Bibbi Lind satte nyligen världsrekord i maraton för 67-åringar med tiden 3.31.32 i Växjö Marathon. Bibbis klubb Solvikingarna är Sveriges bästa på långdistans. Foto: Anders Hofgren, Göteborgs Posten

Sveriges bästa veteranklubb på långdistans finns i Göteborg, inte i Stockholm. Solvikingarna vinner i år igen och det kan man tacka sina duktiga damer för.

Med en färsk världsrekordinnehavare, Bibbi Lind, är det kanske inte så konstigt att Solvikingarna kan koras till Sveriges bästa löparklubb  på veteransidan (löpare 35 år eller äldre) på maraton och halvmaraton.

Med söndagens Bromölla Marathon är långdistansåret 2011 snart över. De tiobästalistor jag fört i de olika ålderklasserna på distanserna maraton och halvmaraton är därför i det närmast defintiva. Med mitt sätt att räkna* är det inget snack om saken: Solvikingarna vinner sammandraget över Stockholmsklubben FK Studenterna.

De starkaste korten i Solvikingarna på maraton är just damerna med Bibbi Lind i K65, Jaana Jobe i K50 och Barbro Nilsson i K60 samt på halvmaran Göran Sander i M40. Jaana toppar även halvmaratonlistan.

Här Sveriges tio bästa veteranklubbar på långdistans:

1. Solvikingarna, 82 po�ng

2. FK Studenterna, 75 po�ng

3. Sp�rv�gen, 55 po�ng

4. Fredrikshofs FIF, 50 po�ng

5. Team Stockholm Marathon, 44 po�ng

6. Borl�nge LK, 40 po�ng

7 IK Akele, 36 po�ng

8/9. H�sselby SK, 35 po�ng

8/9. R�n�s 4H, 35 po�ng

10. Team Skavs�ret, 31 po�ng

Kolla mina uppdaterade årsbästalistor under "statistik"! Saknar du några resultat vill jag att du mejlar mig.

Keep on running!

* Så här har jag räknat klubbpoängen: 10 poäng för plats 1 på maraton eller halvmaraton, 9 poäng för plats två, åtta poäng för plats tre etc.

Ännu en simhall avprickad från listan. Totalt blev det 22 km till Högdalens sim- och idrottshall, inte genaste vägen precis.

Det är ett tufft mål att försöka springa till samtliga simhallar i Stockholms län. Det kryllar av inomhusbad och flera ligger långt bort från stan.

Nyligen skrev jag att jag var på god väg att ha klarat av att springa till alla länets simhallar och där bada bastu. Efter att ha kollat upp hur många "riktiga" simhallar det faktiskt finns (35 stycken) har jag efter nu avverkade 16 inte ens klarat hälften. I Stockholm Stad återstår dock bara några stycken, senaste skalpen är Högdalen.

Men i kranskommunerna är mycket ogjort. Sydpoolen i Södertälje är ingen omöjlighet. Fast de två baden i Sigtuna, simhallen i Ösmo och de tre baden i Norrtälje kommun kan bli svåra. I värsta fall får badpojken fuska och åka kommunalt en bit. Det är bara att tacka för att det inte finns något inomhusbad i Nykvarn även om jag en gång under en löptur till Göteborg hade första doppet, förlåt stoppet, just i Nykvarn.

Varför denna dårpippi att springa till simhallar? Naturligtvis för att det är roligt. Jag kommer ut på helt nya sträckor och att avsluta med ett bastubad efter ett långpass är inte dumt. Egentligen skulle man väl också ta en simtur, säkert bra avslappning för trötta benmuskler. Sedan är det ju också roligt att göra något "ordentligt", helt komplett- ungefär som att springa på samtliga gator i en stadsdel eller runt Stockholms alla öar, något som jag tidigare gjort.

