Följ via RSS
Avverkad sträcka: 5114 km / 5260 km (97.22%)

Björn befinner sig nu i: Glen Mills, Pennsylvania

2019-05-06 - Dag 80: Drive in för hela slanten

Kayla Carpenter jobbar i drive-in butiken Fast&Friendly Service i Wooster, Ohio. Själv får hon motion men inte de bilburna kunderna.

Det är drive in till allt; banken, apoteket, McDonalds, glassbaren, bion, ja även till spritbutiken. Men idag såg jag något helt nytt i drive-in-svängen.

Vid infarten till Wooster (27 000 invånare) längs Old Lincoln Highway körde bilar in och ut genom ett litet hus som påminde om en tvätthall. Vad pågick därinne?

Jag kikade in och såg att längs väggarna fanns allt en amerikan längtar efter; chips och öl av alla de sorter, cigaretter, snus, sprit, Snickers, Coke med mera, alltså ungefär vad du finner på vilken bensimack som helst. Men här behövde inte kunden stiga ur bilen. Bara att grabba tag i varorna genom vindrutan, trodde jag.

Fast så gick inte riktigt kommersen till. Det var en expedit som sprang och plockade varorna från hyllorna.

-Kul jobb det här, jag får gratis motion, tyckte Kayla Carpenter som jobbade i drive in butiken.

Drive-in är säkert en av många, många orsaker till att drygt var tredje vuxen amerikan officiellt klassas som överviktig. Siffran förvånar mig lite, ute på landsbygden och i de små städerna där jag rör mig, uppfattar jag att minst hälften av befolkningen är överviktig. Och dom som är klart överviktiga är ofta groteskt feta. I Sverige ser man aldrig så tjocka personer.

Myndigheterna beskriver problemen som en epedemi. Vad är det egentligen som hänt? Allt kan knappast skyllas på bilarna, dom fanns redan i stor skala på 50-, 60-, 70- och 80-talet och då var folk inte så feta. Stillasittandet vid datorer och mobiltelefoner kan knappast heller vara huvudförklaringen. I Europa har vi också bilar och datorer men är generellt friskare och slankare.

Sverker, bloggens flitigaste kommentator, nämnde joggingvågen i USA på 70-talet då befolkningen levde mycket sundare. Tyvärr har den vågen ebbat ut.  Jag ser knappt några joggare på gatorna, det kan gå dagar utan att jag ser en enda. "Make Amercia great again", säger Donald Trump. Jag säger:

Keep on running!

Dagens distans 53 km

Postad av Björn kl 06:47:40

Läs / skriv kommentar (9)


2019-05-05 - Dag 79: Första tävlingen under ett coast to coast

Kevin Horrigan har åldersrekordet i M65 i Mansfield, OH. Han kunde prata lite svenska och förstod svenska hyggligt efter två år som utbytesstudent i Norrköping 1968. Till höger Karen Crane, som var med att starta parkrun i Mansfield.

I Amerika anordnas bara ett 30 tal parkrun-lopp mot hundratals i England. Idag hade jag turen att befinna mig i en stad som hade ett lopp och självfallet deltog jag.

Jag älskar parkrun, har sprungit ett 30-tal i Sverige och ett i England. Det är gratistävlingar på 5 km, tävlingar som du kan ta på blodigt allvar eller på ren lek. Jag tror konceptet har alla förutsättningar att lyckas också i USA.

Vi var cirka 40 personer som idag klockan 8 på morgonen samlats i en park någon kilometer utanför stadskärnan i Mansfield för att springa eller gå 5 km på en banvall i ett lummigt skogsområde. Mitt uppdykande väckte viss uppmärksamhet och det blev många visitkort utdelade. Stämningnen var uppslupen, som den alltid är på tävlingar i Amerika. Här hemma tar vi lite mer allvarligt på saken även om stämningen också är god på parkruns i Sverige.

Jag hade kollat innan vad åldersrekordet i Mansfield var i M70. Trodde nog att jag skulle kunna slå det även om man blir långsam under ett coast to coast.  Jodå, det gick vägen, putsade rekordet med 3=4 minuter. Jag blev totalt fyra och hade den högsta åldersomräknade procentsatsen. Tiden dock inte märkvärdig: 23.47.

Stämningen fortsatte att vara god- efteråt gick vi och fikade på ett café inne i stan. Snacka om sann löparglädje!

