Kommentarer på Så tränade man för 90 år sedan
Gösta "Gösse" Holmér gav ut Lärobok i hopp, kast och löpning år 1929, en av Sveriges första instruktionsböcker i friidrott. Träningsråden för långdistanslöpning håller än idag även om mycket ändrats. Boken till vänster är från 1943 och där introducerar han begreppet fartlek.
Hur tränade maratonlöparna förr i tiden? Jag dök ner i Gymnastik och idrottshögskolans arkiv för att ta reda på saken.
GIH-biblioteket bakom Stadion är en guldgruva för den idrottsintresserade. Detta relativt okända bibliotek är öppet för allmänheten. Här finns "allt" nytt på träningsfronten men de riktigt gamla böckerna får du beställa fram.
Jag visste att att förre länspolismästaren Hans Holmérs pappa, Gösse Holmer, var en förgrundsfigur inom friidrotten, själv friidrottare (bl a tiokamp), mångårig redaktör för Idrottsbladet och chefsinstruktör på Svenska Friidrottsförbundet. Vilka råd gav han egentligen maratonlöparna på 20-, 30-, och 40-talet?
1929, samma år som Gösse första handbok gavs ut, vann Gustav Kinn SM i maraton på 2.46.35. Innan visste man inte så mycket om hur idrottsträning borde bedrivas, i Sverige handlade det mycket om gymnastiska övningar. Men med Holmérs bok fick friidrottarna handfasta råd.
I förodet till boken skriver förbundsordföranden Bo Ekelund:
"Kanske skola våra barn en gång le åt denna bok på samma sätt som vi nu le åt Balcks bok. Men då har den gjort sin nytta, ett trappsteg i utvecklingen".
Men inte ler jag när jag läser Gösses träningsråd för långdistanslöparna. Snarare slås jag av hur giltliga de är än idag. Redan i första boken är han inne på "fartlek" även om detta bevingade ord först dyker upp 35 år senare i boken "Vägen till rekorden utgiven 1943.
Långa skogspromenader på ibland 4-6 mil utgjorde förr en stor och viktig del i träningen under vintermånaderna men även gymnastik. Denna träning övergår senare i en period med snabbhetsträning. För löparna på 5 000 och 10 000 meter är råden ganska detaljerade och han ger veckoprogram men för maratonlöparna är de mera allmänt hållna.
Så här skriver han 1929 om maratonträningen:
"Om det första maratonloppet ska göras i juli månad, måste löparen börja sin träning redan i början av januari. Det blir i form av promenader och dessa fortsätta i tre månader då löparen utan större svårighet ska kunna promenera 6 svenska mil i god takt. Löparen ska då ha bakom sig 100-200 mil, vilket gör ungefär 8-10 mil i medeltal i veckan. Naturligtvis får inte detta medeltal gälla för varje vecka, utan man börjar med 4 mil första veckan, uppdelat på t ex tre dagar, och sedan stegrar man för varje vecka. När löpningen börjar skall denna ske i 1/2 fart, och löparen vara fullt påklädd som under promenaderna. Sträckan ska inte övergå en mil. Två månader efter första löpdagen skall man försöka sig på den fulla maratondistansen och fortsätter med en period på 14 dagar och tränar snabbhet. Man löper på gräsmatta varje dag i cirk 10-20 minuters tid och på söndagar promenerar man maratonsträckan. Härefter övergår man till löpning 1,2 och 3 mil. Snabbheten odlas på gräsmatta omväxlande 800, 1 500 och 3 000 meter".
Ordet intervaller nämner han inte. Men det är ändå det han är inne på, i alla fall för de lite kortare distanserna. Och han är väldigt bestämd:
"Marathonlöpning skall en idrottsman inte ägna sig åt förrän han passerat graden, det vill säga varit aktiv flera år på sträckorna 5 000 och 10 000 meter".
I boken Vägen till rekorden från 1943 blir råden mer detaljerade, nu talas det om fartlek och träning med ryck på skogsstigar men fortfarande propageras mycket för promenader. Jämfört med idag låg dock träningsvolymerna för maratonlöparna inte ens på halva mängden jämfört med hur eliten tränar idag. 1944 vanns SM i maraton på 2.27.38 (Henrik Palmé, Fredrikshof FIF).
Alla är vi medaljörer i Bore Cup. Min insats i cupen, som avslutades i lördags i Uppsala, blev dock medioker; ett silver i sammandraget i M70. Här flankeras jag av Bengt Isgård, IF Linnéa (2:a M60), Alex Bonn, Vallentuna FK (1:a M60), Lars Söderberg, Vallentuna FK (3:a M70) och Kjell Björk, Hemlingby LK (1:a M70).
