jag fick placera ut alla Amerikas motell med fem mils lucka och sedan sockra pärlbandet med en vägrestaurang efter varje mil. Då skulle Björns löpning ha varit mycket enklare liksom mitt dagliga planerings arbete. Det är de förutsättningarna som nästan alla andra Coast to Coast löpare har. En följebil hämtar upp och kör ut löparen till och från motellen läs hotellen. När han blir hungrig eller törstig finns alltid staben där med varma burgare och kall sportdryck. Han behöver inte dra runt en kärra över USA, tvätta sitt byk, se om sin utrustning, och leta Brooks. Dessutom kan ibland tjäna en slant på sitt löpande. Det är skillnad på att spela i gärdsgårdsserien och La Liga.

Björn har tre medarbetare i sitt team. Det är jag, Jan (storebror) som hjälper till med detaljplaneringen, Ragnar (storebror) som står för den engelska översättningen och Nils (Björns äldsta son) som ser till att den krånglande bloggen inte alltid krånglar. Björn har bett mig att berätta lite om mitt arbete.

Grunden är den utmärkta grovplaneringen som Björn gjorde i våras det vill säga de fyra kartblad som finns på bloggen plus lite fotnoter om motell, uteliggningar och terräng. Planen har till stort kunna följas från Washington till och med Kentucky. Tyvärr var jag i frankrike och åkte skidor under våren och kunde inte delta i arbetet. Jag har dock viss erfarenhet då jag gjorde planen för vår gemensamma tripp mellan Denver och Oklahoma sommaren 2008. Egentligen gjorde jag två. Den var tänkt att gå från Denver till Kansas City med det sket sig på slutet. Det är mycket typiskt för planerings jobbet. Något som ser ut att hålla faller på en alltför lång och jobbig etapp. 2007 då Björn sprang från Oregon till West Virginia sprang han i stort efter en annan kontinental löpares plan.

Google Maps och Internet är mina främsta hjälpmedel. Google Maps är mycket bra men det finns också en del felaktigheter. Mindre motell och mindre restauranger är som regel felplacerade och väldigt få mackar är utsatta. Nästan alla vägar och samhällen är fotograferade och man kan tillsammans med den ”Gula Gubben” virtuellt springa etappen. Han och jag har tillsammans upptäckt ett stort antal glömda mattillfällen längs vägarna.  Wikipedia, lokala hemsidor, andra bloggar, telefonkataloger, företagsregister och inte att förglömma Weather Underground (värdens bästa väder sajt) är andra bra hjälpmedel. Jag jobbar alltid samtidigt med två datorer. Skulle egentligen ha behövt en tredje.

En detaljplanering och en rapport av en etapp kan ta mellan en timme upp till fyra att göra. Jag börjar alltid med att spåra, checka och lägga ut slutmotellet. Sedan gäller det att hitta ett lämpligt lunch- middagsställe som i bästa fall ligger på mitten av sträckan. Ibland tvingas man att förlänga etappen med en liten tamp eller slinga. Huvudmålet är mycket viktigt för Björn. Kanske inte alltid främst för kaloriintaget. Lika viktigt är att komma in i ”kylan”. En bra plan skall också innehålla morgon- och eftermiddagsfika. Rapporten innehåller också alltid väderläget, lite fakta och kuriosa om etappmålet exempel varför heter Arab arab, varför passerade tidigare nästan alla bananer Fulton och vad sker på posten i Valentine kring Alla Hjärtans Dag? En del av informationen använder Björn i bloggen. Kort om vad som händer här hemma brukar också ingå. Sedan är det dagliga frågor som skoinköp, utrustningen, pep-talk, ja listan kan göras lång. I bästa fall har Björn rapporten på kvällen då han kommer hem från arbetet men alltid senast på morgonen innan har går till jobbet.

Även om det ofta är ett roligt arbete så ser även jag fram mot lördagen den 17 juli då Björn går i mål och jag kan ägna mig till Tour de France till 100 %. Får jag abstinensbesvär så kan jag väll skissa på nästa äventyr. Min dröm tour går längst Östkusten från St Francis i Maine till Key West (halvvägs till Cuba) i Florida, en sträcka på runt 3200 km Om man får springa på Over Seas Hwy? Den dagen den sorgen.

