Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 5241 km. Denna vecka: 10 km. Idag: 10 km

2007-09-22 - Sammanfattning av USA-äventyret

Löpning på hemmaplan. Skönt att vara tillbaka i Stockholm igen,  här längs Kungsholmen med Stadshuset och Riddarholmskyrkan i bakgrunden. Den här vägen springer jag varje dag till jobbet. Sveriges vackraste löpväg?

Löparäventyret är över. Det här blir mitt sista  blogginlägg i Svenska Dagbladet.  Men eftersom läsarintresset var så stort   och många vill att jag fortsätter kommer jag att skriva varje söndag på min egen hemsida, www.suneson.se. Det blir ungefär som tidigare, allt mellan himmel och jord  kring min löpning, fast nu på hemmaplan.  Nästa blogginlägg kommer den 30 september.

Det är skönt att vara hemma igen. Cirka 100 dagar borta från familjen och jobbet är lång tid. Abstinens? har många frågat. Nej, det tror jag inte. Är det slut så är det slut.  Efter mitt föra USA-äventyr, löpningen mellan Chicago och New Orleans, hade jag inga som helst problem  att återvända till det "normala" livet igen.

Helt klart gick allt bättre än jag vågat drömma om. Inga skador, knappt några skavsår, inga olyckor, bara vänliga människor, inte rånad, utrustning som höll, löpsugen  varenda dag  och en familj hemma  som aldrig knorrade utan gav mig full uppbackning liksom tusentals läsare som också gav mig 100-procentigt stöd. Herregud, det är ju helt otroligt! Till detta skall också läggas att jag hade en väldig tur. Och ibland undrar jag faktiskt om inte amerikanernas alla böner för att det skule gå bra för mig också hjälpt mig.

Vad jag själv faschinerats av är att en såpass gammal kropp (59 år) ändå klarar att springa cirka 500 mil oavbrutet under 95 dagar, dessutom i en temperatur sällan under 30 grader och också långa perioder på hög höjd med tunn luft.  I genomsnitt har jag alltså sprungit  cirka 5,3 kilometer per dag och som längst  84 km.

Jag har sagt att sträckan var it 500 mil men förmodligen är den  något längre. Min vägmätare på joggingvagnen la av efter halva sträckan så nu  håller min bror Jan och jag på att  med hjälp av datorn göra en ny avståndsberäkning. Ganska mycket jobb och nu mäter vi avstånden mellan de platser jag övernattat men exkluderar alla felspringningar  och andra utvikningar, alltså en något försiktig beräkning.

Många tror att det är själva löpningen som är det besvärligaste, att springa 5-6 mil varje dag måste vara knäckande. Men det är det inte, jag har haft en fantastiskt fin återhämtning och väger nästan på grammet lika mycket som när jag åkte iväg (61,3 kilo). Det besvärligaste har i stället varit allt annat vid sidan av löpningen, främst osäkerheten att inte finna övernattningsställen varje dag. Det har varit stressande och även ett antal felspringningar och åskoväder har varit hemska upplevelser.

Ändå har jag aldrig haft en tanke på att ge upp. När det varit som dystrast har det alltid dykt upp  en lösning. Jag har också haft från första stund en väldigt positiv syn på det mesta. Att hänga upp sig på småsaker  går inte. Jag har också litat på människor till 100 procent. Jag har ibland mött hemska typer men visar man dem respekt blir man vänligt bemött och får hjälp. Innerst inne  är alla människor snälla och vem skulle vilja var dum mot en stackars krake som bara frågar efter vägen?

Du som läst mina blogginlägg förstår att jag gillar den amerikanska attityden till tokstollar. Det spelar inte så stor roll vad du gör, bara att du gör något  och ger järnet.  Amerikanerna har alltså älskat vad jag gjort och det har hjälpt mig väldigt. Till ett sådant land vill jag gärna återvända.

Vad blir nästa äventyr och skall du nu skriva en bok? har många frågat. Inget är bestämt  men  jag är själv lite förvånad över att jag redan börjat tänka på en ny koninentlöpning. Att t ex springa kust till kust längs Australiens sydkust lockar och idag tog jag fram kartboken och fann att sträckan är ungefär lika lång som den jag nu avverkat. Andra alternativ är en långlöpning ner genom hela Europa.  Någon bok blir det nog inte, hur många skulle vilja läsa en sådan?

Jag har inte räknat på vad äventyret kostat inklusive  utrustning men det lär röra sig om cirka 100 000 kronor.  Billigt eftersom det känns som jag fått tiofaldigt tillbaka.  Det har varit skönt att slippa ha sponsorer och inte vara beroende av någon. Det är friheten  jag sökt - och fått.  Väldigt roligt har det dessutom varit att så många sagt att de blivit inspirerade av mig och satt igång att springa.  Då har ju den här i sak "meningslösa" löpningen  ändå haft någon betydelse.

