Skönt att jag inte var indragen i det här. Polisen i Peru (IN) har stoppat en misstänkt bil med en massa utslagna människor och låter en narkotikahund sniffa i alla skrymslen.

"Normalt" blir jag stoppad 1-2 gånger av polisen i varje delstat. Men hittills har det varit ovanligt få polisingripanden.

Vad är det som har hänt? Är det jag som ändrat beteende eller är det polisen eller en kombination av båda? Varken i Ohio eller Indiana har jag kontrollerats. Ofta  handlar det om att någon ringt polisen och påstår att det är en galning som är ute och springer med att barn i värsta hettan, alternativt kidnappat ett barn. Polisen rycker ut direkt och kan snabbt konstatera att så inte är fallet. Ibland handlar det om att jag tar för stor plats på vägen. Nu går jag oftare av vägen vid möten om det är trångt.

Fast böterna jag fick när jag sprang på motorvägsbron tar nog ändå priset i galenskap. Men jag fick ju en bra historia till bloggen.

Wabash River. Sprang större delen av dagen medströms floden varför det var lättlöpt.

Det är varmt och luftfuktigheten är hög. Idag svettades jag så mycket att jag då och då var tvungen att vrida ur t-tröjan.

HÄR kan du läsa vad Paul Staso skrev på sin blogg efter vårt möte.

Dagens distans från Logansport till West Lafayette 68 km.

Imorgon händer något särskilt. Vad tror du det kan vara?

Keep on running!

Paul Staso och jag på Hwy 24 utanför Peru, Indiana. Att två coast to coast löpare stöter samman är närmast unikt.

Jag springer på den ganska glest trafikerade landsvägen mellan Peru och Logansport i Indiana. Jag ser en man gå ur sin bil och hålla upp en kamera. Är det lokalpressen som är ute? tänker jag. Men plötsligt känner jag igen personen som säger:

-Hi Bjorn, nice to meet you!

Herregud, det är ju Paul Staso, den gamle coast to coastlöparen! Paul är jämte vår egen  Rune Larsson den person som inspirerat mig mest vad gäller att springa över USA. Jag träffade Paul 2010 då han bodde i Missoula, Montana. Det var 2006 han sprang över USA, jag slukade allt  han skrev på sin blogg och faschinerades av hans videosnuttar. Nu står han här plötsligt framför mig i hög person. Jag visste visserligen att han flyttat till Indiana och nu bodde i området men hade inga förhoppningar om att träffa honom.

-Jag är på väg hem från jobbet för att träffa min fästmö Kelley, vi ska gifta oss i oktober, berättar han.

Vi står där vid vägkanten och pratar gamla minnen, minst 45 minuter. Paul berättar att han nu slutat med löpningen och gått över till cykel. Just denna väg där vi står sprang han på under sitt coast to coast. Världen känns plötsligt väldigt liten. Paul jobbar på en större juristfirma i Logansport. Han är välklädd, slank, verkar vid god vigör och skrattar ofta.

-Du låter som John Denver, särskilt när du skrattar, skämtar jag.

Då skrattar Paul ännu mer och låter ännu mer lik John Denver, en av många countrysångare jag brukar lyssna på.

Första mötet med Paul 2010 i Montana.

Ja, världen är verkligen liten. En timma senare har en annan bil stannat till och föraren frågat om jag behöver hjälp. Vi ska precis skiljas då jag säger:

-Jag måste berätta, jag har preci träffat Paul Staso, en annan coast to coast löpare som jobbar på en juristfirma i Logansport. Har du hört talas om honom?

-Jag är hans chef, säger mannen och presenterar sig som Andrew B Miller.

Andrew and Amy Miller i sin stora fina villa bjöd mig på hemgjorda hamburgare gjorda på kött från egna kor utanför tomten. Vi och deras tre söner pratade om löpning, skola och politik. Paret var inga fan av Mr Trump, en kastrof, menade de.

Andrew erbjuder mig logi och middag hemma hos familjen och jag tackar självklart ja till middagen, hotellrum hade jag ju redan. Jag fortsätter att springa de sista kilometrarna till hotellet, duschar och blir sedan upphämtad. Att få komma hem till folk på det här sättet är nog höjdpunkterna under ett sådant här äventyr. Gästfriheten hos vanligt folk i USA upplever jag som stor. Och mer är snart på gång men det berättar jag om senare. . .

Keep on running!

Klockan 07.10, 0 km: Kollar epost, väderutsikter, skummar SvD och DN, handlar aktier

Klockan 08.00, 0 km: Frukost, lassar in mat, finare motell har alltid lagad mat, gör ofta våfflor

Hur ser en vanlig dag ut för dig? frågade någon på bloggen. Så här kommer ett bildsvep med klockslag och tillryggalagd sträcka. Fast så vanlig var dagen kanske inte, rätt dramatisk faktiskt. På grund av internetproblem är texten en dag försenad och dagen avser 14 maj då jag sprang 69 km, från Bluffton till Wabash i Indiana.