Jan

Sheriffens valarbetare vinkade glatt till alla bilar som  passerade.

Det pagar val av sheriff i staden  Decatur, Alabama. Ska Greg Bartlett bli omvald for en ny fyraarsperiod? Kanske for nu ingar jag  i sheriffens kampanjteam!

Jag forstar inte riktigt hur det gick till. Nar jag idag pa morgonen passerar en stor gatukorsning i Decatur star en massa valarbetare och vinkar till alla som passerar. De haller upp skyltar om nagon sheriff som heter Greg Bartlett. Jag tar nagra bilder och plotsligt har jag ett gult gummiarband runt min handled, ett band som alla valarbetare bar.

-Greg,  har ar en kille fran Sverige, sager en av skyltviftarna och ringer till sheriffen som star i andra andan av korsningen.

-Bra, han far inga i kampangteamet, svarar Greg.

Bandet bar jag under hela dagens lopning, 61 km, till staden Arab. Jag ser sheriffens  valaffischer langs vagen och  pa en av mackarna jag stannar till propagerar jag pa skoj om Gregs forttrafflighet. Personalen tar mig pa fullt allvar och instammer att Greg ar en hyvens kille.

Det har sina fordelar att vara en lite udda figur. Pa det fina motellet Jameson Inn i Arab far jag kraftig rabatt. Och det blir aven sedvanlig kontinentloparrabatt nar jag gor mitt tredje skobyte. Pa Academy Sports i Decatur far jag ett par Brooks Adrenaline for 88 dolllar, inte jattebilligt men pa Stadium i Sverige kostar skorna 1 200 kronor.

I morgon sondag blir det den tredje sexmilraen pa raken, nu till Attala. Jag gillar egentligen  inte sa har langa distanser men jag har knappt nagra val, motellens placering styr. Men sedan vantar nagra dagar med mer manskliga distanser.

Keep on running!

Jag gillar mycket i USA. Men det finns ocksa en massa saker som vi ar battre pa i Sverige. Har nagra av Amerikas "baksidor", foretelser i vardagslivet amerikanen inte har nagon anledning att vara stolt over.

1. Det feta Amerika

Man slas av hur overviktig befolkningen ar, fetast ar kvinnorna. Skrapmaten, bilakandet, fattigdomen och brist pa motion ar nagra orsaker. Jag har inte sett nagon forbattring de senaste tio aren, snarare tvartom.

2. Det privata Amerika

Har existerar ingen allemansratt. Priavt egendom ar inhangnad, i vissa stater sitter skyltar pa varenda trad dar det talas om att har far du inte vara. Installningen ar att en besokare bara forstor for markagaren.

3. Det forfallna Amerika

Hus rivs inte utan far forfalla. Det ser fattigt och trist ut, sarskilt pa landsbygden och i de sma staderna. Stadskarnorna ar ofta doda med igenbommade butiker, amerikanen aker bil til kopcentrumet utanfor stan.

4. Det skrapiga Amerika

Folk slanger ut allt fran sina bilar varfor det ar mycket skrapigt langs vagarna. Nagon ordentlig renhallning verkar inte finnas, mycket bygger pa frivillig basis (Adopt a highway), som har dar kyrkans folk rojer upp.

5. Doda djurens Amerika

Trafikdodade djur far ligga kvar alldeles for lange och vagarna stinker. Inte heller  husdjur som hundar och katter tas om hand, ett djurliv verkar inte vara vart mycket har. Viltstangsel existerar knappast.

6. Okunskapens Amerika

Har ar installningen bland gemene man att USA ar varldens medelpunkt. Be amerikanen rakna upp nagra lander i Europa och han/hon klarar mojligen England och Tyskland. Sverige och Skandinavien ar okanda begrepp.

-----

Dagens lopning mellan Tuscumbia, Alabama till Decatur blev hela 67 km men gick forvanasvart bra trots varmen, dock ingen storre luftfuktighet idag. Behallningen blev stoppet i den lilla staden Courtland dar den enda storre affaren  var en jarhandel- har har Clas Ohlson inte slagit ihjal dem. Jarnaffarerna pa landsbygden ser ut som barndomens; massor av sma lador och en salig rora.

