Sheriffen i Lincoln har fått ett samtal om att jag har ett barn i vagnen. Eftersom det är 32 grader och tryckande hett måste saken kollas. Trots att det gick att se igenom regnskyddet verkade han inte lita på mig men efterår bjöd han mig på iskallt vatten från sin termos.

Bilden från Iowa 2018. Kling och Klang har ryckt ut och beordrar mig att lyfta på regnskyddet för att försäkra sig om att jag inte hade ett barn i vagnen. Polisen till vänster var mest nitisk, hans kollega skrattar åt detta eftersom han förstod situationen direkt.

Nu har det hänt igen; polisen tror att jag springer med ett barn i vagnen. Själv skrattar jag mest åt saken men förstår att de måste kolla när de fått in en anmälan.

Att en pensionär springer runt med ett barn i en babyjogger med skylten COAST to COAST är inte så troligt. Det räcker med en blick genom det genomskinliga regnskyddet för att förstå. I Sverige har jag aldrig råkat ut för detta, men här alltså två gånger. Tidigare blev jag rätt irriterad över över diverse polisstoppningar, nu har jag börjat förstå att för de mesta är poliserna rättt hyggliga, vill bara veta allt allt är ok.

Skylten på kärran är guld värd. Det fick jag bevis på idag när jag genomsvettig och dödstrött stannade till vid macken i Palmyra. Där fanns inga stolar för matgästerna men snabbt rullades det fram en kontorsstol som placerades under ett luftutsläpp i taket. Folk tog selfies på den underlige figuren, en kvinna (hon kom att spela en ännu större roll några timmar senare) köpte en Coke till mig, en annan gav mig en stor vattenflaska, ytterligare en sheriff var oerhört intresserad av vad jag höll på med. Och några timmar tidigare drog skylten till sig två kvinnor som vandrat över USA.

De vandrade 2012 American Discovery Trail (ADT) på 250 dagar och totalt 4 800 miles, alltså längre än mitt coast to coast på 3 200 miles och drygt 100 dagar. Barry King och Julie Obear ska därför in på min lista över alla personer som gått eller sprungit över USA. Du hittar denna lista högst upp på sidan under "USA Crossers". De bjöd mig på mat på Runza, Nebraskas svar på McDonalds.

Dagens cirka 50 km till Syracuse blev synnerligen tuffa. Värmen, den höga luftfuktigheten och "roling hills" bidrog. Dessuton råkade jag ut för två punkteringar mot slutet.

Klockan börjar närma sig 21 och jag är stressad, inser att jag inte hinner fram till motellet innan det blir kolmörkt men . . 

... det är då Rachel Shirk dyker upp med sin van och erbjuder mig en Steve de sista kilometrarna till hotellet i Syracuse. Denna räddande ängel gjorde att dagen slutade i dur.

Keep on running!

I den stora löparbutiken i Lincoln inhandlade jag två par Brooks löparskor (Adrenaline och Hyperion 2) till förmånliga priser. Kyle Allen hjälpte mig. I den här butiken har jag varit tio gånger (!) varav en specialresa för att köpa en joggingvagn.

Nu har jag kommit till Nebraskas huvudstad Lincoln. Äntligen kunde jag byta ut mina utslitna skor.

Dagens inlägg blir kort, måste sova inför en lång dag till Syracuse. Om två dagar korsar jag gränsen till Iowa.

Stötte på en "likasinnad", Roger Carmichael, som på motorcykel 1962 försökte slå hastighetsrekordet över USA. Hur det gick? Inget vidare, hans sponsrade Kawasaki havererade i början. Rekordet med bil är 2 dagar och 10 timmar. Många hastighetsöverträdelser måste ha skett under den vansinnesfärden, som skedde 2023.

Keep on running!

Vem betaladee min lunch på Hunter´s Restaurant i Waco, Nebraska?

"Det finns inga gratisluncher", brukar vi säga. Kanske inte i Sverige men dom finns i USA.

Det började med att en äldre kvinna viftade med några vattenflaskor vid avfarten till det lilla samhället Waco. Men det var inte slut med hjälpsamheten denna dag.

Flaskorna kom synnerligen väl till pass. Det var fruktansvärt hög luftfuktighet, det droppade svett från löparkepsen och joggingtröjan kunde vridas ur. Kvinnan med flaskorna körde sedan ikapp mig och sträckte ut en tiodollarssedel.

-Den kan du behöva till lunchen. Mycket bra mat på restaurangen här.

Javisst var det bra mat på Hunter´s Restaurant i Waco (300 invånare). Nya ägare sedan jag var här senast men bra mat även tidigare. Hjälpsamheten fortsatte. Då jag skulle betala berättade servitrisen att någon annan redan betalat min lunch. Vem det kunde vara hade jag ingen aning om. Detta händer lite då och då men nu var det första gången under detta coast to coast. I Sverige har det aldrig hänt.

