Jag är i Wabash, Indiana och i mina lurar hör jag Hank Snow sjunga:

Listen to the jingle, the rumble and the roar
As she glides along the woodland o'er the hills and by the shore
Hear the mighty rush of the engine hear the lonesome hobo's call
As you travel across the country on the Wabash Cannonball

Tåg- och countryintresserad som jag är, trodde jag att denna amerikanska folksång som sålts i mångmiljonupplagor hade någon koppling till just staden Wabash (10 000 invånare). Men så är det inte även om Wabash Railrod på 1940-talet döpte om sin expresslinje mellan Detroit och St.Louis till just Wabash Cannon Ball (linjen las ner 1971).

Jag lyssnar på en del musik när jag springer men framför allt på SR. Är därför bra nyhetsuppdaterad. Jag har också lyssnat på de flesta poddar och alla årets Sommarvärdar. Tycker att årets Sommar generellt än sämre än tidigare årgångar. Och varför måste folk som redan pratar i radio eller medverkar i stora dagstidningar också medverka i Sommar?

Idag stannade jag till i staden Peru för lunch. Där bor Paul Staso, min stora inspiratör,som några år före mig sprang ett coast to coast. Jag har träffat Paul flera gånger, senast för två år sedan, men tyvärr fick jag nu inte kontakt med honom.

Bilden från 2023 då jag under mitt åttonde löp träffade Paul Staso. "Ditt rekord sommer att stå sig i evigheter", sa han då. 

Vacker väggmålning men det är också fejk, Wabash har aldrig haft en spårvagn.

Keep on running!

Starka grejer, men ofarliga. Att köpa Gatoradepulver i små kapslar istället för i stora burkar är mera praktiskt.

Jag kan hantera mitt pulver helt öppet, behöver inget rakblad vid tillredningen och behöver inte köpa det av skumma typer. Mitt pulver köper jag på Walmart, häller det över isen i termosen och får en välsmakande sportdryck.

Tidigare köpte jag alltid Gatoradepulver i stora burkar vilket var rätt opraktiskt. Att köpa färdigblandad dryck är onödigt dyrt med tanke på att vissa dagar kan det gå åt uppemot tio liter vätska. Pulvret i kapslarna är väldigt koncentrerat och är dessutom sockerfritt, skonsamt för tänderna.

Jag ville minnas Indiana som väldigt platt. Men dagens etapp till Logansport var backig, dock vacker.

Igår stark, idag svag. Jag är inte sjuk men blev mot slutet väldigt andfådd och fick i princip gå de sista fem kilometrarna. Därför lite oroande inför morgondagen till Wabash. Nattsömnen skall dock förhoppningsvis bli god, jag lyckades nämligen koppla ur ett brandlarm som pep var 30:e sekund.

Keep on running!

Blåbären kostade 4 dollar och såldes i ett litet obemannat skjul vid sidan av vägen. Allt byggde på hederlighet och att kunden verkligen betalade. Dessa odlade blåbär var söta och saftiga och säkert utmärkta för en löpare. 

Det var inga Björnbär, däremot blåbär. Att björnar gillar blåbär är ju bekant. För mig fungerade de som rena raketbränslet och de fruktade 63 kilometrarna till Monticello gick tämligen enkelt.

Ja, dagens pass oroade; det var långt och dessutom skulle jag förlora en timma på grund av att jag passerade en tidszon. Och att det var fruktansvärt hög luftfuktighet underlättade inte. Var 30:onde minut fick jag vrida ur tröjan och sätta på mig en torr. Trots att löpningen går oerhört långsamt, 1 kilometer brukar ta 7-9 minuter, är det stor skillnad mellan gång och löpning. Idag sprang jag i stort sett hela tiden och därför gick kilometrarna fort. Jag har också fått in ett bra system med vätska; dricker varje kilometer och har med mina nu två termosar alltid iskall dryck.

Raksträckorna kändes oändliga med majsfält överallt, ibland sojabönor. När jag stannat till för att dricka kom en liten "golfbil" körande i dikesrenen. Mannen i 40-årsåldern hade en giftspruta i handen och besprutade majsraden närmast vägen, fälten skulle senare besprutas från flygplan.

-Hur blir skörden?

-Den ser ut att bli fantastisk, sa mannen, som visade sig vara bonden som ägde de jättelika fälten.

Han var mycket intresserad av vad jag höll på med. Men hans stora intresse var nog att sprida Jesu budskap. Jag lyssnar alltid, man vill ju mej väl. Men att alternativet efter döden skulle vara himmelriket eller helvetet, har jag svårt att tro. Själv trodde han att han skulle komma till himmelriket.

