Samtliga bilder från väg 95 utanför Boliden. Gruvrester har lagrats i stora vallar längs vägen (bild 1), vattnet förorenat av gruvbrytningen (bild 2), betongstolpar till linbana(?) står kvar (bild 3) och koppartfärgat vatten rinner i dikena (bild 4).

Boliden har 6 000 anställda men i själva samhället Boliden bor bara 1 600 invånare. Någon gruvbrytning sker inte längre i Boliden, spåren från en 100-årig verksamhet finns dock kvar.

Färdas man väg 95 genom Skelleftefältet är det omöjligt att missa att här har pågått och pågår gruvbrytning. Närmaste gruva från Boliden är Krankbergsgruvan där man har underjordisk brytning av en mineral som används i solceller. Jag var nära att ta en sväng upp till gruvan som ligger en halvmil bort från Boliden men hejdade mig i sista stund. I utkanten av samhället ligger ett anrikningsverk.

Det är både sorgligt och uppbyggligt att springa i det här området. Gruvorna har bidragit till Sveriges välstånd men också satt sina spår i naturen. Läser man Bolidens årsredovisning blir första intrycket att företaget ligger långt framme i miljötänkandet, ja nästan att man "förbättrar" miljön. Så är detnaturligtvis inte, all gruvverksamhet får stora miljökonsekvenser.

Muiskunderhållning i centrum. Utövarna är ortsbor. Jodå, de sjöng och spelade riktigt bra!

Första intrycket av samhället Boliden, som är knappt 100 år gammalt, är att det ser ganska trist ut. Men efter att ha sprungit runt lite ändrade jag uppfattning.

Det här var en gång Bolidens huvudkontor men idag ligger det i Stockholm. Fast nära denna byggnad från 20-talet har Boliden ett stort lokalkontor.

Dagens löpning blev Skellefteå-Jörn (inte riktigt hela vägen till Jörn) blev 54 km. Jag tog bussen från Skellefteå och sprang "hem" i förhoppningen att få nerförsbacke. Det fick jag visserligen men motvinden gjorde att vinsten blev noll.

Imorgon springer jag in i Lappland. Nu är det också slut med finhotellen. Campingstugor, vandrarhem och enkla hotell väntar luffaren. Och skog, skog och mera skog.

Keep on running!

Skellefteås nya kulturhus är byggt i trä och har fått namnet Sara kulturhus efter författaren Sara Lidman från Missenträsk i Västerbotten. Huset har 20 våningar.är snart klart och doftar nysågat trä.

Det doftar skog där jag drar fram. Jag känner den härligt friska doften från kalhyggena, från timmerbilarna som susar förbi, ja till och med från de nybyggda husen.

Skog och sjöar, finns det något mera svenskt? Skog är för mig liktydigt med tystnad, friskhet, växtkraft, bär och inte minst pengar. Jag hade gärna ägt en bit skogsmark, nu är jag för gammal för det så det blev aktier i SCA istället.

Och nog får jag mitt lystmäte tillfredsställt. Så här mycket skog har jag aldrig sett.

Norrbotten. E4:an mellan Skellefteå och Piteå bildar en barriär för fotfolket och några bra sidovägar finns inte. Vildgässen hade struntat i hindret men jag tvingades ta bussen för att ta mig in i Norrbotten.

Söndagen blev årets varmaste dag, möjligen en bit över 30 grader. Trots att jag bara skulle springa drygt en mara idag (Burträsk-Skellefteå och lite löpning i Piteå) påverkade värmen mignegativt. Pulsen steg med 10-20 slag men löpningen gick ändå relativt bra.

Lunch i en gammal kvarn (med luftkonditionering) i Skråmträsk.

Imorgon måndag bär det av inåt landet. Ska då springa till Boliden och till Jörn. Bor två nätter på finhotell i Skellefteå.

Dagens distans: 46 km

Keep on running!

Coop i Ånäset liksom 800 andra Coop i Sverige är stängda. Värst drabbas de små samhällena där det bara finns en butik.

Jag och en 82-årig kvinna är de enda matgästerna på Ånäsets pizzeria. Vi tittar ut mot Coop och ser kunderna rycka i den stängda dörren och återvända tomhänta till sina bilar.

Nyheten om att Coop tvingats stänga så gott som samtliga sina butiker i Sverige på grund av en hackerattack har inte nått alla. 82-åringen och jag vet och har lite roligt åt skådespelet utanför. Men samtidigt är det en allvarlig händelse vi bevittnar.

