Har precis fatt beskedet fran datareparatoren har i Warrensburg, MO, att moderkortet i min dator kraschat. Inga reservdelar finns eftersom LG-datorer inte saljs i USA.

Det hela ar mycket trist och resulterar i att bloggandet blir lidande. Nu kan det bli svarare att lagga in bilder, skriva pa vettiga tider eftersom jag ar hanvisad till motellens eventuella datorer samt oppethallandet pa biblioteken.

For mig kanns det som om nagon berovat journalistens penna. Allt praktiskt som att boka motell, kolla upp olika saker, lasa mejl, gora bankarenden med mera blir ocksa mycket svarare. Och jag kan inte ringa hem pa Skype. Webmaster Nils (min son) avrader fran att kopa nya dator i USA.

Men jag fortsatter lopet aven om jag nu blivit en dag forsinkad och har tvingats ta min forsta vilodag. I morgon tisdag bar det av till Sedalia, en stracka pa drygt 4 mil. 

Det blir nu ungefar som 2005 da jag sprang mellan Chicago och New Orleans. Da hade jag ingen dator och fick forlita mig till biblioteken. Dessutom havererade da min mobiltelefon, den klarade inte svetten. Nu var det kanske regnet som dodade min dator. Nu blir jag ocksa mycket mer beroende av ert stod och back up fran Jan med planeringen.

Keep on running!

Skyfallen avlöste varandra. Men det såg värre ut än det var, det var ändå ganska varmt och så länge jag var i rörelse frös jag inte.

Idag var jag uppriktigt sagt fullständigt förtvivlad. Löpningen gick 100-procentigt bra men ändå var jag beredd att avsluta löpet och omedelbart åka hem.

Jag har idag drabbats av ständiga skyfall. Och när det inte regnade var jag ändå genomblöt på grund av den höga luftfuktigheten. Besvärligt? Inte alls, det var snarare stimulerande att klara så svåra yttre förhållanden. De 60 km på en mycket hårt trafikerad motortrafikled mellan Lee´s Summit och Warrensburg klarades av ganska snabbt. Trevligt också att för en billig penning (46 dollar) kunna ta in på ett fint Super8.

Trots att löpningen gick så bra var det här en skräckdag för mig. När jag drog igång datorn kom en mystisk skylt upp som meddelade att "minnet kastas bort och windows raderas". Jag stängde då av datorn men sedan ville den aldrig starta.

Plötsligt insåg jag att faktiskt hela löpet bygger på att min dator fungerar och att jag kan kommunicera med omvärlden. Jag var fullständigt förtvivlad och var inställd på att omedelbart resa hem. Jag gjorde massor av startförsok men datorn var död. Hur har jag kunnat bli så teknikberoende?

Precis innan jag skulle gå och lägga mig gjorde jag ett sista försök. Och plötsligt gick datorn igång! Krismeddelandena till familjen via Facebook från motellets dator fick dras tillbaka. Nu hoppas jag bara att jag kan starta datorn även i morgon och fortsätta löpet till Sedalia.

Skönt också att jag nu är långt ifrån storstan Kansas City. Det får också bli Dagens Fråga: i vilken delstat ligger Kansas City?

Keep on running!

Några skyskrapor fanns i Kansas City, Missouri men anars gav stan inget intryck av jättetsad. 14 procent av befolkningen lever här under fattigdomsgränsen.

Inne och utanför butikerna går vakter. På Kinarestaurangen  serveras maten i ett frigolittråg och restaurangägaren beklagar att han inte kan servera den på fat- gästerna stjäl tallrikarna.

Mitt besök i Kansas City, Misouri blev kortvarigt. Ännu en gång fick jag korsa Missourifloden men ingen passering av en delstatsgräns denna gång. Själva centrum passerade jag snabbt men stannade till i en något förfallen villaförort med övervägande svart befolkning. Direkt fick jag känna av det hårda storstadslivet.

Inne på KInarestaurangen  kommer två tonårsflickor fram och tigger pengar.Utanför på gatan sitter mängder av sysslolösa män.  Jag vågar inte parkera joggingvagnen utanför men känner mig inte ens säker när jag har den intill mig. Polisbilarna tutar i ett utanför och snabt vill jag härifrån. Några män vinkar och vill att jag ska stanna men jag springer min väg.