Klockan 10.00, 9,7 km: Allt börjar bra, lite trafik, inga backar men mörka moln i fjärran. Fast på väderrapporten har det bara utlovats några regnstänk.

Klockan 10.20, 13 km: Blixtar och värsta skyfallet bryter ut. Snabbt får jag på mig regnjacka. En bil stannar och frågar om jag behöver hjälp men jag avböjer och springer vidare. Lite rädd, hade blixtarna varit närmare skulle jag ha sökt skydd i något hus.

Klockan 11.25: Regnet har upphört och dyblöt  tar jag en kort glass- och kaffepaus på Dairy Queen i Markle, Indiana. Tyvärr inget wifi här.

Klockan 14.10, 33,1 km: Jag hinner precis in på Nick´s Kitchen i Huntington (17 000 invånare) innan stängningsdags. Beställer in en jättelik tenderloin och massor av Cola. Lösenordet för wifin är "tenderloinlover". Intill mig sitter en stackars sjuk kvinna och kräks i sin tallrik, försöker hjälpa henne med ett glas vatten.

Klockan 16.47, 47,3 km: Blandar till sportdryck (Gatoradepulver som köps på Walmart i stora burkar). Det är mycket hög luftfuktighet och jag har med mig för lite vätska. Passar på att göra dagens andra insmörjning med solkräm (klarat mig från att bli bränd).

Klockan 18.30, 55,7 km: Överraskande dyker Marathons bensinstation i Largo (IN) upp. Hade innan övervägt knacka på i hus längs vägen och be om vatten, jag är väldigt törstig. Köper en tvåliters kall Cola på macken och sveper större delen på direkten. Studerar "the locals", en strid ström av kunder, nästan alla överviktiga och de verkar komma direkt från åkerfältet eller bilverkstan, jordiga och oljiga i sina arbetskläder. Ingen tar någon notis om mig- jag smälter in i gänget (frånsett det där med vikten). Når vid  20-tiden Knights Inn i Wabash, motellägaren otrevlig, motellet slitet och wifin fungerar inte. Inga restauranger i närheten så min kvällsmålid blir fyra portioner havregrynsgröt som kokas i ishinken i micron , några youghurt och ett äpple. Trist avslutning på en tuff dag.

Keep on running!

Tyvärr, ingen rapport idag på bloggen. Jag har råkat hamna på ett riktigt uselt motell i Wabash, Indiana där internetuppkopplingen är närmast obefintlig. Tog mig som dock som planerat till Wabash men under svåra väderförhållanden; åskoväder och mycket hög luftfuktighet.

Dagens distans 69 km.

Keep on running!
 

Indiana är min femte delstat av totalt tolv under detta coast to coast. Jämfört med Ohio gav Indiana intryck av att vara mer lummigt, mer lövträd och inte lika gigantiska åkerfält.

Jag är i Indiana! Platt, lummigt och just nu varmt och med hög luftfuktighet. Då trivs jag!

Varje passering av en delstatsgräns känns stort. Man får en speciell känsla av att komma till något nytt, något främmande och lite spännande. Och nog är det så att naturen ändrar karkatär? Jo, jag tror att det är så.

Vi svenskarr uppfattar mycket som skruvat i Amerika. Ta bara en sådan sak om att här sprutmålar man gräsmattan om den ser brun och vissen ut. Och här färgar folk vattnet turkosblått i sina konstgjorda dammar på villatomten. Och ogräset utanför huset bekämpas med kemikalier. Och alla husägare åker runt på en motordriven gräsklippare hur liten tomten än är.

Gary Weber i Bluffton (IN) står och fiskar på sin villatomt i den eget grävda dammen med turkosblått vatten ("håller ogräset borta"). Han agnade med hot dogs men fiskelyckan uteblev medan jag såg på. Dammen myllrar av bl a cattfish som ständigt snodde betet från honom.

Fullsatt i kyrkan.

Kanske blev jag ändå lite påverkad av gårdagens "missionär". På morgonen passade jag på att beöka en gudstjänst i Calvary Evangeliical Church där det pågick barndop. Parkeringsplatsen utanför var smockfull av bilar och inne i den stora kyrkan satt uppemot 200 av församlingens 400 medlemmar. Tänk om Svenska kyrkan hade sådana besökstal! Trots att jag bara var där en kvart verkade mitt besök uppskattat.

Dagens distans 57 km till Comfort Inn i Bluffton, Indiana.

Veckans distans: 393 km (rekord)

Keep on running!

