Kort rapport. Stark idag, 57 km till Centerville, Iowa. Fruktansvärt regn mot slutet, laddkontakten i telefonen blöt, inget fungerande wifi på hotellet. Det tekniska tycks förfölja mig.

Min norska löparkompis Otto Gullesen, som startade före mig, gick i mål idag. https://www.facebook.com/otto.gullesen

Keep on running!

Rodeo lockar jättepublik. Folkmängden i staden Leon i Iowa nära fördubblades under de fyra dagar rodeon pågår under 4tg July-helgen.

Rodeo i stan. Jag hängde på, betalade 10 dollar och fick för första gången bevittna en rodeo.

Som svensk kände jag mig rätt utomstående, förstod inte så mycket och såg inte det spännande och intressanta i det hela. Men publiken (nykter) var entusiastisk och skrek i vild glädje. Konstaterade att mycket barn fanns med i publiken och även många barnryttare uppträdde.

Jag har tidigare försökt locka min äldsta dotter, som är veterinär, att följa med på en rodeoföreställning. Hon har vägrat och anser att dete är djurplågeri. Det kan säkert stämma men under mitt korta besök i Leon verkade det rätt harmlöst. Några kalvar släpptes ut och det gällde att på så kort tid fånga in dem med ett lasso. Jag hade sett fram emot tjurridning och avkastade ryttare men under den timma jag var där förekom inte detta moment.

Fortsatt varmt, hög luftfuktighet och backigt. Löpningen går tungt och även idag råkade jag ut för vattenbrist. Då kommer kyrkorna väl till pass- längs husväggarna på kyrkorna brukar det finnas en vattenkran. Just vid den kyrka jag idag stannade till vid har jag stannat många gånger, senast pågick en gudstjänst och pastorn själv lämnade några vattenflaskor.

Här har jag bott kanske åtta gånger och den här gången bodde jag gartis.

Givmildheten fortsätter. Utanför Kellerton stannade en bil till, en kvinna vevade ner bilrutan och sträckte ut en 20-follarssedel. Ser jag så eländig ut? Och på motellet jag bor behövde jag inte betala. Ägarinnan Laura Beemer, som kanske sett mig åtta gånger tidigare, frågade försynt om hon fick ge mig en kram. Och visst fick hon det!

Keep on running!

Plenty of water. Mitchell Merrill kom till undsättning och han hade hur mycket vatten som helst att erbjuda.

Fem mils löpning i drygt 30-gradig värme, brist på vatten, en massa backar och till råga på allt en telefon som inte laddade. Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast.

Det är skrämmande hur minsta lilla problem kan innebära slutet för mig. Som coast to coast-löpare utan följebil är jag oerhört sårbar. Det gäller att hålla huvudet kallt, inte så lätt när det är både varmt och hög luftfuktighet.

Det fanns ingenstans att stanna till längs dagens ödsliga sträcka, inte en restaurang eller bensinstation och dessutom omöjligt att hitta skugga för utelunchen. Vattnet började också sina. Krisartat med andra ord. Då tog jag det rätta beslutet: knackade på i ett hus och fick både vatten och is. 

Men efter någon mil var situationen likartad igen. Då kom räddningen; jag hörde en liten lastbil bromsa in. Ut hoppade Mitchell Merill som levererade vatten i plastdunkar till hushållen ute på landsbygden. Påfyllning igen i mina flaskor.

Kris nummer tre inträffade på hotellet. Jag upptäckte att telefonen inte laddade. Utan en fungerande telefon skulle löpet definitivt vara över. Kunde det vara fel på laddsladden kanske? Så var det i Wyomning och ny sladd blev räddningen den gången. Så jag stegade nu över till macken utanför hotellet och köpte en ny sladd. Och plötsligt laddade telefonen igen. Oerhört lättad!

Kris nummer fyra var att motellet imorgon var fullbokat, det är ju 4th July. Men eftersom jag bott på detta motell massvis med gånger tyckte ägarinnan att jag var en gäst som borde prioriteras. Och vips hade jag ett rum!

Keep on running!

Jag tillsammans med en grupp pensionärer på Lied  Recreation Center i Clarinda, Iowa. Måltiden kostade bara 5 dollar (blev bjuden). Vad trevligt pensionärerna verkade ha det när de äter tillsammans. De som inte kan ta sig hit kan få "food on wheels".

Amerikanska pensionärer verkar ha roligare än svenska pensionärer. Hemma sitter man ensam i sin bostad, här går man ut och äter tillsammans. Idag anslöt jag mig till en sådan grupp.

I Clarinda besökte jag under mina "halva arbetsdag" ett gym som också hade en stor simhall och ett Senior Center. Något mera välordnat har jag knappast sett. Ett dagkort kostade 5 dollar, billigt! 

Att det kommit en en coast to coast-löpare spred sig snabbt på anläggningen. Många kom fram och pratade och jag blev inbjuden till måltiden. Unge Travis Hunter, som jobbar på apotekskedjan Hy-Vee och som tidigare arbetat på drugstoren i Sydney, betraktade mig närmast som en hjälte. Jag kunde visa tidigare bilder på anställda i drugstoren, något som intresserade honom enormt.

Övervägde att också jag skulle donera och få en mässingsskylt uppsatt.

En sak jag noterade på anläggningen var hur välskött den var, Allt var i perfekt skick. Det är något som annars inte gäller på gymmen eller de finaste motellen. Bakom anläggningen står privata donationer och en tavla visade alla bidragsgivare, även dom som "bara" gett 100 dollar. Ett tag övervägde jag att också donera 100 dollar för att få en mässingsskylt uppsatt, Men det verkade lite fjäskigt så jag avstod. Noterade också att man hade en livräddare i simhallen (tydligen lag på detta i Iowa). Har man det i svenska simhallar?

