väg har jag döpt den till. Den går mitt i saltöknen, löper längs en järnväg med knappt någon trafik, är i bedrövligt skick och det mest hetsande att se kan vara en mobilmast. Under mina sex mil mötte jag bara två bilar. Då gällar det att bita ihop, sikta på en elstolpe i fjärran och bara att springa på. Lustigt nog brukar stolparna vara några kilometrar längre bort än man tänkt sig. Att bestämma avstånd i öppna landskap är svårt.
Ser jag i syne, är det ökentroll?
Trist på Dödens väg? Nja, när den väl var besegrad och jag stod som överlevaren växte självförtroendet. Imorgon är det återgång till ordningen, ut på Interstate igen.
Jan har det kanske inte alltför roligt, sitta och vänta på brorsan i en öde vägkorsning i öknen och fördriva tiden med att lösa DN:s korsord och lyssna på country är inget jag trängtar efter. Därför viktigt att vi kan ha roligt tillsammans efter "jobbet". Idag åkte vi ut och tittade på racerbanan i saltöknen, Bonneville Salt Flats (dock inget att se, bara öken). Och så lyxar vi till det med maten. Vår "stamrestaurang" i Wendover är kasinot Peppermill. Och Quality Inn går heller inte av för hackor även om det är ganska slitet. Synd att poolen öppnnar först när vi åkt.
Gratis mjukglass på Peppermill Casino för middagsgästerna.
Dagens distans: 45 km
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Karl Suneson - 2016-05-13 08:00:06
Hej Björn! Kul att följa dig. Hoppas du har fina dagar. Vilken sisu - inspirerande!
#2 Klas-Peter Suneson - 2016-05-13 11:45:14
Roligt tillsammans efter "jobbet". Det är ni i högsta grad värda!
Du Björn är ju på god väg att liksom en gång Malcolm Campbell satte världsrekord ute i saltöknen på Bonneville Salt Flats, där han 1935 i sin Blue Bird-bil, blev den förste att köra fortare än 480 km/h. Men han hade flygplans motorer till sin hjälp. Du har en levande styrka. Det imponerar mer på mig.
Keep on running!
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg