Idag gick det två minuter snabbare än för två år sedan på exakt samma bana i Vallentuna.

17-milaveckan gav resultat. Drygt 1 km före mål fanns krafterna någorlunda kvar och jag kunde dra på en liten spurt och avancera i fältet.

Bore Cup är över för den här gången. Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå spelades när jag idag sprang i mål i cupens fjärde och sista deltävling i Vallentuna, ca 7,5 km. Och visst var himlen blå och allt känds härligt.

Egentligen stod inget på spel, jag skulle bli trea i sammandraget hur det än gick. Så att närmaste konkurrenten, Kjell Björk från Hemlingby låg före mig under större delen av loppet bykymrade inte. Hade jag däremot slagit ettan i min klass, Alex Bonn från Vallentuna, ja då hade jag klättart ett pinnhål och blivit tvåa i samamndraget.

Men att slå Alex hade jag inga förhoppningar om, kanske lite dumt eftersom jag idag bara blev dryga halvminuten efter honom. Roligt var att få bända ner Fjällbjörken och springa om i sista backen. Tvåa i M60 på 30.45 samt trea i sammandraget, det är jag nöjd med. Och visst, nog ger mycket mängd resultat- inga kanontider men styrka och jämnhet.

Keep on running!

Inget kan stoppa en löpare med vagn. Även om allmän väg upphör och stigarna tar slut tar inte färden slut. Efter Vidja i Ågesta fortsatte jag att springa genom skogen på ett spår där en snöskoter åkt. Totalt blev det 38 km den här dagen som slutatde i Väster Haninge.

Den här veckan försökte jag köra slut på mig. Det blev mycket mängd men slut blev jag inte.

På lördag är det fjärde och sista deltävlingen i Bore Cup, 7,5 km i Vallentuna. Det är för kort för mig, helst hade jag velat springa dubbla distansen som de lite yngre får göra. Tyvärr är tävlingen redan avgjord för min del, jag blir trea i sammandraget oavsett hur jag nu placerar mig. Fast skulle jag mot förmodan vinna på lördag, ja då blir det silver.

Alltså ingen viktig tävling alls. Ändå har jag tränat bra, försökt springa så mycket distanslöpning det bara gått. Det har varit åt det lekfulla hållet, hjärnan har inte varit påkopplad utan benen har fått styra, jag har navigerat med min vagn efter solen och haft det riktigt trivsamt. Konstigt, när det handlar om distans kan jag hålla på länge och det käns inte plågsamt men att pina mig med intervaller, backlöpning och andra seriösa träningsmetoder känns inte lika roligt, det blir för mycket minuter, sekunder och allvar.

Långskubb på Ekerö. Exakt efter en mils löpning dök den här milstenen upp på Lovön. Här tog jag blåbärssoppapaus för att fortsätta färden hem, totalt 29 km.

Nästa vecka blir en vilovecka men lite kvalitetsträning ska det väl ändå bli. Nu pustar jag ut efter att denna vecka ha sprungit sammanlagt  171 km.

Keep on running!

Ultralöparen Dean Karnazes (till vänster på bilden) är oerhört stor i USA. Han är ett PR-geni och får enormt genomslag i medierna, inte minst nu när han springer coast to coast i USA.

Aldrig har det varit så populärt att springa tvärs över Amerika. Just nu är ett 10-tal löpare igång. Störst av dem alla är Dean Karnazes- ultralöparen som vet hur man lindar medierna runt lillfingret.

Dean har nu varit igång drygt en vecka och det går verkligen undan. Målet är att göra 8-10 mil om dagen. Det kan jämföras med mina 5,3 mil. Dean är alltså i en helt annan klass. Frågan är om han inte är en bättre PR-kille än löpare även om han själv gärna vill framställa sig som en av världens främsta ultralöpare.

De drygt 200 personer som sprungit/gått över USA under årens lopp har gjort det under tämligen knappa omständigheter. Det har sällan handlat om mycket pengar eller mediauppbackning. Kufar, idealister, skolpojkar, missförstådda, rättshaverister, överviktiga, cancersjuka, arbetslösa, världsförbättrare, sanna löpare- ja alla typer förekommer. Många vill säkert ha sponsorer och uppmärksamhet men få får det. Dean tillhör undantagen.

De flesta som sprungit över USA har haft följebil. Karnazes omger sig dock av en stab med folk. Paul Staso i Montana sprang liksom jag ensam med packningen i en babyjogger. Jag träffade Paul hemma i Missoula under mitt andra coast to coast ifjol och nu skriver han så här till mig om Deans bravader:

"Dean is running across America with the support of two huge tour busses and about 20 crew members with him. Their goal is to make sure that Dean does not have to do anything but run. They navigate for him . . .they ride bicycles next to him with food and drinks on them . . . they are always close by so he can go in to their tour busses to cool down, shower, use the toilet, and eat. If Dean does not make it acrossAmerica I´ll be really surprised syrprised."

Det finns naturligtvis inget rätt eller fel hur man "bör" springa ett coast to coast. Men att göra det på Deans sätt lockar inte mig. Det goda med Dean är dock att han säkert får andra att börja springa. Så kanske skulle vi behöva en Dean Karnazes även i Sverige?

Följ Dean här:

http://www.dadt.com/live/special/runacrossamerica/index.html

Keep on running!

Den här gatlyktan prickade jag en mörk kväll med min borrade ollonpistol.

Som tonåring var jag inte Guds bästa barn. Emils hyss i Lönneberga framstår som synnerligen oskyldiga jämfört med mina.

Jag besökte idag Göteborg för mitt årliga tandläkarbesök. Samtidigt  passar jag på att ta en löprunda. Den här gången uppsöks gamla "brottsplatser", platser där jag i ungdomligt oförstånd gjort en massa bus. Rundan blir lång, ja den skulle kunna bli en ultra. För jag var inget snällt barn, nej en riktig jävlunge.

"Var god sänd mig tvenne askar av Edra utsökta ollonpatroner". Så inledde jag som fjortonåring mitt brev till Clas Ohlson i Insjön, ett brev nerknackat på pappas skrivmaskin. Classe levererade och jag sköt vilt med min borrade ollonpistol. Idag springer jag förbi den gatlykta i Järnbrott som blev måltavlan. Jag skäms 49 år senare.

Jag springer också förbi garaget hemma i radhusområdet där moppen trimmades. Så här i efterhand är jag glad  att polisen stoppade den finnige ynglingen och släpade hem honom till chockade föräldrar. Först då förstod jag att det höll på att barka åt skogen.

I föräldrarnas garage trimmades mopeden.

Det är alltså med blandade känslor jag återser brottsplatserna. Turen startar från simhallen på Frölunda Torg, går över Gnistgatan, Antenngatan, Änggården, Kungsladugårdsgatan, Chapmans Torg, Första Långgatan, Järntorget, längs hamnen och ner till Centralsstationen för att sedan ta Linnégatan och Slottskogen tillbaka. Det är alltid lite speciellt med att springa på barnddomens gator, minnena bubblar upp hela tiden.

Vid Chapmans Torg stannar jag till. In på en liten tvärgatan låg Systembolaget som jag besökte som omyndig gymnasist.

-I want five Pripps Blue strong beer, sa jag på bästa skolengelska. Och damen bakom disken som kanske trodde jag var från någon av båtarna nere i hamen levererade. Själv var jag så nervös att jag  krockade med en pelare i lokalen och var groggy redan vid utmarschen.

Vid Kusttorget på hörnan låg Systembolaget i mitten på 60-talet. Här övade jag mina engelskkunskaper med viss framgång.

Jag fortsätter längs Karl Johansgatan, svänger in på Allmänna Vägen och stannar till i korsningen med Lotsgatan. Här utanför skolgården till Majornas Gymnasium låg rökrutan och varje rast gick jag och säkert minst halva klassen ut och rökte. Vilket vansinne! Hade inte skolan haft en rökruta hade jag säkert aldrig börjat röka- det tog tolv år innan jag fimpade för gott.

Jag joggar in på skolgården, pratar med en lärare som berättar att nu är det Vuxenskolan med 3 000 (!) elever. Skolan har enligt henne noll resurser och undervisningen sker mer eller mindre dygnet runt. Jag sneglar upp på skolklockan och minns att när jag gick i andra ring  lyckades vrida runt visarna så att tiden och ringningen kom ur led.

Det fanns en liten lucka i urtavlan där jag sträckte ut handen och lyckades vrida tiden ur led.

På hemvägen passerar jag Järnbrott igen. Intill Järnbrottsskolan, som nu är nerlagd, låg Konsum och där brukade flera i klassen snatta, min favorit var punchpraliner.

Idag solarium men tidigare Konsum där jag knyckte godis.

På väggen utanför en stuvbutik på Bilradiogatan hängde en tuggummiautomat som jag brukade länsa. Föräldrarnas bridgemarker hade filats till så att det gick att vrida runt så länge man vågade.

Brottets bana avslutades efter studenten 1968. Och 23 år senare, 1981, blev jag ännu förnuftigare- började jogga. Och på den vägen är det än.

Keep on running!

-Äsch, det var väl inget märkvärdigt, tyckte Anna efter sitt rekordlånga löp i Umeå.