Scotty Letsow ager PP:s Hardware i Courtland. Affarerna gar sa dar, sager han, och berattar att butiken ar fran 30-talet och att han agt den elva ar. Scotty ar ocksa pastor i baptistforsamlingen i Courtrland. Har finns allt, aven kall Pepsi till en torstig kontinentlopare.

Dagens fraga: Vilka "baksidor" ser du i amerikanskt vardagsliv?

Keep on running!

Alabama, stat nummer 13 och den nast sista!

Har gar det undan. I forrgar Tennessee, igar Mississippi och idag Alabama. Snart ar det bara Georgia kvar och doppet i Atlanten.

Tuffa dagar vantar mig, tre sexmilare pa raken. Ska jag klara  det? Ja, jag tror det. Jag kanner mig fortsatt stark. Markligt- jag har haft manga problem under det har aventyret- men lopningen har hela tiden fungerat. Knappt ens ett skavsar. Sadant haller mig uppe. Jag forundras varje dag over att kropen klarar det har och inte plotsligt brakar ihop. Men annu sa lange inga tecken pa det. . .

Men visst ar det tufft. Baksidan med de langa dagarna ar att fritiden blir begransad. Jag anlander ofta till motellen pa kvallen och da skall alla foreberedelser infor morgondagen goras och sa ska det bloggas. Tyvarr hinner jag aldrig se staderna jag besoker. Men det som jag lagger ner tid pa ar att snacka med folk. Idag tillexempel med jarhnadlarbitradet Curtis i Cherokee.  Vi fortsatte diskussionen over en lunch. Sadant ar guld vart och jag tror att alla moten med vanligt folk kommer att bli behallningen efter det har fantastiska aventyret.

Dagens etapp blev 57 km, fran Iuka till Tuscumbia i Alabama. Valdigt segt hela dagen men sedan plotsligt pang, maskinen gick igang och jag holl 5-minuterstempo de sista tva milen. Hur forklarar man det?

Gardagens fraga var latt; det som skulle handa mig idag var att jag korsade gransen till Alabama.

Keepon running!

Mississippi var jag i 2005 nar jag sprang mellan Chicago och New Orleans. Da var det fuktigt och varmt och det var det aven nu men ett gladjeskutt blev det anda.

Igar hade jag ingen aning om att jag skulle ta mig in i Mississippi. Men nu ar jag  har och det kanns fantastiskt bra att Jan med den nya rutten lyckats utoka antalet delstater fran planerade 12 till 14.

Det ar varmt, det ar fuktigt och det ar backigt. Men det ar ocksa fantastsikt vackert har i Mississippi med floderna och den stora  transportleden Tennessee Tombigbee waterway. Mindre trevligt ar alla blodsugande insekter som alskar en svettig och varm kropp sa det galler att  forsoka springas ifran dem.

TennesseeTombigbee waterway utgors av bland annat Tennesseee River och ar valdigt vacker.

Det kanns som jag gor ett hopp framfor delstatsskyltarna vareviga dag men staterna ligger tatt. Att jag ar i Mississippi och inte som planerat i Alabama beror pa att  jag vill sova pa motell, inte campa, och med ursprungsrutten riskerade det att bli just camping.

Dagens etapp fran Savannah, TN, till staden Iuka, MS, blev 52 kilometer. Motell Iuka var bland det varsta jag sett och jag blev varnad for att ta in dar.  Tatuerade man och kvinnor satt utanfor och drack ol medan deras hundar sprang runt och skallde pa alla. Det ruffiga  motellet var fullt men motellagaren erbjod mig ett rum som han beklagade att duschen inte fungerade i. Men rummer bestod av ett ratt betonggolv, en stor byggflakt, en sang utan sanglinnen samt brate over allt.

-Du far det billigt, sa han och det verkade som han ville ha mig som gast bara for att fa lite motvikt till oldrickarna.

