Kommentarer på Vi går på skumtomtar och buljong


Slussen klockan 08.25. Kenneth LE ger de sista instruktionerna till löparna som ska ut på Årets Sista Långpass, ett socialt löp på ca 60 km.som nu är inne på sitt elfte år.

Vi långlöpare går på cola, chips, skumtomtar och buljong. Får vi denna basmat kan vi nästan springa hur långt som helst. Så var det idag på Årets Sista Långpass.

Det var paret Peter och Ulla Lembke, två vanliga motionärer med dragning åt ultralöpning, som 2007 drog igång Årets Sista/Första Långpass. Avsikten var att få så många som möjligt att tänja sina gränser. Succé direkt. Alla typer av löpare hängde på- från ultrarävar till rena blåbär. Gratis, välarrangerat, olika fartgrupper och en i stort sett bilfri bana på 64 km bidrog naturligtvis. Och så skumtomtarna och buljongen med mera som Ulla serverade från bakluckan på parets lilla bil.

Arrangemanget, som senare flyttades över till Facebook, växte för varje år. Jag har varit med åtta av elva gånger (sprang idag knappt halva sträckan). Toppåren var 2013 med ca 150 löpare och 2016 med uppemot 250. Idag var vi kanske 80 stycken, lite förvånande att inte fler kom. 2016 var också året då Peter och Ulla hoppade av. De hade noterat att farten skruvats upp för varje år, fartgrupperna höll inte ihop längre och träningsrundan började urarta till ren tävling. När arrangemanget las ner utbröt sorg i Ultrasverige. Vad skulle vi nu ägna oss åt kring nyår?

Skumtomtar, cola, godis och buljong, rena paradiset för en långlöpare.

Men Årets Sista Långpass dog inte, fick snart en nystart med andra löparentusiaster. En snabbare fartgrupp (5.45-tempo) infördes och lugnet återställdes. Och det vinnade konceptet med skumtomtar och annat godis från bakluckan behölls. I år var det Östermalms lottakår som skötte sysslan med bravur.

6.15-gruppen samlad framför krubban i Sätraängskyrkan. Känns linslusen längs fram till vänster igen? Foto: Maria Thomsen

Det brukar kallas för sociala löp. Och nog var vi sociala, oj vad det snackades. Alla känner apan men apan känner ingen, brukar det heta. Jag fick frågor från massvis med obekanta personer som nu inte längre är så obekanta. Sprang mycket ihop med ultraräven Maria Thomsen. Hon inspirerar! Hon kan obehindrat (nåja) springa 10 mil per dag i sträck under en vecka. Det var vad hon gjorde under en tävling i somras. Själv mäktar jag med 5--6 mil  och har aldrig sprungit längre än drygt åtta mil.

-Det sitter i huvudet, menade Maria.

Så är det kanske. Jag ska tänka på det under stundande coast to coast. Kniper det ska jag nog kunna klämma till med en tiomilare.

Keep on running!




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här