Jag gjorde ett tappert försök att laga min gps men tyvärr lyckades man inte i telefonbutiken. Vad värre är att glaset på telefonen har fått några små sprickor vilket gör att tangentbordet inte fungerar perfekt. En fråga: är det lönt att byta skärm på en knappt ett år gammal iphone SE eller är det ny telefon som gäller?

Keep on running!

Termosen rymmer knappt 1 liter och jag fyller den helt med is från hotellet eller en snabbmatsrestaurang. Häller sedan på då och då färdigblandad ljummen Gatorade, räcker en halv dag innan mera is behöver införskaffas.

Nu har jag kall dryck under större delen av en löpdag. Att det var så enkelt att bara skaffa en liten bra termos har jag först nu förstått.

Tidigare har jag också haft olika termosar men betydligt större och då har hela dagens vätskebehov från start till mål försökts hållas kall. Visst det har funkat men termosen har tagit väldigt stor plats och det utrymmet har jag egentligen inte. Den här lilla termosen håller kylan fantastiskt bra och får plats i nätkorrgen, dessutom är den lätt att dricka ur. Under det första löpet hade jag en stor tioliters dunk från Clas Ohlson med kran, tungt och hemskt att dricka varmt vatten.

Vätska är annars aldrig något problem att få tag på, nu har mackarna också börjat ligga tätare. Dessutom är det vanligt att omtänksamma bilister ger mig vatten.

Problemet med min trasiga mc-gps är däremot inte löst. Det är möjligt att jag klarar mig med kartorna i mobilen men helt tryggt känns det inte. 

Det fortsätter att vara fruktansvärt varmt, det är inte temperaturen i sig som är värst utan kombinationen med högluftfuktighet. Iowa, där jag nu springer, är delstaten med USA:s sämsta vägar. Vägrenarna på de större landsvägarna består av grus, dessutom är det räfflor i asfalten strax innanför den vita linjen. Vid varje möte tvingas jag ut i gruset och vägräfflorna riskerar att skada hjulen. Det blir inte bättre av att Iowa har sina "roling hills", alltså upp och ner hela tiden.

Jag har kommit till staden Clarinda (5 000 invånare). Här stannar jag två dagar av rent logistiska skäl, skönt också att slippa alla dessa ständiga uppbrott. När jag tänker tillbaka på var jag har varit de senaste dagarna har jag svårt att minnas- samma problem som artister och vår egen kung har. Igår besökte jag ett gym i Shenandoah och imorgon blir det ett geymbesök i Clarinda. Benen måste ju tränas. Ha, ha!

Keep on running!

Det var exakt i detta hotellrum på Super8 i Shenandoah olyckan (brottet?) skedde för 18 år sedan. Jag sköljde upp några tröjor, glömde stänga av kranen och hela golvet blev översvämmat.

Jag har hållit tyst om detta brott som skedde för 18 år sedan. Först nu vågar jag berätta om det. Hotellupplevelsen på Super8 i Shenandoah 2017 var en av mina hemskaste.

År 2017 sprang jag mitt första coast to coast. I staden Shenandoah (5 000 invånare) blev jag intervjuad av en reporter från en kristen lokalradiostation. Man ringde från receptionen och meddelade att reportern anlänt. Just då höll jag på att tvätta kläder i handfatet, lämnade rummet men glömde stänga av kranen . . .  

Åter på rummet en halvtimma senare såg jag förödelsen: heltäckningsmattan var dyblöt och det plaskade när man gick på den. Tog fram en massa handdukar och försökte torka upp men det var så stora mängder vatten att handdukarna inte räckte till. Rusade då ut i korridoren och norpade flera från linneförrådet, dessa gömdes senare i en skrubb för att inte avslöja brottslingen. Hårtorken fick gå hela natten och på morgonen var mattan någorlunda torr. Jag vågade inte berätta vad jag ställt till med, idag gissar jag att jag hade vågat. Någon räkning skickades aldrig.

Åter på Iowas äldsta drugstore, Penn Drug Co från 1864. Detta apotek där man också kan äta finns i staden Sidney ( 1 000 invånare). Vid sidan av mig farmaceuten och ägare Angie Ettleman  och Sheyanne Simmons.

Bilden från samma drugstore 2018, jag och  Angie Ettleman.

Dagens löpning från Percival till Shenandoah blev äventyrlig. Fem kilometer efter start visade det sig att det pågick en massa broarbeten och vägen skulle inte vara framkomlig. Jag fortsatte ändå  men till sist blev det stopp. Tack vare vänliga vägarbetare lyckades jag komma fram i gyttjan och nå fast mark. Hittills har inga vägarbeten stoppat mig, peppar, peppar.

En tråkig händelse: min handburna mc-gps verkar ha lagt av. Får förlita mig på telefonen nu. Ska jag köpa en billig bil-gps? Hur kort batteritid har en sådan? Någon som vet?

Keep on running!

Sen start gjorde att jag inte nådde motellet i Iowa förrän det blivit mörkt. I bakgrunden Missourifloden, en biflod till Mississippfloden, och som brukar räknas till den längsta i USA.

Utanför motellet står långtradarna i långa rader och med motorerna igång. Detta truckstop i Percival, IA, är det största jag sett.

Keep on running!

Text later today