Så visst finns gratisluncher, i alla fall i Amerika.

Dagen blev mycket lång, totalt 55 km till fint hotell i Seward med inomhuspool. Tyvärr var poolen torrlagd, crosstrainern på gymmet trasig, McDonalds och Pizza Hut utanför hotellet nerlagda. Reservproviant blev denna gång räddningen.

Utslitna. Förvånad att mina Brooks Adrenaline bara klarade cirka 100 mil men värmen gör att slitaget blir större. Hittills har jag i princip slitit ut alla mina tre par joggingskor och inköp är på gång.

Keep on running!

Hunter Brophy på McDonalds i Aurora körde ut med egen bil för att lämna tillbaka min kvarglömda löparjacka. Jag erbjöd honom 25 dollar (1,5 timlön för en anställd) för bilresan men han skrattade och sa: vi ska hjälpa varandra.

Med hundra hotellnätter och en massa restaurangbesök är det lätt att glömma kvar diverse prylar. Och det verkar alltid vara på McDonalds detta händer.

Och idag hände det igen. Löparjackan blev kvar på McDonalds i Aurora och fadäsen upptäcktes efter en mil. Inne på en mack frågade jag folk om någon händelsevis hade något ärende till Auriora och kunde hämta jackan. Det hade ingen. Men ett telefonsamtal till McDonalds löste allt!

Bilden är från 2014. Då skrev jag: Bobbie kom ut med plånboken till mig. Jag ville ge henne hittelön men hon tyckte jag behövde pengarna bättre! Hon borde bli årets medarbetare på McDonalds i Hoopeston och få en namnskylt uppsatt på väggen.

Jackan var väl inte livsavgörande, en ny kunde ju köpas, men den var rätt dyr, vill jag minnas. Värre var det när jag 2014 glömde kvar min plånbok på McDonalds i Hoopeston, Illinos. Den gången var jag riktigt skärrad eftersom kreditkortet var borta. Men även den gången räddade en anställd mig.

Gammalt och nytt. Vattentornet fanns inte när jag för två år sedan var i Bradshaw (300 invånare). Krogen Bulldog Roadhouse skulle enligt hemsidan vara stängd men hade Happy Hour och blev räddningen för en törstig pensionär.

Keep on running!

Aurora är en liten vacker småstad med knappt 5 000 invånare. Här har jag varit under alla mina coast to coast och här har jag de ljusaste minnena. Stadskärnan syns inte från Hwy 34 så det är lätt att missa denna pärla.

Aurora, morgonrodnaden. Vilket vackert namn på en stad. Aurora förtjänar verkligen det namnet.

Vilken underbar dag, bara cirka 3 mil från Grand Island till Aurora. När det är så där kort går allt mycket lättare, man blir också mer öppen till sinnet och pratar med en mängd människor. Och det känns som man har oceaner av tid. Gud vad mycket jag hann med att fixa idag: tränade på gym, lagade en massa cykelslangar, stortvätt på laundromaten i Aurora, bokade motell, tog kontakt med diverse personer via mejl etc etc. Ja, det är mycket "administrativet" arbete kring ett löp av den här typen. Faktiskt mer än ett heltidsarbete och familj och barn.

Aurora är favoriten bland alla städer jag stannat till på under ett coast to coast. Att stan blev det beror till stor del på den unga servitrisen Karrah på Pizza Hut. När jag ätit där och skulle gå gav hon mig en liten handskriven papperslapp som jag först skulle få läsa när jag lämnat restaurangen: På lappen stod det:

"God has given you a great talent. I hope you have a good and safe run to Virginia! I hope everything goes well. God bless! Karrah"

Lappen har jag naturligtvis sparat och just dom där orden har betytt mycket. Jag har gjort örsök att träffa Karrrah men misslyckats, hon lär ha flyttat från Aurora. Just handskrivna lappar, små gåvor, ofta av religiös natur sparar jag.

Keep on running!

Reportern Dennis Walker på lokaltidningen The Shelton Clipper i Shelton (1 000 invånare). Han skriver en artikel om 4th July-firandet nu och då.

Tidningsdöden grasserar i USA. Värst är det för lokaltidningarna- en tredjedel har försvunnit under de senaste 20 åren och varje vecka läggs i snitt två ner.

Under dagens löpning stannade jag i det lilla samhället Shelton. På Larrys Market köpte jag en chokladbit för att orka med resten av dagen. Jag hajade till när jag upptäckte att vägg i vägg med butiken låg en liten lokaltidning, The Shelton Clipper. Där inne satt två personer, en kontorist och en journalist. Jag har själv arbetat på många lokalredaktioner, t ex i Emmaboda, Vimmerby, Kramfors men defintivt inte på en så här liten ort.