Nej storstäder är inget jag gillar. Dagen får nog rubriceras som en av mina tråkigare- starten blev kraftigt försenad på grund av ösregn och åska. Och några timmars löpning i mörker på en hårt trafikerad motortrafikled var ingen höjdare. Totalt 57 kilometer  till Lee´s  Summit. Här bor jag på ett ovanligt stort och lyxigt Super8 där internet faktiskt fungerar.

Keep on running!

Det ösregnar ute, mullrar oroväckande och risk finns att jag idag lördag blir inregnad  på mitt motell här i Kansas City. På nyheterna rapporterar de om omkomna i Arkansas efter häftigt regnande.

Jag hopas ändå till sist komma iväg för att sitta och vänta på ett motellrum och veta att det även i morgon kommer att regna känns inget vidare. Det är sådana här dagar jag avundas bilisterna.

Keep on running!

Missouri blev min åttonde delstat. Jag fick leta länge efter skylten- den satt inte på bron över Missourifloden, USA:s längsta flod, utan någon kilometer bort.

Kansas City, here I come! Herregud, jag är redan i MIssouri och det här går ju otroligt bra. Inte ens avstängda vägar och 67 kilometers löpning i ett närmast tropiskt klimat kunde stoppa mig idag.

Klockan är mycket och jag behöver min sömn så det här blir ett kort inlägg. Kansas City blev nog min finaste trofé. Men att nedlägga detta byte tog mig 12,5 timmar och jag var inte framme vid motellet förrän klockan 22 och då var det kolmörkt. Utan GPS:n hade det varit omöjligt att hitta, jag inte ens med papperskartor hade jag dagtid klarat denna navigering.

Plötsligt var det stopp, en vägbro vid sidan av järnvägen höll på att repareras men jag lyckades ändå ta mig över. Vägarbetarna verkade lite skraja när jag rullade vagnen på järnvägsbanken.

Idag var dagen då alla bjöd mig på mat. Ser jag så fattig och utmärglad ut? Två  gratisluncher och en gratisöl, det är rekord. Idag var också dagen då jag testade mitt nya "kylskåp" på kärran. Jag har en liten kylväska fram på vagnen och den laddar jag med is från motellet eller från snabbmatställena. Fungerar utmärkt, mycket bättre att få iskalla drycker än att dricka varmvatten.

Morgondagen, Dag 2 i Kansas City, är lite oviss. Kortar kanske rutten något och ska också ge mig ut på jakt efter nya däck till babyjoggern. Jan får försöka få ihop logistiken.

Familjen Murr från Springfield, MO, gör också ett coast to coast- med sina två små barn. Fantastiskt. Deras äventyr kan du läsa om på bloggen www.murrbike.com

Keep on running!

Main Street i Atchison, Kansas. Nasdaq-noterade MGP upptar hela huvudgatan och det pyser och stänker från jättekobinatet som bland annat tillverkar etanol, vodka, gin och veteprotein till livsmedelsindustrin.

Det sägs ibland att USA är världens rikaste land. Men de hundratals småstäder jag passerar andas oftast förfall. Atchison, där jag nu är, kan dessutom kvala in i tävlingen om "fulaste Main Street".

Först trodde jag det var svetten från överkroppen som stänkte på mina bara ben. Men det var jättekombinatet i Atchison som spydde ut sina halv- och helfabrikat av diverse slag. Det satte extra fart på mig för här ville jag inte stanna för en sekund.

Under mina första besök i USA var jag mest bara häpen över hur det såg ut  i landsortsstäderna; förfallna hus som får stå kvar, tomma butiker i statskärnan, eftersatt gatunderhåll, inga trottoarer eller trottoarer som bara plötsligt slutar, industrier mitt inne i städerna, inga människor ute på gatorna utan alla i bil etc. Sedan övergick förvåningen till att det ändå var lite charmigt. Nu är jag mest bedrövad över vilket fattigt intryck USA ger.

Jämför med vilken landsortstad som helst i Sverige och välståndet, i alla fall på ytan, är mycket, mycket större hemma. Den offentliga sektorn verkar närmast död här. Förmögenheterna är ojämnt fördelade och det är universitetsstäderna och en del större städer som blomstrar men där är ju ju inte. Jag bävar dock lite inför Kansas City, folk har varnat mig för att stan inte ens är säker dagtid. Men jag vill ändå se down town så jag tar den risken.

