Trista vyer. Motorvägen I 80 mellan Fort Bridger och American Falls var fruktansvärt trist.

-There is nothing between Fort Bridger and American Falls. Nothing!

Jag minns Joan Nelsons varnade ord om att motorvägslöpningen till American Falls skulle bli besvärlig. Hon hade helt rätt. Fram kom jag men det här var ingen rolig sträcka att springa. Inga samhällen att stanna till vid och enehanda natur. Regnet gjorde dessutom att allt blev extra grått.

Men jag klarar numera sådana partier ganska bra. Jag vet att jag alltid kommer fram. Den erfarenheten gör att jag aldrig tappar modet. Varje steg framåt är ett steg närmare målet. Jag håller hela tiden koll på avståndsmätaren, varje rörelse i räkneverket är en källa till glädje. Plötsligt, utan att jag riktigt vet hur det gått till, är jag framme och står med hotellrumsnyckeln i handen. För mig är det nog mera målet som är målet och inte resan som är målet. Finns det något härligare än att ha avslutat ett rejält dagsverke?

Tack vare medvinden gick de 55 km från Fort Bridger till Amerian Falls relativt snabbt. Men det var ingen skön resa, det var kallt och blött. Här bor jag på ett riktigt bra och prisvärt motell med utmärkt internet, tvärtemot vad recensionerna säger. Imorgon Rock Springs och där ska jag försöka ordna en "Steve" inför löpet dagen därpå. Mellan Rock Springs och Warmsutterär det 11 motellfria mil och campa vill jag inte.

Mitt motellrum i American Falls.

Keep on running!

LouAnn Magaloge på motellet Wagon Wheel  i Fort Bridger, Wyoming, har nio barn och kan tala svenska.

-Jag kan tala lite svenska, säger motellkvinnan när hon förstår att jag är från Sverige.

Jag har kommit till Fort Bridger, ett litet samhälle med cirka 300 invånare och här finns svensktalande. Otroligt!

Äntligen har jag fått internetkontakt. På motellet var det nästan omöjligt men fyra kilometer bort på ett matställe i en vägkorsning fungerar internet strålande så det blir en dag sena "nyheter".

Gårdagens 54 km blev mycket tuffa. När jag besteg bergskedjan Three Sisters snöade och regnande det om vartannat, jag frös som en hund och mina handwarmers från Clas Ohlson förslog inte långt. Här handlade det om rena överlevnadsinstinkter. Under motorvägsbroarna fick jag ta tillfälligt skydd och försöka få i mig lite mat. Hemskt, men spännande, i all fall i efterhand.

En av topparna på Three Sisters. Vägen är oändlig och jag mätte avståndet till nästa topp till exakt 10 km. Här inträffar vintertid många trafikolyckor. Precis här vid sidan av vägen tog jag en tupplur när solen tittatde fram.

När de tre systrarna var avklarade dök plötsligt efter 42 kilometers löpning rena himmelriket upp, ett truckstopp med Burger King. Jag kom i samspråk med en lastbilschaufför, som berättade om det hårda, men som han tyckte underbara livet ute på vägarna. Vi enades om det faktiskt finns likheter mellan en coast to coast runner och en chaufför.

Han körde en Freightliner men självklart var jag nyfiken på hans uppfattning om Volvo.

-Dom är bra, har gott rykte här men jag är nöjd med min Freightliner.

Han berättade att han tjänar 37 cent per körd mile, att han är hemma hos familjen i Montana en gång i veckan, att han har allt i hytten som tv, internet m m och att han till viss del själv bestämmer rutten.

-Det blir mest interstate, lite tråkigt men alltid lika roligt när jag nått målet.

Och det är då jag känner igen mig. För precis så är det, att komma fram till motellet, få vila och äta -det är dagens höjdpunkt.

Skyltar hjälper inte.                              Böter eller fängelse om du trotsar skylten.

