Snöandet och regnandet gjorde att jag frös fruktansvärt om händerna. Det hjälpte inte att hålla sig i rörelse, vantarna blev dyblöta eftersom gummihandtaget på babyjoggern sög åt sig vätan. Molnen slickade trädtopparna.
För löparen är regn och kyla en av de sämsta kombinationerna. Händerna är mest utsatta och idag höll jag på att knäckas. Lyckligtvis räddade en skräcködla mig!
Utfrusen stapplar jag in på Sinclairs bensinstation i det lilla samhället Clinton drygt tre mil öster om Missoula. Jag måste snabbt komma in i värmen, torka upp och få lite mat i mig. Händerna skakar och jag har stora problem att få upp sedlarna ur plånboken. Expediten får hjälpa mig med att få upp locket till flaskan.
Inget bord fanns att sitta vid på bensinstationen och som värsta luffaren fick jag stående inta min mat. Jag frös och ojade mig så mycket att personalen tyckte synd om mig och snart kom räddningen.
Det var inte särskilt varmt inne på stationen och toaletten där den förmodade värmen fanns var upptagen. Läget var smått förtvivlat men när det är som dystrast brukar det nästan alltid finnas en lösning. Det är ju det budskapet jag försökt förmedla här på bloggen.
Jag har dåliga erfarenheter av Sinclair, som i sitt varumärke har en bild på en dinosaurie. Kedjan har 2 600 stationer runt om i USA, finns ofta på de allra minsta orterna och maten brukar vara dålig. Men idag skulle man lite hårdraget kunna säga att det faktiskt var en dinosaurie som räddade mig.
Sinclairs varumärke.
-Jag ska hämta handvärmare till dig, sa en av expediterna, som visserligen inte alls hade några likheter med forntidsdjuret.
Jag förstod inget, fortsatte att skaka men snart var kvinnan tillbaka med några påsar hand- och fotvärmare. De liknade trosskydd, jag har aldrig sett något liknande.
-Stoppa det här i dina vantar så ska du se att du slutar frysa. De värmer gott i 7-8 timmar, log hon och vägrade att ta betalt för hokuspokusprodukterna.
Och se de hjälpte! Plötsligt blev det behagligt varmt i vantarna och jag kunde fortsätta springturen i regnet på motorvägen. En mil bort väntade ett härligt motell och ett varmt bad. Dagen var räddad!
Keep on running!
Paul Staso (45 år) från Missoula i Montana kom ut och mötte mig längs vägen. Han sprang coast to coast 2006 och har sedan dess varit en av mina stora inspirationskällor. Foto: Paul Staso
Chansen att två kontinentlöpare ska träffas är inte särskilt stor. Men idag skedde det när jag mötte Paul Staso och hans familj i Missoula i Montana.
Statistiken säger att totalt cirka 15 personer ska ha sprungit/gått tvärsöver USA ensamma och utan att ha använt följebil eller liknande. I denna lilla grupp ingår hittils två svenskar; Rune Larsson och jag. Säkert ingår många fler men de flesta av de drygt 200 som ska ha korsat kontinenten gör det med hjälp av följebil, några springer i grupp. Samma statistik säger att 24 gjort det två gånger, kanske hamnar jag i den gruppen också.
Det var därför lite speciellt när jag nu för andra gången sammanstrålade med en sk JSRU (journey single runner unsuported)- första gången var vid starten i Westport för drygt två veckor sedan då John Wallace III dök upp.
Vad Paul och jag talade om? Allt mellan himmel och jord. Men naturligtvis också löparsnack på den absolut nördigaste nivå man kan tänka sig. Paul tog emot mig som en kung, visade upp familjens ståtliga villa med fri utsikt över ängar och fjäll. Missoula med drygt 60 000 invånare ligger fantastiskt vacket i en gryta omgiven av snöklädda fjäll. Efteråt gick vi på fin restaurang. Vad vi drack? Cola!
(borttagen bild)
Paul med hustru. Villorna i det här området håller prismässigt nästan Stockholmsklass.