När jag träffar amerikaner som varit i Sverige säger alla: det är så rent och vackert där. Och visst är det så,  men själva tänker vi inte på det.

Nej, USA är nog inte så rikt som amerikanen själv gärna vill tro. Välståndet bygger till stor del på lån. Nationen är skuldsatt upp över öronen och den dag då Kina eller rika oljeländer tvivlar på att USA inte kan betala sina låneräntor, ja då riskerar bubblan att spricka och i värsta fall kan en världsdepression bryta ut.  Min  kollega på SvD, Johan Selander, har på sin blogg skrivit mycket initierat om detta. Läs gärna hans betraktelse på: http://johanselander.blogspot.com/2010/03/hotet-fran-usakrisen-5.html

Äntligen får jag in radiokanaler på min mp3-spelare.

Slut på gnällandet. Hade jag inte gillat amerikaner och amerikanskt vardagsliv hade jag inte varit här. Nu när jag kommit  till "civilisationen" börjar jag äntligen få in en massa radiokanaler i min mp3-spelare. Mycket trrevligt eftersom jag är less på de inspelade låtarna. Idag lyssnade jag större delen av dagen på en lokal countrykanal från Hiawatha.

Det är varmt, motvinden är besvärande och dagens löpning från Hiawatha till Atchison (63 km) var mycket krävande. Morgondagen, minst lika lång, till utkanterna av Kansas City kan också bli jobbig.

Flera klarade gårdagens fråga. Nej, någon biffstek fick jag inte på den stängda restaurangen men de bjöd mig på kex, choklad och en kall Pepsi. Alternativ C var alltså rätt.

Keep on running!

Stängt! Det var här jag skulle få nya krafter efter 30 kilometers löpning i värmen men det enda matstället i Fairview hade stängt för renovering. Situationen var närmast desperat eftersom jag inte hade med mig mat, bara vatten.

Minsta småsak kan stoppa det här löpet. Som ensamlöpare är jag oerhört sårbar. Det räcker inte med järnvilja, bra fysik och en fet plånbok. Du måste också ha lite tur, det hade jag inte idag.

Många vill springa tvärs över USA men många stupar också. Hittills i år har fyra löpare tvingats avbryta av olika anledningar. Jag ska inte tilhöra denna "otursgrupp". Även om nu över 60 procent av sträckan är avklarad och löpningen går allt bättre är det för tidigt att ropa hej.

Det som stressar mig lite är inte löpningen i sig utan annat som jag inte rår på, till exempel  väder, tekniska prylar som krånglar och motellproblem. Nu är det datorn som jag har problem med att få uppkopplad mot internet. Jag har kanske pillat på för många inställningar.

Att ett matställe har stängt är kanske inte hela världen. Men efter att under 30 kilomters löpning i värmen ha fantiserat om mat blev jag nästan knäckt när Fairviews enda restaurang var igenbommad. Lätt plågad knackade jag dock på eftersom det pågick renovering därinne.

Vad tror ni hände? Du får tre alternativ att välja på i Dagens Fråga:

a) Man bad mig dra åt hellskotta.

b) Togs emot med öppna famnen, stora biffsteken togs ut ur frysen och jag bjöds på en festmåltid bland byggbråten.

c) Man skänkte mig några kex, chokladkakor och en kall Pepsi så jag överlevde.

Gårdagens fråga verkade väldigt lätt. Alla svarade Budweiser och det var rätt.

Jag var inte ensam om att ha otur idag. På morgonen utanför Seneca sprang jag om en cyklist som fått punktering och saknade  laggrejer och pump. Vi förskte med min pump men eftersom den är till racerventiler gick det inte. Jag erbjöd mannen en av mina innerslangar, visserligen 20 tum och inte 26 som behövdes, men han  ville inte ta emot den hjälpen. Troligen hade det funkat men han valde att gå de nära fem milen till Hiawatha.

Hellre går jag 5 mil med punktering än tar hjälp från en knäpp utländsk löpare, verkade den här också knäppa cyklisten tänka.

Att inte ta emot hjälp är idiotiskt. För det första visar du den som vill hjälpa dig respekt. Och för det andra- även om du inte behöver hjälpen-  känns det ändå lättare när någon är vänlig emot dig.  Så tänker jag alltid.