Mindre lustigt var det dock när jag senare skulle ta mig till mitt motell. Det regnade, gps:en gav mig felaktiga besked och jag irrade runt i området över en timma. Jag frös som en hund och var helt slut. Nä, att springa över Amerika är inte alltid roligt. Och var är värmen och solen?

HÄR en länk till de återstående etapperna i Ohio.

Dagens distans: 54 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:56:52

Läs / skriv kommentar (7)


2019-05-04 - Dag 78: Här kommer jag att springa i mål

Avon By the Sea är en liten turistort vid Atlantkusten i New Jersey. Det är här jag kommer att kasta mig i havet efter att ha fullföljt mitt sjunde coast to coast.

Nej, det blir inte New York utan en charmig liten badort i New Jersey jag går i mål. Enklare och mycket bättre.

Det var Jan som kom på detta geniala drag. Jag är en Country Boy och tämligen ointresserad av New York. Det är småstäderna jag gillar, det är där jag känner mig trygg.

Det fiffiga med att avsluta i New Jersey är också att rutten kortas med en dag. Målgången är nu spikad till förmiddag den 23 maj. Samma dag sätter jag mig på pendeltåget mot flygplatsen JFK. Jag har idag bokat biljett , direktflyg och en avgång strax före midnatt. När jag skriver detta känner jag för första gången lite hemlängtan.

Jag har följt mitt körschema nästan till punkt och pricka. Jag har dock tvingats lägga in en extra dag och jag har dessutom glömt två dagar, en "försening" på tre dagar där nu en dag hämtas in.

Imorgon lördag kommer jag att göra någt väldigt speciellt när jag är i Mansfield. Vad tror ni det kan vara?

Dagens distans: 46 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 03:14:12

Läs / skriv kommentar (11)


2019-05-03 - Dag 77: Petnoga med allt

Klädseln på joggingvagnen sprayas så att den blir vattenavstötande. Att skydda packningen från regn är jätteviktigt, en gång förstörde ett åskoväder min dator så det var nära jag tvingades bryta.

Minsta lilla misstag kan äventyra löpet. Försiktighet, noggrannhet och vård av såväl kropp som utrustning är helt avgörande.

Låter tråkigt? Inte alls! Jag gillar rutiner, det är rutinerna som ger mig en viss säkerhet. Du ska veta att man känner sig ganska liten ute på vägarna. Och har du inte följebil är du väldigt sårbar.

Varje dag är det något som måste fixas. All trasig och sliten utrustning byts ut omedelbart. Under löpningen tänker jag ständigt på vad som kan förbättras. Och jag försöker ta itu med problemen direkt. Och även om jag inte alltid löser dem är jag ändå nöjd; jag gjorde ju så gott jag kunde och det är gott nog.

Igår hörde jag ett gnisslande ljud från höger bakhjul. Ett kullager som håller på att gå sönder? Direkt svängde jag in på Walmart och köpte en liten sprayburk för cykelkedjor.

Dubbel utrustning av diverse prylar är också bra. Mitt lager av reservslangar är nu betryggande. Jag har ett antal olika gps. I mitt "civila liv" är jag ingen kontrollfreak men under ett coast to coast är jag det.

Jag försöker att inte ta några risker i trafiken men det är lättare sagt än gjort. Trafiken och vädret är de största farorna. Varje morgon kollas väderrapporten och det är norska yr.no jag använder. Vill inte riskera att hamna i en tornado igen.

Kroppen behöver även sin omvårdnad. Mycket vaselin på fötterna varje morgon, solkräm på även mulna dagar och insmörjning två gånger om dan. Inte mer än ett hamburgermål eller liknande om dagen. Äter sallad och frukt i stort sett varje dag och försöker, men det är svårt, att äta ris och pasta. Ser jag en kinesrestaurang dyker jag ofta in där. Försöker gymma då och då men motellens gym är i regel dåliga. Mina artrosknän får tyvärr inte den omvårdnad de behöver.

Slarvar jag med sömnen? Jag sover ofta bara fem timmar (två tre timmar mindre än hemma). Märkligt nog känner jag mig utvilad varje morgon. Kanske är det mina power naps som är räddningen?

Allt det här låter ju förbaskat präktigt- och det är det! Men hemma är jag nog mer normal.