Det känns som jag i dubbel bemärkelse har vinden med mig; jag har hittills inte haft några större problem och idag blåste det dessutom kraftig medvind samtidigt som det var härlig utförslöpning. Det 53 kilometrarna från Lolo Hot Springs till Missoula var därför snabbt undanstökade, för första gången var jag så stark att jag kunde springa i de få uppförsbackarna.
Självsäkerheten tog sådana proportioner att jag idag för första gången vågade visa vad jag egentligen håller på med- framsidan på reflexvästen visades upp med texten "COAST TO COAST". Först nu förstår bilisterna vad jag håller på med och kanske blir jag inte stoppad av polisen, som tror att jag är på rymmen med ett barn i vagnen (så var det förra gången).
Tidig morgon, kallt och lite snö i luften. Jag har lämnat Lolo Hot Springs efter en mycket kall inkvartering i en "cabin" där hyran bara var 30 dollar.
Morgondagen blir kort, 36 km till Rock Creek, löpning till stor del på motorväg (interstate) Jag har lagt om rutten och följer nu Jans förslag. För närvarande ligger jag furstligt inkvarterad på motell här i Missoula och har till och med hunnit tvätta alla kläder i tvättmaskin. Just hygien och omvårdnad av utrustningen tror jag är oerhört viktigt för att ha någon chans att klara det hela.
Keep on running!
När jag nådde toppen på Lolo Pass och gränsen till Montana blev det ett glädjehopp vid gränsskylten. En del snö låg kvar här uppe och trots att jag är på över 1 500 meters höjd har jag inte nått trädgränsen.
Herregud, jag är redan i Montana och allt flyter på perfekt. Jag är fortfarande skadefri och har nu en jättechans att faktiskt nå slutmålet Georgia i mitten av juli.
Klockan 13 idag pacific time rullade babyjoggern över den högsta punkten någonsin på det här äventyret, Lolo Pass 1 595 meter över havet. Klippiga Bergen är därmed besegrade och härlig nerförslöpning väntar nu. Det regnade lite på toppen, snö låg kvar inne i skogen och det kändes rätt ruggigt. Värmen fick sökas på det stängda Vistor Center däre jag inne på en toalett åt upp sista provianten bestsående av tre ostskivor en paprika och Poweraid (sportdryck). En festmåltid!
Det har varit ganska tufft men samtidigt underbara dagar. Under de senaste fem dagarna har jag hela tiden sprungit längs en flod, först Clearwater River och sedan Lochsa River. Tufft i så motto att det under de närmare 25 milen lutat svagt uppåt hela tiden, jag springer ju motsröms. Man ser knappt lutningen men känner den i benen. Under slutet har dessutom den höga höjden gjort att jag fått mjölksyrakänning. Den här höghöjdsträningen har jag förhoppningsvis lite nytta av senare.
Loscha River. Det är otroligt vacker, vägen följer floden hela tiden men man ser knappt att det går uppför.
Landskapet blir allt mer dramatiskt ju närmare jag kommer Loschas källor. Bergen stupar brant, det finns inga hus här och det är i närmast orörd natur jag rör mig i. Det är staten som äger skogen och det närmaste civilisation jag kommer är en del mycket enkla campingplatser. Skyltar längs highway 12 talar om att Lewis & Clark drog fram här under sin expedition 1804-1806 i syfte att utforska området och undersöka vattenvägarna från Missourifloden till Stilla Havet. Min resa är rena lyxresan jämfört med deras.
Långt där nere en av Lochsa Rivers bifloder. Snart har jag nått toppen av Lolo Pass.
Jag har blivit varnad för att vägarna är smala och farliga med mycket långtradare. Men jag har inte haft några problem alls med trafiken. I skarpa vänsterkurvor springer jag på höger sida och har trafiken i ryggen och då ser bilarna mig mycket bättre.
Det här gillar amerikanerna, forsränning i gummibåtar. Jag såg också många paddla i Lochsa River i små osänkbara kajaker.