Löpningen har gjort mig lugnare. Jag tror också att jag fått en mera positiv inställning till mina medmänniskor. Och jag har lärt mig att ingenting är hopplöst- det finns alttid en lösning på alla problem.

Keep on running!

Postad av Björn kl 16:57:50

Läs / skriv kommentar (14)


2007-09-16 - Från kontinentlöpare till strandjoggare

Strandjogg på söndag morgon längs strandpromenaden i Virginia Beach. I bakgrunden den två år gamla statyn av Neptunus. Här vimlar det av joggare och halvtimman innan bilden togs avslutades en triathlon-tävling. Fortfarande badar man och säsongen kan pågå till mitten av oktober.

Ett lyxmotell med utsikt  från översta våningen över den långa och vackra stranden i Virginia Beach fick avsluta min kontinetlöpning. Först ikväll skall champangekorken flyga i luften.

Paret Sherry Dunn och Will Drennan personifierar den amerikanska gästfriheten. De bjöd på middag i sitt hem i Norfolk, frukost i Virginia Beach och skjussar mig senare till flyget. Jag tog en joggingrunda med dem i Virginia Beach, hon på rolerblades och han på len iten eldriven bräda.

Vilka kontraster; tidigare ensamlöpare på de amerikanska landsvägarna, nu lyxjoggare på strandpromenaden  i Virginia Beach.  Löparäventyret är nästan över och på tisdag är jag hemma i Sverige igen.

Jag mår som en prins och igår hade jag min första vilodag på 95 dagar. Jag har checkat in på ett av de många fina motellen längs strandpromenaden och utsikten här från översta våningen är fantastsik. Från balkongen ser jag badande nere på stranden, vågorna går höga i Atlanten och surfare med segel i luften gör den ena ackrobattricket efter det andra. Joggarna är många på strandpromenaden och det är det goda, rika livet med de vackra människorna som levs här. Visst,  det kan vara skönt några dagar som kontrast mot det jag upplevt men det här är inte riktigt min stil. Jag vill hem till vardagen i Stockhom, till familjen och joggingrundorna längs Kungsholmen, Brunnsviken och Bällstaviken och träffa löparkompisarna nere i Enskede igen. På tisdag är jag hemma- skönt!

Trycket på min hemsida har varit väldigt stort. Målgångsdagen var det runt 2 000 besökare och till detta skall läggas alla som läst mig via bloggen i Svenska Dagbladet. Många har frågat mig om jag nu får absitinensbesvär men det är jag rätt övertygad om att jag slipper. Jag tror det gäller att försöka återgå till det vanliga livet så snabbt som möjligt.

Kanske mitt sista inlägg och en sammanfattning och svar på era frågor kommer om någon vecka. Sen är det slut. Men själv fortsätter jag att springa och det hoppas jag ni andra också gör!

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:21:03

Läs / skriv kommentar (11)


2007-09-14 - Jag klarade det!

Äntligen Atlanten! Jag kastade mig i ett varmt Atlanten vid framkomsten till Virginia Beach. Vågorna gick höga och några hajar såg jag inte skymten av.

Vid 8.30-tiden idag fredag kastade jag mig i Atlanten. Efter 95 dagar och cirka 500 mils löpning utan en enda vilodag har jag sprungit tvärsöver USA, från staden Florens i Oregon till Virginia Beach i Virginia.

Herregud, det är nästan ofattbart, är min första tanke. Jag, gamle gubbe har gjort det! Kanske är jag rent av världens äldste som sprungit tvärsöver USA utan följebil eller annan hjälp, statistiken är dock inte helt tillförlitlig.  Av de cirka 175 som klarat bedriften har bara cirka tio procent gjort det som ensamlöpare. Jag och Rune Larsson kan räkna in oss i denna exklusiva skaran.

Att just vara ensam så många dagar är det svåraste. Många tror annars att löpningen är problemet. De enda svårigheter jag egentligen haft har varit allt som har att göra med övernattningar, att hitta hotellrum etc. Att inte veta om jag har någon stans att sova har ibland varit väldigt påfrestande.

Om jag haft ett heltidsjobb har löpare med följebil ett halvtidsjobb. De slipper att knuffa en vagn framför sig, kan springa så långt de orkar och sedan sova i bilen och de får massage, mat och all kringservice. Därmed vill jag inte nedvärdera deras insatser, det är hårt nog, men det här är mycket tuffare- och roligare!