===

Just nu håller Jan och jag på med att planera om rutten. Vi har en spännande lösning på gång och det är inte alls säkert att det blir målgång i New York City. I samband med detta har vi dessbättre denna gång i tid upptäckt någon överhoppad dag. Det kunde annars ha slutat med en smärre katastrof. Återkommer med detaljerna om någon dag.

Lokaltidningen The Delphos Herald har getts ut sedan 1869 och ingår i en privatägd tidningskoncern med ett antal tidningar och med huvudkontor i Delphos, Ohio (7 000 invånare). Tidningen är opolitisk, ges ut två gånger i veckan och har 2 000 prenumeranter. Ray Geary är Chief Operating Officer och han tror på lokaltidningarnas framtid men de måste vara superlokala för att överleva,

Dagens distans till Kenton; 50 km

Keep on running!

 

 

 

 

Postad av Björn kl 04:47:42

Läs / skriv kommentar (8)


2019-05-02 - Dag 76: Planering pågår

Dagens bloggtext utgår. Kvällen får ägnas att se över min rutt och göra diverse justeringar.

Dagens distans till Lima: 52 km

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 07:36:31

Läs / skriv kommentar (11)


2019-05-01 - Dag 75: Ohio!

Ohio blev min elfte delstat. Nu återstår bara cirka tre veckor och delstaterna Pennsylvania, New Jersey och målgången i i New York. Dagens löpning till staden Van Wert blev tuff i motvind och regn. På Mex-restaurangen förundrades de över min enorma aptit och bjöd på kalaset.

Oss björnar emellan.

Dagens distans : 56 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 07:44:55

Läs / skriv kommentar (11)


2019-04-30 - Dag 74: Tystnad råder

Ingen bloggtext idag. Jag måste ägna tiden åt  planering. Jag är i ett Airbnb-boende i Berne, IN.

Dagens distans: 69 km (regn, motvind)

Keep on running!

Postad av Björn kl 04:43:53

Läs / skriv kommentar (2)


2019-04-29 - Dag 73: Här hyllar man sina krigsveteraner

Larry Waddelow tog dagen till ära på sig en militärjacka ochen keps och gick ut på  Indiana hwy 35 och tillsammans med något hundratal motorcyklister hyllade landets nära 20 miljoner krigsveteraner.

I Amerika är krigsveteranerna, US veterans, hjältar. Men stödet hemma är inte så starkt som man kan tro trots att veteranerna har en egen helgdag (Veterans Day 11november).

Idag på hwy 34 mellan Kokomo och Marion fick jag bevittna en ganska märklig opinionsyttring; något hundrtal motorcyklister (de flesta utan hjälm naturligtvis) hyllade landets krigsveteraner, dvs personer som deltagit i något av USA:s många krig utomlands. I täten körde lokalpolisen med sirener och blinkande ljus och efter ett koppel med företrädevis unga, överviktiga manliga mc-åkare. Att man gick man ur huse för att hylla sina veteraner är kanske en överdrift men en del människor hade sluitit upp längs vägen och viftade med veteranflaggor.

Jag träffade Larry Waddelow, 75, med familj i en vägkorsning. De stod och väntade på karavanen somvarje år passerar här. Larry var förväntansfull och berättade att han hyser stor beundran för veteranerna. Själv deltog han dock inte i några krig och om jag uppfattade honom rätt blev han frikallad. Han var skotträdd. Han verkar vara en fridfull person, han och hustrun har cirka 25 bikupor utanför Greentown där jag timman innan stannat för lunch.

Larry berättade att antalet bin minskar för varje år. Han  sa spontant att det berodde på all ogräsbekämning, inte minst i villaträdgårdarna. Han skakade på huvudet och jag gissar att han hemma på gården inte går och pyser med en giftspruta utan snarare myser.

Enligt officiell statistik finns det 18 miljoner veterans i USA, lite mindre än tio procent av den vuxna befolkningen. Knappt 50 procent av amerikanerna har en positiv uppfattnining om sina veteraner och en tredjedel en negativ. För mig som utlänning är det svårt att förstå detta stöd. I krigen i Vietnam och Irak deltog 7 respektive 7miljoner  och det är krig många amerikaner idag helst vill glömma.

Barnsligt förtjust i en ice creame cone i Greentown.

Den skylten gillar jag. Observera de översämmade åkerfälten.

Dagens distans till Marion: 55 km

Keep on running!

Postad av Björn kl 06:46:32

Läs / skriv kommentar (4)