Badhuslöpen sker för det mesta med vagn eftersom jag måste ha med mig ombyteskläder och lite färdkost men visst går det  också med en ryggsäck. Jag börjar nu bli smått expert på bastubad i Stockholm. En iakttagelse är att pensionärerna är i majoritet under dagtid.  I bastun brukar det vara ungefär sex av tio som inte följer ordningsreglerna och de vanligaste "brotten" är att man inte tar av sig badbyxorna eller att man sitter på dem alternativt sitter med bar rumpa på bräderna samt att man häller vatten på värmeaggregatet. I områden med mycket invandrare finns det knappt någon som är naken och till och med i duschen är badkläderna på. Det är okej, men frustande "valrossar", öldrickare eller folk som klipper naglarna har jag svårare för.

När jag jobbade på SvD fick alla anställda friskvårdscheckar. Själv hade jag problem med vad checkarna skulle användas till- gym, massage, yoga och en massa annat lockade inte. Sedan kom jag på att checkarna också kunde nyttjas för besök i simhallar. Nu har jag två badkort som riktigt bränner i fickan; i slutet av februari går korten ut och tolv besök återstår. Upptagen badpojke med andra ord!

Keep on running!

Jag ser nöjd ut efter målgången men var egentligen besviken på tiden. Efter att senare ha sett placeringen blev jag riktigt nöjd.

Äntligen en seger i Tyskland! Här har jag tävlat många gånger men aldrig vunnit.

Det är i Tyskland jag gjort mina bästa lopp. Men någon seger har det aldrig blivit. Tyskarna är oerhört bra- vad har jag att sätta emot 60-åringar som gör 2.47 på maran, en tid som jag inte ens gjort i min ungdom.

Idag var det en halvmara i Düsseldorf, Martinslauf. Ambitionen var att där springa på årsbästa vilket skulle innebära under 1.29. Tävlingen går inne i en stor park i utkanten av Düsseldorf, banan är platt och underlaget skönt, mest grusvägar. Men det senare skulle visa sig lurigt- eftersom vägarna till stor del var täckta med  löv satte det förmodligen ner hastigheten. Fast det hade jag ingen känsla av under loppet. Numera tittar jag inte på klockan och det var nog lika bra det.

Jag klockar 1.32.33, tre minuter sämre än i Stockholm. Förbolt! Men ska det räcka till seger i åldersklassen? Ja! Jag slog närmaste konkurrent med två (2) sekunder! Tacka min skapare för att jag inte sneglade på klockan utan kämpade vidare.

Priset var ett fint franskt årgångsvin. Men eftersom jag reser budgetklass (Ryan Air) och åker med handbagage blev flaskan plötsligt ett problem. Skulle jag behöva konsumera den direkt? Hemma på hotellet fick jag receptionisten att korka upp buteljen och i hotellrestaurangen njöt jag av segerens sötma. Halva innehållet lämnade jag kvar- kanske gladde det någon annan. Imorgon bitti ska jag ut och jogga längs Rehn och kanske också hinna med en hårklippning innan hemresa. Bara jag nu inte som förra gången säger "ganz kurz", snaggat alltså. . .

Keep on running!

Det man inte har i huvudet får man ha i benen. Jag sprang tillbaka till Kvarnstugan i Brottby och hämtade min kvarglömda blomma.

Det finns tusen anledningar till en löptur.  Idag stack jag iväg till Brottby för att hämta en kvarglömd blomma efter föredraget igår.

Vad roligt det var att hålla föredrag. Åhörarna verkade också intresserade och ställde många frågor när jag igår i Brottby berättade om mina USA-löpningar. Efteråt fick jag som tack en blomma från Rolf Öhrneman i föreningen Brottby Gamla Idrottsvänner. Naturligtvis glömde jag kvar blomman i Kvarnstugan.