Dagens höjdpunkt igår var mötet med mormonen LouAnn Magaloge på motellet i Fort Bridger. För drygt 30 år sedan var hon i Sverige som missionär och bodde 1,5 år i bland annat Gävle, Uppsala, Stockholm och Norrköping. Och svenskan hade hon inte glömt, hon kan läsa svenska och hon förstod allt om jag talade långsamt och tydligt. Jag har fått en ny bloggläsare av redan de drygt tusen jag har varje dag. Bloggen slår nya besöksrekord varje dag. Fantastiskt roligt!

Vad är din dröm?frågade jag

-Att flytta till Hawai med min man. Men jag stannar kvar här så länge pappa lever, berättade hon.

Keep on running!

Jag har så dålig internetuppkoppling på mitt motell i Fort Bridger att jag tyvärr inte kan lämna någon rapport idag. Vi hörs imorgon från Little America! Keep on running!

Ett glädjehopp vid delstatsskylten. Wyoming har som symbol en cowboy på häst. Just vid denna skylt hade ryttaren bombarderats med stenar så att han inte syntes. Är det någon som har ett horn i sidan till Wyomingborna?

Jag är i Wyoming! Oregon, Idaho och Utah är avklarade och Wyoming blir min fjärde delstat att besegra. Men den kan bli den svåraste av alla.

Nu väntar 11-12 dagars tuff motorvägslöpning. Till skillnad från Utah är det här fritt fram för tokstollar att springa på motorvägarna. Jag lär dock inte få något sällskap på I80 de 64 milen mellan Evanston och Pine Bluffs.

Wyomning är känt för att vara ett blåshål. Snö, kyla, höga höjder och brist på motell gör inte saken lättare. Två nätter har jag inte logi så jag måste nog försöka ordna en och annan "Steve".

Jag tror mig veta vad de senaste dagarnas trötthet beror på. Det är den höga höjden (2 067 meter), inget annat. Även vid lugn slätlöpning drar jag på mig mjölksyra. Chefen på Econo Lodge i Evanston berättade vid incheckningen att oljearbetare från Texas blivit så kraftlösa och sjuka att de skickats hem.

Idag köpte jag på Wal Mart i Evanston en billig telefon. Flera har rått mig att skaffa en telefon, inte minst för min egen säkerhet. Där fick jag otroligt bra service men annars har detaljhandelsjätten dåligt rykte, bl a för personalpolitiken och låga löner.

En läsarbild har sickats in. Trica Olsson, född i Italien och gift med en svensk, stannade bilen under min bergsklättring till Huntsville och plåtade oss tillsammans. Tamboskapen är också mina beundrare. Hästar, kor, strutsar, får med mera blir alldeles till sig när jag kommer springande och sätter av i vild galopp. I Sverige skulle detta aldrig hända eftersom djuren är vana vid joggare.

Trica Olson . . .                        . . .och kalvarna tillhör beundrarskaran.

Dagens löpning från utkanten av Woodruff, UT, till Evanston, WY, blev totalt 46 km.

Keep on running!

Klar för avfärd. För att inte frysa under skoterfärden på 3 000 meters höjd fick jag pälsa på mig rejält.

En igensnöad väg över fjället stoppade mig inte. Idag åkte jag snöskoter i 50 knyck med  kärran bak på släp i en släde.

Beskedet igår om att fjällvägen från Huntville till Woodruff var avstängd på grund snön blev en smärre chock. Jag skulle behöva ta en omväg på många mil vilket skulle sinka  mig 1-2 dagar. Otänkbart! Idén att försöka ordna skotertransport på den cirka 16 km långa vägsträckan där snön låg meterdjup, visade sig mycket lyckad.

Rob Chidester i Huntsville ställde upp med en stor snöskoter och transporterade mig och kärran säkert över fjället. Det gick svindlande fort men Rob hade inte ens halvgas på fartvidundret.

Det hade varit omöjligt och också troligen livsfarligt att springa den här sträckan även om snön bitvis var ganska packad. Men ibland syntes inte vägen, Och vi var uppe på cirka 3 000 meters höjd. 

-Vill du att vi åker lite off road? frågade Rob.

-Nej, det är bra som det är. Och kör helst inte fortare, stammade jag.