Coop är den enda livsmedelsbutiken i Ånäset, ett samhälle i Västerbotten med 600 invånare. Närmaste icke Coopbutik, en Ica-afffär, ligger i Robertsfors, 1,5 mil bort. Kanske inga problem för en bilägare men för alla andra glesbygdsbor ett bekymmer. Coop är också apoteksombud.

Jag har beställt en pizza och 1,5 liter cola. Blir lite förvånad hur enkelt colan går ner. Men dagen har varit lika stekhet som igår. Den stängda Coopbutiken blir nu också ett problem för mig. Jag hade nämligen tänkt att panta en massa burkar och petflaskor som jag plockat längs vägen för att köpa något att dricka under den vidare färden mot Burträsk. Frågar därför kvinnan om hon tror att det finns någon annan butik än Coop i Burträsk.

-Nä, dom har bara en Coop där.

Nog är jag en luffare men jag kan knappast ta in på hotellet med en massa burkar för att sedan frakta dem till en pantmaskin i Skellefteå. Så hela min fångst tvingas jag kasta i några behållare bakom Coop.

Väl framme i Burträsk ser jag att Coop som väntat också har stängt. Men det finns en frifräsare i närheten (dock utan pantmaskin). Butiken visar sig ha fel på ventilationen.

-40 grader? frågar jag mannen i kassan.

-Nej, bara 32. Där jag kommer ifrån kan det vara uppåt 50.

Allt är relativt.

Dagens distans: 53 km.

Keep on running!

Bilen har blivit Lasse Eichingers andra hem när han åker runt i landet och "samlar" elljusspår genom att springa på så många som möjligt. Snart är han uppe i 400.

Två "samlare" möttes idag utanför Ica i byn Bullmark i Västerbotten. Han samlar elljusspår och jag landskap.

Ja, samlarmanin kan ta märkliga uttryck. Lasse Eichinger och jag har haft lite kontakt över FB så det var ingen överraskning att han stod där med bagageluckan öppen. Lasse hade strax innan plockat ett elljusspår i närheten och nu bjöd han på kaffe och en vilstol till trött löpare. Han blev faktiskt också lite av en räddade ängel eftersom min powerbank var slut på ström och han kunde nu ladda upp upp min telefon och gps.

Även löparen laddades upp med medhavda mackor och cola, tyvärr fanns ingen restaurang i Bullmark. Denna soliga och mycket varma dag hade jag lyckats glömma solkrämen på hotellet. Priset på solkräm inne på Ica var hutlöst men Lasse lyckades också trolla fram hemgjord solkräm ur bagageluckan.

Jag klarar värmen mycket bra, har egentligen inga problem men långsammare går det ju. Jag drar vätska ungefär som bilarna förr i tiden, alltså ca 1 liter/mil. Så idag gick det åt 6-7 liter occh lite eftersläckning efter löpet.

Robertsfors centralort ger ett ynka intryck men befolkningsmässigt hamnar ändå kommunen med sina 6 700 invånare strax över mitten bland kommunerna i Västerbotten.

I morgon blir det Burträsk, därefter Skellefteå och en blixtvisit i Piteå.

Dagens distans 57 km

Keep on running!

Jag fick vänta mycket länge på att få korn på några löpare längs Umeälven. Hade detta varit Stockholm skulle det krylla av joggare. Inne i själva centrum såg jag inte en enda.

Jag trodde Umeå var en löparstad. Men här ser jag knappt några joggare. Istället verkar det vara café- och restauranglivet som lockar.

Efter två dagars vistelse i Umeå kan jag konstatera: här är det synnerligen glest med joggare. Märkligt eftersom löpmiljöerna är fantastiska. Att t ex springa längs Umeälven, platt och fint, är en höjdare. Och mitt i älven ligger Ön, en oas för joggare som söker lite mera lantlig miljö. Det kryllar av cykelbanor, stan har universitet där en stor grupp löpare borde finnas.

Jag har hållit mig såväl i de centrala delarna av Umeå som i ytterområdena. Men som sagt, väldigt få joggare ute. Och jag har också varit ute i princip alla tider på dagen. Visst har jag sett löpare i Umeå men får ändå intrycket att här är det nästan som i USA, folket springer inte (cyklar gör man däremot i Umeå).

Stan har två löparklubbar och anordnar i oktober varje år Umemaran. Och troligen i september får Umeå ett eget parkrun (en grupp entusiaster har de senaste månaderna kört inofficiella lopp). Så det är bara att hoppas att mina iakttagelser är felaktiga, alternativt att en förändring sker.