Nar jag skakade pa huvudet erbjod han mig att bo gratis. Jag blev da sa rord att jag tog honom i hand men stod fast vid beslutet att valja ett annat motell. Nu bor jag pa Victorian Inn for 52 dollar och det ar vart varenda dollar. Inga restauranger finns i narheten men jag verkar ha blivit sa amerikaniserad att jag bestaller hem maten till motellet.

Dagens fraga: Vad for nagot speciellt kommer art handa mig imorgon?

Keep on running!

En stor skylt pa gräsmattan upplyste alla om vem den har villaägaren har som favorit. Kyrkorna lag ocksa tätt här i sydöstra Indiana.

-Du har kommit till bibelbältet. Här kan du kanna dig trygg, säger kvinnan pa macken och vill inte ha betalt for den stora pizza hon nyss bakat till mig.

Savannah! Det blev en fin skalp jag tog idag. Jag verkar vara en varanndagsgubbe; igar svag idag stark. Tänk vad roligt det ända ar att springa nar man känner sig sa där stark. Det är som i ungdomens dar när man korde moped och tävlade med kompisarna om vem som hade den snabbaste moppen. Man lag jämnsides och kompisen trode man hade fullgas men det fanns lite kvar att vrida i gashandtaget. Precis sa där var det, jag hade lite krafter kvar även mot slutet av dagen, totalt blev det 60 km fran Lexington.

Visst känner jag mig trygg, jag är inte rädd for manniskona. Jag  ar sa liten och kan krossas hur lätt som helst och da tvingas man lita pa alla.  Inte ens den argaste hund kan skrämma mig. Det ar nästan sa jag längtar efter att de ska springa ut och skälla pa mig. Jag maste ha fatt ett bra handlag med hundar for efter ett tag viftar de pa svansen och är mina kompisar.

Ingen dag utan viss dramatik. Igar glömde jag kvar planboken pa toaletten pa en liten landsortsmack. Efter nagon kilometer blev jag medveten om katasrofen, rusade tilllbaka med den högsta hastighet jag hallit i USA- planboken lag kvar!

Idag lyckades jag forstöra saval min mp3-spelare som mobiltelefon. Isvatten lackte ut fran kylväskan fram pa vagnen och blötte ner ryggsäcken dar sakerna lag. Synd, for nu kan jag inte lyssna pa mina favoritlatar. Pa nästa Walmart far ny billig telefon inhandlas. I fortsättningen blir det varma drycker.

Morgondagen (onsdag) till en vägkorsning alldeles intill gransen till Alabama kan ocksa bli dramatisk. I korsningen finns en butik med restaurang men inget motell. Risken for att jag tvingas campa ar stor, jag avskyr camping. Men motellägaren här i Savannah kanske löser problemet for mig. Han blev sa exalterad vid min ankomst att han fotograferade mig, gav mig kontinentlöparrabatt och kanske fixar han ocksa sa att nagon kommer ut och hämtar mig i bil efter avslutad arbetsdag och kör ut mig morgonen därpa.

Keep on running!

Dessa Cokemaskiner langs vagarna, ofta utanfor smaforetag, ar en gladjekalla for mig. Bilden fran gardagens lopning mellan Huntingdon och Lexington.

Igar skrev jag att jag tvingades ta ett tillfalligt bloggstopp pa grund av allt datastrul. Det blir kanske inget stopp alls- nu verkar det fungera igen!

I ren gladje lagger jag ut en bild har pa bloggen fran igar. Det ar inget markvardigt alls men jag ar sa glad att jag nu verkar kunna fa in bilder pa bloggen igen. Det var det som kranglade igar och jag var beredd att ge upp allt bloggande.

Vi hors fran Savannah, det ar dit jag ska nu pa morgonen (tisdag).

Keep on running!

Just nu har jag sa stora tekniska problem att jag tvingas avbrytra bloggandet, forhoppningsvis bara tillfalligt. Den nya datorn har ocksa medfort att bloggandet tar orimligt mycket tid. Somnen har blivit lidande och jag maste koncentrera mig pa lopningen.

Jag ar i Lexington, TN. Lopningen gar dessbattre fortsatt bra och i morgon tisdag springer jag cirka 60 km till Savannah, dock inte det Savannah i Georgia som ligger intill Tybee Island, mitt slutmal.

Keepon running!