Ofta när jag springer här längs floden sveper det in kalla vindar. Än värre var en uteövernattning längs Lochsa River men jag överlevde den också och lyckades ta mig till rena paradiset, Lochsa Lodge. Enda som sakandes där var väl internet men det har jag lyckats få här i Lolo Hot Springs. Tyvärr hinner jag inte med ett bad i de varma källorna, här råder Mountain time och jag har plötsligt blivit av med en timma.
Imorgon bär det av till Missoula och kanske träffar jag där min vän Paul Staso som 2005 ensam sprang coast to coast.
Keep on running!
Nu bär det rakt ut i ödemarken med bergsklättring, snö, uteövernattning och tio mil till närmaste bensinstation. Hur ska det här sluta?
-Det här måste vara paradiset!
Utmattad av hunger vacklar jag in på Wilderness Inn i Lowell efter 53 km löpning. Kathy och Debra i köket skrattar gott åt den galne kontinentlöparen som inte sett mat på nio timmar.
Regn, kyla och brist på mat gjorde att dagens löpning blev ganska besvärlig. En restaurang som jag trodde skulle vara öppen var stängd och jag fick springa på tom mage för länge. Nu ordnade det sig till sist ändå och den sirloin steak med dubbel portion pommes frittes och två glas cola smakade otroligt gott när jag väl nått dagens slutmål, Lowell med två motell, en besninstation och en restaurang men inga andra hus.
Här slutar civilisationen. Nu väntar bara skogar, branta berg och snö. Skylten om 64 miles (10 mil) till nästa bensinstaion var lite skrämmande.
De närmaste dagarna känns väldigt ovissa. Imorgon blir det övernattning i det fria, sedan har jag ordnat rum på Lochsa Lodge i Powell var nu detta ställe ligger. Min bror Jan har föreslagit att jag drar om rutten och springer till "storstaden" Missoula i Montana och så blir det nog.
Nu går jag in två dagars i internetskugga. Förhoppningsvis kommer jag ur denna när jag nått Lolo Hot Springs i Montana och betvingat Lolo Pass på 1 595 meters höjd, den högsta nivå jag kommer att vara på.
Keep on running!
Man tappar nästan andan över hur vackert det är. Highway 12 följer Clearwater River som slingrar sig i den branta dalgången. Scener likt den här får jag bevittna hundratals gånger under mina fyra mil mellan Orofino och Kamiah, Idaho.
Blir det inte enehanda att springa 100 dagar på de amerikanska landsvägarna? frågar någon. Nej, det här livet är minst lika omväxlande och spännande än mitt förra. Ingen dag är den andra lik och jag "arbetar" mer nu än när jag var ekoniomireporter på SvD.
Just omväxlingen är grejen med det här megalöpet. Ständiga uppbrott, nya platser, nya människor, nya utmaningar- när man startar på morgonen har man ingen aning om hur dagen kommer att blir. Som löneslav (jo, jag trivdes bra med det också) var dagarna rätt förutsägbara.
Nu har jag friheten, det är jag som bestämmer, inte någon chef. Det är jag som ställer kraven och kraven är hårdare än som anställd. Mina "arbetsdagar" kan vara uppåt 12 timmar men de enda tider jag har att passa är egentligen att hinna fram till motellet innan det blivit mörkt.
Träden och buskarna har börjat slå ut. Det är en varm dag men vattnet från den strida floden gör att det ändå känns kyligt.
Vad sägs om att få ha en hel dag för sig själv och springa längs en flod i fyra mil? Det var precis vad jag fick göra idag och jag var lycklig varenda minut under denna 6 timmars resa från Orofino till Kamiah. Clearwater River var strid, det lät som någon tappade upp ett badkar, ibland såg jag några små forsar, fåglar lyfta från vattnet när jag kom springande. Men inga människor, knappt någon trafik och det känndes som jag fick ha denna mäktiga flod helt för mig själv.