Keep on running Umeå!

Fotnot: För 39 år sedan sprang jag min andra mara i livet och den sprangs i Umeå (plats 26, tid 3.08.02)

Här vid Röbäck utanför Umeå gick Kustlandsvägen, den äldsta landsvägen mellan Stockholm och Torneå. Här gick  (går?) också sträckningen för Umemaran, ett lopp jag deltagit i några gånger.

Det går inte så fort när jag springer. Men om jag levt på 1600-talet hade jag innehaft  hastighetsrekordet på sträckan Stockholm-Umeå.

Då tog det 2-3 veckor med häst och vagn att färdas mellan Stockholm och Umeå. För mig har det tagit tolv dagar att springa de dryga 70 milen vilket gör ett snitt på nära 6 mil/dag. Det är egentligen onödigt mycket men det har bara råkat bli så.

Umeå gör skäl för namnet björkarnas stad, överallt i stadskärnan växer björkar. Umeå ligger i Västerbotten, mitt sjunde landskap.

Keep on running!

Fortfarande bara kart och det lär dröja några veckor innan hjortronen är mogna. Dessa frukter fann jag på en myr intill Örnsköldsviks flygplats.

Under Nilsholgerssonlöpet hoppas jag kunna plocka hjortron. Problemet är inte att hitta hjortron utan att få hem dem i ätbart skick.

I mitten av juli kanske det är dags att börja plocka och då är jag i Härjedalen och Dalarna. Bären (egentligen är hjortron en frukt) håller sig bara någon dag och måste därför fryas eller kokas till sylt för att inte förstöras. Men jag har varken frys eller kokmöjligheter så det kan bli knepigt. Kanske kan man få till ett kok på något vandrarhem, på riktiga hotell lär det knappast gå.

Detta ska vara Sveriges största tunnelgrotta. Den är 34 meter lång och 7 meter hög. I grottan låg en gästbok och i den hade någon besviken besökare  skrivit: "Var det för det här vi gick hit?"

Normalt gör jag inga avstickare under mina långlöp. Sevärdheter mer än några meter från vägen struntar jag i. Men idag bröt jag omedvetet mot den regeln. När det dök upp en fornminnesskylt med texten Räckbergsgrottan svängde jag av. Grottor är ju intressanta och spännande och räknade med att fornminnet skulle ligga i närheten.

Jag sprang och jag sprang, ingen grotta syntes och vägen blev allt eländigare, övergick till knappt gångbar stig och jag tvingades parkera kärran och gå sista kilometern. När grottan tillsist dök upp blev jag mest arg och besviken, kollade gps:en och den visade att jag hade gått fem kilometer från där skylten stod. En mil alltså tur och retur! Hade det funnits en avståndsangivelse hade jag struntat i besöket.

Det hela påminde lite om berättelsen i Slas roman Vem älskar Yngve Frej. Där var det också en skylt med texten fornminne som lurade dumma turister!

Ännu ett spektakulärt hus i Örnsköldsvik. Privatbostaden ägs av en lokal företagsledare.

Imorgon bär det av mot Umeå där jag kommer stanna tre dagar. Löpningen går fortsatt bra och dagens distans blev 60 km.

Keep on running!

Modernt, djärvt, snyggt- Örnsköldsvik utstrålar självförtroende , växtkraft och framtidstro. Jag tog in på hotellet mitt i bild.

 Örnsköldsvik har genomgått ett förvanlingsnummer utan like. Stan har totalt förändrats och jag kände inte igen mitt gamla Övik.

Jag har nu anlänt till Örnsköldsvik där jag jobbade på VA:s lokalredaktion under en kort period på 70-talet. Om jag inte redan var snurrig efter en tuff löpning i hög värme och en massa backar fram till Sidensjö blev jag nu desto snurrigare- stan gick inte att känna igen. Det gjorde däremot Kramfors som jag precis lämnat. Övik sjuder av liv, Kramfors står stilla, ja tynar bort.

I Övik stannar jag två dagar för att sedan fortsätta upp mot Umeå. Jag springer de fulla distanserna men utnyttjar lokalbuss och lokaltåg för att få ihop logistiken. Imorgon fortsätter jag till Husum och tar X-tåget tillbaka till hotellet. Kan det kanske vara Bottniabanan som fått fart på Övik?

Dagens distans 64 km

Keep on running!