Men ingen skada skedd. Jag fick en nog så god anledning att springa tillbaka. Och vilken fantastiskt fin löptur jag fick. Nej, jag sprang  inte hela vägen från Stockholm till Brottby utan "fuskade" och tog Roslagsbanan till LIndholmen och fortsatte till Brottby, en tur på cirka milen genom hagar och skogar på slingrande grusvägar.

Det var inte helt lätt att hitta till Brottby och skyltarna i vägskälet gav ingen upplysning, ej heller min GPS som föreslog en annan väg.

Hade jag inte hemma på Google Maps kollat kartan hade jag aldrig vågat ta tvärsöversvägen från Lindholmen. Min GPS visade en helt annan väg, nästan dubbelt så lång. Och det fanns inga skyltar som upplyste om att  det gick att komma fram till Brottby. Men fram kom jag trots att de få jag mötte inte hade en aning om vägen.

Jag förstod ändå att jag var hyfsat rätt trots att vägen blev allt mer oansenlig. En skylt dök upp om motortrafik förbjuden och senare också en bom och en grind. På en äng såg jag 18 hästar och föl gå och beta, djuren blev inte de minsta rädda. Hade detta varit i USA skulle hästarna ha flytt i panik- där ser djuren bara bilar, inga människor till fots. Lite senare såg jag 23 tamgrisar med kultingar fritt gå och böka i upplöjd jord. Men grisarna skrämde jag, dom verkade fly för livet när jag kom joggande. Om du inte visste det, en gris springer inte särskilt fort. Till och med jag är snabbare!

Det känns som jag varit på språng hela dagen.  Först var det 4:ans buss från Sankt Eriksplan som gick fyra minuter för tidigt. Den hinner jag lätt upp, tänkte jag och tog upp jakten mot Östra Station. Men icke, bussen var snabbare idag och jag fick ett oplanerat snabbdistanspass på tre km. Tur att jag sprang, annars hade jag missat tåget.

Några timmar senare blev det också löpning, nu till postombudet i mina hemkvarter. Ett paket med en buckla från Sporrong (första pris i Stockholm Halvmarathon klass M60) låg och väntade. Roligt. Men varför ska det behöva ta sju veckor för att få priset? Och om det nu måste ta så lång tid kunde man då inte också gravera in namnet på pristagaren? Nu kändes det väldigt opersonligt.

Återkommer på söndag från halvmaran i Düsseldorf.

Keep on running!

Hur hanterar man mentalt oändliag raksträckor ? Om detta och mycket annat får du höra mig berätta om  på torsdag.

Keep on running! Under ett föredrag nu på torsdag berättar jag om mina USA-löp och alla är hjärtligt välkomna. Det kommer att handla mycket om de mentala aspekterna i ultralöpning och om att du inte är slut som löpare efter 50.

I all enkelhet kommer jag torsdagen den 3 november att visa några bilder och berätta om hur det är att springa tvärs över den amerikanska kontinenten. Det är Föreningen Brottby Gamla Idrottsvänner som bjudit in mig. Alla får komma, det är gratis och fika serveras till självkostnadspris. Ta chansen att ställa frågor!

Plats: Kvarnstugan i Brottby, Vallentuna

Tid: Klockan 19 torsdagen den 3 november

Keep on running!

Det blir fler mil för varje år. Idag passerade jag 500 mil räknat sedan årsskiftet. Hur länge ska det hålla?

Jag har i år haft en 40-milavecka. Det var när jag i somras sprang ner  till Skåne. Det låter mer än vad det egentligen är. Springer du varje dag och inte har något annat att göra än att löpa, äta och sova,  ja då går det. Som t ex under mina USA-löp då återhämtningen blev 100-procentig.

Denna vecka slutade på 154 km, det mesta LSD, long slow distance. Även om jag haft 40- och 20-milaveckor i år är ändå 15 mil ganska besvärligt att få ihop, man har ju en del annat att pyssla med också. Men med några dubbelpass går det- det är mycket enklare att springa 2-3 gånger om dan än ett långt pass per dag.