Förfallna men vackra gårdar längs min väg.

Keep on running!

Det obligatoriska hoppet vid delstatsskylten i Indiana utanför Kentland. Snart kommer jag också att korsa en tidszon, min fjärde och sista, och då ha eastern time.

Äntligen Indiana! Det här blir min åttonde delstat. Illinois var platt och lättsprunget och Indiana blir också det.

För ovanlighetens skull har jag sprungit på helt nya vägar. Efter Bloomington drog jag om rutten när enda motellet var fullbokat men om några dagar återgår jag till kända sträckor igen.

Man skulle lätt kunna tro att det är en fördel att springa på nya och okända vägar. Men så ser jag det inte- det är en nackdel eftersom jag inte vet vad som väntar.

Dagens löpning på totalt 52 km mellan Gilman och Kentland gick relativt lätt. Jag är därför lättad eftersom det gått tungt de senaste dagarna. Att som idag också ha en restaurang på halva distansen underlättar. Kan jag dessutom välja bort snabbmatskedjorna och äta på en "riktig" restaurang känns allt mycket lättare. Beteckningen "Family Restaurant" borgar för hemlagat och en sådan restaurang fanns i Watseka. Innan stack ett äldre par till mig några dollarsedlar och kirrade därmed dricksen för mig.

Imorgon väntar en 6-milare till Monticello, på tok för långt. Jag blir dessutom av med en timma när jag passerar min sista tidszon. Läggdags före midnatt med andra ord och tidig uppstigning. Godnatt!

Keep on running!

Brittanny Schoolmman på Luke Andrew´s Hairstudio i Gilman klippte mig för 15 dollar. Alldeles för billigt tyckte jag och gav henne det dubbla, också billigt jämfört med i Stockholm.

USA är ett dyrt turistland för svenskar trots den starka svenska kronan. Det enda som jag upplevt som billigt är att klippa sig.

I början reagerade jag på de hutlösa priserna, särskilt restaurangbesök och livsmedel. Nu bryr jag mig inte så mycket, köper det jag behöver och lyxar till det ibland. Hotellnotan blir gigantisk men just hotellpriserna har kanske inte stigit lika mycket som allt annat.

Jag har haft extra tur med valutan. För över 25 år sedan då det blev möjligt för svenska privatpersoner att öppna ett valutakonto i svensk bank öppnade jag ett dollarkonto och ett eurokonto. Före avresan då dollarn nästan stod på topp, en bra bit över 10 kr, växlade jag in nära motsvarande summa vad utläggen skulle bli för mig här i USA. Alltså ren tur.

Dagens löpning till Gilman (1 700 invånare) blev mycket besvärlig. Jag överraskades av ett otäckt åskoväder och blev rådd att avbryta löpningen innan himlens portar öppnade sig. Jag fick skjuts de två sista milen in till Gilman och kunde springa lite lokalt vid framkomsten när solen tittade fram,

Tack vare skjutsen blev det tid över för såväl klippning som gymbesök. Fast gymmet nekades jag tillträde till, man sålde inga dagkort. Frisörskan kände dock ägaren, ringde och jag blev mottagen med öppna famnen.

Imorgon händer något speciellt. Vad tror ni det kan vara?

Keep on running!

Platt och inga bilar på denna del av Route 66 genom Towanda. Jag passerade också Towande Dead Man´s Curve, en 90-gradskurva som 1940 krävde tre liv. Där hände många olyckor när förare i hög fart överraskades av kurvan som jag dock klarade galant.

Många av de små städerna i Illinois vårdar minnet av Route 66, vägen som ursprungligen gick från Chicago i Illinos till Los Angeles i Kalifornien. Jag har under tidigare löp sprungit kortare sträckor i Kalifornien på denna mytomspunna väg som blev klar 1926. Idag är stora delar av den ursprungliga vägen avskild för biltrafik, alltså toppen för en löpare.

Jag skrev nyligen att jag inte brukar tappa så många prylar under ett coast to coast. Men nu har det brakat löst rejäljt; laddsladden till min iphone tappades igår och idag mina solglasögon. Allt gick naturligtvis att ersätta, glasögoinen på ett märkligt sätt. När jag gick och letade efter dem erbjöd en vägarbetare mig två stycken. Riktigt fina brillor!

Pork Ribey Steak för 20 dollar exklusive dricks på Chenoah Family Restaurant, klart mycket bättre än McDonalds. Ja, denna snabbmatskedja som jag tidigare gillat besöker jag numera sällan.

Keep on running!

