Ranchägaren Jack Mills i Boyes samlar på tobaksburkar, som han bland annat grävt upp ur gamla latrinhögar- jo, man uträttade på landet förr sina behov i bland annat burkar, berättar han.

En del av samlingen i butiken/muséet. På översta hyllan diverse spritkrus.

Inte ett hus på mils avstånd, än mindre en människa. Men där två vägar korsar varandra mitt ute i ödemarken igger ett litet postkont oroch ett av de märkligaste muséer jag skådat. USA är verkligen kontrasternas land.

Jag är inte bara löpare, jag tar alla chanser att att turista . Därför stannar jag naturligtvis till när det plötsligt dyker upp ett hus som ser misstänkt likt en gammal affär. Kanske kan man köpa en glass eller en Coke här?

Boyes var före depressionen ett levande samhälle men är idag stendött. Ett postkontor har man ändå och en postfröken som får ta hand om några brev om dagen. Muséet  låg granne med posten.

Jack berättar att hans far slog sig ner i Boyes 1889. Då bodde en del indianer kvar här, idag finns inga. Jack tog över faderns burksamling och fortsatte själv samlandet som rent tidsfördriv.Han visar mig runt och verkar mäkta stolt över en samling pilspetsar i sten han grävt fram.

Jag märker att jag får väldigt bra kontakt med alla människor jag träffar-. långt bättre än jag hade som reporter. Kanske är det för att jag är så liten, obetydlig och sårbar som får folk att öppna sig och vara extra snälla mot mig?

Även idag var det kortbyxorna på, 47 kilometer till Hammond.  Även detta lilla "samhälle" saknar hus men ett postkontor har man och brevutdelning tre dagar i veckan. Imorgon söndag blir jag körd till Hammond för vidrare löpning till Alzada. Ovisst om jag lyckas ordna inkvartering där och ännu mer ovisstom det finns internet. Så vi hörs troligen inte förrän på måndag då jag nått Super8 och Belle Fourche i South Dakota.

Keep on running!

Vädret i Montana  tillät för första gången kortbyxor. Nog går det fortare och lättare när man springer barbent?

Motellet i Broadus hade lovat att komma och hämta mig i bil för att dagens distans inte skulle bli orimligt lång. Men ingen kom varför jag tvingades springa 73 kilometer.

Jag är i de absolut värsta områdena jag kan vara; glesbygd, inga motell och fattigt. Att pussla ihop rutten ner till South Dakota och civilisationen är närmast omöjligt. Ändå var jag hoppfull när jag lämnade Ashland i morse, motellet i Broadus, drygt 7 mil bort  hade lovat  att plocka upp mig på ett bestämt klockslag 16 kilometer innan jag kom fram och nästa dag skjutsa mig tillbaka där jag slutade. Men ingen bil kom.

Svikna löften behöver inte alltid vara en nackdel. Plötsligt hade jag fått trumf på hand, motellet hade gjort en grov miss och var på något sätt tvingat att kompensera mig. Det blev i form av att jag nu bor gratis. Och förhoppningsvis hjälper de mig med transporterna imorgon lördag.

Dagens etapp blev den längsta jag hittills haft. Men med indianvatten gick det ändå bra trots att det var kuperat. Förunderligt vad kroppen kan klara, jag förvånas varje dag.

Keep on runing!

Vattnet var härligt kallt och smakade friskt. Nog fick jag nya krafter efter att ha druckit detta heliga indianvatten.

Indianerna har hängt upp färggranna tygskynken i buskarna intill vattenkällan.Skynkena ska ha en symbolisk betydelse och är ett tack till högre makter för vattnet.

Eftre flera veckors höghöjdsträning lär det krylla av röda blodkroppar i mitt blod. Och idag drack jag heligt vatten ur en indiankälla. Jag är dopad så det sprutar ur öronenoch kanske  skulle jag inte klara en dopningskontroll.