David Reynolds, Fort Jennings, åker runt i sin bil och sprider det kristna budskapet. Glömde fråga vad hans hund hette. Vad kan det vara för ras, tro?

Utanför det lilla samhället Fort Jennings bromsar en bil in. Jag hade efter fyra mil precis avslutat min middag på restaurangen The Fort och börjat springa en tre mil lång raksträcka mot staden Van Wert.

-Do you have a second? frågar föraren I en röd liten skraltig bil och med en skällande hund I baksätet.

Jag har alltid tid över för att prata med folk. Det är ju egentligen det hela det här äventyret går ut på. Jag ser direkt att mannen är ”ofarlig”, det är en privatmissionär som är ute för att omvända en stackars själ. Han ger mig några små kort med ett religiöst budskap och vi kommer i samspråk. Han presenterar sig som David Reynolds, är 60 år, jobbar på en kalkonfabrik i närheten och frågar om jag ätit kalkon, om inte vill han bjuda på det.

-Can I pray for you? frågar han.

Det är en fråga jag får minst någon gång på varje coast to coast, ofta i samband med en måltid. Jag säger aldrig nej, vill folk vara snälla så ska dom få vara det. Det är i regel väldigt religiöst ute på landsbygden och just där jag springer nu ligger kyrkorna tätt och är stora. Minns från mitt första långa löp (Chicago-New Orleans) en vägpastor för lastbilsförare som gav mig nästan hela kollektkassan.

Själv är jag inte så religiös men har respekt för dom som är det. Jag har faktiskt med mig två små saker jag fått från folk som under tidigare löp bett för mig. Jag tror dom där amuletterna kan bringa tur.

Jag var inställd på att dagen skulle bli lång, uppemot 70 km. Är man det brukar det gå bra, så även idag. Egentligen är det här för långa distanser men jag hade inget annat val, hotellpusslet måste gå ihop. Medvind även idag och kanske fortsätter medvinden ett tag till. Titta på den HÄR intressanta vindkartan signaturen Larry skickade.

Imorgon springer jag in i Indiana. Ohio var lättsprunget, platt men ganska trist med spikraka vägar. För mig dock den hittills bästa delstaten. Indiana har jag också varit tidigare i men minns inte riktigt hur det var.

Skövlat kulturarv. Inte en planka, inte en sten finns kvar efter Fort Jennings från kriget 1812 (utkämpades 1812–1815 mellan USA och Storbritannien). Så här ser det ut på de flesta platser, en skandal. I Fort Jennings hade man i alla fall ett museum.

Jag äter så mycket jag kan, ändå vill inte löpartajtsen sitta uppe. Bilden från Rowdi Rooster Cafe i Columbus Grove (OH) där måltiden avslutades med en gigantisk äppel-körsbärs paj.

Dagens distans blev rekordlång, 71 km. Jag bor på ett fint Comfort Inn och så blir det även imorgon i Bluffton. Skönt att jag också hann med en stortvätt, brukar bli var fjärde dag.

Keep on running!

Jag satte på mig de nya skorna och sprang nöjd ut från butiken.

För USA-turisten är köp av joggingskor nästan ett måste. För mig är det en livsnödvändighet.

Idag slog jag till och köpte mitt första par. När äventyret är över kommer jag att ha förbrukat tre, kanske fyra par skor plus de två halvslitna jag hade med mig. Och när jag åker hem kommer jag att köpa på mig 2-3 par för kommande behov.  Annars är jag ingen större skoförbrukare, mina 500-600 mil årligen brukar kräva 1-2 par om året. Å andra sidan har jag många skor igång.

Mitt besök på Dicks Sporting Goods i Findlay väckte ingen större uppmärksam trots min storstilade entré:

-Here comes a coast to coast runner. I need a new pair of running shoes, sa jag och parkerade kärran strax innanför entén så att alla kunde se skylten ”Coast to Coast”. Mannen som hälsade alla välkomna sa något ohörbart och log vänligt. Andra kunder fick exakt samma bemötande. Något förvånad att han inte ställde en enda fråga.

Jag köpte ett par Brooks Adrenaline med hyllpriset 120 dollar + skatt. Under tidigare coast to coast prutade jag på främst motellen men också i sportbutikerna och hade viss framgång trots att USA är som Sverige, här prutar man inte. Nu har jag slutat med  prutandet. Men när det gäller skor tycker jag ändå att jag gjort mig ”förtjänt” av en rabatt.

-Can I get a discount? frågade jag  den kvinnliga expediten, som skakade på huvudet.

-But as a coast to coast runner I always get a little discount, försökte jag.

Kvinnan talade i mikrofonen med sina överordnade. Jodå, jag skulle få en rabatt på 20 dollar. Priset stannade nu på 107 dollar inklusive skatt (på t ex Runners Store i Stockholm kostar samma skor 1 600 kr). Så visst är skor billiga i USA trots den svaga kronan.