Jag träffade Abraham Lincoln (1809-1865) på en parkbänk utanför det historiska muséet i Bloomington, Illinois. Jag sa att han var mycket bättre än partibrodern Donald Trump. Du enade USA, avskaffade slaveriet, fick stopp på inbördesskriget och var en skicklig talare. Trump är raka motsatsen. "Trump? Har inte hört talas om honom".

Jag startade i Lincoln City, Oregon, har sprungit stora delar av Lincoln HIghway (Highway 30 och Interstae 80), sett den jättelika statyn av presidenten i Wyoming och idag träffade jag honom på en parkbänk i Bloomington. Vi hade mycket att prata om.

Etermälet är mycket gott; han var en av USA:s mest uppskattade och betydelsefulla presidenter trots att han bara var president under fem år (1861-1865). Just Illnois förknippas mycket med LIncoln även om han föddes i Kentuckey men flyttade vid 20-årsåldern till Illinois.

Här i Bloomington höll han 1856 ett berömt tal där han gick till hårt angrepp mot planerna på att utvidga slaveriet till Kentucky och Nebraska. Talet har kommit att kallas "Lincoln´s Lost Speach" eftersom det inte finns några inspelningar eller anteckningar. 

Jag funderar på vad  eftermälet blir efter Trump. Det är för tidigt att säga men gissar att det inte blir gott. Under detta coast to coast har jag undvikit att prata politik. Ändå deklarerar många sin politiska uppfattning och det går nästan att se på det yttre vilket läger personen tillhör.

--

YMCA:s gym i Bloomington var ett av de största och finaste jag någonsin sett. Ett dagkort skulle kosta 20 dollar (!) men jag släpptes in gratis.

Idag blev det nästan en "vilodag", bara 28 km. Jag och Jan har börjat se över rutten för att korta de längsta etapperna eftersom jag är rätt sliten. Några 102 dagar blir det inte, troligare 105-106 dagar.

Keep on running!

Första gången jag träffade Bo Danenberger var 2014. Det var Amazonen som gjorde mig nyfiken. Sedan dess har jag under nästan varje coast to coast besökt honom i Danvers. Lever han, bor han kvar?

Jag kikade in genom fönstret i garageporten. Jodå, veteranbilarna var kvar, men var fanns Bo?

Satt han kanske med i publiken under parkfesten som Lions och kyrkorna ordnar varje söndag i juli? Nej, ingen Bo där heller.

När jag idag passerade det lilla samhället Danvers (1 000 invånare) knackade jag på hos Bo Danenberger men ingen öppnade. Kanske lever inte denne 87-åring som under sin pensionärstillvaro ägnat sig åt att äga och restaurera gamla europeiska sportbilar.

Eftersom jag i ungdomens dar ägt en gammal engelsk sportbil (MGB GT, 66) hade Bo och jag alltid mycket att prata om. Vid ett av besöken hade han på sin husväg hängt upp en stor svensk flagga. Han hade också utlovat en mässingorkester, som skulle välkomna mig när jag rullade in i Danvers. Dessbättre fick orkestern mässfall . . .

Nåväl, var fanns Bo? Jag gjorde efterforskningar bland publiken i Village Park. Nä, han var inte där men jag fick ett positivt och ett negativt besked; Bo lever men har drabbats av Parkinson.

-Han är hemma, knacka på hårdare så han hör, det tar sin tid innan han tar sig till dörren, tyckte en Lionsmedarbetare.

Men jag avstod, ville inte besvära honom och hans fru med ett oväntat besök. Inser att tiden börjat gå väldigt snabbt; den ena efter den andra av mina gamla USA-vänner faller ifrån. Lite sorgligt också för alla jag nu träffar är för sista gången. Något mer coast to coast lär det (nog) inte bli.

Utanför Tremont blev jag inbjuden till lunch av Kermit Velder och Heather Shoup. Jag blev bekant med Heather under förra löpet via en svensk löparkompis. Kermit gav mig en ny löparväst eftersom jag tappat min och han lyckades också uppbringa en ny laddsladd till min löparklocka som börjat krånga.

Dagens miss var att jag inte i tid bokat hotellet i Gibson City för morgondagen. Nu var det fullt och rutten fick snabbt göras om. Lösningen blev att jag stannar två nätter på lyxiga Comfort Suites i Bloomington och imorgon springer jag kanske halva sträckan till Gibson City och tillbaka till Bloomington för att sedan ta en Steve till Gibson City och haka på den ursprungliga rutten. Krångligt? Ja, men nöden är uppfinningarnas moder.

Keep on running!