Jag följde Travis Seminoles råd och besökte idag den heliga vattenkällan vid sidan av  highway 212 då jag sprang mellan Busby och Ashland (60 km). Marken var rödfärgad, det totala lugnet rådde på platsen, det plaskade så trivsamt ur röret och i bakgrunden hängde en massa färggranna tygskynken i buskarna. Jag trodde stenhårt på vattnets undergörande krafteroch fyllde några flaskor. Vattnet var kallt, det smakade friskt och jag piggnade märkbart till.

Idag var en sådan underbar dag då jag var riktigt löpstark och allt fungerande. Jag fick mat på halva vägen i Lame Deer, det största samhället i reservatet som totalt bara hyser 2 200 indianer (natives). Stora biffstekar har blivit min favorit- de är större här och smakar också mycket bättre. Självklart nersköljt med ett antal Pepsi (Coca Cola tycks ha blivit utkonkurrerad av Pepsi på de flesta restauranger).

Jag fick skjuss av den 75-årige och före detta läraren Mary Ann McCulloch i Ashland. Hon är lite av välgörare i samhället, har en massa boskap, äger matvaruaffären i Ashland och har Travis som fosterbarn.Jag hör henne bara tala gott om reservatet.

-Men tyvärr, ett liv är inte mycket värt här ute, säger hon när vi passerar det ena korset efter det andra.

Kärran lastas av i Busby av Mary Ann McCullough. Hon var även min välgörare- för de sex milen enkel resa ville hon inte ha något betalt.

Under mina 60 kilometer hinner jag räkna till inte mindre än 22 kors. Vägen är ändå ganska rak och bred. Jag stannar till vid varje kors och noterar att trafikoffren är i regel unga, ofta 20-30 år. Sorgligt! Reservatet ger ändå inte intryck av förfall.

-Det är mest alkoholrelaterade olyckor, säger den FBI-man (!) som stoppar mig längs vägen. Det gjorde han av ren nyfikenhet, jag var inte misstänkt för något brott, inte ens dopning.

Det här med kors, tygblommor, mjukisdjur med mera som under många år markerar platsen där en dödsolycka skett förekommer knappast i Sverige. Är det en sed som vi bör ta över? Själv är jag något tveksam men skulle det få oss att ta det lugnare i trafiken och minska olyckorna, ja då är det kanske bra.Vad tycker du?

Den här kvinnan blev bara 26 år. Påfallande många av trafikoffren är väldigt unga. Ska vi i Sverige ta över den här sedvänjan med kors längs vägarna?

Keep on running!

Skönt att man inte behöver ligga i de här indiantälten. Bilden tagen där norra Cheynne-reservatet börjar, intill slagfältet Lttle Big Horn och highway 212.

Det var bara regnet jag hade att frukta när jag sprang genom det ödsliga indianreservatet. Nu torkar jag upp på ett rekordbilligt motellrum (28 dollar) i Ashland, ett stenkast utanför reservatet.

Regnandet fortsätter men dessbättre har vinden avtagit varför dagens löpning genom indianreservatet gick utan besvär. Landskapet är vackert och ganska grönt och böljar, rolling hills, som man säger. Men det är ödsligt, få hus och mobiltelefoner fungerar inte i området.

Dödens väg skulle man kunna kalla highway 212 genom reservatet. Jag såg ovanligt många kors längs vägen, många har omkommit när de kört berusade av sprit eller narkotika.

Eftersom avstånden är så stora och det är glest mellan motellen var jag idag för första gången tvungen att låta någon komma och hämta mig i bil efter avslutat dagsverke. I morgon blir jag skjussad tillbaka där jag slutade varför jag stannar två nätter på samma motell. Motellet här i Ashland har kanske sett sina bästa dagar men rummet hade faktiskt allt man behöver; säng, tv, internet, badkar, kylskåp, rena handdukar och det "vikigaste" av allt-internetuppkoppling. Synd bara att det stinker  tobaksrök.