Imorgon har jag ordnat övernattning. Men sedan väntar rena vildmarkslivet och klättringen upp till Lolo Pass. Jag bunkrade ikväll upp med överlevnadsproviant för två uteövernattningar, enligt tillförlitliga källor (min bror Jan) ligger nattemperaturen strax över noll grader. Spännande!
Main Street i Kamiah (1 160 invånare). Staden hade vilda västern prägel, riktigt vacker. Kamiah var en gång vinterplats för Nez Perce indianerna, som här fiskade lax och tillverkade rep.
Keep on running!
Dirt road. Hjulen skar ner så djupt att det var omöjligt att knuffa vagnen framför sig. Stora jordkokokor fastnade på däcken och skorna sjönk halvvägs ner i gyttjan.
Det kunde ha slutat riktigt illa för mig uppe i bergen utanför Lewiston i norra Idaho. På drygt 800 meters höjd i dimma på en avstängd väg körde vagnen fast i gyttjan. Ingen hjälp fanns att få.
Det går som på räls skrev jag igår. Men dagens etapp var den besvärligaste jag jag någonsin upplevt i USA. Ett totalt felaktigt vägval, istället för att springa på stora hwy 12 och följa Clearwather River mot Orofino, visade GPS:n in mig på en mindre och en fruktansvärt brant väg som stack upp i bergen. Asfalten övergick till grusväg och sedan blev det jordväg, sk dirtroad. Denna väg var avstängd på grund av allt regnande men jag fortsatte en bit ändå innan jag nästan utmattad gav upp och började reträtten
Jag trotsade skylten och kämpade vidare några hundra meter i gyttjan. Den här regionen, palousen, ska vara den mest bördiga i hela USA och vetefällten är enorma.
Hur behåller man lugnet i en sådan här situation? Efter ett tag insåg jag att jag hade två alternativ; antingen försöker jag för egen maskin ta mig tillbaka till startpunkten eller annars måste jag bli skjussad. Men ingen var hemma i husen jag knackade på varför jag fick börja den mödsamma reträtten, drygt tre mil bortkstade utan att ha kommit en millimter närmare Atlanten,
Jag tvingades bita i det sura äpplet och springa tillbaka på serpentinvägarna jag kämpat mig uppför. Under de 4-5 timmar jag befann mig på dessa vägar såg jag bara 2-3 bilar passera.
Märkligt nog tappade jag aldrig modet. Plötsligt hör jag en en bil bakom mig. Det är Arley Murrill och Don Kaufman som kommer körande i sin pickup och undrar om jag behöver hjälp. Den utsträckta handen tog jag direkt. De körde mig i riktning mot Orofino och släppte av mig någon mil innan. Lite "fusk" var det men jag fick ändå nästan ihop min planerade distans.
Vad lär man sig av detta? Tja, möjligen att inget är hopplöst, allt löser sig på något sätt.
Morgondagen blir kort, knappt en mara till staden Kamiah. Men det går hela tiden svagt uppför eftersom jag springer motsröms Clearwather River.
Keep on running!
Glädjeskutt när jag nådde Idaho efter 14 dagar och 74 mils löpning genom Washington.
Det här går ju som på räls! Löpglädjen är på topp, jag följer schemat, jag är skadefri och jag har inte råkat ut för några tråkigheter. Men några segrar går inte att ta ut i förskott, minsta småsak kan sätta punkt för äventyret.
-You are an outsider? Do you want help?
Flickan/kvinnan jag möter på den folktomma gatan i den slitna småstaden Pomeroy är inte nykter. Men hon har inga biavsikter. Hon visar mig till motellet, ett av de mest sunkiga jag någonsin sett. Ägaren annonserar att det är till salu men jag tillhör inte spekulanterna, renoveringsbehovet är enormt .
Tak över huvudet, en säng och ett badkar, det räcker för en trött kontinentlöpare. Men motellet i Pommeroy var ett av de sämre jag legat på och särskilt billigt var det heller inte.
Från förra coast till coast-löpet lärde jag mig en viktig sak; allt brukar ordna sig även om det för stunden kan kännas tungt. Från det här löpet hoppas jag att jag ska lära mig att visa respekt för alla människor, även de utslagna. Gör man det blir man själv behandlad därefetr och glädjer samtidigt en medmänniska.