Transporten gick alldeles utmärkt. Ibland stannade Rob och visade mig på intressanta saker i det underbart vackra fjällandskapet, bl a pekade han på spår från prärievarg, koyote. En bit efter fjällkrönet och där barmarken började blev jag avsläppt. Av allt sprutet från skotern hade släden fyllts med snö men baby joggen och bagaget hade inte tagit någon skada.

 

Baby joggern före transporten. . .       och efter transporten.

 

Skylten stoppade mig inte                   Nancy Neider och Dalton Pederson tränade för North Ogden                                                                 Marathon.
Det här var den hittills mest komplicerade logistiklösningen- snöskoter och  en "Steve" på slutet. Sedan jag blivit avsläppt och sprungit några timmar i medvind och nedförsbacke blev jag upphämtad på avtalad tid av paret Joan  och Bruce Nelson, som körde mig till ett motell i Evanston, Wyoming. I baksätet fanns pizza, kakor och andra godsaker för en trött löpare. Imorgon kör de mig ut till platsen där jag slutade löpningen.

Joan och Bruce är ultralöpare, har sex barn och är mormoner. Observera nummerskylten bak på bilen. De bjöd mig på restaurang och vi pratade naturligtvis bara löpning.

Dagens distans blev totalt 44 km exklusive sträckan på snöskoter. Efter två bergspass känner jag mig lite trött. Men det spelar ingen roll, det viktiga är att jag är helt skadefri och har löpglädjen i behåll. Imorgon korsar jag gränsens till Wyoming och bor en andra natt i Evanston.

Keep on running!

Toppen är nådd på 1 892 meter. Nu börjar den lika besvärliga nerförslöpningen. Men hur blir det imorgon?

Dramatik. Kort efter att jag lämnat McDonalds i North Ogden och börjat bergsklättringen besannades mina värsta farhågor. Morgondagens löpning omöjliggörs av att vägen är avstängd på grund av snön.

Nej, det blir ingen helikopterfärd för mig och kärran över den 5-10 km långa avstängda passagen mellan Huntsville och Woodruff. Det finns inga helikoptrar att hyra här i Huntsville. Men man har snöskotrar. Jag har lyckats ragga upp en person som för en billig penning ska transportera mig och kärran på en snöskoter över den avstängda passagen.

Fusk? Nej,jag tycker inte det. Jag riskerar inte livet, där går gränsen. Det blir nog dramatiskt ändå imorgon. Och den minnesgoda läsaren erinrar sig kanske att jag tidigare fått lift över Mississippi eftersom inga fotgängare fick vara på bron.

Dagens löpning från Brigham City till Huntsville blev 53 km. Det här var bland de brantaste backar jag stött på och när jag väl nått toppen visade min gps på 1 892 meter. Bitvis sprang jag uppför eftersom jag var i tidsnöd. Jag tog snabba, snabba myrsteg och lyckades öka hastigheten från 5 km i timman till 7. Det imponerade på bilisterna som gav uppmuntringstutar.

Här i Huntsville gällde det att snabbt ordna två saker: inkvartering och någon med snöskoter. Det första visade sig svårast. Jag "tvingades" ta in på ett fruktansvärt dyrt och inte det minsta fint B/B. Trots kraftig prutning blev notan inklusive frukost 111 dollar, klart dyraste övernattningen. Jag är helt fel gäst, här är det förälskade par och nyrika som ska bo och helst ska de gilla lull lull som guldkranar, bastu, tomma vinflaskor som dekor, plastblad runt sängen, guldknoppar och, "fina" böcker här och där, etc Ändå ger hela huset ett slitet intryck. Bed and Breakfast i USA har få likheter med Europa, mycket dyrare och finare.

Morgondagens logistiklösning är den hittills mest avancerade. Den innehåller också en "Steve"- när jag väl är över snöhindret blir jag hämtad och körd till motell i Wyoming och dan efteråt körd tillbaka där jag slutade löpningen.

Rapport i morgon alltså om skoterfärden. Spännade och helt underbart!

Keep on running!

Aprikosträden blommar. I augusti är det skördetid.

En kort liverapport klockan 14.30 från Mc Donalds i North Ogden, Utah. Jag springer just nu i ett av de mest vackra områden jag någonsin sett- snöklädda berg och aprikoslundar i dalarna. Men idyllen skrämmer . . .