Uppladdningen nu hänger samman med halvmaran jag ska springa på lördag i Düsseldorf. Målet är att göra årsbästa, tyvärr är tiden förbi att kunna persa. Då skulle jag behöva sänka tiden på halvmaran med cirka 10 minuter och det dubbla på maran. Omöjligt med andra ord.

 Jag är en typisk mängdgubbe. Ju fler mil desto bättre resultat. Ja, så funkar det för mig i alla fall. Men det finns tusen sätt att träna på. Att springa på bana, intervaller, backar m m har jag egentligen aldrig gillat även om det fungerar för andra. Men jag har ändå inte helt skippat den så kallade kvalitetsträningen, det brukar bli en del intervaller och backar kort före tävlingar men framför allt vila.

Lite mallig är jag naturligtvis över den relativt höga mängden. Jag är ju ändå 63. Jag springer betydligt mer än t ex en storhet som Anders Szalkai. Hittills i år ligger han "efter" med drygt 3 mil per vecka. Men Isabellah Andersson med sina ständiga 20-milaveckor rår ingen svensk man på. Det ger också resultat och för henne gäller både mängd och kvalitet.

Så här fördelar sig mitt milantal under 30 års löpande:

period             s:a mil       mil/år     mil/vecka

1981-1985       1 156         231          4,4

1986-1990       1 595         319          6,1

1991-1995       1 698          340         6,5

1996-2000       2 852          570        11,0

2006-2010       3 566          713         13,7

När vi ändå är inne på älsklingsämnet siffror- kolla årsbästastatistiken på maraton och halvmaraton. Den är uppdaterad efter söndagens Frankfurt Marathon där många svenskar sprang bra. I helgen gick också Åland maraton/halvmaraton. Över den tävlingen verkar det vila en förbannelse, där underpresterar alla.

Keep on running!

På väg till ännu ett badhus och självklart i medvind.

Går löpningen tungt? Spring då i medvind!

Vem gillar motvind? Springer du med vagn blir det dessutom extra tungt eftersom vagnen utgör ett stort vindfång, särskilt när det är lite packning i den. På långpassen försöker jag därför alltid att springa i medvind och ta allmänna kommunikationer hem.

Springer jag bara en runda hemmavid spelar vindriktningen ingen roll. Då blir det medvind och motvind om vartannat. Men just på långpassen och särskilt med vagn vill jag göra det lätt för mig. Därför kollar jag alltid SMHI-kartan på nätet innan jag sticker ut.  Idag pekade pilarna mot Täby

Badhus är ofta slutdestinationen. Målet är beta av samtliga simhallar i länet och jag är på god väg att lyckas. Några har tagits utanför länsgränsen- bland annat Gnesta och Uppsala. Idag var jag på väg till Tibblebadet i Täby för att bada bastu men längst in i Edsviken satte tröttheten in, trots den goa medvinden. Jag insåg att jag inte skulle hinna till Täby och en snabbkoll i min GPS visade att det var knappt en mil till simhallen i Tensta men bara någon kilometer till badet i Sollentuna. Det blev Sollentuna men Tibblebadet står nu överst på min att göra lista.

Uppenbarligen är det lite genant att fråga om någon är pensionär. Kassapersonalen i simhallarna vet inte riktigt vilket ben de skall stå på när jag ska betala. Det är ju ibland  lite lägre avgift för pensionärer men är jag pensionär eller inte? I Sollentuna var man dock listig när jag frågade om priset för ett bastubad. Jag  fick motfrågan:

-Vuxen då?

Som 63-årig avtalspensionär svarade jag självklart ja på den frågan och fick betala 65 kronor. Som jag misstänkte upptäcker jag senare att man i Sollentuna förutom vuxenbiljett också har en taxa för "senior" (45 kronor). Därav personalens motfråga. Men på nätet kan jag inte utläsa var åldersgränsen för senior går. Men visst är jag senior- i alla fall i tävlingssammanhang!