Travis Seminole kom och hämtade mig och kärran strax utanför Busby och skjussade mig för 20 dolar till motellet i Ashland. Det var lite bökigt att få in allt i bilen  men Travis berättade att han faktiskt en gång transporterat en ponnyhäst i bilen, dock inte denna.

Imorgon torsdag får jag skjuss  tillbaka där jag slutade. Travis pekade ut en för indianerna helig vattenkälla längs vägen.

-Du ska dricka vattnet där, det är gott och det ger dig kraft.

Spännade, det ska jag verkligen göra. Kanske fyller jag upp dunken så att jag har indiankraft ända till South Dakota.

På motorvägen en mil utanför Hardin blev jag idag utskälld av 4-5 hundar, en av dem lyckades ta sig över staketet och jag blev först lite rädd. Men hunden, som påminde om Bobby både till utseende och sätt., ville bara bli klappad. Efter lite kelande bar jag honom/henne över staketet igen och vi skiljdes som vänner.

Det får bli Dagens fråga: vad är det för ras på den här hunden.

En så här sällskaplig hund som springer ut på motorvägen och riskerar livet för att få lite sällskap skulle jag vilja ha. Men vad är det för ras på jycken?

Keep on running!

Löpning på trist motorväg i hård motvind, regn och i en massa backar sög musten ur mig. Det blev en av mina hårdaste dagar, totalt 67 kilometer.

Skall jag bli rånad eller skalperad imorgon onsdag då jag börjar korsa det ödsliga indianreservatet här i östra Montana? Området sägs vara farligt för främlngar och nog är jag lite skraj.

Jan och jag har ägnat dagar åt att få ihop rutten över indianreservatet där general Georg A Custer och hans fem kompanier år 1876 blev helt utplånade av siouxer och chyenner i slaget vid Little Bighorn. Problemet är att här finns knappast några motell och att avstånden är så stora. Dessutom har flera personer varnat mig för att campa i området.

Det är alltså nu problemen börjar. Så sent som för bara några timmar sedan hade jag ingen aning om hur logistiken skulle lösas. Men när det är som dystrast finns det alltid en lösning. Jag ringde ett av motellen som i sin tur kontaktade en privatperson, som imorgon skall komma ut och hämta mig när jag avslutat dagens löpning. Jag får skjuss till ett motell i Ashland och blir skjussad morgon därpå tillbaka till platsen där löpningen avslutades. Så där kommer jag nog hålla på några dagar innan jag nått civilisationen i South Dakota.

Dagens löpning var ingen höjdare- 67 kilometer på en urtrist  och ödslig motorväg i hård motvind och regn.  Ibland kändes det som jag stod stilla. En del bilar tutade uppmuntrande på mig, att se en fotgängare här ute är rena sensationen. På något märkligt sätt nådde jag ändå Super8 i Hardin.  Trött och uthungrad vacklade jag in på Pizza Hut och nu känns allt normalt igen. Tänk, det är egentligen bara mat och sömn och lite löpning människan behöver för att känna sig tillfreds.

Svaret på gårdagens fråga om vad jag och vagnen vägde är 200 pounds (90,7 kilo). Det låter lite mycket med tanke på att jag själv bara väger lite drygt 60 kilo. Närmast rätta svaret med 83 kilo kom Torbjörn S. Grattis!

Keep on running!

Jag och kärran står på vågen där normalt lastbilar ska stå. Jag fick grönt ljus  men . . .

. . .undrar om de här långtradarna klarade sig? Viktstationen låg längs I 90 utanför Laurel i Montana. Foto: Ofcr Candill (översta bilden)

Lite nervös rullar jag upp babyjoggern på vågen. Jag har en två liters Cola-flaska i vagnen, är nyäten på McDonalds och är därför inte helt säker på att jag nu ska klara viktkontrollen. Men lampan visar grönt och polismannen inne i hytten vinkar bakom glasrutan att jag kan passera.