Ska vägen från Huntsville till Woodruff vara öppen eller inte? Det är dagens orosmoment. Risk är nämligen att vägen kan vara stängd på grund av snö. Då blir jag fast i Huntsville några dagar eller annars får jag försöka ordna fram en helikopter . . .  Beskeden från några joggare här på McDonalds var något oroande.

På tal om McDonalds. Jag undrar om det finns något företag i världen som har en så effektiv produktionsapparat. Det är helt oroligt hur snabbt det går från beställning till att maten är på brickan. Och nu har man effektiviserat ytterligare. Här i North Ogden såg jag för första gången personal med en surfplatta ta upp beställningarna, de  gjordes alltså inte i kassan utan där betalade man bara. Har detta system införts i Sverige?

Min beställning av en Big Mac meny Large knappas in på surfplattan.

Keep on running!

 

Lycklig egen företagare. Lainie Maybury i lanthandeln "Lainie´s i Town of Honeyville, Utah.

Det är den amerikanska landsbygden jag ser. Och det är också lyckliga människor jag möter. Jag hör ingen som längtar till storstadslivet. Raka motsatsen till i Sverige.

Idag hade jag min kortaste dag av alla, 36  km till Brigham City, en "riktig" stad med 18 000 invånare och många vackra byggnader samt pampiga kyrkor längs huvudgatan. Jag tog "back roads" och blev alltså inte gripen av polisen utan fick en helt underbar dag och hann prata med massor av människor.

En av dessa var Lainie Maybury som äger lanthandeln i Honeyville, enda serviceinrättningen förutom postkontoret. Här ska bo 1 390 invånare men dom måste vara väldigt utspridda för det är rena glesbygden. Jag befinner mig i Mormonland, de flesta familjer har minst fem barn. Det märks när jag sitter inne i butiken och äter min microvärmda pizza. Den ena barnfamiljen efter den andra strömmar in.

Klockan 14.48 stannar en gul skolbuss till utanför lanthandeln och Lainies två barn, Frank 11 år och Larry 6 år kommer hem från skolan. Lainie förklarar skrattande att hon inte är mormon och att hon inte ska ha fler barn.

-Vi flyttade hit för barnens skull, säger hon.

Det är något jag hör flera säga. Landsortslivet verkar uppfattas som något tryggt.  Grönavågare är det gott om här. Men får barnen kompisar och hur blir det med skola och jobb senare? frågar jag.

-Här har minst hälften av alla över 17 år bil. Så vi är inte så isolerade som man kan tro, säger hon.

Laine beskriver sig som "gypsy". Hon har besökt alla delstater i Amerika och jobbat på flera ställen, bland annat som bartender och servetris. För cirka tio år sedan slog hon rot i Honeyville när affären var till salu. Det går inte att leva enbart på butiken så makens inkomst från ett jobb som räddningsledare på en skidort utanför Salt Lake City behövs.

Jag frågar barnen vad de helst önskar.

-En Ipad, svarar de med en mun.

Mary Elisabeth Andersson, en kvinna i 60.årsåldern är en av de få som kommer in i affären utan barn. Hon om någon representerar Honeyville- hon är biodlare. När hon hör att jag är från Sverige blir hon väldigt intresserad. Vi svenskar verkar ha gott rykte här.

Honung till salu, Honeyville, UT.          Nordligaste indianfortet i Utah.

Runt hus, Honeyville, UT                     Mitt motell i Brigham City, UT.

När vi skiljs tar Lainie några bilder på mig för lokaltidningen Box Elder News Journal, som startade 1896 och utkommer varje onssdag. Hon lovade skicka mig artikeln så den får du kanske se här på bloggen.

Naturen är storslagen med snöklädda berg. Just här är det inget skidområde.

För att inte bli stoppad på motorvägen lägger jag om min rutt i Utah. Jag har fått fantastiskt fin hjälp från Joan Nelson i Brigham City. Hon och henens sambo är maratonlöpare och de har lovat göra en "Steve" för mig. Mer om detta senare.

Keep on running!