Jag känner mig lättad att det hela är över. Egentligen har trippen varit "onödigt" lång. Från början bedömde jag chanserna att lyckas till 60 procent (men det sa jag inte till någon). Efter tre veckors löpning utan skador var jag rätt övertygad om att det skulle gå vägen, i alla fall rent fysiskt. Men jag har inte vågat ta ut några segrar i fröskott.

Det känns som jag legat på ungefär 80 procent av min kapacitet. Jag skulle förmodligen ha kunnat  springa cirka en  mil längre varje dag och därmed komma upp i drygt 6 mil om dagen i genomsnitt mot nu 5,2. Men rent praktiskt har det inte gått eftersom jag inte hittat motellrum. Så här i efterhand spelar det heller ingen roll och kanske var det ändå bra att jag hade lite reservkraft kvar.

Sliten? Inte det minsta! Jag har aldrig varit så här stark och kanske blir det en joggingrunda redan ikväll på strandpromenaden här i Virginia Beach.

Lycklig? Ja! Det här kommer jag leva på hela livet. Det jag mest faschinerats av är att kroppen  kan anpassa sig efter så här höga träningsmängder, den tunna luften i Wyoming på 3 000 meters höjd och värmen, de flesta dagar  har temperaturen legat  runt 30 grader. Men jag har älskat värmen och aldrig haft några vätskeproblem.

Utan ett 100-procentigt stöd från min familj hade det här aldrig gått. Sophia, min fru, har trott mera på mig än jag själv. Och bloggen och alla era uppmuntrande kommentarer har också betytt mycket. Därför har jag aldrig känt mig riktigt ensam.

Jag räknar med att det här äventyret har kostat mig drygt 100 000 kronor. Men jag har fått tillbaka det tiodubbla, jag värderar det här till över miljonen.

Nu vill jag hem till familjen. Men jag har ännu inte köpt någon flygbiljett så jag stannar väl några dagar här i Virgina Beach och tar det lugnt. Ikväll blir det en flaska champagne som överlämnats av vår USA-korrespondent Karin Henriksson. Läs hennes artikel i lördagens Svenska Dagblad!

Keep on running!

Postad av Björn kl 17:07:43

Läs / skriv kommentar (34)


2007-09-14 - Jag ser Atlanten!

Den här färjan fick transportera mig över till Norfolk. Vattenvägarna är som bekant genare än landvägarna och jag slapp att springa över en tullbelagd bro. Jodå, det är Atlantvatten, fast en vik.

Inte mindre än fyra broar behövde jag passera för att ta mig till Virginia Beach. En av dem fick man konstigt nog inte springa på men det struntade jag i och polisbilen jag mötte på bron stannade inte. Utrymmet för fotgängare var på dernna bro så minimalt att knappt joggingvagnen fick plats.

Ett megalöp på minst 8 mil blev min näst sista löpdag. Jag tog mig från Surrey till östra Norfolk och var ute över 12 timmar och komn till ett motell utan varmvatten. Onödigt långt, ja, men jag måste komma tidigt på fredag morgon till Virginia Beach för att det skall passa med pressläggningstiderna så att vi får med målgången i lördagens Svenska Dagblad. Usch det blir inte mycket sömn, måste upp redan vid 4-tiden på fredagen.

Jag har nu sett Atlanten. Första glimten fick jag vid Bacons Castle där en vik skar in mot route 10. Sedan följde inte mindre än fyra broar och en färjeöverfart. New Port gav ett lyxigt intryck men det fanns också flera mycket slitna områden och dom kom mycket plötsligt. Lite läskigt var det med mörkerlöpning i en storstad bland typer som man uppfattar som skumma. Jag hade dessutom blivit varnad för att stan inte var helt säker, samma med Portsmouth som dock passerades i dagsljus.

Imorgon äre det alltså målgång. Du kan läsa om den på SvD:s webb kanske framåt 17-tiden svensk tid. Det verkligt utfförliga reportaget får du i lördagens papperstidning. Köp den!

Postad av Björn kl 05:58:12

Läs / skriv kommentar (4)


2007-09-13 - Målgång fredag morgon

Går allt som planerat blir det målgång i Virgina Beach nu på fredag morgon. Det får bli ett morgonbad med tanke på pressläggningstiderna i Sverige. SvD:s USA-korrespondent Karin Henriksson bevakar det hela och jag råder alla som läser detta att köpa lördagens Svenska Dagblad.