The Shelton Clipper ges ut både på nätet och papper men är ingen gratistidning.

Reportern Dennis Walker berättade att Clipper är ett resultat av en sammanslagning av tre mycket små lokaltidningar i området. Ändå brottas tidningen med minskad upplaga och annonser. Ett problem för demokratin, menade han. Folk har heller inte samma förtroende för medier som för 10-20 år sedan. Resonemanget känns igen, vi har samma problem i Sverige. 

Har ni någon agenda, propagerar ni politiskt? undrade jag.

-Nej, vi är strikt objektiva.

Ett tag trodde jag att han kanske skulle skriva om mig, en udda svensk långdistanslöpare som stannat till i Shelton. Men det gjorde han inte, och det gjorde han förbaskat rätt i. Jag har ju inte den minsta lokala anknytningen. Däremot höll vi journalister på 70-talet på att skriva om när t ex en tysk långfärdscyklist stannat till på Wästerlunds konditori vid Sandöbron i Kramfors. Var Kramforsborna intresserade av detta? Knappast!

Keep on running!

I det mest påkostade och vackra huset i Overton (600 invånare) inryms en bank. I uttagsautomaten hade någon glömt kvar kvittot och det visade ett uttag på 300 dollar och en behållning på 5 144 dollar. Alla banker i USA har uttagsavgifter och här kostade det 3 dollar.

Vad är karaktäristiskt för ett samhälle med 500-1 00 invånare på den amerikanska landsbygden? Jo där brukar finnas en bank, ofta en lokal sådan. Och banken finns alltid i det finaste huset.

De flesta turister ser aldrig de små samhällena jag passerar varje dag. Hur ser det ut här och vad finns det för service? Jag bestämde mig för att titta lite närmare på den saken när jag stannade till för lunch på macken i Overton. På ytan verkar det mesta förfallet, en massa igenbommade butiker och några silor vid infarten. Men det finns mer än man tror . . .

Samhällena har helt klart passerat bäst före datum men är ändå levande på något förunderligt sätt. Här brukar ofta finnas ett bibliotek, ett kommunalkontor, kyrka (två i Overton) och som alltid ett postkontor och en bensinstation, ofta med matservering. 

Stängt för dagen men säkert öppet på kvällen.

De äldsta byggnaderna är från 1880-talet och för tanken till Vilda Västern.

De få butiker som fanns i Oveerton hade bara öppet några enstaka dagar i veckan, bland annat en second handbutik med väldigt vackra dricksglas i skyltfönstret utmot Hwy 30. Här fanns också en auktionsfirma, en saloon med namnet Hole in the Wall, Mikes Sprinklers och bilverkstaden Shiveley Repair. Och som vanligt konstaterade jag att Tork med sina pappersservetter fanns inne på mackens herrtoalett. Det glädddjer en svensk i främmande land!

Keep on running!

Inte en golfspelare ute på banan. De flesta sitter inne i klubbhuset och festar.

Det är inte bara golfbollarna som är runda. Även spelarna är runda under fötterna...

Jag har många gånger stannat till för att ta en Coke vid denna golfklubb utanför Cozad i Nebraska. Då har allt gått städat till, inga konstigheter alls. Det enda lite udda, fast inte med amerikanskt mått mätt, är att ingen promenerar eller drar sin kärra, alla kör en golfbil.

Utanför klubbhuset stod många bilar parkerade. När jag steg in möttets jag av högljutt prat och skrik. Var någon nykter härinne? Jo, säkert men av de ca 20 personer som fanns i lokalen var minst hälften mer eller mindre kraftigt berusade. Jag togs emot som en hjälte och udda figur, ja nästan som en aliens från yttre rymden. Den ena efter den andra inistierade på att bjuda mig på mat, dryck och det viftades med kreditkort. Jag tog tacksamt emot Coke och sportdryck men tackade nej till maten och ölen. En av de mest berusade insisterade på att jag ändå skulle ha en öl, den släcker törsten, menade han. Fast någon sämre dryck än just öl finns inte.

Alla var dock mycket snälla och intresserade av vad jag höll på med. Men hur skulle golspelarna kunna köra hem sina bilar i nyktert tillstånd? Har aldrig sett något liknande hemma. Inte sups det väl på svenska golfklubbar?

Midsommar och jordgubbar hör ihop, fast inte för amerikanen.

Dagen var ännu varmare än igår, närmare 40 grader. Imorgon lite svalare men kraftig sidvind. Jag har tagit mig till Lexington och imorgon väntar en långkörare till Kearney. Puh! 

Keep on running!