Senior var jag defintivt inte när jag en smällkall vinter för cirka 25 år sedan tvingades löpträna inomhus i Solnahallen. Slyngeln bakom disken orkade inte lyfta blicken och frågade:

-Pensionär eller?

Keep on running!

Bekymmersfri löpning längs Järlasjön. Jag bara springer på, vet knappt var jag är men min GPS ger trygghet och leder in mig på nya fina löpstråk.

Det är lätt att man fastnar i sina invanda rundor. Men med en bra karta i GPS:n öpnnas hela världen. Det är bara att springa på, du är aldrig på "fel" spår, du kommer alltid rätt till sist och får springa på jungfrulig mark. 

Idag sprang jag ner till simhallen i Tyresö och badade bastu. Det blev spontanlöpning på nya vägar. Det kan jag tacka min GPS för.

Jag älskar pensionärslivet. Jag har hur mycket tid som helst för det bästa jag vet; löpning. Jag har knappt några tider som ska passas och mobilen är numera nästan alltid tyst. Skönt!

Solen kom fram till sist när jag vid 12-tiden lämnade Birkastan och styrde söder ut med min vagn. På Sankt Eriksgatan var lunchstressen i full gång, i korsningen med Fleminggatan delade någon ut Svenska Dagbladet, tidningen som varit mitt levebröd under så många år. Tänk nu är jag fri, kan göra precis vad jag vill.

Jag tar cykelbanan längs Riddarholmskanalen, viker in under Slussen och styr ut mot Fåfängan. Ännu så länge helt kända vägar. Lugnets industriområde, det seglivade skjulområdet är nu helt borta och den den sista marken är snart bebyggd med bostäder. 

Första anhalt är Sickla köpcenter. Inne på Stadium köper jag två löparjackor för 49 kronor stycket. Pensionären har gjort dagens klipp. Först där Ältavägen börjar, vid bron mellan Sicklasjön och Järlasjön, knäpper jag på min GPS eftersom jag misstänker att jag är på fel spår. Jo, så var det. Jag kollar en av de inlagda adresserna, Drevinge, och vänder om. I ett villaområde på Nysätravägen plockar jag upp ett äpple som ramlat ner på gatan och sköljer ner det med medhavd blåbärssoppa.

Tidigare följde jag slaviskt min GPS. Nu använder jag den bara då och då och tar istället ut ungefärliga riktningar och har solen som riktmärke. Roligt eftersom det blir mycket spontanlöpning och jag kommer på gator och vägar jag aldrig satt min fot på.

Nu är det också klipp i steget. Jag passerar Drevinge gård och springer under Saltsjöbadsleden och kommer ut på underbara grusvägar, några jag aldrig satt min fot på. Solen är mitt riktmärke och vägen styr söderut, alltså någorlunda rätt.

Sörmlandsleden passeras men jag håller mig på grusvägen i bakgrunden.

Efter ett tag uppstår tvivel igen. Är jag verkligen på rätt spår? GPS:n sätts igång och jag får beskedet att nu är det  bara 4 km kvar till badhuset (fågelvägen) men ska jag följa vägen är det närmare milen. Lystet sneglar jag inåt skogen, ska jag våga gena och springa in på en av stigarna? Nej, jag håller mig på vägen, min karta är för dålig för. Jag borde skaffa en friluftskarta för att också få fågelns frihet.

En racercyklist mitt ute i skogen klädd i Fredrikshofs rödsvarta klubbdräkt visar mig in på rätt väg. Lite senare hörs trafikbruset och jag skymtar de fula husen i Tyresö, genar över golfbanan. Snart är jag inne på Simvägen och framme vid badhuset. Där hyllas Stålfarfar av kassapersonalen. Men så märkvärdigt var det inte, bara härliga 28 km på drygt tre timmar.

Keep on running!