Råkar du vara i Virgina Beach kan du träffa mig på stranden, kanske vid 8-9-tiden på fredag morgon. Stranden är enorm men vi går nog ner i närheten av det hotell jag bokat. Jag bor på Quality Inn Pavilion, som ligger på 21st St. En brasklap bara: allt är preliminärt och mycket kan hända både Karin och mig.

Jag har blivit varnad för att ta en simtur i Atlanten. Det skall vara livsfarligt, först för hajfaran men framför allt för att du kan dras ut med vågorna. Så det blir säkert ett försiktigt tådopp men Atlanten skall jag i!

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 02:29:12

Läs / skriv kommentar (13)


2007-09-13 - Svar på era frågor

Dags igen att besvara era frågor. Frågelådan håller jag öppen några dagar efter målgång men sedan stänger jag locket. Att ni frågar så mycket har betytt mycket för mig rent mentalt- roligt att någon visar intresse för vad man håller på med.

1. Jan frågar om vad cigaretterna kostar i tobaksstaten Virginia?

Svar: Jag frågade bibliotikarien på det bibliotek där detta skrivs. Hon svarade 3-4 dollar paketet och att rökverken är lite billigare i Virginia. Jag slutade röka för 27 år sedan så jag håller inte koll på priserna i Sverige men här måste det väl vara mycket billigare.

2. Inkan frågar och konstaterar att skillnaderna melan fattiga och rika är extra stora i USA. Hur känns det?

Svar: Jovisst, kontrasterna är enorma mot i SVerige. Men så är det ju också bara man kommer till England. Personligen föredrar jag ett land där inkomst- och klasskillnaderna är så små som möjligt. I det avseendet ligger Sverige mycket bra till.

3. Stanley E frågar om skoslitaget och om jag sliter mer på hälen nu när jag springer långsammare.

Svar: Skoslitaget är säkert det dubbla på grund av värmen. Nej, jag har inte ändrat fotisättningen nu när jag springer långsammare. Jag sätter i hälen först men konstigt nog är det ändå slitaget störst fram.

4. Lars T undrar hur jag tar mina "hoppbilder".

Svar: Med självutlösare. Men kanske måste jag göra 10-15 hopp (tröttsamt) innan jag fått en bra bild. Rune Larsson tyckte jag var spänstig när han såg senaste bilden. Men i sanningens namn är jag tämligen ovig och bilden ljuger lite eftersom den är tagen underifrån.

5. Karin W undrar om det kommer att kännas tomt när jag kommer fram.

Svar: Det vet jag inte, men tror inte det. Det kändes i alla fall inte tomt förra gången när jag sprang Chicago-New Orlenas. Denan karamell skall jag suga på hela livet!

6. Kommer du ta ett dopp i Atlanten när du komer fram? undrar Inkan.

Svar: Ja! Men ingen simtur, det är farligt (läs mera vad jag skriver i bloggen!)

7. Solveig och Olle undrar om jag får absitinens när jag återgår till jobbet igen?

Svar: Det tror jag inte. Fortsätter som vanligt med min träning (13-15 mil/veckan). Men att börja jobba igen blir säkert som efter en vanlig semester- lite trögt i början.

8. Gunnar L undrar om jag lyckats hålla vikten.

Svar: Nej. Jag har säkert tappat 5 procent av vikten, ser väldigt mager ut. Har dock knappt kunnat väga mig så jag är lite osäker på vikten. Äter ändå så mycket jag kan.

9. Peter frågar om hur min långa löpning här i USA kommer att påverka mig under ett marathonlopp.

Svar: Jag har blivit väldigt långsam. Därför tvekar jag att ställa upp i Göteborgs Marathon vid återkomsten, behöver mycket snabbhetsträning innan. Men visst har jag blivit väldigt uthållig men på tävling skall det gå fort, tycker jag.

10, Thorbjörn undrar hur det känns att sätta sig på ett trångt flyg hem, måste man inte ta en runda i gången innan ombordstigning?

Svar: Det känns nog bara bra. Samtalsämne lär inte saknas. Och är det slut så är det slut.

11. Putchi undrar om det inte varit bättre att snedda söderut tidigare.

Svar: Ja, kanske. Läs min bror Jans svar i Gästboken!

 

 

Postad av Björn kl 01:52:50

Läs / skriv kommentar (12)


2007-09-12 - Richmond en lätt match passera

Vackra hus i Richmond. De smidda enréerna påminde om husen jag såg under min löptur till New Orleans sommaren 2005.

 

Eftersom jag sprungit i Brooks löparskor i 24 år (obs, jag är inte sponsradav företaget) var jag tvungen att ta ett hopp när plötsligt en skylt med texten "Brook Run" dök upp vid infarten tll Richmond. Det visade sig vara ett köpcentrum. Hemskt vad mager jag ser ut- får äta upp mig vid hemkomsten.