Hur ska vi föräldrar få våra barn att börja springa? Bästa sättet är kanske att inte göra något alls!

Det var nog pappa som var stoltast idag, inte huvudpersonen själv. Idag klippte Anna, vår yngsta dotter till med ett rekordlångt joggingpass. Är det månne mina ultratakter som smittat av?

Anna är 16 år och egentligen inte någon "löpartyp", hur nu en sådan ser ut. När hon för första gången började jogga i somras kom det därför som en fullständig överraskning för oss föräldrar. Jag har avsiktligt legat lågt med allt snack om löpning, varit rädd för att det skulle skrämma bort henne.

Men nu är hon alltså "fast". Hon har själv fått upptäcka att löpning är fantastiskt roligt. Den stora drivkraften har säkert varit att gå ner i vikt men nu springer hon också av ren glädje. Som idag när hon var med pappa i Umeå och vi fick ihop rekorddistansen 13 km.

Jag minns hur fantastiskt stolt jag var när jag för första gången sprang över en mil. Då var jag i vuxen ålder, sprang upp till Kista och tog tunnelbanan hem. Hur ska det då inte vara för en tonåring att passera drömmilen? Säkert kommer hon att minnas den här underbart soliga vinterdagen i Umeå, dagen då det omöjliga blev möjligt. Det är bra för självförtroendet.

Vad som är bästa "taktik" för att få barn att börja motionera vet jag inte. Tjat, kan i alla fall aldrig vara någon lösning. Uppenbarligen räcker det att vara ett någorlunda gott föredöme. Och att uppmuntra hela tiden.

-Jag ska ut och springa i morgon också, säger Anna.

Se så lätt det går! Anna forsar fram genom Umeskogarna.

Keep on running!

Vägs ände. Mitt ute i skogen, tre kilometer från Rydbo, tog den plogade skogsbilvägen plötsligt slut och ersattes med ett skidspår. Skulle jag våga fortsätta och bära vagnen okänt antal kilometrar till Täljö?

För det mesta är långpassen lugna gatan. Men idag var det lite dramatiskt när vägen plötsligt tog slut mitt ute i skogen i ett för mig totalt okänt område. Här hjälpte inte ens en Gps.

Äntligen kom värmen. För första gången på månader har jag sprungit flera kilometrar på bar asfalt. Under dagens långpass till simhallen i Åkersberga (33 km) kunde jag efter Altorp Djursholm springa på helt snöfria vägar. Oj, vad det kändes lätt!

Vilken fantastisk vinterdag. Det var gott om skidåkare ute vid Djursholms golfklubb där jag tog en kort paus för blåbärssoppa.

Hela vägen upp till Rydbo gick problemfritt. På kartan hemma hade jag spanat in små fina skogsvägar som löpte längs Roslagsbanan ända upp till Åkersberga. Jag stack in på en av dessa, kallad Blå leden, men började snart känna mig osäker. Gps:n var inte mycket att lita på och var jag verkligen på rätt väg? Jodå, jag fick lugnade besked av en skidåkare mitt ute i skogen.

-Fast jag vet inte om det är plogat hela vägen.

Så rätt han hade. Plötsligt var det totalstopp. Vägen slutade med ett skidspår och det var 3 km tillbaka till civilisationen, d v s Rydbo och Roslagsbanan. En snabbkoll på Gps:en visade att det kanske skulle vara möjligt ändå att bära vagnen i djupsnön fram till Täljö? Jag skulle precis börja snöpulsandet då det dök upp två motorcyklar på skogsbilvägen.

-Du klarar det inte, du måste vända tillbaka till Rydbo, rådde den ena mannen som borde veta eftersom det var han som plogat vägen.

Något badhus blev det alltså inte idag. Jag fick vända hem med Roslagsbanan redan vid Rydbo. Men ett litet äventyr fick jag på köpet!

Keep on running!

Vi höll oss så nära vattnet som möjligt när vi sprang runt de 14 öarna innanför tullarna. Bilden från Djurgården och i bakgrunden Nedre Manilla, ett  vackert hus ägt av Carl-Johan Bonnier och ritat av Ragnar Östberg.

Det bästa med väldigt långa löpturer är när de är över. Det är först när jag fått lite distans till dem de verkligen kan värdesättas.

Visst ska man leva i nuet men jag lever också på minnen, inte minst minnen från alla långlöp. Alla är inte rosenskimrande men även de jobbiga, trista och kanske någon gång lite otäcka löpningarna har ett värde i sig.