Längs intestate ligger kontrollstationerna tätt där lastbilarna måste köra upp på en våg för att få fortsätta färden. Även om de inte har någon last ska de vägas. Sådana är lagarna i USA. Men vad gäller för en lastkärra som min? Det undrade jag när jag idag kom springande i duggregnet på Frontage road, så kallas de lite lugnare vägarna som ofta löper vid sidan av motorvägen.

Jag fick ett infall (det får jag ofta när löpningen går så där sagolikt bra). Jag sprang därför upp på vågen, knackade på glasrutan och bad den unge polisofficeren Candell kolla vikten.

-Godkänt, du kan fortsätta färden mot Georgia, skrattade han.

Som du förstår var det en sådan där dag då då allt fungerade. Inte ens regn och hård motvind vid starten från Best Western i Laurell satte ner humöret. Inget kunde stoppa mig dena dag. Det glada humöret, springet i benen och GPS:n styrde mig mot sportbutiken Sheels i "storstaden" Billings.

Bridget Chase på Sheels All Sports i Billings, Monta tog fram ett par underbart sköna Brooks Adrenaline till mig. Naturligtvis fick jag den "obligatoriska" kontinentlöparrabatten".

När jag kom inrullade i butiken för att köpa första paret joggingskor (det kommer att gå åt fem par innan äventyret är över) upphörde all verksamhet i butiken. Tre försäljare flockades runt mig, jag bombarderades med frågor och det verkade som om de för första gången i sitt liv sett en "riktig" löpare. En fjärde försäljare stod lite vid sidan av och bara gapade av förvåning. MIna utslitna joggingskor, som på amerikansk mark gått 80 mil och kanske det dubbla hemmavid, betraktades andäktigt. Självklart kände jag mig som kung i den butiken.

Det var även kungakrona på när jag tog in på ett av Billings flottaste motell, Holiday Inn Express. Att jag valde det berodde på att det det låg mest österut så att morgondagens (tisdag) löpning till Hardin inte blir orimligt lång.

-Det räcker inte med pensionärsrabatt, du ska ha mera, sa mannen i frontdesk och jag fick ett mycket förnämligt pris. Jag blev så paff och sträckte fram handen och tackade honom, något som han verkade uppskatta väldigt. Och vilket rum jag fick, kanske ett av de flottaste jag bott i. Men poolen och löpbanden på gymmet utnyttjade jag inte.

Dagens fråga blir:

Vad vägde jag och vagnen?

Keep on running!

Bergen här i Montana har de mest märkliga formationer. Det här låg utanför staden Park City.

Washington, Idaho och Montana- tre stater med de mest fantastiska berg. Jag ville se snön, topparna och den storslagna naturen och valde därför en nordlig rutt. Nu är de snöklädda bergen borta och det känns som våren är på gång.

Jag har nu sprungit i vintertajts, vantar och mössa de senaste tre veckorna. Snö, väta och kyla har plågat mig. Hade det bara varit lite varmare, ja då hade det varit betydligt angenämare. Jag älskar värmen och vill som luffaren lägga mig under ett träd och slumra till.

Jag är fortfarande uppe på ganska  höga höjder. Staden Laurel i Montana där jag nu befinner mig ligger på cirka 1 000 meter. När jag tittar runt i landskapet ser jag knappt några snölädda berg längre. Skönt, nu räcker det. Träden är inte utslagna vilket de däremot var vid starten för en månad sedan i Washington. Här är dock syrenerna på väg att slå ut och jag såg idag ett rovfågelspar bygga sitt bo högt uppe i en elledningsstolpe på en av alla dessa oändliga raksträckor jag springer på.

Idag kändes det ändå lite vårlikt. Se på bilden, jag har försiktigt börjat rulla upp tajtsen och snart kommer kanske kortbyxorna på igen. Fantastiskt vad det svalkar när man blottar fotknölarna.

