Foto: Ingvar Karmhed, SvD
Håret snaggat, tånaglarna klippta och hjulen på vagnen smorda. Snart är det dags att börja min 100 dagar långa löpning tvärsöver den amerikanska kontinenten. Den 10 juni flyger jag från Arlanda och vid lunchtid den 11 juni står jag med vattnet upp till knäa i Stilla Havet utanför staden Florence i Oregon. Efter lite fotograferande börjar jag min 520 mil långa löpning mot Atlanten i öst.
Det här äventyret kan sluta hur som helst. Det finns inga garantier för att jag skall nå målet, Virginia Beach i Virginia. Men förberedelserna har gått mycket bra och jag tror aldrig jag varit starkare.
Jag hoppas att ni vill följa mig i sommar och höst och som förra gången ställa en massa frågor om min löpning. Nu har jag bättre teknisk utrustning (bärbar dator) men jag kommer inte varje dag att kunna koppla upp mig mot internet på motellen.
Keep on running!
Det blev bronsmedalj i Bonn-marathon. Medaljen föreställer Konrad Adenauer (född 5. Januari 1876, död 19 april 1967)
Foto: Sigrid Suneson
Formen är god. Sprang i dag Bonn Marathon i Tyskland och blev trea i M55 på tiden 3.05.13. Lite överraskad att det gick så pass bra eftersom jag är dåligt tempotränad och inte har sprungit några andra tävlingar i år. Men tydligen räcker det långt med att ha mycket mängdträning.
Det här var naturligtvis ett bra besked inför min kontinentlöpning i USA i sommar. Då handlar det dock om att springa drygt ett marathonlopp varje dag under 100 dagar, sträckan är cirka 520 mil.
Förberedelserna går bra och den mesta av utrustningen är inköpt. Jag kommer att resa med lätt packning, nyligen köptes ett extremt lätt självupblåsbart liggunderlag samt ett mellanting mellan tält och sovsäck. Till min babyjogger har jag köpt racingdäck så att den skall rulla extra lätt. Återstår bland annat en bärbar dator som skall väga 1 kilo. Lätta grejer är också dyra grejer men jag tror det lönar sig i längden att jaga gram.
Jag kommer att ligga lågt med tävlandet och inplanerat är bara Göteborgsvarvet innan jag sticker över till USA. Ett träningsläger med min klubb, Majornas IK, skall också hinnas med.
Visumet är grejat! En glad Björn har fått ett visum som varar tio år. Men så länge tänker han inte springa. Löpturen över USA skall klaras på 100 dagar.
Foto: Sigrid Suneson
Nu finns det ingen återvändo - idag köptes flygbiljetten till USA. Söndagen den 10 juni flyger jag till Portland i Oregon för att dagen därpå från kuststaden Florence börja min cirka 520 mil långa löpning tvärs över den amerikanska kontinenten. Mycket av förberedelserna är klara och i veckan fick jag mitt visum- jag är berättigad att stanna 10 år i USA om jag så vill.
Den här löpturen skall gå relativt snabbt och jag räknar med att behöva cirka 100 dagar för att nå slutmålet Virginia Beach i Virginia. Då kommer jag att ha passerat tio delstater. Det blir ganska långa dagsetapper, uppemot 4-6 mil per dag, ibland längre beroende på var jag kan finna övernattning. Jag räknar med att bo på motell och i bara undantagsfall sova utomhus.
Det här blir min andra längre löpning i USA. Sommaren 2005 sprang jag mellan Chicago och New Orleans, en sträcka på 160 mil som avverkades på 32 dagar. Den gången bar jag all utrustning på ryggen vilket var aningen besvärligt. Nu gör jag det lättare för mig och springer med en babyjogger i vilken jag kan ha all packning, inklusive en dunk på tio liter vatten. Så mycket vätska behövs varje dag eftersom temperaturen troligen kommer att ligga på 30 grader eller mera.
Jag är fysiskt bra förberedd och har i år tränat i snitt cirka 14 mil per vecka. Årssnittet i fjol blev drygt 12 mil per vecka och totalt har jag sprungit drygt 10 000 mil sedan jag blev långlöpare för 26 år sedan.
Sedan 1800-talets slut har cirka 200 personer sprungit tvärsöver amerikanska kontinenten. Många har sprungit i olika tävlingar, andra har haft följebilar men bara ett tiotal har varit så kallade solorunners, alltså ensamlöpare utan hjälp. Svensken Rune Larsson var en sådan. Siffrorna talar alltså mot mig som en solorunner, dessutom skulle jag om jag lyckas bli den äldsta av alla.
Till skillnad från mitt löparäventyr sommaren 2005, då jag sprang från Chicago till New Orleans, tänker jag denna gång använda mig av en trehjulig joggingvagn. Sträckan nu är tre gånger längre. Det skall bli skönt att slippa ryggsäck och kunna ha all utrustning i vagnen. Jag springer utan följebil eller annan hjälp och övernattar på motell, i rena undantagsfall under bar himmel.
Jag kommer delvis att följa den rutt som två unga amerikaner, Scott Sehon och Dave Bronsfenbrenner sprang 2003. Distansen, värmen och bergen blir stora utmaningar genom mina tio delstater. Men svårast blir förmodligen ensamheten och trafiken, det sistnämnda en verklig fara eftersom många vägar saknar vägren och trafiken kan vara tung.
Jag är väl förberedd, såväl fysiskt som mentalt. USA-löpet har jag haft i mina tankar i över ett år och under 2006 hade jag sammanlagt 655 träningsmil (12,5 mil per vecka). Allt är dock en chansning och det finns inga garantier för att lyckas. Många försöker men fler bryter än klarar distansen. Genom årens lopp lär det bara vara ett tiotal ensamlöpare utan följebil som klarat det. Rune Larsson gjorde det 2004 (82 dagar).
Jag hoppas kunna lämna täta rapporter längs vägen. Denna gång har jag bättre teknisk utrustning med mig (dator) men dagliga rapporter kan inte utlovas eftersom det är ödsliga trakter jag passerar. Senare kommer jag att aktivera gästboken och hoppas även denna gång på ditt stöd, det var det väldigt stimulerande att besvara alla frågor jag fick om löpning och annat.
Varför gör jag då det här? Ja, inte för pengarna- jag kommer inte ha några sponsorer vilket kanske är en fördel. Jag gör det enbart för frihetskänslan och för att det är så förbaskat roligt att springa. Och så springer jag igenom ett av världens vackraste länder där man betraktar "dårar" som hjältar. Vi hörs!