Nog är det konstigt- man borde njuta som mest under själva utövandet, det vill säga när man springer. Inte så att löpningen är en Golgatavandring, långtifrån, men löpet får ofta ett extra värde när det är över. Det är då man kan tänka på allt man fått vara med om, vilka trevliga människor man kanske träffat, hur vackert det varit, alla nya platser man fått se- och inte minst hur nöjd man är över att ha klarat över en prestation utöver det normala. Det gäller särskilt när turerna börjar närma sig ultranivå (längre än ett maraton). För helt klart är det jobbigt att springa så långt, även för ultrarävarna.

Det märktes inte minst idag under Stora Ölöpet då ett 50-tal ultralöpare från hela landet på morgonen gav sig av från Stortorget i Gamla Stan för att springa runt 14-15 öar i Stockholms innerstad, en liten nätt tripp som slutade på 56,5 km. Själv fick jag ihop 62 km eftersom jag sprang hem efter "målgång".

Samling på Stortorget. Löparen i rosa mössa och svart overall är "Maraton Mia" (http://bloggaromtraning.se/marathonmia/) och kvinnan i reflexväst och röda jackan Solvikingarnas Barbro Nilsson, född 1949 och som på Sextimmars i Karlstad nyligen lyckades få ihop 60,4 km (mina 62 idag tog ca 7 timmar inklusive alla stoppen).

Jo, även ultrarävar blir trötta. Det märktes ganska tydligt idag då vi alla mer eller mindre hade våra svackor. I den 20-mannagrupp jag sprang med och som leddes av Bernt Hedlund (heder åt hans jämna tempo!) var vi ibland väldigt väl samlade men lika ofta utspridda. Efter fyra mil gjordes diverse "utbrytningsförsök", kanske ville man visa vilka krafter man besatte. Själv kände jag mig stark idag, tog det lugnt och gick in för att bara flyta med i gruppen. Extra roligt att det finns så många duktiga kvinnliga ultralöpare. Springa långt kunde man ju annars tro var en sport för karlakarlar.

Här ett litet bildsvep från vår vackra tur runt Stockholm.

Kartstudier före utspring från Stortorget.

Kastellholmen intagen och nu väntar Skeppsholmen.

Beckholmen. Nog känns gubben till höger igen?

Beckholmen avklarad!

Waldemarsudde.

Grand rundas. Löparen i gråa jackan är Miranda Kvist och var min trogna följeslagerska (http://mirandasminut.se).

Smedsuddsbadet vände vi idag ryggen åt.

Keep on running!

Kungsholmen sedd från Sankt Eriksbron i östlig riktning, i bakgrunden Klara kyrka. Totalt ska vi springa runt 15 öar innanför tullarna.

Erövringen av Stockholm fortsätter. Efter Östermalm är det nu dags att inta hela innerstan!

Tuppkammen har växt efter helgens oblodiga erövring av Östermalm. Från Skeppsbron kommer nu på söndag klockan 09.45 att utgå en trupp bestående av ett 100-tal ultralöpare ledda av generalmajor Rune Larsson. Ordern är:

-Spring runt alla öar i innerstan. Gör det grundligt, ta helst alla 15.

Dårpippi? Ja, kanske. Men vår härförare har ändå visat upp en mänsklig sida- vi behöver inte som i Östermalmsfallet springa på alla gator, det räcker med att lufsa runt öarna. Och det är på gatorna, inte på isen vi ska dra fram.

Men finns det så många öar i innerstan? Jo, Rune & Co har sonderat terrängen noga och fått ihop det till just 15 öar. Själv har jag lyckats smussla till mig till militärledningens topphemliga erövringskarta. Den kan du se här:

http://www.funbeat.se/tracks/shownonav.aspx?RouteID=570317

Innan vi drar ut i strid ska vi få höra Guds ord. Predikan sker i Citykyrkan och leds av Rune, en gud för många ultralöpare. Medpredikant är en inlånad amerikansk professor, Timothy Noakes. Denne har gett ut löparbibeln "Lore of Running", en lunta på 932 faktaspäckande sidor. Själv köpte jag boken i tron att det var någon lättsmält sak  men så var det inte alls, mera som en fysikbok på universitetsnivå. Fast intressantare.

Arrangemanget med föreläsningar, middagar, frågestunder och gemensamma löpningar, däribland finalen med Stora Ölöpet,  sker under fredag-söndag och anordnas av Svenska Friidrottsförbundets kommitté för ultradistanslöpning. Inte mindre än 130 deltagare är anmälda. Så säg inte annat än att ultralöpning är på frammarsch i Sverige.

Denna gång ska jag inte komma  ifrån truppen. Förhoppningen är också att vara med ända fram till att den femtonde ön har intagits och få dela detta jättelika krigsbyte med de allra tappraste soldaterna.

Dagens simhallslöp gick till det fina badet i Sollentuna. Där blev det bastu efter 19 km löpning.

Keep on running!