Om några dagar kan det bli riktigt besvärligt när jag springer över indianreservat i de allra östligaste delarna av Montana. Här finns inga motell och jag har blivit varnad för att det är farligt att sova utomhus. Jan och jag har dock en plan och jag får återkomma till den lite senare. Just nu njuter jag på fint motell (Best Western) och känner mig riktigt fräsch eftersom dagens löpninmg bara var drygt en mara. Man tappar proportionerna. . .

Jag lär inte få stå staty som brandmannen i Laurel. Jag hade vatten i flaskan men han hade inget i slangen.

I morgon måndag bär det av till Billings.

Keep on running!

Austin Purdum gick idag ut åttonde klass och fick följa med pappa Scott in på saloonen i Reedpoint. Bilen och möjligen Austins keps är inte tidstypiska, annars kunde bilden vara från the good old days.

Byggnaderna längs huvudgatan i Reedpoint var som hämtade ur en gammal vildavästern-film. Självklart stegade jag in på baren men bytte ut whiskyn mot några Coke. Längst till höger hotellet som håller på att renoveras.

Saloondörrarna smäller upp. In stiger ranchägaren Scott Purdum, beställer en öl och slår sig ner längs bardisken. Hunden Bobby viftar igenkännande på svansen. Själv gapar jag av förvåning, i vilket århundrade befinner jag mig i? undrar jag.

Visst lever vilda västern. I en del små städer här i Montana tycks tiden stå stilla. Reedpoint  är en sådan. Efter 38 kilometer stiger jag av hästen, förlåt parkerar joggingvagnen, utanför Waterhole Saloon. I det halvskumma mörkret längs bardisken sitter några gubbar och dricker öl. Herregud, det här är ju rena 1800-talet.

Men den blåögde svensken kommer snabbt ner på jorden.

-Allt ihop är fejk. Saloonen är från 1950-talet och vi byggde den i gammal stil, förklarar innehavarinnan medan polisradion i bakgrunden trumpetar ut att något ingripande är på gång.

Inne på saloonen råder dock lugnet. In strömmar gäster, bara män, mitt på blanka eftermiddagen för att svinga en öl eller ta något starkare. Efter några Cola behöver jag gå på toaletten. På dörren står det Bulls och på damernas Cows. Till min glädje ser jag att SCA lyckats få ut sina produkter även till Reedpoint, på väggen hänger Torky, svenskt papper med andra ord.

-Jag har 150 kor. Hatten? En sådan bär de flesta ranchägare här i trakten, förklarar Scott Purdum när jag senare slår mig ner vid bardisken.

Gästerna inne på saloonen är föga intresserade av min löpning. Idiot, tänker de säkert, men säger inget. Hunden Bobby blir därför mitt sällskap. Sällan har jag sett en mer sällskaplig hund, Bobby lägger sig på rygg och vill bli kliad. Att han är smutsig bryr jag mig inte om, de är de flesta som är här inne. Det är väl bara ranchägaren och någon till som utstrålar viss pondus.

Dagens bldfråga blir naturligtvis: vad är det för ras påBobby (själv vet jag det, för jag frågade husse, som anlände till saloonen i bil.

Bobby, men vad är det för ras?

Dagens löpning (68 km) mellan Big Timber och Columbus blev besvärlig på grund av den hårda motvinden varför jag gick en hel del. Dessutom lyckades jag komma in på en återvändsväg och tvingades lyfta vagnen över ett staket för att komma upp på motorvägen. Jag hade läst Jans instruktioner
 för dåligt.

Jag har precis lyft över vagnen. Tur att viltstängslen är så låga här i Montana.

Morgondagen  (söndag) blir lätt, tror jag. Bara en mara till staden Laurel. Äntligen får jag sovmorgon här på Super 8 i Columbus.

Keep on running!