Jag tänker inte bara på tjejen i Pomeroy, jag möter många udda existenser. Jag är inte rädd, jag tittar folk i ögonen, lyssnar på dem. Som till exempel den hippie med flickvän jag idag mötte vid gränsskylten till Idaho, han kunde skrämma livet ur vem som helst. Men jag lånade ut kameran till honom och det var han, Keagan, som tog bilden här ovan. Han blev så glad att han skänkte mig en vacker bergkristall, den ska jag bära med mig under hela resan. Kegan visade hur man skall göra för att den ska bringa tur. Själv bjöd jag honom på enrigikakor och annat matnyttigt.
Jag är en lika stor luffare som de vinddrivna existenser jag möter längs vägarna. Här tar jag mig en tupplur under ett träd.
Landskapet jag springer i består av väldiga kullar, ofta odlade och ibland betar kor på de branta sluttningarna. Idag var jag uppe på drygt 800 meters höjd. Sedan fick jag brant nerförslöpning fyra kilometrar (börjar nu vänja mig vid påfrestningarna på lårmusklerna fram) och därefter härlig svag nerförslöpning ända till gränsen mot Idaho. Medvind och incheckning på ett toppenmotell, ja vad mer kan man begära?
Imorgon väntar drygt 6 mils löpning till staden Orofino.
Keep on running!
Lokaltidningen, en Starbucks chokladdryck på glasflaska och en hamburgare inmundigas på bensinstationens kontor i det lilla samhället Prescott (314 invånare).
Herregud vilka miljöer jag får bevittna. Jag åtnjuter 110 procents förtroende och blir insläppt över allt.
Inte för att det var några hemligheter jag idag fick bevittna där inne på bensinstationens kontor i Prescott men vilken svensk arbetsplats hade släppt in en luffare på kontoret? Joanna Truean gjorde det, dessutom hade hon uppe hela dagskassan. Man verkar lita på mig.
Blåögd, svensk och kontinentlöpare är en oslagbar kombination för att komma amerikanen in på livet. Jag stannar ofta till och pratar med vanligt folk här på landsbygden och i de små städerna, hör hur dom har det och dom öppnar sig för mig. Ibland vaknar den gamle tidningsmannen till liv i mig; tänk vilka reportage jag skulle kunna skriva om amerikanskt vardagsliv. Men det vore lite att "missbruka" det förtroende jag skänks.
Kolleger till mig tycker jag ska skriva en reportagebok. Jag har varit inne på tanken, men vem skulle köpa en sådan, dessutom skulle faktainsamlandet störa löpningen. Jag är bara här för att springa och träffa folk. Det får räcka med bloggandet.
I skymningen smög jag in på en liten väg som ledde upp i bergen och till de gröna odlade kullarna. Jag hade ingen chans att gömma mig men skjuta mig skulle väl markägaren inte göra för på skylten nere vid stora vägen stod det "No hunting".
Jag skrev att jag inte var rädd för folk. Men att campa i det fria är rätt läskigt, någon svensk allemansrätt finns ju inte och det finns skyltar överallt om vad en inkräktare kan straffas för. Bara man frågar får man dock lov. Men hur hittar man en markägare att fråga?
-Du kan vara lugn. Det är inte såna som dig man är ute efter, vi är snälla i det här området, sa någon jag frågade. Men det där tror jag inte riktigt på. Nej, jag måste vara försiktig och det är motell som gäller.
Paret Scott och Rosann Ferris bjöd mig på frukost vid stoppet i Pasco och hjälpte mig med inköp av nödvändig säkerhetsutrustning, bland annat mobiltelefon och laglappar till slangarna. Han är pensionär och passionerad flugfiskare och vill fiska i Sverige, hon jobbar som fastighetsmäklare.
Imorgon tisdag bär det av till staden Pomeroy och kanske blir det på grusvägar. Snart har jag vittring på Idaho!
Keep on running!