Storstäder gillar jag inte efterrsom de är så svåra att passera för en löpare. Därför fruktade jag dagens "stadsmara" i Richmond, Virginias huvudstad. Men passagen gick mycket smidigt trots min dåliga karta. Jag hade här väntat mig en och annan skyskrapa men så höga var inte husen. Staden gav ett blandat intryck, vissa kvarater i centrum var väldigt förfallna och här verkade den svarta befolkningen bo liksom i de tristare områdena  längs utfarterna men jag såg också riktiga oaser i centrum. Helhetsintrycket under min timmes promenad i Richmond var ändå att det var en ganska sliten stad men att det pågick mycket renoveringar.

Att boka motell och inte exakt kolla upp var de ligger är ingen bra idé. Är nu i staden Hopewell men motellet visade sig ligga nere vid motorvägen, minst en halvmil från den väg jag springer på. Usch, där blev det en massa onödiga kilometrar igen.

Virginia skall ju vara tobaksstaten. Men några tobaksodlingar har jag ännu inte sett, däremot några vackra vingårdar dock utan vindruvor. Har förkovrat mig lite i det amerikanska inbördeskriget, är nästan omöjligt att missa eftersom minnesmärkena längs vägarna är många och jag stannar vid varje märke. Har dessutom hunnit med  ett besök på ett museum just om kriget och där fick jag en två timmar lång personlig guidning av en kvinna klädd i tidstypiska kläder. Jätteintressant!

Löpningen går lätt, det är ju bara tre dagar kvar. Men att vagnen nu rullar så lätt beror också på att jag har nerförsbacke. Hoppas den nerförsbacken går räcker ända till Atlanten!

Keep on running!

Postad av Björn kl 05:34:49

Läs / skriv kommentar (7)


2007-09-11 - Ã?ldern har ingen betydelse

De här benen verkar klara 500 mil utan några som helst problem. Inte ens ett skavsår på fötterna eller blånagel har det blivit. Även när du är över 50 år kan kroppen tränas till nästan vad som helst.

Nej, åldern har faktiskt ingen större betydelse i uthållighetsidrotter som t ex skidåkning och långdistanslöpning. Kanske har jag lyckats sprida budskapet: du är inte slut för att du är över 50. Och det är aldrig försent att börja träna. Människokropen är en fantastisk maskin men til lskillnad från maskinen kan den reparera sig själv och till och med bli starkare.

Men med åldern följer att vi gubbar och gummor blir något långsammare för varje år men fortfarande kan vi vara väldigt uthålliga. Är du över 50 tappar du på maran kanske någon eller några minuter. Men vad gör det? Känslan av att det är skönt att springa, att det går fort, den kan ingen ta ifrån oss. Själv har jag lyckats kompensera tidsförlusterna under senare år med ökad mängdträning. Men det går naturligtvis bara till en viss gräns och den gränsen har jag nu nått. Nu går det bara bara utför. . .

Nej, så illa är det faktiskt inte. Tävlar du måste du jämföra dig med folk i din egen ålder. Veteranklass  gäller  redan  från 35 år  och klasserna  är indelade i  5-årsintervaller.  Själv tillhör jag  M55 (55-59 år)  och eftersom jag är 59  är jag äldst i min klass men nästa år är jag yngst och då har jag en väldig fördel.

Du som är 50 år och springer maran på 4 timmar kanske tycker att du är helkass.  Men den prestaionen motsvarar en tid på 3.39 för en senior enligt wava, ett sätt att att räkna om tiderna där man kan se hur den egna tiden står sig jämfört med världens bästa löpare. Visst, en sifferlek men ändå väldigt realistiskt. Mina 2.55 på Hamburg Marathon som 57-åring för två år sedan skulle alltså motsvara en tid på 2.27 för en senior. Va, skulle jag tlilhöra svensk elitklass på marathon? Ja, så där håller vi gamla tävlingsrävar på och tröstar oss. Är du intresserad av wava kan du gå in på min klubbs hemsida (www.majornasik.se) där det finns en kalkylator under rubriken Grandprixen. Där kan du räkna om dina  tider på en mängd olika distanser.

___

Har nu hunnit en bra bit in i Virginia och befinner mig i Ashland strax norr om huvudstaden Richmond. Väldigt lummigt och vacker, småkuperat och det lutar svagt utför. Jag fortsätter att sväva på molnen  och målgång i Virginia Beach är nu preliminärt beräknad till på fredag!

Postad av Björn kl 06:56:57

Läs / skriv kommentar (5)