Jodi, en hemlös i Fernaly, frös men fick lite skydd i vinden av reklamskylten. Han berättade att han tjänar 45 dollar om dagen för fem timmars arbete.

Föräldrar inlindade i filtar ser sina barn spela softball utanför Cory-Rawson High School, OH. Flickorna spelar 23 matcher om året och det röda laget, Reed Hopewell, leder turneringen, berättade en stolt pappa.

För första gången hade jag idag medvind, dessutom under hela dagen. Jag ”flög fram” och klockade fem kilometer på 28 minuter, de klart snabbaste 5 km under detta coast to coast. Med gud vad vägen var tråkig, i princip en raksträcka på sex mil i öde landsbygd.

Dagens distans 67 km till ett ”halvloppigt” motell, Fairway Inn i Bluffton. Nu återstår bara en dag i Ohio, sedan Indiana.

Keep on running!

Vägen avstängd men inte för mig. Detta har jag varit med om många gånger men i regel tar sig kärran fram överallt. Jag hatar "detours"!

Trilskande poliser, ständig motvind, punkteringar, krånglande kreditkort och avstängda vägar. Det är mycket som kan stoppa mig men det ska inte ske. Jag har bra flyt nu.

Erfarenhet är guld värd. Jag har varit med om det mesta en ensamlöpare i Amerika kan råka ut för. Och när sedan problemen inträffar, ja då vet man hur man ska tackla situationen. Framförallt gäller det att behålla lugnet, det mesta brukar ordna sig.

Men det gäller att inte vara övermodig och absolut inte ta  några risker. Minsta småsak kan spoliera hela löpet. Sedan ska väl sägas att jag haft en väldig tur, jag har t ex aldrig blivit skadad i trafiken. Och jag har egentligen aldrig råkat ut för någon löparskada. Det jag ändå tycker är mest nervöst är allt som har med datorer och teknik att göra. Jag är dålig på sådant, tur att jag har Nils, min äldste som som är i branchen och som fungerar som min webmaster. På t ex löp Nr 3 hade jag kommit åt någon knapp och sabbat hela datorn men Nils kunde fjärrstyra datorn och återställa allt. Innan var jag beredd att ge upp och åka hem.

Stora öppna fält gör att vinden tar i extra mycket i kärran. Inte en människa och knappt ett hus på flera mil i mitt blickfång.

Jag har inte velat säga det tidigare men jag tror det var ett stort misstag att springa från öst till väst, de tidigare fem löpen har ju gått åt andra hållet. Nu har jag haft motvind i stort sett varenda dag, aldrig medvind en hel dag. Ibland blåser det så mycket att jag ständigt måste ta små korta gångpauser och att springa i motvind en hel dag innebär i kraft säkert någon extra mil. Men man vänjer sig även med motvinden.

En fjärdedel av sträckan är nu avverkad. Det har gått lite tyngre än väntat, främst på grund av vinden och backiga New York, men jag tycker ändå att jag har bra flyt. Jag har aldrig tvivlat på att jag inte skall nå dagens etappmål. När jag startar på morgonen och lägger händerna på kärran är jag fullständigt övertygad om att jag ska komma fram. Och jag ser varje dag fram emot att få göra fem sex  mil igen, främst är det dagens lunch och ett fint motell som lockar.

Detta var himmelriket för mig, West Lodi Outpost i Bellevue, OH. Restaurangen la ut en bild på mig på FB och flera delade inlägget så nu är jag kändis på bygden.

Dagens lunch ja, den fick jag vänta länge på idag. Efter 35 km löpning på en nästa kusligt öde landsbygd och på spikraka små vägar över öppna fält och inte en människa i min åsyn nådde jag restaurangen West Lodi Outpost. Himmelriket! Kokt kött, potatismos, sås och majs var precis det jag önskade mig. Märkligt att det över huvud taget fanns en restaurang här ute.

Just nu bor jag på ett riktigt ”loppemotell”, Tiffin Motel i staden Tiffin (18 000 invånare). Mannen i receptionen satt och sov när jag anlände, var butter och oförskämd. Och minst tio gånger upprepade han att det kreditkort jag bokat rummet med inte kunde användas eftersom det inte fanns täckning på kortet. Ett tag lutade det åt att jag inte skulle få något rum alls hur många fullgoda kreditkort jag än visade upp. Det enda bra med detta motell var att det fanns en Denny´s restaurang alldeles intill.

Morgondagen till Bluffton blir lång, 66 km, så det blir tidig avfärd. Lutar åt att jag köper ett par löparskor på Dick´s Sporting Goods i ”storstaden” Findlay (40 000 invånare)

Dagens  distans 61 km.

Keep on running!