Gerald Sawyer sträcker fram en ask blåbär till en hungrig löpare. Blåbär är bästa maten för en björn och jag fick nya krafter.

Jag fortsatte den vänliga linjen. Plötsligt ser jag en bil som fått stopp på vägrenen. Föraren, Gerald Sayer från Fairview, har problem med vattenpumpen och kylarvattnet och jag erbjuder honom mitt vatten i dunken men det verkar ha löst sig för honom. När han får höra om mina matproblem räcker han över en ask blåbär som han köpt på Walmart i Hiawatha dit jag är på väg. Blåbärsbränslet gjorde att jag fick en fin avslutning på dagen.

Totalt blev det 49 kilometer idag på sträckan Seneca-Hiawatha. Känns namnet bekant? Just det, indianflickan i Disneys Kalle Anka. Hiawatha är också lönnarnas stad.

Morgondagen blir lång, 65 kilometer till Atchison och nu bär det söderut igen mot Kansas City. Motvind ska det visst bli så det får bli tidig start. Matställe ska finnas på vägen enligt Jan. Han har rätt i 9 av 10 fall men jag tar nog med mig lite reservproviant ändå.

Keep on running!

Jag är bland de första som bor i det här motellrummet. Settle Inn & Suites i Seneca öppnade häromdagen och det var lyx som mötte luffaren.

Motellen och maten är lyxen i min tillvaro. Där snålar jag inte. Annars är det ett mycket enkelt liv jag för, rena luffarlivet.

Motellnotan kommer att bli rätt saftig. Jag kör inte Rune Larsson-stilen och söker budgetmotellen som skyltar om att de har färg tv. Å andra sidan söker jag inte de dyraste men ett krav är att de har internet och det har de flesta numera.

Jag tycker ändå att boendet är  prisvärt jämfört med Sverige. Kanske ligger snittkostnaden per natt på drygt 500 kronor. Multiplicerat med 100 gör det över 50 000 kronor bara för boendet. Budgetvarianten då? Ja, då är du nere på drygt 300 kronor (mina billigaste motell har legat på 29 dollar). Men på de billiga motellen vankas bara kaffe i receptionen, på de lite bättre ingår frukost, ibland riktigt bra sådan. Att äta frukost ute på stan kostar 10-15 dollar så de "biliga" motellen är egentligen inte så billiga. Och att äta ordentligt är oerhört viktigt.

Många stora sbifftekar blir det också. På maten snålar jag inte även om jag är flitig kund på snabbmatställena. Överlag gillar jag den amerikanska maten. Och jag äter minst lika varierat här som hemma, faktsikt ganska mycket grönsaker och frukt. Tyvärr är det svårt att få tag i ris och pasta.

Men mest är det ändå luffarliv. Finns det något enklare och roligare än att bara springa? Dessutom är det ju gratis. Och jag älskar att lägga mig på en bänk eller under ett träd och slumra till. Det är friheten!

Luffaren tar sig en slummer på en rastplats ( rest area) utanför Seneca, Kansas. Det är väl så här man ska utnyttja en rastplats?

Idag var det en väldigt kvav dag och löpningen från Marysville till Seneca (50 km) gick trögt. Men de två trevliga saker som inträffade var att jag på en liten restaurang i Home utanför Marysville hade en givande konversation med sädeshandlaren i byn. Han frågade bland annat om jag var sponsrad och jag berättade att jag blivit erbjuden sponsorkontrakt men tackat nej för frihetens skull. Då blev han eld och lågor: jäkligt bra, då måste jag åtminstone bjuda dig på lunchen!

Och den andra roliga saken var att när törsten var som störst stannade en ölutkörare til och erbjöd mig en kall öl. Föraren, Jason Drahota från Seneca, var djupt religiös och vi hade en diskussion om för och emot abort med anledning av alla antiabortskyltarlängs vägen. Jason var naturligtvis emot abort men kunde tänka sig det i undantagsfall, t ex vid våldtäkter.

Jason Drahota hade en kall öl att erbjuda luffaren. Han blev förvånad när jag berättade att öl är en bra sportdryck- energirik och törstsläckande.

Det får också bli Dagens Fråga: Vad tror ni det var märke på ölen?

Keep on running!