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Löparvän... - 2018-03-11 14:49:07
Jag har boken "Löpning" skriven av Gösse Holmer 1 april 1959.
Där står bland annat. Varje deltagare måste vid anmälan skicka in läkarintyg som intygar löparens duglighet att deltaga i lopp av detta slag. 8 sidor om maratonlöpning.
#2 Alex - 2018-03-11 15:48:22
Ja, in på sjuttiotalet behövdes läkarintyg för att deltaga i marathontävlingar.
#3 CaSa - 2018-03-11 23:22:40
Trevlig läsning och stimulerande med historiskt perspektiv. Tack!
#4 Mårten... - 2018-03-12 09:52:56
Pratat tidigare med "gamla"mararhonlöpare från Täby. Dom brukade åka tåg till Uppsala och gå hem. Det tog 8-10 timmar - med andra ord hela söndagen. Med början i januari - sedan började man löpträna i april -maj när våren kom. Man gick med ryggsäck och mat
kaffe och ibland var det de som hade en liten sup att bjuda på.
Något för Ultralöparna att börja med ?
#5 sverker - 2018-03-12 11:28:08
Vid OS i Stockholm 1912 hade svenskarna en svensk-amerikan Ernie Hjertberg som tränare (av nån anledning ville inte Fredrikshof ha honom) han sade: allt ska gå lekande lätt och så skulle man efter ett lopp ta ett kallt bad och smörja in kroppen med olivolja. Läser Gunder Hägg - på vintern tog han långa promenader. Nötter-russin-gröt. Hjertberg tog bra betalt.
#6 sverker - 2018-03-12 11:31:05
Ernie skrev Handbok i fri idrott 1911-1912. Han betonar kosten och intensiv träning.
#7 En löpare - 2018-03-12 13:15:04
Den bästa boken om maraton köpte jag av Svenska Marathonsällskapet och dessutom var den billig.
"Att bli en Bättre långlöpare". Både upplevelser och fina program.
Den kan jag verkligen rekkomendera. Framförallt lättläst
#8 Fredrukshofare... - 2018-03-12 16:28:51
Den boken tyckte också Bertil Sjödin om. Och det var en som hade klara synpunkter om träning. Tyvärr - för tidig bortgång.
#9 Björn - 2018-03-12 18:02:23
Italien, Frankrike, Spanien och kanske ytterligare några europeiska länder kräver fortfarande läkarintyg i maratonloppen. Märkligt att det inte försvunnit. Arrangörerna vill nog skydda sig själva, inte primärt löparna. Själv blev jag irriterad när man i Spanien och Italien inte ens brydde sig om att titta på mitt läkarintyg.
#Mårten: Intressant. Och dom måste dessutom ha gått riktigt snabbt. Google maps säger att det tar 14 timmar att promenera från Sankt Eriksplan till Uppsala C.
#Sverker: Tack för tipset, ska låna den boken.
#En löpare: Ja, Ulf Johanssons bok har jag och den gillar jag. Uffe har betytt mycket för min löpning. Jag brukar kalla honom för min mentor. Han ledde en löpargrupp i Enskede under 80- och 90-talet som jag var med i.
#Fredrikshofare: Bertil Sjödin har jag aldrig träffat, däremot läst hans kunniga träningsråd i Springtime. Runners World och eventuellt också i Marathonlöparen. Bertil och Uffe samma andas barn, tror jag.
#10 Löparn... - 2018-03-12 20:33:38
2.27 på maraton 1944 för 74 år sedan är väl ungefär den tid dom gör
2.18. Skamligt med andra ord. Eller vad tycker ni ?
#11 Sverker - 2018-03-12 22:34:43
har haft den stora förmånen träna för Bertil Sjödin - det var roligt det kan jag säja - hans metod var att ta det ganska måttligt men kvalitet varenda meter. Glömmer aldrig vinterträningen onsdagar på Djurgården eller backe på torsdagar som vi avslutade inne i gympasalen på GIH.
#12 Mårten - 2018-03-13 09:53:08
Var med i Enskedegruppen, Och Ulf som tränade oss var unik. Det var inte målsättning att träna mest, Målsättningen var att träna bäst.
Och att inte glömma vilan som gör att man tillgodoser den träning man genomfört. Jag var ingen löpare . Men gjorde under 3 timmar på
maran.
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg