Med två fötter i Atlanten och ett kort dopp är mitt nionde coast to coast avslutat. Är detta ett "världsrekord"? Eftersom det inte är någon tävling är det kanske inget riktigt rekord men ingen i världen har sprungit så många gånger över Amerika.

Foto: Erik Ahlner

Lättad. Ja, jag känner mig lättad att löpet är över för det var det tuffaste av alla. Men mest lättad är jag över att jag lever!

Budskapet i denna text är: Spring aldrig ett coast to coast i Amerika, det är livsfarligt. Det är trafiken som är den största faran. Flera löpare har dödats och jag kunde ha varit en i statistiken.

I Wyoming var jag ytterst nära att bli träffad av en bil som kom körande på vägrenen i rak riktning mot mig. I sista sekund fick jag kasta mig i diket. Jag upplevde att det handlade om milimetrar. Inget hände men när jag tänker tillbaka är jag fortfarande skakad. Så nära döden har jag aldrig varit.

Efteråt talade jag med föraren. Han såg mig inte och berättade att han böjt sig ner för att nå sin mobiltelefon. Han var ångerfull. Jag rapporterade händelsen till polisen men eftersom inget egentligen hade hänt las fallet ner.

Jag har under flera andra löp råkat ut för liknade händelser men alla gånger klarat mig. Eftersom gång- och cykelbanor i stort saknas är fotfolket alltid i riskzonen. Vägrenar saknas också ofta, hastigheterna är höga och trafiken tät.

Bilar, bilar men ingen vägren.

Sista dagen var också hemsk: tre filer med enorm trafik och ingen vägren fram till hotellet gjorde att det var nästan omöjligt att ta sig fram. Samma sak med att ta sig till stranden där målgången skedde, fick bli kölrd av bil sista biten. 

De enda vägar jag känt mig riktigt säker på är motorvägarna (Interstate). Här är trafiken relativt gles, vägrenarna mycket breda och långtradarna går ut i andra filen vid möten. I Oregon, Idaho, Utah har jag sprungit väldigt mycket på Interstate.

Så mitt råd är att om du vill springa den här typen av äventyrslöpningar, välj då Europa. Att springa längs hela Donau, där det är gott om cykelvägar, lockar. Men inte USA. Detta är defintivt mitt sista coast to coast, det blir inget tionde.

Nu låter det som allt varit kasst. Tvärtom. Det mesta har gått bra, jag har haft roligt, pratat med hundratals amerikaner, alla lika trevliga. Kan inte erinra mig att jag nu eller tidigare träffat en enda otrevlig person. Alla är givmilda, nyfiket intresserade och uppmuntrande. Så är det inte i Sverige. Och vädret har varit mycket bra. Ingen tornado denna gång.

Detta var mitt klart tuffaste coast to coast. Men jag har sprungit alla dagar trots en långdragen inflammation i en sena i knävecket. Dessbättre har jag inte haft ont och sista veckan känt mig återställd och stark. Det stora misstaget var att distanserna var onödigt långa (så skrev jag också efter löpet 2023).

Målgången då? Den blev också dramatisk: blixtar och ösregn, en helt öde sandstrand men ett varmt Atlanten. Min son Erik var med och det värmde extra.

Jag kan nu summera: 105 dagar, 497 mil (ett av de kortaste) och 47 km/dag. 

Keeep on running!

Har precis haft lunchstopp i Lebanon, NJ, efter 25 km och har nästan lika långt kvar till motellet. Men hamburgarna här gav mig ny kraft att fortsätta. Värmen och luftfuktigheten kom tillbaka idag och jag drack enorma mängder Coke och Gatorade.

I morgon onsdag tar jag en simtur i Atlanten. Mitt nionde coast to coast har gått överraskande bra och jag går i mål en dag tidigare än beräknat.

Jag är helt "skuldfri" räknat i distans men har egentligen aldrig haft någon skuld. Diverse planeringsmissar och en busstur häromdagen har kunnat tas igen genom att Jan gjort fiffiga omdragningar av rutten och ibland har jag sprungit på hotellens löpband för att plussa på kontot.

Lite överraskande är också att detta coast to coast blir ett av de kortaste, strax under 500 mil. Jan har snabbt räknat ut att om jag, som nästan alla coast to coast löpare haft förmånen av en följebilschaufför, så hade löpsträckan blivit ännu kortare än den jag nu sprungit, minst 15 mil.

Det ska bli skönt att allt snart är över. Ser särskilt fram emot att ett av mina barn kommer och möter. Flyger hem på torsdag men innan planet lyfter tar jag en löprunda, inte minst för att min 10-åriga runstreak ska leva vidare.

Keep on running!

Elfte och sista delstaten för mig blev New Jersey. Hoppet gjordes mitt på bron där Delawerefloden och Lehigh River möts samt städerna Easton och Philipsburg. Bron från 1938 i fasadbelysning var otroligt vacker.

Bara 2-3 dagar kvar och krafterna börjar komma tillbaka. Skönt att lämna Pennsylvania, delstaten som jag uppfattar som en av de besvärligaste på grund av alla backar.

Under de sista dagarna bär det mest utför vilket underlättar mycket. Något som underlättade mycket just idag var löpningen med Sean Quinn, 57 år och nybliven pensionär från Easton. Han guidade mig genom stan (26 000 invånare) som har en framträdande plats i den amerikanska historien och med byggnader från 1700-talet. Någon mer entusiastisk person har jag sällan mött.

-Att springa med dig var en av de största ögonblicken i mitt liv, förklarade han.

Sean och jag på andra sidan bron, alltså i New Jersey.

Keep on running!

Pensionär som inte matar duvorna men funderar över livet i största allmänhet i Amerika.

Under mina första USA-löp irriterades jag över en massa företeelser i USA. Det gör jag inte i lika hög grad idag. Man vänjer sig men det finns risker med det.

Jag märker att ju mer jag varit i USA desto bättre förstår jag hur amerikanen tänker eller varför gör si eller så. Omgivningen gör att man anpassar sig. Det är dock mycket jag inte gillar- alla skjutvapen, miljöförstöringen, den nu pågående nermonteringen av demokratin, misstron mot forskning och ett samnhälle helt byggt för bilen, för att nämna några områden.

I Sverige och i Europa är vi med rätta kritiska. De områden i Pennsylvania jag nu springer i är fattiga, gruvorna har lagts ner och skyltar med Trump syns utanför många hus. Gemene man hoppas att de goda tiderna ska komma tillbaka och presidenten ses som Mesias. Matas du dessutom med ensidig information är det inte så konstigt. Då gäller det att hämta information från många håll, inte minst från oberoende medier och bilda sig en egen uppfattning. Skulle jag bli en Trumpsuporter om jag bodde här en längre tid? Tror inte det.

Det här är dock ingen politisk blogg utan en löparblogg. Men även på det området har USA gått tillbaka. Under de första löpen såg jag en del joggare, nu ser jag inga. Vad är det som hänt? Jag vet inte.

--

Tourens längsta backe, över 3 km. Nerförsbackarna är lika besvärliga som uppförsbackarna. Men med en fixad handbroms gick det ändå att springa ner för denna.

Dagens löpning gick strålande, 42 km och 5 km extra på hotellets löpband. Tror nu att det kan gå vägen, bara 3-4 dagar och 130 km kvar till målgång. Men det är för tidigt att ta ut några segrar.

Keep on running!

Dagens etapp på 47 km var backig, men vacker. Alla träd och slingrande vägar gör Pennsylvania till en av de vackraste delstaterna i hela USA och påminner mycket om West Virginia.

En händelselös dag. Bra var väl det för allt förlöpte enligt plan. Inga nya kriser, snarare tvärtom.

Jag har hemlängtan. Brukar inte känna det men nu kan det gott vara över. Dagarna blir allt likare varandra, det som förgyllar är de små pratstunderna med vanliga amerikaner längs vägarna. Upphör inte att förvånas över deras intresse och beundran över vad jag gör. Kanske är det deras dåliga samvete över brist på egen motion som spiller över på mig?

En av de vanligaste frågorna jag får är hur många skor jag förbrukar. Och på plats nummer två, snart nummer 1, är en försynt fråga om min ålder. Och självklart blir alla förvånade när jag säger 77. Ha, ha! 

Nu återstår bara fem dagar till målgång. Har varit inne på att förlänga med någon dag men det kommer troligen inte att ske.

Båda bilderna foto: Waldemar Hansson

Keep on running!

Det blev en bussteve idag, skulle annars inte hinna fram till målgången om sex dagar. Glad i hågen trodde jag allt nu ordnat upp sig men en ny "komplikation" skulle snart inträffa . . .

Panik! Jan har upptäckt att jag råkat hoppa över en dagsetapp. Hur ska jag ta igen denna i ett redan tajt tidsschema?

Det brukar finnas lösningar på det mesta. Så även på detta problem, tror jag. Det blev därför en bussteve, det vill säga en bussresa och löpning sista biten. Nu är jag i fas med schemat igen. Puh!

Dessa Stevar har jag alltid tagit igen genom att springa motsvarande sträcka på annan plats, ibland på hotellets löpband. Löpskuld och överskott bokförs i ett exelark, jag vill ju springa den planerade totala distansen av ett coast to coast.

Den sista ”glömda” etappen kan dock bli svår attt helt ta igen. Kanske blir det någon eller några futtiga mil som återstår. Att nu lägga till några extra dagar blir alltför besvärligt och kostsamt. Hoppas att ni också kära läsare och följare förstår mig.

Då jag satt där på bussen och var så nöjd visste jag inte att en ny olycka snart skulle drabba mig. Kort efter att jag stigit av upptäckte jag att en bärkasse där jag hade lite lösa prylar saknades, den var kvar på bussen.  Men med lite uppfinningsrikedom och vänliga medmänniskor fick jag efter någon timma tillbaka sakerna. Puh igen!

Vad lär man sig då av detta? Jo, att det mesta löser sig. Just det är min viktigaste erfarenhet av alla dessa coast to coast. Dagen slutade alltså i dur!

Keep on running!

Kjell-Erik Ståhl blev 79 år. Jag ser honom som Sveriges bästa maratonlöpare genom tiderna trots att andra sprungit snabbare men då i karbonskor.

Jag nås av nyheten i radion att Kjell Erik Ståhl gått bort. Bromsar in kärran, blir ledsen och förvånas över att han dog så "ung", bara två år äldre än jag. För mig är han ändå odödlig, ingen svensk löpare skulle idag slå honom om han fått springa i dagens supersnabba karbonskor. Själv talade han om skodopning och jag instämmer.

Två gånger har jag slagit denne gigant men då var hans karriär överför för länge sedan. Ena gången var 2012 på Stockholms Jubileumsmaran och andra gången i ett pensionärslopp i Stora Skuggan i Stockholm. Har försökt prata med honom några gånger men han var aldrig någon som pratade med kreti och pleti, lite kärv och bestämd. 

Idag en bra dag; Pennsylvania visade upp en ovanlig sida- mest nerförslöpning. Oj, vad lätt kilometrarna rullade på.

Bor på anrika men lätt bedagade Fallon Hotell i Lock Haven, PA.  Hotellet uppfördes 1854 av den spanska drottningen Maria Christina av Spanien sedan hon för fem miljoner dollar sålt Florida till AmerikaHär har storheter som Mark Twain bott.

Keep on running!

Telefon på motell i Clearfield, PA. Idag upptäckte min bor Jan en jättemiss i körschemat. Risk fanns att målgången skulle försenas och att jag missade planet hem den 14 augusti. Nu har vi löst problemet men det tog åtskilliga timmar och nu känner jag mig lättad. Dagens betraktelse utgår därför igen.

Keep on running!